[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara inte i tråden, tack.]

Det var så vitt. Hela världen kläddes i vitheten. Hon kunde inte se mer än ett par steg framför sig själv. Hon var instängd, ensam i allt det vita. Tassarna dunkade mot den hårt packade marken. Då och då gled en eller två av tassarna i mjukare sand innan hon hann byta steg. Hon sprang så snabbt de långfingrade framtassarna tillät.
    "Alif!" Rösten tycktes nästan kvävas av den tjocka dimman. De tunga andetagen kändes ljudligare än orden. Blodet susade i Doris öron. Hjärtat dunkade hårt i hennes bröst. "ALIF!" Hon ropade så högt hon kunde. Den mångögda blicken flackade hastigt över det lilla hon kunde se runtom sig, över skuggor och skepnader i allt det vita.
    "VÄNTA!" Hon kunde svära på att ha sett vännen. Det hade varit en liten bevingad skepnad i dimman. En liten, grön bevingad skepnad. Det var Alice, det var så. Det måste vara så. Tanken på att det kunde ha varit någon annan fanns inte i Doris värld. Det var Alice. Hon hade sett Alice. På ett ögonblick hade rädslan för att förlora sin vän dränkt skräcken som dimman ingöt i henne. Hon hade sprungit in i vitheten utan en tanke. Nu skrek rädslorna i hennes ögonvrår. Det kändes som om dimman tryckte sig in mot hennes kropp, som om den försökte förtära henne, svälja henne hel. Men hon kunde inte sluta springa. Hon kunde inte vända tillbaka. Hon kunde inte förlora Alice igen.
    Hon visste inte hur länge hon sprungit när hennes tassar plötsligt kämpade genom vatten. Utan förvarning öppnade sig dimman framför henne igen, och Doris fann sig stående med havsvatten upp till buken, blickande ut över en oändlig horisont. Hon flåsade tungt, och kastade jäktade blickar runtom sig. Alice. Var fanns Alice? Vart hade hon tagit vägen? Bakom Doris reste sig en hög vägg av vit dimma. Den sträckte sig så långt ögat nådde åt båda hållen när hon såg längs vad hon antog var kusten. En kraftig rysning for genom hennes kropp och ställde raggen över ryggen på ända.
    "Alif?" Doris vände och började vanka av och an längs den vita väggen. Det salta vattnet var kallt, och vågor kluckade under hennes mage. Havsvinden luktade nästan lika salt som havet, men trots vindarna tycktes inte dimman röra sig. Doris blick flackade ut över havet. Alice. Alice. Var tog du vägen? Hjärtat fortsatte att trumma hårt i hennes bröst.
    Hennes blick fångades efter en lång stunds vankande av en stenformation längre bort. Det såg ut som en rad med stora, kantiga tänder som stack upp en liten bit ur vågorna, och som sträckte sig från kusten och ut över havet innan den försvann i horisonten. Benkusten. Doris hade varit här förut, för inte så länge sedan. Då hade inte dimman varit där, och då hade hon passerat utan att lägga mycket tanke på vart stenkammen ledde. Nu väcktes en tanke i hennes inre. En önskan så stark att hon inte kunde hålla den nere. Alice.
    Doris pulsade genom vattnet, noggrann med att inte vidröra den orörliga dimman på nytt. Om hon vandrade in i den igen skulle hon aldrig hitta ut. Hon var säker på det. Den enda anledningen att hon kommit ut den här gången var för att Alice hade visat henne vägen. Det hade alltid varit Alice som visat henne vägen. Hon andades mellan hårt slutna käkar, pressade ut luften ur nosen när hon tog sig upp på den första klippan av den oändliga rand som delade havet. Jag kommer Alice. Hon såg aldrig om innan hon började röra sig ut över stenarna.
    Vänta på mig.

[Doris har lämnat Numoori.]