Trots hennes leende såg han på henne att hon trött både fysiskt och psykiskt sätt. Han kunde inte låta bli att undra vad hennes krafter var, hon hade ju inte använt dem någon gång under mötet med monstret. Kanske hon var utan kraft..? Men det var väldigt ovanligt, och inte särskilt trovärdigt. Eller?
Självklart att hon undrade vem han var, en främmande skuggvarg som blev nerslagen likt en valp och som sedan flög iväg med henne bort från den farliga platsen med jordens inre på utsidan. Vem skulle inte undra?
"Shikage." Han sa ingenting mer till att börja med. Hans blick var lugn men med en vänlig, kall blick. Han såg upp mot himlavalvet. Så tillade han en sak. "Mer benämnd som Kage."

Skulle han fråga om hennes namn? Det var väl inte mer än rätt att han sa motfrågan, men han visste inte säkert om han faktiskt skulle. Han skulle bli tvungen att stanna med henne ett tag, tills hon kunde gå därifrån själv och försörja sig med mat ensam, och under den tiden tänkte han nog få reda på det ändå. Han hoppades bara att det skulle ske snart, för han var inte den som var van att tvingas stanna på samma ställe en längre tid. Men han tänkte inte lämna henne att dö, även om det här var det första meningsbyten de gjorde.

Kira låg kvar, kollade på honnom. "Kage.. Tack så mycket.... Men, vad hände?" Hennes röst var svag. Dethär var ett pinsamt läge minsann. men denne hade ju iallafall inte skadat henne. Och om så är fallet att han ska käka upp henne eller så, då skulle hon sannerligen be om en snabb död först.. Kira's röda ögon, kristallklara och så fulla av liv. Men samtidigt så utsvultna och ensamma. Hon var född utanför Numoori, nässtan alldeles på gränsen mot Bergen.


(svarade med Diablo XD)

Han släppte inte skyn med blicken.
Vad var det som egentligen hade hänt? Den där Diablo hade varit fientlig från början, och sedan gått till attack. Varginnan hade slagits ner och sedan hade han själv fångats i lavanätet. Vad Diablo hade gjort med honom sedan ville han inte tänka på.
Hans blick drogs långsamt mot hennes.
"Hur mycket såg du? Diablo fångade mig med det där nätet..." Han sneglade ner mot brännskadorna längst benen. Det sved och brann på samma gång. "... och jag lyckades inte ta mig loss. Han.." Han avbröt sig själv. Honan hade säkert sett det där, och han ville inte påminnas om det. Det hade varit äcklande att låta sitt blod sugas in i någon annans mun. "Diablo slog ner dig och sedan försvann han, lämnade området fyllt med lava som kom upp ur marken. Jag lyckades bryta sönder stenen över mina ben, lyfte och tog med dig hit."
Han såg på henne, några tecken på oro syntes i hans ögon.
"Hur illa är det?" frågade han, nickade mot hennes skador.

Kira kollade på honnom med en studerande blick.
"...Diablo, så det var så han hette... Jag mins faktiskt inte, jag tror jag slagit i skallen.." Hon kunde inte röra sina bakben, svanken, längre del uppför ryggraden. "Det är ett under att du kunde ta mig hit utan att jag vaknade, vi båda skulle ha fått problem.." Hon drog in etthackande andetag nnan hon fortsatte "...Jag menar, om jag varit vaken så skulle jag antagligen kännt av smärtan, och då skulle jag ha bett dig att lämna mig kvar..." Kira kollade på honnom, hennes blick slank ned till hanens skador. Hon fick en klump i magen, var detdär hennes fel? Hon mindes inte, men varför skulle han ha stannat kvar för att hjälpa en främling emot ett monster? var det inte lättare att bara springa därifrån..? Hon slet blicken tillslut "Jag kan inte känna mina bakben.. jag tror att jag har tappat känseln.." Sa hon. Det började att samlas blod i honans mun, hon hostade utan förvarning och tvingade sitt huvud bort en aning för att inte bloda ned främlingen. Hon skämdes.. "Förlåt.." Under hennes år här i Numoori hade hon bara fått lära sig att be om förlåtelse, att det oftast bara var hon som gjorde alla fel. Det var därför hon var så skygg, hon visade sig inte gärna bland andra vargar. Så varför kom hon hit från första början?

Han betraktade henne noga. Han kunde inte låta bli att bli förvånad över att hon bad om förlåtelse för att hon var skadad?
"Varför ber du om förlåtelse? Du är skadad, det är inte ditt fel."
Hans blick for lite snabbt över blodet som kommit ut ur hennes mun. Rött. Normalt. Varför var inte hans sådant?

Han gav till en tyst suck. Om det var någons fel att hon var skadad var det hans, Kages. Han hade inte kämpat emot tillräckligt, honan hade i alla fall inte gett upp. Själv hade han inte lyckats bryta upp lavanätet förren hanen gått, och han kunde inte låta bli att fundera över om att det var för att han var för rädd för att få mer lava på sig som han väntat tills den största faran var över.
Men han var i alla fall glad att han lyckades få henne därifrån efter, innan lavan förstörde platsen helt.

[Vill bara peta upp det här rollet så att du ser det... Kommer du svara snart? ^^<3]