Hanens tassar slog mjukt mot marken, tyst men ändå hörbart. En tunn dimma gled fram över skogen, ungefär upp till knäna på honom. Dimman runt honom, de närmsta tio meterna ungefär, var mörkare än resten av skogen, då skuggorna färgade dem lite grann.
Vargens steg var smygande, hukande, och han doldes nästan i sina egna skuggor som dansade, mjukt och lugnt, runt honom. Han smålog lite, det ryckte bara svagt till i mungiporna , men enligt honom skulle han aldrig kunna visa mer känslor. Självklart glömde han ofta bort att han skulle vara den stora, svarta fakargen med skuggor som dolde hela honom, men han försökte gömma de minnena av leenden och morrande längst bak i sitt medvetande, där han aldrig skulle märka dem igen.
Skuggorna var hans vänner, hans familj och hans själ. Han älskade dem, såsom de älskade sin mästare. De lydde lyckligt varenda order han gav dem, han hann inte tänka det innan skuggorna lytt.
Hanen lyfte på huvudet, kände vinden blåsa svagt mot hans långa päls och klippte med öronen. Svaga, svaga fotsteg hördes långt borta, så svagt att han inte kunde urskilja om det var en varg eller ännu en av de där hemska hararna. Han hatade dem både för att de var så irriterande, de lurade honom alltid att tro att någon annan varg var där med sina snabba, rytmiska steg och för att när man skulle göra någon nytta av dem och ha dem till middag, ja då var de beniga, seniga och han hatade deras fluffiga päls. Det fastnade så lätt i tänderna.
Kage, som han hette, skakade frustrerat på huvudet av tanken på de små benhögarna, och fortsatte gå. Vinden blåste fortfarande svagt, han uppskattade den lilla kylan som fördes med vindarna, då han ogillade varma temperaturer.
Stegen hördes lite tydligare nu, det var allt vargsteg, det hörde man på det. Han saktade ner lite, lät skuggorna samlas närmare honom och han smög sig närmare träden för att få lite extra skugga. Marken var kal, inga buskar fanns att gömma sig bakom, men han hoppades att dimman räckte för att dölja honom lite.
En bit bort stod en vit varg, med en röd, lång man och tigerrandig svans. Kroppsbyggnaden avslöjade inte vilket kön vargen hade, det kunde antingen vara en lättare hane eller en lite stabilare hona, men han kunde inte riktigt veta säkert. När det var något han inte visste säkert antog han det aldrig, att kalla en hane för tik skulle kunna orsaka riktigt ilskna strider.
De nästan lysande, klarblåa ögonen betraktade vargen, hukade för att döljas av dimman. Men han visste, att den fläcken under trädet han stod på troligen varg mörkare än resten av den silverfärgade skogen.


[Jag älskar hur du skriver, du skrev så långt och bra att jag verkligen blev peppad att skriva långt ^^ Så här långt har jag aldrig skrivit innan, scary o.O ]

Diablos väldiga tassar sjönk ned i den lagom tjocka dimman och den 900 kilos tunga kroppen gick med lugna, sansade och ljudlösa steg.
Sedan länge hadde hanen känt två olika varg-dofter här omkring, men eftersom att de blandade sig med varandra så var det svårt att ens kunna skilja vem som var hona utav dem, och vad visste han, de aknke var ennu fler vargar häromkring?
Den blodröda blicken sökta sig skarpt igenom dimman och på allt som rörde sig, magen väsnades sedan många timmar tillbaks och han hadde inte haft orken till att slösa energi på att ens skrämma ihjäl en hjälplös liten tjockis hare, hanen fan inget roligt i det hela om det enda han behövde göra var att sätta fyr på krabaten, eller bara morra ursinnigt och skrämma ihjäl den lilla saken.
Nej det var inge roligt minsann, men ibland var det bättre att göra det fort och någorlunda smärtfritt, men han föredrog att leka meten till döds, han fann en helt mordisk gymmhet i det hela.
Tillslut kom hanen fram till en plats där en rödhårig hona stog och en aning längre bort kunde den otroligt skarpa synen urskilja en bevingad varelse längre bort, men det var knappt.
utan att tveka och utan någon som hällst tanke på hur de starka de två kunde vara trädde han fram ur dimman och lät sin blodröda blick granska de båda två, vem såg godast ut?


[Haha, taack! 8DD Bra att jag gedde dig inspiritation ^^ men nu joinar jag med DIablo, så jag svarar med Kira och sen är det din tur ^3^]

Kiras blick fästes på den extremt stora hanen som bara var några meter ifrån henne, hon klev några steg till sidan och morrade en aning för att markera att längre än så fick han inte komma.
Schocken som honan fick gjorde så att hon ryckte till en aning, hon slängde med huvudet och luggen åkte över till ena sidan, det högra ögat var nu synligt.
Ärligt talat så vågade hon inte ha annat än en klar blick framme när hon även såg en till hane, hon var inte feg utan bara lite osäker, men hennes energi var stressande hög men det var någonting hon inte vissade särskillt mycket. Hennes blick granskade handen med de röda ögonen, enligt henne så han bara skrämmande ut, fasst messt för stor, alldeles för stor..
hanen som var gömd där borta i dimman kunde hon inte riktigt beskriva än, han hadde ju trottsallt inte stigit fram än, men hon hoppades att den hanen inte var lika monstrouös.
Vinden slet i hennes päls och de svarta läpparna drog upp sig i ett leende, kyligt men osäkert vilket visade sig att hanen såg, och hon ände bort huvudet som man absorlut inte ska göra, särkillt inte åt en främling.



[NEJ USH!! vilket dååligt inlägg D'': ]

Kage tog ett steg bakåt när en stor, svart hane kom fram till honan längre bort. Hans ögon var blodröda, verkade inte vara av den "snälla" sorten. Han kände hanen titta på honom, sedan på honan och Kage rös, lät skuggorna dölja honom mer. Med sina skuggor blev han nästan omöjlig att se, men det kom lite solljus och förstörde det hela. Han blängde irriterat upp mot trädtopparna, mot solen.
Han betraktade scenen längre bort, honans läppar rörde sig som om hon morrade, men han hörde inget från det avståndet. Honan började plötsligt le, ett kyligt sådant. Han höjde förvånat ett ögonbryn, reagerade svagt på hur hon lätt kunde gå från morrning till kyligt leende.
Vinden tog tag i hans päls, fick det att bli lite kyligare. Han smålog lite, det ryckte halvt i mungiporna. Kyla gillade han.
Han såg ner på sina skuggor, de började dansa ivrigt runt honom när de förstod att han ville ha dem att göra något. Han lade huvudet på sned, en liten, liten del av skuggan särade sig från de andra och gled fram under dimman, snurrade lite runt hanen och honan där borta. Den skickade bilder över till han hjärna, visade vad som hände därborta. Skuggan gled runt vargarnas tassar, doldes av dimman men dimman blev en aning mörkare runt dem. Men det spelade ingen roll, han trodde inte de skulle märka en sådan liten enkel sak som aningen mörkare dimma.
Kage tryckte sig lite mot det närmsta trädet, tog vara på skuggan som redan var där och försökte gömma sig så väl han kunde.
Hans neonfärgade, blåa ögon betraktade dem under tystnad, öppna och vakna.

[Inte lika långt som igår, sorry x)]

Kira höll sig på ett bra avstånd ifrån hanen, hennes blick var avsmalnad. Luggen hadde fallit över hennes ögon igen men hon försökte envist att hålla den på en och samma plats. Var det dags att skära av den en aning kanske? Blicken hölls kvar på hanen, men hanens blick var bortvänd ifrån hennes och de såg ut som om han koncentrerade sig på någon eller något. Tanken gjorde henne lite rädd inombords, hon hatade möker. Och messt av allt främlingar som visade sig att ha en otrevlig energi. Rädslan kröp inombords, on som var så svag och denne hane som antagligen kunde döda henne så lätt, och smärtsamt. Hennes blick slank över till dit där hon tyckte sig se en till hane, men ibland kunde hennes ögon spela henne ett elakt spratt, lekar och cener hon alldrig sett eller upplevt tidigare. hon var lite bortom själva verkligheten jusst nu, hon betedde sig konstigt. var det närvaron av dåliga energier elelr var det bara hon som överreaggerade? Plötsligt då hon tyckte sig se en siluett av skepnaden som den större tydligen kollade på förblindades hon av ett ljus hon inte riktigt kunde tyda vad det kom ifrån, den dimmgömda vagen? eller var det gudarnas raseri? Hon blundade iallafall, visste inte riktigt vad som hände utanför hennes stängda ögon.



(ditt inlägg var kanske inte lika långt som igår, men det var bra och det är de som räknas, att du fårr med de viktigaste delarna vill säga. jag är trött och vimsig det är därför rollinläggen blir så flokiga :lol!: )

Fakargen hoppade till när trädet han gömde sig bakom fattade eld, i alla fall själv kronan. Elden kunde inte sprida sig neråt, så chans för skogsbrand var liten.
Han mötte den svarta hanen med de blodröda ögonens blick, lyfte upp överläppen svagt och morrade. De hade ett långt avstånd mellan sig, och Kage morrade ganska lågt, men hans morrande var så klart att vargarna längre bort lätt kunde höra honom.
Elden var varm, alldeles för varm för någon som Kage, som hade en av sina svagheter vid hög värme eller solljus.
Långsamt reste han på sig, hade inte samma hukande ställning som förut och såg kallt in i hanen där bortas ögon. Vem var denne varg?
Motvilligt fällde han ut de stora, svarta fjäderbeklädda vingarna slog till ett kraftigt slag med dem, skickade ett starkt vindrag genom hela skogen som fick flera av de silverfärgade löven att lossna från sina grenar och vina genom luften. Av slaget lyftes han upp, svängde lite åt sidan så att han undkom den brinnande trädkronan och så var han uppe i den friska, lite kyligare luften.
Han beundrade svagt den silverklädda skogen, trädkronorna var så breda att stammarna inte behövde stå nära varandra för att göra ett ogenomsynligt tak. Han tänkte bara tanken på vargarna nedanför och skuggan gled ner, gjorde en svag markering över trädkronorna var de andra var. Skuggorna höll sig ovan lövtäcket och var omöjligt att se underifrån, Kage tackade för det. Att avslöja sina drag innan man gjort dem var otroligt korkat.
Han svävade uppe i himlen några minuter, gav skenet av att han blivit rädd och stuckit därifrån. Ena vingen lät han sjunka nån centimeter och han svängde skarpt, så fällde han ihop vingarna och formade sig som om han skulle dyka ner i vatten. Och visst dök han, men ner genom lövverket.
Grenarna höll på att slå till honom när han dök, men han var en skicklig flygare och gled smidigt fram genom dem. Precis när lövtäcket tog slut fällde han ut sina meterlånga vingar, slog ett slag med vingarna och landade på fötterna några meter bakom dem. Han hade varit tyst, vingslagen kunde lätt ha förknippats med vinden.
Med mörk och behaglig röst, inget skrovligt alls i den, öppnade han munnen och talade.
"Du vet att det finns något som kallas tänka och försöka prata innan man handlar?" sa han lugnt, inget spår av morrningen han gett några minuter innan.

[Nu blev det ett lite längre igen ^^ ]

kira hadde gärna velat dra sig tillbaks ifrån denhär fighten som tydligen skulle äga rum på den silverbeklädda marken. omgivningen hadde varit lugn och frudfull för bara några minuter sen, nu var den bara läskig och fulld med onda enegier. Ialalfall ifrån den lejonliknande hanen. Kira stannade på sin plats då hanen varnade henne med en morrning att hon inte skulle lägga sig i. Så istället backade hon några få steg och studerade de två främlingarna medans de talade och samtidigt skulle påbörja en fight, ja det såg så ut ialalfall om den bevningade inte lyckades lugna den horn beklädda vargen.



[kort men jag fick iallafall med det viktigaste, tror jag XD)

Kage tog ett djupt andetag, blundade under det och de neonblå ögonen såg rakt in i den svarta hanens röda. Hanen framför honom hade en man liknande ett lejon, de röda ögonen skärde sig nästan lika mycket som Kages egna mot den svarta pälsen.
"Främling, jag är skuggvarg, borde det inte vara en del i min natur att gilla att hålla mig i skuggan?" Han talade fortfarande lugnt, inte avslappnat alls, men lugnt.
Honan verkade ta något steg bakåt, han märkte det knappt. Hans ögon var fästa på hanen framför.
Fakargen stod spänt, tyst och lät skuggorna dölja lite av honom. Skuggorna gjorde honom svår att fästa blicken på, man kunde se honom eftersom han var så nära men man kunde inte se rakt på honom.


[Jättekort, sorry, men nu ska jag äta pizza ^^]

han skrattade till mörkt och hest. "jag skiter blankt i vilken natur du hör hemma i främling!" Röt han fram och morrade på det. Nu hadde han gått i en halv cirkel kring hanen.
Hans tänder blottades, ögonen granskade honnom noga och den väldiga kroppen var spänd och ivrig.


(det är inte bar du som har IT XDDD)

Kage behöll den kyliga men lugna blicken mot hanen. Han var på helspänn och musklerna spändes hårt, fick honom att se ut att vara större än han var.
"Jaså? Tja, din natur är väl troligen från underjordens hetta, så du kanske inte vill bli påmind om folks natur," sa han, ryckte svagt på axlarna. Han talade som om han bara påpekade en självklar sak, inget hotfullt eller elakt alls i rösten. Bara tom. Hans överläpp åkte upp när han talade, han morrade inte riktigt men visade tänderna.
De mörka skuggorna tjocknade lite, gjorde hans rörelser otydliga. Kylan drog in runt honom, skapade små, perfekta frostkristaller i hans svarta päls. Inget tjockt lager, bara någon flinga här och var.

[ Har världens It D: Kan du inte rolla in Kira lite på något sätt? Så blir det mer att skriva om och hon får större roll i rollet :D *roll i rollet, eh, ja?*]

(jag ska göra något oväntat, det var meningen att Kira skulle bli kaxig och jaa sådär... MEN, hon vart istället ne räddhare XD jag är rädd att hon 'överglänser' Diablo.. haha ^^'' men okej, de ska nog bli kul att se vad du svarar efter detta inlägg! XD)


Kira stod en bit ifrån de två vargarna, men hon log för sig själv och kände hur hon blev allt självsäker ju längre bort den svarta lejonlike var. En lätt vind drog i hennes röda hår och gjorde ett öga synligt då hon riktigt kunde se de två nässtan fightande hanarna. Hon gick typ emellan dem, som hon försvarade den bevingande, men det var inte meningen att de skulle se ut så "Varför kommer du hit med onda avsikter, främling?" Frågade hon milt, hennes röst avslöjade hennes kön direkt. Hon var ju fortfarande rädd och hon kunde inte riktigt koncentrera sig på hur hon skulle bete sig. Men hennes blick var sträng, den markerade att hon inte vela ha något blodspill i denna vackra skog.

(Vi kör så att Shikage svarar först sen Diablo och sist kira, annars blir det helt weiird XD)

[ Haha, om jag ska svara efter Kira mst jag svara nu, right? Då blir det också wierd xD Skriv med Diablo nu, så svarar jag med Kage, sen kör du Diablo igen och sen Kira och sen blire jag igen x) ]

(men då blire ju i feeeel ordning D: Om du svarar nu så svarar jag med Diablo o sen Kira efter dig, då håller ju ju fortfrande årdningen XD Och om jag ska vara ärlig så har min fantasi sprungit iväg .___.''')

[Haha, jag är lite vimsig idag ^^ ]

Kage lyfte småförvånat på huvudet, såg upp på vargen som hållt sig i bakgrunden och höjde ett ögonbryn. Vargen hade verkat så skygg och osäker nyss, men talade med självsäkerhet nu. Han vred öronen åt hennes håll, höjde ett ögonbryn men släppte inte den svarta hanen med blicken.
Vargen som nyss talat hade en röst som tydligt var en honas.
Han sa ingenting till svar, honan verkade tala med den svarta lejonliknande. Han såg bara tyst på dem, kände vinden ruska tag i honom och blåsa bort lite av kylan runt honom. Han rynkade nosryggen irriterat, koncentrerade sig och kylan drog in igen, starkare än förut. Skuggorna gled omkring runt honom, tunnades ut ju närmare de andra den kom och blev sedan nästan osynlig, så lite mörkare att chansen att någon skulle märka den var en på miljonen, troligen en på miljarden.
Hans vänstra mungipa ryckte till lite, bara för en fjärdedels sekund, och väldigt svagt. Än så länge hade ingen som mött honom genom åren märkt när den millimetertjocka skuggan drog in under dem, och dimman hjälpte lite här också.
Medan han betraktade dem gick hans gärna på full gång, planerade en massa attacker och försvar. Ingen flykt var i tankarna, bara attack och försvar.
Kages kroppsställning var inte avslappnad alls, motsatsen, och hotfull men ändå ganska neutralt. Hans huvud var aningen framstäckt, precis över bogen och han såg lite halvt under lugg på hanen med de svarta lejondragen.

[Skulle inte Diablo kunna mucka med Kira? xD Jag vet inte riktigt än hur Kage skulle reagera, haha 8D]

hanen morrade ilskt åt tiken som hadde lagt sig i -om du så mycket som säger ett ord till så far du åt helvetet kvinna! han kunde verkligen inte behärska sitt ordspråk.
och även om han hadde det så skulle han egentligen inte velat hålla tillbaks endå, svordommar inträffade sällan, men då stubinenn inte riktigt räckte till längre kunde det hända att fula ord lämnade hans stora käft.
han började att klorna i backen, det var hanen han vela åt, så varför riskerade honan sitt liv för en främling som hon antagligen alldrig mött förr?
han skakade på huvudet, varför gör de så dumdristiga saker för andra? om det inte gäller ens ledare förståss då.. men främlingar? nej, det var bara fel, så fel.
blicken spändes och smalnade av, huvudet sänktes och han var beredd på att få slå bort henne om de så krävdes.

(Förlåt att jag inte svarat på länge, men jag hadde hela tiden trott att det var din tur att svara XD haha, ja somsagt, förlåt. både för att jag inte sett detta tidigare och för att ddet blev så fruktansvärt kort. jaja, ska svara med kira nu! ^-^ )

Han morrade dovt, inte åt honan utan åt hanen. Svordomar gick väl an ibland, men det var bara irriterande när de användes för att säga till någon på det sättet.
Han gjorde en snabb utvärdering av allt, den svarta hanen hade eld som kraft helt klart, sen visste han inte säkert om han hade fler. Honan hade inte visat några tecken på krafter, troligen dolde hon dem för att kunna överraska dem senare. De flesta vargar hade ju krafter, och om tiken vågade mucka genom att morra till en så kraftfull varg som den svarta lejonliknande måste hon ju ha ett ess i bakfickan. Annars skulle hon ju inte ha en chans.
Hanen verkade vara fientlig mot allt och alla, troligen ute efter att döda eftersom det var kul. Ond idiot med för starka krafter, alltså. Honan verkade stå mer på Kages sida, inte att hon rent ut försvarade honom men hon var i alla fall mot den starke. Två mot en, varav dem ensamma var troligen den starkaste.
Han bet sig i läppen, försökte fundera ut ett sätt att lugna ner hannen så ingen fight skulle uppstå. Troligen skulle Kage själv förlora, troligen dö om man tittade på hanens blodröda ögon som bara verkade inriktade på en sak - mord.
Han flyttade sig lite närmare honan, smålog lite till henne, uppmuntrande. Han vände åter blicken mot hanen igen, lyfte läppen och morrade. Det verkade nästan som om han sa till den rödögda hanen "vi är två mot en, du ligger under, främling".

[Om det ska bli fight får Diablo dra första draget ^^ Kage gillar inte att hoppa på andra vargar :S Och Diablo får inte äta min lilla anka o.o Bita - men inte mörda xD]

Den andre hanen verkade brusa upp, attackerade honan. Hon flög in i ett av pilträden och Kage kastade sig fram, morrade åt främlingen. Vad hade denna främling för anledning att attackera? Han morrade ilsket, ställde sig främför honan vänd mot hanen.
"Vem tror du att du är, främling?" fräste han, förbannad över hanens attack mot honan som inte ens fått chansen att försvara sig. Han var inte typen som brusade upp lätt, men han klarade inte att se någon bli slagen utan att han gjorde något.
Han tog ett steg framåt, som för att visa att han inte var rädd. Skuggorna runt honom såg lite chockat upp mot honom, bilder flög genoms hans hjärna, bilder av chock och förvåning. Skuggorna hade inte sett sin mästare arg innan, och cirkulerade förvånat runt i cirklar runt honom. På hans kommando blev de mörkare, inte lika genomskinliga längre. Hans tassar syntes inte längre i skuggan runt hans ben, luften blev kyligare.

[Gaahh, orkar inte skriva längre ens så ^^]

Då den bevingade tog ett steg frammot gjorde Diablo detsamma och ilskan bran verkligen inombords, De vanligtvis lila ögonen var Röda, blodröda och sjukt ilskna.
-jag tror inte, jag VET vem fan jag är! röt han rakt i annsiktet på den bevingade, hanen stog hukad i en attackställning emot den främmande vargen, fast besluten för att skada, eller snarare sagt..döda~
musklerna i den extremtstora kroppen spändess, han reste ragg och han såg nu större ut än vanligtvis. Hanss andedräkt luktade blod, blod och Lava.
marken kring dem började att spricka upp, säkert 10 meters omrets kring dem. Diablo var rasande, och snart skulle den vackra, helt underbara lavan visa sig och antagligen lysa upp stället med dess vackra eld~


(Förlåt för kort svar, men han gör ju inte så mycket mer nu då de ska slåss, förhoppningsvis! XDD)