Qilaq var för ung för att veta något om Blodbergens historia. Eller historier. Han hade inte riktigt intresserat sig för sådant sladder. Han var för det andra för ung för att kunna räknas som ondsint, han var mer den irriterade typen. En liten unge som gick samtliga på nerverna med sitt enerverande gläfsande. Han var knappt tonåring och han hade inte riktigt utvecklat sin personlighet. Qilaq var osäker inför sina äldre och det var delvis därför som han agerade som han gjorde. Med lätt aggression. Han höll sig gärna i skinnet med flockmedlemmar, uppstudsighet uppskattades inte alls. Flocken var helig och skulle behandlas med respekt. Vördnad. Han visade hänsyn till det varesig det passade honom eller inte.

Det var kväll och det var relativt kallt. Han rörde sig vårdslöst nog i grottor ensam, men befann sig för tillfället ute på vift. En bit från platsen där hans föräldrar befann sig, och han hävde sig upp på en klippa med ögon glittrande av äventyrslusta. Han var inte ond. Han var inte heller fullvuxen men allt var helt i sin ordning, han var normalbyggd för sin ålder, lite väl stor bara. Han var gänglig; hade långa ben. Han såg sig omkring. Roströda berg reste sig omkring honom. Han stannade inte, utan vandrade planlöst. Qilaqs klor klapprade mot underlaget och han tog in synen av solen som passerade bort bakom bergen. Himlen mörknade allt snabbare och vinden drog lätt i hans päls och viskade i hans öron. Qilaq vinklade de blåtonade öronen lätt bakåt och klippte med dem medan han klättrade så gott han kunde.

Han visste inte mycket om sin familj i ärlighetens namn. Han visste inte varför de parats ihop, hur modern behandlat sina valpar efter deras födelse. Han hade inte fått det berättat för sig, och tur var säkert det. Qilaq visste inte mer om sina syskon än dem han levde med. Han hade säkert kommit överens med dem som kallblodigt kannibaliserats på. Fast det var nog tveksamt trots allt, med tanke på hans sätt att vara. Hans blå ögon matchade heller varken moderns eller faderns. De befann sig nära i faderns släktträd, liksom de blå nyanserna i hans päls. Qilaqs krafter var svaga men han använde dem godtyckligt. De var också dominanta gener från faderns sida. Metall, eld. Han fick ett infall och andades häftigt ut i en rökpuff. Han gjorde det igen och flammor blossade ur näsborrarna. Han brände sig något med tanke på att han varit för slö, men skuttade till i upphetsning. Han kände hur världen låg framför honom.

[Ehtna?]

Vissa skulle kalla det lite obehagligt, oförskämt att följa efter någon. Speciellt om denna någon var en valp.
   Kanske hade de rätt. Ehtna hade aldrig varit någon som brydde sig om vad andra tyckte om henne, för att vara ärlig.
   Det var antagligen därför det inte kändes särskilt skumt att hon, i skydd av osynligheten, följde efter den valpen när han klättrade uppåt, uppåt. Det var nästan så att hon ville kommentera på situationen, men höll sig tyst. Det var roligare så. Trots den relativt stora kroppen så rörde hon sig tyst och smidigt. Ännu hade han inte upptäckt henne. Hon planerade inte det heller.
   Han stannade till. Först kunde hon inte se vad han höll på med, så hon rörde sig närmare. Stegen blev försiktigare nu när de båda var stilla. Ett snedsteg nu skulle höras betydligt tydligare. Hon fick bita sig i den kluvna tungan för att inte flina över situation.
   Det puffade rök om ynglingen. Han verkade ha bränt sig, men såg inte mindre glad ut för det. Ehtna funderade på om det var värt att avslöja sig själv för att kunna kommentera. Hon kunde alltid spela ande, påminde hon sig själv.
   "Puff, puff", kommenterade raganatiken. Tonen lät frånvarande, och hon såg till att stanna osynlig.

[Ehtna är ett jävla creep.]