Obehagligt tjock dimma reste sig från den våta sanden. Det var en vit, tryckande närhet som fick Rowen att misstänksamt stryka tillbaka öronen mot nacken. Förgäves försökte han få ett stadigt grepp i sanden men för varje steg gled han tillbaka ett halvt. Detta nya land hade hittills visat upp en ogästvänlig fasad. Fukten fick de gröna lockarna att tova ihop sig. Det var irriterande, men den tjocka fällen hindrade i alla fall dimman från att kyla ner honom.
    De röda ögonen svepte över omgivningen. Han hade flera gånger sett mörkare siluetter röra sig längre bort men ingen närmade sig honom. Han snuddade vid kraften, mest av vana, och kände av omgivningen. Drakvargen kunde känna flera olika metaller under tassarna, men ingen av dem var den han sökte efter. En låg suck slapp ur honom. På ett sätt var det tur att han inte hittade metallen innan Rau funnit honom, men samtidigt.. Så mycket tid ödslad på fruktlöst sökande.
   En viskning utan ord fick honom att tvärstanna och lyssna. Nosen vibrerade när han upprepande gånger drog in luft för att försöka lokalisera en annan varelse. Vaksamt svepte han med blicken och vred sig halvt om för att se till så ingen stod bakom honom. När han vände blicken framåt stod en blek, genomskinlig siluett någon meter framför. Den log mot honom, men det var svårt att se värme i en sådan kylig gestalt.
    "Vid Shùmā!", utbrast han och tog ett språng bakåt. Instinktivt drog han tillbaka överläppen och raggen reste sig. Anden la huvudet på sned och tog ett steg mot honom. En varnande morrning lämnade Rowen och anden stannade till. För inte första gången önskade han intensivt att han inte hade kommit bort från Rau. Prästen hade säkert kunnat rabbla en bön för att befria anden från dess fängelse. Öronen låg slickade mot nacken när han med smal blick studerade anden.
   "Lämna mig!" Den skarpa accenten vittnade om ursprung från en annan plats. En spröd klagosång lämnade anden när den vände och ljudlöst vandrade därifrån. Stelt och upprört rätade han på ryggen. När inga fler sällskapssjuka andar uppenbarade sig tillät hanen sig själv att slappna och återuppta vandringen. Han ville vidare, så snart som möjligt.

[Utspelar sig nära Benkusten. Öppet!]

I en valpaktig nyfikenhet hade Uriko vandrat in i öknen. Aldrig tidigare hade han varit här, och det var väl dags att se hur det var i grannområdet. Skulle han leva i Döda Skogen var det väl bara smart att veta vad som fanns runt omkring. I samma stund som han hade bestämt sig för att lämna reviret ett litet tag så hade Leviathan fått syn på honom och velat göra honom sällskap. Uriko hade inte tyckt om det till en början, men ungvargens tjat hade blivit jobbigt och Uriko hade till slut accepterat att ha en följeslagare.

"Hur långt ska vi vandra?"
Uriko vred på huvudet och såg på den vita hanen bredvid sig.
"Så långt som vi vill. Men vi måste tillbaka till flocken sen, så vi kan inte gå för långt", svarade han och gav Levi ett litet leende. Levi nickade bara kort och därefter gick de i tystnad bredvid varandra. Det var först när de började närma sig kusten som en dimma började smyga sig på. Dimma var de båda två vana vid vid det här laget då Döda Skogen var full av det, men det var ändå på något sätt obehagligt.
"Uriko, kolla!" viskade Levi plötsligt med hes röst. Uriko såg först på Levi och sedan åt det håll som han kollade. Han kunde urskilja någon form av skepnad längre fram, där dimman blev allt tätare.
"Det är en varg", fortsatte Levi.
"Det är inte bara en varg, min unga Leviathan", började Uriko, men avbröts när främlingen började ge ifrån sig ett läte. En melodi, och en otroligt sorgsen sådan.
"Det är en ande", fortsatte Uriko till slut med häpen stämma. Han hade mött en ande en gång tidigare, som valp, men han visste inte om ungvargen bredvid sig någonsin gjort det.
Frihet, som legat hopkurad på Levis rygg, kikade försiktigt fram, men förblev tyst.
"Vi fortsätter. Om ni vill?" han såg frågande på Leviathan som nickade och bestämt hävdade att de skulle fortsätta. "Vi får se hur långt vi orkar ta oss i den här dimman", sade han sedan och tillsammans fortsatte de sin vandring genom dimman.

Rowen vandrade vidare med vaksam utstrålning. Varje gång något kom för nära morrade han varnande och det avlägsnade sig. Under en kort stund hade en liten ande, i en valps storlek, envisas med att hänga honom i hasorna, men då han gjort ett irriterat utfall mot den hade den besviket strukit bak öronen och försvunnit. Dess gnyenden hade hört i flera minuter.
   Det var därför han först strök bak öronen när två siluetter började avteckna sig i dimman. De närmade sig och en borrning började rulla upp i strupen. Han kvävde den snabbt när han insåg att de här två hade fast form. Svansen vajade fram och tillbaka när han saktade in. Sanden under tassarna hade börjat få en kompaktare form och han hade nu betydligt bättre grepp än innan. Det stillade hans obehag lite, men bara lite. Detta gudsförgätna land hade sannerligen inga fördelar.
   "Främlingar." Rösten ekade kusligt högt i dimmans kompakta tystnad. Endast avlägsna ljud, stön och melodier bröt den då och då.

"Det är någon där framme", viskade Leviathan.
Uriko såg ut i dimman framför dem, och mycket riktigt, längre fram kunde han urskilja en siluett.
"En ande", konstaterade Uriko lugnt, men insåg snart att detta faktiskt inte var någon ande trots allt. Detta var en högst levande varg. När främlingen sedan talade märkte Uriko hur Levi kröp ihop lite, men han viskade snabbt åt den unga hanen att sträcka på sig. Han var ju son till Generalen, för Guds skull! Han fick inte lov att kura ihop sig som en rädd liten valp.
"God dag", hälsade Uriko artig och kastade en hastig blick uppåt. Det var väl dag? Dimman var så tjock att det ibland var svårt att avgöra vilken tid på dygnet det faktiskt var.
"Hej", hälsade Leviathan som hade följt Urikos ord och sträckt på sig.
"Vem är ni?" frågade Uriko sedan och kastade några hastiga blickar omkring sig, ifall någon ny ande skulle stå och stirra på dem. Vad som hade gjort så att andarna kom fram nu hade han ingen aning om, men han misstänkte att Gudarna hade ett finger med i spelet. Det som var svårt att förklara berodde ofta på Gudarna.

Främlingarna hälsade artigt. Den äldre började och den mindre ekade. Rowen fäste blicken på den äldre av dem. Det verkade vara han som förde sällskapets talan. Då och då kastade han dock en förstulen blick på den lilla. Var det en iller som dolde sig i nackskinnet? Han la fundersamt huvudet på sned men vände artigt bort blicken.
   "Mitt namn är-", började Rowen men blev avbruten. En ljus röst svävade fram genom dimman. Han ryckte till och blev stående halv bortvänd från främlingarna. Svansen var spänt höjd och rörde sig inte.
   "Snälla, hjälp mig" Det var något med det hela som fick gåshuden att krypa över hela kroppen. Han vek bak öronen och fuktade orolig nosen. Vad hände? Anden fortsatte och han kunde inte låta bli att känna en viss medlidsamhet. Andarna han tidigare stött på hade inte varit benägna till att kunna föra ett samtal. Det här kändes mycket mer som en riktig valp, trots den diffusa skepnaden. Nervöst blinkade han bort fukt ur ögonen.
   Något stödd av sitt sällskap av de levande vågade han tala.
   "Vem är du?" Drakvargen kunde inte säga att anden inte hade väckt nyfikenheten hos honom. Han var nyfiken. Menade den allvar? Skulle den verkligen följa med ända upp till dessa Öar? Han kände sig vetgirig, men å andra sidan hade han ingen lust att dö. Man kunde aldrig veta med andar. Det här var dock bara en valp. Kanske var detta Gudarnas påhitt? Var detta deras utsände ledsagare? Rowen var ovillig att låta anden försvinna än.

[Så schpännande! <33]

Främlingen skulle precis svara när en röst avbröt honom. Uriko visste med en gång att det inte var någon i sällskapet och öronen lades hastigt bakåt. I dimman uppenbarade sig en liten, liten varelse. En valp, som tycktes sväva en liten bit ovanför markytan. Uriko studerade anden under tystnad, lyssnade på dess ord och kände en viss medlidande för den lille. Sedan var han tvungen att tyst sucka för sig själv. Dessa andar alltså. Vad var det egentligen som pågick? Han kastade en hastig blick upp mot himlen och ställde samma fråga till Aurinko och hoppades att Guden skulle svara honom. Om Gudarna nu hade något med detta att göra, men det skulle inte förvåna honom om det var så.
Hanen, som fortsatte att vara en främling, svarade den lilla och frågade vem den var. Uriko hade dock inga höga förhoppningar på att hanen skulle få ett svar på sin fråga. Andar hade en tendens att komma och gå lite hur de ville, utan att riktigt ge svar på någonting alls. Men det kanske bara var hans egna uppfattning.
Levi hade varit tyst under hela tiden, och Frihet hade legat alldeles stilla på hans rygg. Den unga hanen öppnade munnen, som för att säga något, men stängde den lika snabbt igen. Levi verkade mållös, och Uriko klandrade honom inte.

Allt drakvargen fick som svar var hulkande och nya tårar. Kanske hade valpen inget namn, kanske hade den glömt av det. Han studerade den. Valpen verkade ynklig, men samtidigt var den död. Det var en ande. En ande som måste ha rymt från Mùsǐ eller skickats dit av honom och de andra Gudarna. Kanske var det bara vilja, men han kunde inte se valpen rymma från en gud. Nä, den här anden måste ha sänts till honom. Som en ledsagare, eller som ett test för Rowen? Han önskade återigen att prästen varit med honom så att han kunnat få några svar.
   Hanen vände bort huvudet från anden och riktade blicken mot främlingarna.
   "Var ligger Öarna?", frågade han. Det skadade inte att få reda på lite mer av landets geografi. Inte kunde väl den frågan vara fel? Han undrade om det var uppenbart att han övervägde andens förslag. Kanske lät det dåraktigt, men Rowen var uppväxt med stark tro. Han trodde på anden. Han trodde verkligen att det här kunde vara det slutgiltiga landet, landet där de äntligen skulle hitta gudarnas metall.

Uriko var inte beredd på att bli tilltalad, hans uppmärksamhet var så fäst på anden nu att först inte hade hört vad hanen frågat. Men när Levi upprepade frågan för honom så ryckte han hastigt till och vände blicken mot främlingen igen.
"Öarna?" upprepade han dumt. "De ligger mer eller mindre rakt norrut härifrån. Kanske lite åt öster", svarade han. Han undrade om främlingen faktiskt var beredd att ta anden till Öarna, för Uriko var då inte. Han hade bättre saker för sig än att ledsaga vilsna själar till höger och vänster, och han hade en känsla av att det inte endast var den här lilla valpen som var den enda vilsna anden i dimman. Spöken tenderade att vara vilsna överlag, en bieffekt av att vara död kanske. Uriko hade dock inga problem att ledsaga anden och främlingen en bit, om det behövdes. Döda Skogen låg ändå åt det hållet, och det var dit han och Leviathan skulle bege sig tillbaka till tids nog.

Först kom inget svar, men sedan upprepade den mindre av främlingarna frågan. Han hade hittils inte sagt något mer än sin hälsning till Rowen, men den grönfärgade tog inte illa vid sig. Det berodde nog snarare på blyghet eller liknande än ignorans. 
   "... mer eller mindre rakt norrut." Norrut? Han nickade sakta. Egentligen kände han sig en aningens dumdristig som faktiskt funderade, tänkte gå med på, det här. Han borde vara förståndigare, men tron på att detta var Gudarnas vilja var för stark. Det var förutbestämt. Varför skulle annars detta ha skett? Så det var inte av medlidande, utan av tro, han vände sig om mot valpen.
   "Jag följer dig.", svarade han och tystnade andaktsfullt, halv om halv hoppandes på att något tecken på att Gudarna hörde skulle ges.

Uriko blev trots allt lite förvånad över att främlingen ville ställa upp och hjälpa den lilla, även om han hade misstänkt att det skulle ske.
"Vi kan ha följe genom Öknen, vi ska ändå åt det hållet", sade han.
"Vi bor i Döda Skogen", konstaterade Leviathan. Han hade i princip inte talat under hela mötet, men nu hade han tagit till orda. Uriko var glad över att han yttrade sig, om än han hade önskat att Levi gjort det från mötets början. Men bättre sent än aldrig i alla fall. Han tyckte nog att Levi behövde bli lite tuffare och bestämd, men förhoppningsvis skulle han bli det med åren, han var trots allt fortfarande ung.
"Om ni vill ha sällskap?" frågade Uriko sedan när han kom på att hanen kanske hellre vandrade ensam med anden, av anledningar som Uriko dock inte kunde komma på.

"Är det den snabbast vägen?", frågade Rowen. Artigt undran speglades i hans ansikte. Det var inte så att han hade något emot främlingarna. Han proriterade bara sitt uppdrag högre än sällskap. Det låg innött i honom, ändå ut i svanstippen. Kejsarinnan först, sedan nöjen. Han fuktade nosen. Drakvargen var otroligt säker på anden. Den var gudarnas sändebud till honom.  Valpen suckade för sig själv. Lågtmält fortsatte den mässa sitt budskap. För tillfället lät han den vara. De hade fortfarande inte börjat röra sig, och han tvivlade på att den skulle tala i sällskap av de andra.
   En tanke slog honom likt en blixt. Kunde anden lämna dimman? Kanske var det i dimman som metallen fanns. Något inom Rowen fick honom att inte vilja lämna dimman. Rädslan inför att råka lämna anden var för påträngande.
   "Om man följer kusten, når man då Öarna?" 

Uriko fick inget svar på om han och Levi var ett önskat sällskap, men han valde att inte nämna någonting mer om det. Hanen frågade istället om huruvida det var den snabbaste vägen, och ja, det var det väl. I alla fall så länge man inte gick vilse i öknen, vilket det kanske fanns en risk för att göra, speciellt om man inte kände till den.
"Ja, jag skulle nog säga att det är den snabbaste vägen", svarade Uriko.
"Om man vet var man ska gå", lade Leviathan till, som om han hade hört Urikos tankar. Uriko vände blicken till Levi och nickade kort, ja, den yngre hanen hade trots allt rätt.
Sedan ställde hanen ytterliga en fråga, och Uriko lyssnade uppmärksamt och nickade sedan som svar.
"Ja, ni når öarna på det sättet, men det tar längre tid, men då kommer ni garanterat att nå öarna", svarade han. Då fanns det dock ingen möjlighet för han Leviathan att följa med, men något sade Uriko att hanen inte hade några problem med det.

"Ja, jag skulle nog säga att det är snabbaste vägen." Det slog Rowen att bristen på svar kunde uppfattas som otrevlig. Från hans sida hade det varit ett försök att inte hugga något i sten, men från en annan vinkel kunde det ha varit ett arrogant avvisande. Det var försent att rätta på nu. Han fascinerades lite smått av hur många misstag som gjordes i vardagen som man först senare kommer på. Det var ett stärkande bevis på att ingen var perfekt.
   Rowen hummade lätt. Deras svar tvingade honom att rådlägga med sig själv. Var det värt att låta det ta lite mer tid för att garantera att anden kunde följa? Eller vann man på att ta den snabba vägen och samtidigt kunna tacka ja till deras erbjudande? Han fuktade nosen och vände blicken mot den mindre av dem. Det lilla djuret som låg hopkurat i den yngres päls fascinerade honom fortfarande. För att inte göra den vite obekväm vände han återigen bort blicken. 
   "På så sätt", sa drakvargen slutligen. "Om ert erbjudande kvarstår så tackar jag gärna ja. Så länge anden är benägen att följa slår jag gladeligen följe med er." Anden svävade fortfarande tyst vid Rowens sida. Eftersom den inte avbröt dem antog han att det lät bra.
   När Rowen öppnade munnen insåg han förfärat att de fortfarande inte var presenterade för sig själva. Han visste att de hade frågat, men uppenbarligen så hade han inte svarat på den fråga heller. Bara det inte blev en dålig ovana!
   "Ni får ursäkta mig för innan. Mitt namn är Rowen."

[Rowen pratar så formellt, vilken tönt]

Uriko nickade lugnt åt hanens svar.
"Nåväl", sade han lättsamt, och kastade en blick på Leviathan. Den unga hanen behövde inte följa med hela vägen om han inte ville, men det trodde nog Uriko att Levi förstod.
"Inget att be om ursäkt för", svarade Uriko sedan och skakade leende på huvudet. "Rowen. Mitt namn är Uriko", lade han sedan till. Han vände blicken mot Leviathan som en indikation att Levi minsann kunde presentera sig själv.
"Leviathan", svarade han Levi och sträckte på sig. "Min vän här heter Frihet", fortsatte han sedan och den lilla illern tittade upp mellan hans öron, som för att poängtera att den var hon som Levi presenterat som Frihet.
Att Uriko himlade med ögonen och log var inget som Leviathan uppfattade.
"Vi följer er så länge vi kan", log Uriko och vände blicken mot anden, för att sedan se tillbaka mot Rowen. "Ska vi..?" han nickade menande mot vägen de hade framför sig. Han tyckte det var trevligt med nya bekantskaper, och det var inte varje dag som man började en kortare vandring med någon som var mer eller mindre en främling.

Rowen släppte på den något formella minen för ett artigt, lättat leende. När den grå hanen presenterade sig själv nickade drakvargen innan han lät blicken glida mot den mindre av de båda. Den vite presenterade sig, och han nickade, beredd att gå vidare. Sedan presenterades även den lilla illern. Rowen hade nästan glömt bort den. Han stannade förvånat till med blicken, men kom snabbt på sig själv och lät istället ett vänligt leende glida in över läpparna. I ögonvrån såg han hur den äldre himlade med ögonen och log.
   "Uriko, Leviathan, Frihet. Trevligt att träffa er." Rowen vände blicken mot anden som hängde fortsatt tyst. Den verkade inte ha något att säga. Han beslöt sig för att försöka locka ur ett namn ur den senare. Om det inte fungerade fick han döpa den själv.
   "Ska vi..?" Rowen nickade och satte kroppen i rörelse. En djup suck hördes från anden innan även den började följa efter.

[Vet inte hur vi gör här.. Ska vi avsluta och starta nytt i ett annat område eller fortsätta? xD]

"Det samma", svarade Uriko med en vänligt leende. Sedan följde de två vargarna efter Rowen när han började röra på sig. Frihet låg ihoprullad på Leviathan rygg, och Uriko förstod inte hur Levi hela tiden orkade med att släpa runt på henne. Men han skulle aldrig ifrågasätta det högt, för han förstod att den unga hanen höll av det lilla djuret väldigt mycket, även om han inte riktigt förstod varför.

Leviathan kastade en blick på anden. Han kunde inte riktigt förstå exakt vad den ville, och varför de skulle hjälpa den. Än mindre förstod han varför Rowen så snabbt hade tagit på sig ansvar över den lilla anden. Han frågade tyst Frihet om saken, men inte heller hon visste någonting. Föga förvånande...

(Vi kan väl kanske lika gärna fortsätta här? ^^)