Den ännu lilla honan rörde sig med tunga steg över den öppna slätten. Då och då lät hon nosen vandra till marken, bara för att åter och åter igen finna ingenting. Ingenting alls. Eller hon fann ju massor av saker, doften av harar och rådjur, doften av främmande vargar som passerat för några dagar sedan, spår efter en hjort. Men inte det hon sökte, inte det minsta lilla spår. Ingenting av värde över huvud taget! Det här var mycket svårare än vad hon tänkt sig. Hon hade föreställt sig att detta skulle bli hennes triumf. Ett korståg genom numoori som skulle sluta i att hon hyllades. Just nu kändes det mest som att hon skulle misslyckas fullkomligt. Få komma tillbaka till reviret med både svans och öron slokande. Eller kanske inte få komma tillbaka alls? Tanken skrämde henne som inget annat. Hon skulle inte klara skammen, skulle inte klara av att se in i varken sin mors eller ledares ögon.
Den annars självsäkra och kaxiga honan var nu plötsligt väldigt liten och kände en hopplöshet växa inom sig. Hon sniffade åter på marken men slutade med en suck och satte sig frustrerat ner. Skulle inte det här leda någon vart?

[Privat med Pai!]

Hon hade fått riktlinjer att följa, och genast hade hennes väg klarnat. Ifall hon kunde lita på dem eller inte var en annan fråga, men det var allt hon hade att gå på. Så det var helt klart värt att chansa på, det måste det vara. Hon kunde inte återvända tomhänt. Det skulle bli hennes undergång.
De nätta stegen förde honan söderut. Det var ditåt den bevingade hade pekat, och hon följde det spåret. Ifall han hade lurat henne skulle hon åtminstone komma långt bort från den flock som senare skulle vilja dräpa henne för hennes misslyckande.
Tanken var hemsk på ett ironiskt vis, vilket fick Paimonia att le där hon strövade framåt.

Plötsligt dök något upp för hennes inre, de telepatiska krafterna avslöjade ett sinne som var väldigt bekant. Förvånat stannade Paimonia upp. Vad var detta?
Genast satte hon av över slätten, de små tassarna trummade mot marken medan hon sprang, och mycket snart kunde hon skåda den varg hon upptäckt. Hon närmade sig snabbt, och sänkte inte farten förrän hon var inom tal avstånd.
"Syster."
Hon lunkade närmare, förvånad över att stöta på Lamia här.

Hon satt frustrerad kvar och deppade då en röst plötsligt ljöd över slätten. Hon snurrade runt och fick syn på någon hon absolut inte förväntat sig träffa.
”Pai!”
Utbrast hon förvånat. Hon visste inte hur hon skulle känna över det, hon ville inte dela en sån här svag stund med någon annan, speciellt inte ett av de konkurarande syskonen, men samtidigt var det skönt med ett bekant ansikte. Och Pai skulle väl hitta Qu, då var de ju nästan på samma jakt! En våg av hopp sköljde just över henne och hon reste på sig.
”Du råkar inte ha stött på Draugais dofter borta hos Qu?”
Frågade hon med en uppgiven min. Visst konkurrerade syskonen ofta med varandra men förhoppningsvis kunde de även hjälpa varandra vid behov.

Paimonia såg förvånat på sin syster då denne pratade på om Qu och Draugai. Sedan ruskade hon på huvudet, försökte reda ut alla virriga tankar som dök upp i hennes huvud.
"Så du menar att du inte kan finna Draugai heller?"
Med en fundersam blick så Paimonia emot sin syster. Flockar flyttade på sig, det kunde hon konstatera, men vad berodde det på? Hon visste inte, men hon tyckte helt klart att det var värt att fundera över saken. 
"Nej, jag kan inte hjälpa dig," svarade hon med en smått bister min. "Jag har själv inte lyckats lokalisera Qu ännu, även om jag fått ett tips att de rört sig söderut. Så det är dit jag är på väg nu."
Om nu den som gett henne tipset hade haft rätt. Hon hade ingen aning, men i brist på andra saker att gå efter var hon så tvungen att kolla upp det. För återvända kunde hon inte. Och förresten kanske det kunde bli roligt att se de södra delarna av landet, speciellt för henne som aldrig varit längre än till Lövskogen innan dess.

Lamia suckade uppgivet och ruskade på huvudet.
"Nej det finns inte det endaste spår efter dem.." hon ryckte på axlarna "iallafall inte vad jag kan finna."
Vad systern senare sade fick det att pirra till inom henne. Så Qu hade alltså lämnat sina marker? Det var högst intressanta uppgifter! Men hon förstod att det måste kännas snopet för Pai att en flock som så länge bott så nära helt plötsligt försvann just när hon fick ett uppdrag att finna dem. Hon log lätt medlidsamt mot systern, såhär avslappnad hade hon inte varit i hennes närvaro på länge. Kanske var det att de nu befann sig i samma sits, eller att de var borta från flocken, men Lamia kände inte samma behov av att konkurrera med systern. Hon var bara bekväm i hennes sällskap. 
"Åt söder säger du.."
Sade hon med ett fundersamt uttryck i ansiktet. Lamia var ganska säker på att hon skulle återvända till eldskogen, det var något som drog henne ditåt. Men kanske skulle hon där bara runda Mardouf och sedan även hon röra sig söderut. Att spåra Qu skulle ju på ett vis vara att spåra draugai. Lamia lät blicken vandra åt söder, där skymtade rakakekedjan i fjärran och hon visste också att Mardoufs gap öppnade sig långt där borta. Hon var inte överdrivet sugen på att klättra i berg.
"Jag skulle följa med dig men jag tror jag ska till Eldskogen"
Sade hon. Då var det bestämt, eldskogen var hennes nästa destination.

Paimonia såg mot bergen som reste sig där långt borta. De var hennes nästa mål, och hon skulle nå dem. Sedan var det bara att ta sig över, och fortsätta. Vad som väntade bortom dem var ett mysterium, men vad det än var kunde hon nog klara av det. Klara det eller dö medan hon försökte.
Ett kort leende gled över hennes läppar vid tanken. Ja, vilket äventyr hade hon inte gett sig in på denna gång.
"Eldskogen? Tror du verkligen att Draugai dröjer i de trakterna?" Hon flinade emot sin syster. "De borde han flytt landet efter att våran flock besegrade dem så överlägset." Paimonia hade inte varit med på slagfältet, men hon hade hört historier, precis som Lamia hade hört. Shiva talade alltid om ledaren för flocken som anföll dem med en viss respekt, men resten av packet verkade inte vara värda mer än loppor.

Lamia besvarade systern hånfulla leende med ett precis likadant.
"Antagligen har det väl kravlat ner i grottorna och smutsen vid mardouf där de hör hemma"
Skrattade hon fram. Trotts hennes hånande var dock Lamia fast besluten att ta sig tillbaka till eldskogen. Dels för att det var en plats hon tyckte om, den var lite som henne fast samtidigt väldigt annorlunda. Helt lagom med andra ord. Dessutom ville hon runda mardouf den vägen, och slippa ta sig över de branta bergsidorna. Det skulle komma att ta henne lite tid, och hon var inte ens säker på att Draugai rört sig söderut, men hon hade egentligen ingen brådska. Hennes sista ledtråd var att de flytt mot Qu, och nu var Qo borta och Pai verkade ganska säker på att de rört sig söderut, alltså var den naturliga följden att Draugai också befann sig söderom. Hon nickade kort som avslut på sina funderingar.
"Men då börjar det bli tid för oss att ta avsked syster, vi kan inte stå här och slöa"
Sade hon och mötte sin systers mörka ögon.

Pai log emot sin syster, fnissade till vid hennes ord. Ja, förhoppningsvis var det en flock hon aldrig skulle behöva stöta på eller höra talas om igen. Deras blotta existens retade Paimonia, enbart efter vad hon hört från övriga flockmedlemmar. En skam var dem, en hop med meningslösa loppor som kallade sig för krigare. 
Nåväl, det var trots allt inte hennes problem.
"Ja, tiden är dyrbar i denna stund," svarade hon samtidigt som blicken sökte sig över slätten. Systern hade rätt, de hade egentligen inte tid med detta, speciellt inte när de skulle åt olika håll.
"Lycka till, Lamia." Det var med ett uppriktigt vänligt leende som hon önskade systern lycka på sin färd. Hon önskade inte att Lamia skulle vara den första alla falla ur syskonskalan. 

[Gud så skumt. Meeen, ja, tar du och avslutar? xD]

Lamia nickade kort som svar på sin systers ord. Ja, tiden var dyrbar. Även om hon stod något handfallen och försökte intala sig att hon hade allt tid i världen att lulla runt o leta efter den försvunna så kallade krigar-flocken. Ett svagt leende växte på hennes läppar då systern talade igen.
"Detsamma, Pai"
Sade hon och svansen slog ett enstaka slag bakom henne. Så vände hon sig om och gäspade stort, ruskade på sig och satte sikte mot eldskogen som kunde skymtas i öst.