Det här var helt klart den enklaste vägen tillbaka till Azhekaslätten. Redan nu, precis intill mynningen av det enorma gapet mellan två bergskedjor, så kunde dimma och gråmodd skymta långt där borta. Bakom honom låg Höstskogen, med sina färger av flammande eld. Kontrasten var enorm, för skogen bakom levde och slätten liknade mest ett förbränt land. Han hade varit där innan han stannat i Raukakekedjan vintertiden. Det hade inte kunnat mäta sig med bergen i norr, där klimatet var så bitande kallt i och med tropiken som visat sig döljas åt söder. Nu var han på väg från de för honom felaktiga länderna, han var på väg tillbaka. Mot nordanlandens kyliga regioner.
  Othello hade endast stannat till som kortast för att avgöra hur långt det var, innan han återigen rörde sig framåt. Han hade redan tänkt ut en speciell rutt i huvudet, den kortaste vägen över den dimmtäckta slätten och den kortaste vägen mot norr. Det var en sträcka som var både lång och kort på samma gång, men Othello hade inte bråttom. Det hade han aldrig haft.

[Lite såhär halvkonstig start. Öppet rollspel, fritt att hoppa in här oavsett antal!]

Rengar var förvånad över att vandringen över Azhekaslätten hade gått problemfritt. Den dimmiga och ödsliga slätten skulle tydligen vara känt för sina vampyrer, men inte hade han stött på några under hela sin vandring genom slätten. Men kanske det inte fanns några vampyrer kvar? Kanske var det numera endast sagor och legender, skräckhistorier mödrar berättade för sina valpar för att skrämma dem från att vandra allt för långt bort. Fram tills Rengar faktiskt mötte en vampyr så var det mer eller mindre det han trodde.
"Vampyrer, pff", han fnös och skrattade sedan åt sina egna ord. Han var inte det minsta rädd för vampyrerna, men han hyste en respekt för dem, något annat vore bara dumt om de nu faktiskt existerade.
Längre fram kunde han se en passage mellan bergen, en enkel väg istället för att ta sig över bergen och ut på andra sidan. Han flinade för sig själv och vandrade i riktning mot passagen.
När han nådde fram till den sökte sig blicken upp mot bergsväggarna och han kände sig säkrare nere på marken, istället för att stå någonstans där upp och kolla neråt. Blicken vändes framåt igen och han fortsatte, bara för att efter några steg till få syn på en gestalt längre fram.
"Hallå, främling!" hojtade han skrattandes och munnen kröktes uppåt i ett brett flin.

[Woop, varnar bara för mycket intetsägande Othello. Han är störd, så är det.]

"Hallå, främling!", skallade en galet skrattande röst. Ekot dog snart ut mellan stenen som reste sig åt båda sidor, långt åt båda hållen.
  Othello stannade långsamt upp. Hade mötet kunnat undvikas hade han gjort det, men nu var det redan gjort. Doften hade sedan länge varit i luften men sållats bort som onödigheter. Det bar precis vad Othello ansåg alla vara - onödigheter. Meningslösheten hos arten. Rösten var heller ingenting han kände igen sedan tidigare, alltså ingen intressant. Lika sävligt vred hanvargen på huvudet och mötte den andres blick. Röda ögon. Ett brett flin avslöjade täta rader av vassa tänder. Han verkade inte gammal. Vuxen, men inte äldre. Runt 20, kanske. En psykopat. Galning. Isvargens blick var kall under den snabba inspektionen, som alltid.
  "Vill du något, yngling?"

Rengar studerade den andra, som inte verkade speciellt road över ett möte. Synd, för Rengar tyckte det var roligt. Men alla var inte som honom, och det var väl kanske tur det.
"Bara roligt att träffa någon annan!" sade han både högt och tydligt samtidigt som det breda flinet fortfarande låg kvar på hans läppar. Ena mungipan på honom ryckte till och tungan for ut och svepte över läpparna, som i ett ticks.
"Sedan så... vänta, yngling?" han skrattade gällt. "Jag kanske är yngre än er, men yngling? I så fall så vill jag nog påstå att ni är en gamling", frustade han. Tungan svepte över läpparna åter igen och han granskade den andre med en road blick.

  "Vill du något?", upprepade Othello i en suck efter några tysta sekunder. Den andres gälla skratt ekade fortfarande mellan bergsväggarna. Blicken vilade iskallt intetsägande på den andre, bleka hanen. Hans småprat filtrerades bort, han hade viktigare saker att göra. De norra fraktionerna av Numoori kallade, och han ville om möjligt undvika dröjsmål.

[Han är så tråkig.]

Rengar stod först och glodde dumt på den andra. Hanen verkade inte ha förstått alls vad Rengar hade menat. Eller så ville han bara inte ha sällskap och spelade dum...
"Trevligt. Med. Sällskap", artikulerade han. "Och med det så menar jag att det är trevligt att ha något att samtala med", han fortsatte sedan att tala utan att riktigt bry sig om ifall den andra lyssnade eller inte. "Jag har vandrat ett bra tag nu själv, endast träffat ytterst få andra. Men, jag kanske har hållit mig ifrån andra, utan att riktigt veta om det. Vad vet jag? Ni förstår, herrn, att det blir väldigt ensamt ibland. Den enda jag kan tala med är mig själv. Och när man hör hur en annan röst i huvudet börjar att tala tillbaka, då förstår man att man varit ensam allt för länge", babblade Rengar på och bröt ut i ett gapskratt. "Inte för att jag är orolig för min mentala hälsa eller så, men det kan ju inte vara bra att höra fler rösten i huvudet än sin egna", fnissade han roat. Han såg på den andra med skrattet fortfarande bubblade inom honom.

[ Othello och Rengar är sina raka motsatser typ x) ]

[Haha, Othello är verkligen inget att hänga i julgran.. ursäktar om det blir svårt att svara, men han är sånhär xD]

Den rödögde främlingen pratade på, till synes helt utan att bry sig om hur Othello så uppenbart inte önskade sällskap. Skrattande så de gulnade gaddarna till tänder blottades, pladdrande, utan något som helst stopp. Ensamheten i de isande, snötäckte bergen i norr kändes med ens ännu mer lockande. 
  Tålamodet rann slutligen ut. Irritationen, som annars brukade hållas inombords, flammade med ens upp och sinnesstämningens förändring syntes som genom glas. Den tomma masken och den nya var markant i skillnad. Ögonbrynen möttes mellan ögonen i ett skarpt V, och en viss skärpa glimtade förbi i den metalliskt grå blicken. Han hade inte tålamod med irriterande, bortkomna ynglingar - då den vitpälsade så uppenbart bara var ute efter sällskap, var den ingen idé att låta det onödiga mötet fortskrida. 
  Lika snabbt som uttrycket ändrades, gjorde han ett varnande utfall mot den blekpälsade främlingen. Den väldiga kroppen sköts framåt med hjälp av de krafitga bakbenen, vilkas baktassar gröpte upp ett lerigt sår i gräset. Ett fräsande, morrande skall lämnade honom i takt med att käftarna small ihop halvmetern från den andres strupe, innan han dansade undan metern för att undvika eventuell motattack. Halsen rätades på, och svansen blev stående höjd över ryggnivå. Stelt, spänt.
  "Dra dina dumheter inför någon som har intresse att lyssna!", skallade den mörka rösten, som förr varit kylande iskall. Den andre hade tydligen inte kunnat ta en hint - det behövdes uppenbarligen klara bud.

Rengar var så helt inne i sitt eget att han inte hade sett hur främlingens humör förändrades. Hade han varit intresserad av att veta hade han snabbt sett hur både ansikte och resten av kroppen förvreds i ett irriterad uttryck, men nej, det var inte viktigt för Rengar. Just därför kom främlingens utfall som en chock och Rengar tog ett stor språng rakt upp i luften. Hade den andre hanen haft för avsikt att verkligen träffa hade han gjort det då Rengar var dum nog att hoppa uppåt istället för bakåt. Först nu inspekterade han den andra hanen och insåg snabbt att detta inte var någon att leka med.
Han fnös.
"Nåväl", svarade han nonchalant. "Då vet ni inte vad ni går miste om, gamle man", skrattade han. Tungan svepte snabbt runt munnen han trampade lite i marken med framtassarna. "Men, om det är det ni vill", fortsatte han och insåg sedan att han borde hålla käften nu, om han inte ville ha ännu ett anfall mot sig. Han slog därför igen käftarna och höll dem hårt slutna.

Åtminstone hade utfallet gett effekt - den andre tycktes genast dämpa sig några grader. Dumskallen verkade dock inte veta bättre än att stå kvar ändå, och istället hoppa rakt upp i luften av förvåningen istället för att undvika de huggande käftarna. Han hade haft turen på sin sida, den där vita. Othello hade räknat med flykt, inte att han skulle stannat på samma fläck. Han hade lika bra kunnat ha spetsiga tänder begravda i bröstkorgen vid det här laget.
  Den dova morrningen fortsatte mullra från djupet av hans kapacitet, ett ljud som steg och sänktes i takt med de långsamma andetagen. Tänderna var fortfarande blottade, om än inte lika mycket som först. Svansen var spänd bakom honom. Budskapet var så tydligt, ändå tycktes den yngre förmågan inte uppfatta det. Inte. På. Humör. Ge dig av. Lämna mig ifred.
  Äntligen, tystnade den yngre. Othello sträckte på sig, reste på nacken och tog ett steg mot den andre. Stirrade på honom. Inte utmanande, men en ordlös varning. Sen fnös han, rakt i ansiktet på den andra, för att sedan vända om och i samma makliga takt som innan det oönskade sällskapet dök upp röra sig därifrån.

[Avslutat? Vet inte hur du ville göra, om du fortfarande vill köra på att Rengar följer efter. I så fall är det fritt fram, vi kan starta ett nytt roll om du vill det xD]

Hanen visade tydligt att han var trött på Rengars dumheter. Tänderna var blottade och djupt inom hanen hördes ett mörkt mullrande, nästan som när åskan började dra in över ett område. Hanen tog ett steg fram, stirrade Rengar rakt i ögonen, fnös sedan och vände sig om för att gå. Rengar å andra sidan var fortfarande inte helt med på noterna. Istället tog han några skutt fram, för att sedan stanna och se efter den andra. Skulle han säga något? Hanen började ju gå iväg utan honom.

Rengar stod bara kvar och såg efter den andra. Inom honom ringde en varningsklocka och han kunde höra moderns ord. Den visa tikens ord om att Rengar var speciell, men att han måste vara försiktig med vilka han visar det för. Borde han vara försiktig här? Kanske hade han visat för mycket av sig själv för den här hanen? Det var nog bäst att låta främlingen vara, han verkade inte vara på så jättebra humör ändå. Så istället för att springa efter stod han kvar, och bara stirrade dumt framför sig, funderade på vart han skulle gå härnäst.

[ Tänker mig att vi kan avsluta, de kan alltid springa på varandra vid ett annat tillfälle ^^ Om du vill kan du skriva ett sista inlägg, annars ser vi det som avslutat ]