Han grymtade till svar och gick fram till vattenbrynet.
Doppade en svart tass i det glimmande klarblå vattnet.
Sedan verkade han ändra sig, och vände blicken mot en klippa.
Han klättrade snabbt upp på den och stod sedan och blickade ner över sjön och gräset med puman och Nellaahh.
Sedan såg han på vattenytan och halvlog.
Svansen piskade bakom honom, farligt lik pumans.
Han spände musklerna och gjorde kroppen redo för ett språng.
Sedan kastade han sig ut från klippan, och hann kattlikt att göra en volt i luften innan han vecklade ut sig och skar genom ytan.
Han dök ner, ner, ner i det skummande, svala vattnet.

Vattnet strömmade från det mäktiga fallet, och spolade bort allt blod från Black.
Det var det som var meningen.
Han kom upp med huvudet över ytan, spottade ut vatten och frustade efter syre.
Han simmade snabbt mot kanten igen.
Infernos gillar inte att bada särskilt mycket.
Han kom upp på land, skakade vattnet ur pälsen och ruskade på den blodröda manen.
Solen fick hans släta, nybadade päls att glänsa som svart sammet.
Han såg mot Nellaahh och lov svagt.

"Bara för att få bort blodet ur pälsen, Nell. Ska vi säga att vi möts på Ken-Yak imorgon för första lektionen?"
De gröna ögonen mötte hennes.
Sin lärling.
Han log.

Hon flinade åt sin mästare, gjorde en skådespelsbugning genom att vika ena frambenet och trycka nosen mot marken.
"Som min Mästare önskar," flinade hon, glimtade upp på honom retfullt. Snabbt var hon uppe på fötter igen, såg på Black. Hon förstod inte hur han kunde stå där med blöt päls utan att försöka torka sig, hon tände hellre eld på sig än var blöt en längre period. Eld var så mycket varmare.
Med lätta steg travade hon fram till den lilla sjön, såg ner i vattnet och på fiskarna där. Tänk om man skulle kunnat tända eld på något undervatten... Hon lade huvudet på sned. Det var en annorlunda tanke. Hon backade undan från vattnet, såg upp på himlen. Det hade varit en ganska trevlig dag, trots puman. Hon hade på något sätt lyckats få en lärare, och kanske även en vän.

[Kooort, men skitsamma >v<]

(Måste lyssnas på medan denna text läses:

https://www.youtube.com/watch?v=gkBHWfxVMEo )




"Då säger vi så."
Han log snett.
"så, Nellaahh..." Han lade huvudet aningen på sned och såg på henne.
"Tills vi möts igen.." Han nickade kort och vände sig därefter om.
Sedan travade han förbi puman, men ignorerade den.
Han fortsatte till skogsbrynet.
Där vände han sig om och såg på henne, och smilade med ögonen, innan han vände sig om och satte fart.
Han flög fram mellan träden, smidig som en katt.

Det kändes som om han var 25 år yngre igen, och lekte vilt i skogen med sina syskon.
Ung på nytt.
han fnös där han sprang, och hoppade över en stock med ett spänstigt språng.
Sedan vände han upp den skogsgröna blicken mot trädkronorna, och klättrade snabbt upp i ett av träden.
Där fortsatte han att springa, hoppade från gren till gren.
Vinden for förbi hans ansikte, och han ökade takten.
Hjärtat dunkade hårt mot revbenen innanför den muskulösa buken, och tassarna trummade mot barken, innan de var i luften, och sedan rafsade i ny bark när de landade.

Han log för sig själv när han tog ett nytt språng, när han landade stannade han upp och lyfte blicken mot himlen.
Solen sjönk glödande ner, och molnen var rosafärgade.
Plötsligt ryckte han till och vände blicken framåt igen.
Han spärrade upp ögonen när smärtan registrerades i hjärnan.
Morrningen steg ur hans strupe alldeles försent.
Den tunga kroppen tippade bakåt och över kanten på grenen.
Ljudlöst föll den genom luften.
En dov duns, när den svarta hanen landade på marken, skakade löven på en gren.
Pumahonan väste nöjt och släppte hans strupe.
Mörkt blod droppade från hennes käkar och nos, och hon betraktade hanen som låg på sidan i löven.
Vinden smekte hans svarta päls, lekte med den blodröda manen.
Ögonen var slutna.

Pumahonan morrade och slog till hans kind hårt med ena framtassen.
Smällen fick huvudet att vändas åt andra hållet, men inget annat hände.
Honan bestämde sig för att han var död, och rev en sista gång honom tvärsöver ansiktet, innan hon vände tvärt på klacken och rusade mot Byomifallet för att hämta sin döde makes kropp.

Blodet som trängde fram ur såren på karghanens kropp rann långsamt ut över den svarta pälsen.
Han själv visste inte vad som hänt.
Hur skulle han kunna det?
Han var djupt nere i ett bottenlöst, svart hav.

En korp kraxade till på en gren, och kikade ner på den svarta vargen.
den lade huvudet på sned och plirade misstänksamt med de skalbaggsvarta ögonen.
Maten rörde sig inte.
Den flaxade ner och landade på en stark bröstkorg.
Pickade lätt på den ärrade nosen.
Den väntade.
Ingenting.



(OMG D8 Jag kanske måste sluta på sorgsna soundtrack när jag rollar?)

Hon gav till ett glatt leende när han gick, själv valde hon att stanna på platsen ett tag till, andas ut lite och fundera på morgondagen. Hon spenderade tiden med att dricka ur det friska vattnet och vila lite grann. En tanke kom upp i hennes huvud, varför följde hon inte efter Black så de kunde gå till Ken-Yak tillsammans?
Hon höjde huvudet, klippte med öronen efter ljud. Doften av hennes mästare vilade fortfarande kvar, lämnade ett spår därifrån han gått. Med lätta steg travade hon i samma fotsteg som den svarte, de hårda, svarta trampdynorna reagerade inte alls på de vassa material hon tvingades kliva på.
Det hon såg när hon kom fram fick henne att tvärnita, chockat. En pumahona var på väg därifrån, och hennes eldmästare låg blodig på marken. En korp satt på hennes mästares nos, undersökte om han levde eller inte. Det verkade inte så.

Hon skällde till, ett kort, ilsket skall, och den svarta fågeln lyfte skräckslaget. Helt utom kontroll gav hon fågeln en blick, och de svarta fjädrarna började brinna på sekunden. Utan att se hur den flamberades till aska rusade hon fram till sin mästare, ylande. Han verkade död.
Pumahonan hade vänt sig om vid skallet, morrade åt henne. Varginnan snurrade runt, lika ilsket morrande. Pumans partner var död, troligen varginnans mästare också.
Puman skulle lätt vinna en närstrid med sin tunga, starka kropp, mot den lilla svaga varghonan. Men Nellaahhs tankar brydde sig inte. Hade puman dödat hennes nyblivne mästare skulle hon i alla fall försöka.
Den gula irisen spridde sig över hela hennes ögonvita, hela hennes iris. De verkade nästan glöda.
Hon gav till ett skall när hon bara var några meter från puman, men istället för ljud var det som om hennes mun sprutade eld. Hon smällde snabbt igen käften, fattade ingenting. Vad var det som precis hade hänt?
Puman vände på klacken direkt, flydde från varginnan som bara stod och var lite i chocktillstånd.

Hon försökte inte tänka på vad som precis hänt, men det var svårt. Hon hade faktiskt inte vetat att hon kunde skicka ut eld så där.
Långsamt gick hon tillbaka till sin döde mästare, lade framtassen på hans bröstkorg. Svaga, var de, men de var där. Hjärtslag. Ett leende spreds i hennes ansikte, han levde. Kanske på gränsen, men han levde. Snabbt sprang hon tillbaka till sjön, tog en barkbit i munnen och doppade den i vattnet. Det stannade i den böjda barkbiten likt en skål. Med försiktiga steg gick hon tillbaka till Black och sköljde med vattnet bort det mesta av blodet. Med en suck lade hon sig ner bredvid honom, hoppades han skulle vakna till nästa dag och så väntade hon.

[Venne hur långt det här blir nu, orkar inte heller läsa igenom det igen xD]

Allt var svart.
Han kände ingenting, hörde ingenting.
Han var medvetslös.
Hjärtat bankade panikartat, gjorde allt för att hålla den store hanen vid liv.
Han andades svagt, svagt.

Snart kunde han uppfatta känslan av smärta.
Kinden hade domnat bort och det surrade i huvudet efter smällarna.
Han hostade till, och genast satte smärtan igång.
Den vred sig som en nål genom hans kropp.
Han låg stilla, oförmögen att göra något.
Plötsligt kände han en snabb kyla, han blev blöt.
Men den brinnande känslan slutade inte.
Han kände något mot sidan, päls?

Efter vad som kändes som timmar, öppnade han ögonen, försiktigt.
Allt var svart.
Han blinkade, men det hände inget.
Hans andetag rosslade, och han kunde inte röra på bakbenet.
Han satte sig långsamt upp, häpen över att det fanns sådan smärta.

Han vände huvudet åt olika håll, kände en massa dofter.
Men han såg fortfarande ingenting.
Doften av honan bredvid honom fick honom att haja till.
Hade hon följt honom?
Black gjorde som vanligt när han var skadad.
Bet ihop.

"Nell?" mumlade han frågande och såg sig omkring med sina oseende ögon.

Hon tittade upp på honom när han sa hennes namn, han låg fortfarande ner. Hon log mot honom.
"Ja, mästare?"
Hon reste sig upp, lade huvudet på sned. Det kändes konstigt att se den starke krigaren i ett sådant läge, skadad och nyss vaknat från medvetslöshet. Det var inte så hon tänkte honom.
Nästa dag hade de ju tänkt träna med varandra, han skulle lära ut lite grejer till henne, men hon visste inte säkert om det skulle gå när han var skadad. Skulle hon stanna med honom eller skulle hon gå...? Hon valde att stanna, iallafall tills han sa åt henne att gå.

[Kooort, men skitsamma ^^]

Han ruskade på manen och reste sig upp.
Ena bakbenet snuddade inte ens vid marken, för han höll upp det.
Han riktade ögonen mot ljudet av hennes röst.
Hans ögon var helt gröna, pupillen syntes inte.
Det fanns även fortfarande blod i ögonen på honom.
Örat vinklades mot henne för att fånga upp ljudet.
"Jag ser ingenting" brummade Black och piskade irriterat till med svansen, så som kattdjur gör.

Han böjde ner huvudet till mankhöjd och sniffade i luften.
'Bark, blod, puma, Nellaahh' sade dofterna.
Han lade huvudet på sned och försökte se Nell.
Svart, men någonting suddigt lyste igenom.
Rött.
Röd päls?

Hon rynkade på ögonbrynen när han talade, orolig. Den store krigaren såg ingenting...? Inte kunde hennes mästare blivit blind, kunde han?
Orolig hukade hon sig över honom, såg in i hans gröna ögon. Den svarta pupillen var täckt med den gröna irisen, och lite rött blod var i kanterna av irisen. Det såg läskigt ut, inte normalt. Hon kunde förstå att han inte såg någonting med de ögonen.
Hon visste inte vad hon skulle säga, vad som kunde uppfattas bra och dåligt. Hon valde att inte säga något.
Tyst lade hon sig ner på marken bredvid honom, väntade på vad han skulle säga eller göra näst.

[Koooooort...]

Han ruskade på huvudet så att den blodröda manen nästan liknade skvättande blod.
Han morrade åt sin egen dumhet.
Morrningen mullrade likt åskan.
"Jag måste läka, min vän. Inte kan jag vara i detta tillstånd när jag lär upp dig... Nåja, det är som det är. Vi får göra det bästa av situationen." konstaterade han klokt och drog upp ena mungipan i ett skevt leende mot tiken.

"Vad sägs om att vi syns igen om en månad. Vilken plats finner du passande?"
Han blinkade bort mer blod.
Morrade dovt.

Hon bet sig i läppen och nickade. Bättre att skjuta upp träningen än att försöka göra det ändå, nu när han var så skadad. Hans ögon såg så läskiga ut med blodet, hon gillade verkligen inte blod. En rysning gick uppför hennes ryggrad.
"Du nämnde ju Ken-Yak innan, så vi kanske kan ta där även om vi skjuter upp det en månad?"
Hon reste sig upp långsamt, tvekade om hon verkligen kunde lämna honom redan.

[Kort... igen xD Men avslutar du i nästa inlägg? :3]

Han gav upp försöken att blinka bort blodet, och bestämde sig istället för att leta upp närmaste vatten för att tvätta bort allt istället.
Han suckade och log sedan ändå mot henne.
"Du är ung, men ändå vis. Ta till dig det, Nell. Det är inte många som är så kloka som du vid den åldern."

Med de orden reste han sig, vände sig bort och gick iväg.
"Gå i frid, jag klarar mig." kunde man tydligt höra från buskarna.
Sedan var han borta.

Hon fick en pirrande, stolt känsla när han berömde henne, och såg lyckligt på honom när han försvann.
Hon lät stegen gå mot det håll där Ken-Yak fanns, medveten om att det var smartast att hålla sig i närheten av träningsplatsen för att vara säker på att inte missa träningspasset. Hon hade inte varit så uppspelt på länge, och det var bara för att hon skulle få lära sig mer. Eller var det den enda anledningen? Det var faktiskt lite av att hon skulle få möta Black igen.
Skogen tog slut och ersattes av de stora slätterna vid Numoorislätten.

AVSLUTAT