[PAXAT TILL BLACK :D]

Den röda varghonan strövade runt i skogen. Det enda ljuden hon hörde var sina egna steg som rytmiskt slog mot den gräsbeklädda marken. Hon var en medelstor hona, med tre järnringar i högra örat. Hennes ansikte var avslappnat och hon gick omkring med högt huvud. Några meter framför henne var en liten sjö, med ett stort vattenfall på andra sidan. Hon var inte världsförtjust i vatten, man luktade illa och så var hon inte världens bästa simmare, men hon var hungrig. Hon hukade vid vattenbrynet och tittade ner i det genomskinliga vattnet. Hon såg enda ner till bottnen, såg ett stim små sötvattensfiskar simma omkring under hennes nos. De var för små för att äta, men roliga att titta på medan man väntade på större fiskar. Efter vad som känts som en evighet simmade de små fiskarna bort och ersattes med en medelstor, röd fisk med guldiga fjäll på huvudet. Nellaahh doppade huvudet så snabbt hon kunde, bet tag i fisken och kastade upp huvudet i luften igen. Fisken hade redan slutat röra på sig när hon släppte ner den på stranden. Hon skakade på huvudet, ogillade den blöta, tunga pälsen som fick henne att känna sig långsam. En stor del av vattnet i pälsen flög ur i de snabba rörelserna. Hon åt upp fisken snabbt, hon skulle aldrig valt fisk om hon fick välja, men det var svårt att få tag på rådjur eller harar snabbt nog. Hon la sig ner lite längre in mot skogen, men fortfarande så hon såg allt som hände i vid hennes sida av sjön. Halva hon var inkrupen under en ekbuske, hon la sig ner och lutande huvudet mot tasssarna.

[Oh no. DU kan skriva långt och intressant xD Och så kommer jag med mina korta små tre sekunders inlägg ^^ haha, ska försöka bättra mig :) ]

Hon höjde huvudet, luktade i luften. Någon, en hane troligen, var på väg mot samma plats som hon var på. Hans steg slog lugnt mot marken, dunk dunk dunk, om och om igen. Stegen var tysta, men hon kunde fortfarande höra dem om hon koncentrerade sig. Hon skakade på huvudet, försökte få bort det fuktiga ur hennes päls. Pälsen skiftade färg lite grann när solen sken på det när hon rörde på det. Hon log lite för sig själv, lite hade hon i alla fall ärvt av sin Infernosläkt.
Hanen kom inom synhåll, han var en stor, svart varg med röd man. Hela han utrålade något så... kraftfullt? Hon kunde inte riktigt förklara ens för sig själv. Han var en äldre varg än henne, det var helt klart. Han hade flera ärr och ena örat var nästan helt avslitet, av vad kunde hon inte veta.
Hon lade huvudet på sned och tittade på honom. Hans blick fastnade i hennes och hon såg rakt in i ett par gröna kattögon.
Han hälsade, hans röst var mörk men inte skrovlig. Vanligtvis brukade hon morra och backa undan vid nya vargar, men hon vågade inte med den här hanen. Han såg inte ut att vilja något ont, i alla fall inte än, men hon var inte säker. Hanen var respektingivande, och hade troligen kraft att göra slut på henne snabbt, något hon inte ville. Så hon spelade lugn och lydig.
"Väl mött, sa hon, böjde huvudet i en ödmjuk gest, men hon släppte aldrig honom med blicken.

[Haha, så gick det med att skriva långt och intressant :3 ]

Honan väntade på svar, sträckte fram huvudet nyfiket och betraktade hanen. Han var en mycket stor varg, mycket större än henne. Han höll kvar hennes blick, var tyst och såg ut som om han betraktade henne med. Lite osäker över sig själv tog hon huvudet bakåt, högre och närmare kroppen. Tystnaden mellan dem var inte av den pinsamma, spända sorten, utan mer av den lugna, vänliga sorten. Lite chockad var hon. Så fort det blev tystnade mellan henne och de andra vargarna hon mött hade de direkt börja planera hur bästa sättet att attackera var, men hon tänkte inte på strategier nu, och han gjorde inget heller.
Den svarta hanen svarade, men en underlig men ändå självklart sagt mening. Eld i sig? Det var ju självklart att hennes kraft var eld, i alla fall för henne. Hon visste ju själv om sitt ursprung, men eftersom hon hade lite blandat blod visste de flesta vargar inte säkert.
Solen sken klart, något hon uppskattade mycket. Hon kände sig alltid osäkrast på natten, hon visste inte riktigt säkert. Kanske det bara var så, kanske fanns det en anledning. Men hon var mindre glad över kylan i luften, hur jorden gjorde sig redo för vintern genom hösten. Hon koncentrerade sig noga på att låta sin kropp värmas lite av elden som brann inne i henne, och visst blev hon varm. Men det var mycket skönare med värme från den stora stjärnan, solen, det kunde hon inte förneka.
"Hur visste du det, främling?" frågade hon, nyfiken om hanen såg hennes infernoras eller bara... visste? Fast hur skulle någon bara kunna veta en sådan sak? Även om han skulle ha eldkraften själv, fanns väl inte chansen att han kunde känna det på sig? Eller kunde han?
Nellaah lade huvudet på sned, en vana hon ofta gjorde då hon väntade på svar eller var nyfiken. Hennes öron klippte och hon lade märke till en ekorre på sin högra sida, men brydde sig inte om den. Allt hon brydde sig om var hanens svar, om han visste en sådan sak kanske han hade telepatikrafter? Hon hade ingen aning.

[Tja, lite längre blev det i alla fall xD Fast inte mycket precis :P]

Gräset runt dem började brinna, spred ett varmt och mjukt ljus runt dem. Varghonan hoppade upp på alla fyra, så snabbt hon kunde, morrade åt elden och åt hanen. Sin egen eld uppskattade hon, men hanens eld kunde vara ett tecken på början på strid. Hennes ögon fick en gul glöd i sig, hennes päls reste på sig och hon gjorde sig redo att försvara sig mot vad han än hade tänkt attackera med.
Hon var tvungen att medge, han var otroligt duktig med elden. Den brann med en fantastisk intensitet men brände inte marken alls. Lågorna dansade runt dem men hon släppte inte hanen med blicken.
Lika snabbt som elden börjat brinna slocknade den, visade inga spår runt dem om branden. Hanens leende försvann, han var ganska lik en krigarvarg när han inte log. Hon tog ett steg bakåt med stora ögon. Hanen sa några enkla ord, att elden måste få vakna till liv.
Tiken tittade på honom, han måste ha tränat länge för att få elden att vara så trogen honom, att inte ens bränna lite. Hanen var skrämmande, ja, men intressant. Dessutom verkade han mest vilja visa att han hade samma krafter som henne, även om hans var mycket mer kraftfulla än så länge. Hon smålog lite mot honom, hennes personlighet växlade ganska snabbt. För några sekunder sen hade hon morrat åt honom, medan nu log hon åt honom, nyfiken om vem vargen framför henne var.
Hur har du fått elden att vara så tillgiven dig? frågade hon nyfiket, lade huvudet på sned såsom hon ofta gjorde. Hennes ögon var inte lika glödande gula som förut, utan mer kattgula. Innan han hunnit svara fortsatte hon med en till fråga. Och förresten, främling, har ingen av oss presenterat oss, skrattade hon, road över att de satt och pratade om sina krafter utan att ens veta vem det var som satt framför dem.

Hon rynkade på ögonbrynen när han talade först, hon fick inte veta mycket om det. Att han började använda den tidigt? Hon hade bara styrt den medvetet de senaste åren, inte länge alls. Men hon tröstade sig lite grann med att hon var ung, endast fjorton år, så hon hade väl lång tid att träna.
Hanen berättade sitt namn, hon kunde inte låta bli att le när han sa det. Black. Enkelt, men passade perfekt. Hon log och berättade sitt eget namn. "Och jag är Nellaahh." Hennes svar var kort, tänkte inte så mycket över att hon talade. Hon bar fortfarande på ungdomens lite ljusa röst, även om hon höll på att skaffa sig en aningen mörkare, kvinnligare röst var det långt kvar tills den var vuxen.
"Black, kan du inte visa något litet trick med elden?" Hon var fascinerad över att möta en annan eldvarg, och ville gärna lära sig mer av denne. Hennes hjärna tänkte redan på vilka roligare saker hon kunde göra med en mer kontrollerad eld. Ingen hade lärt henne någonting om elden innan, så hon visste ingenting om hur hennes krafter skulle styras korrekt och hur de fungerade. Hon var nyfiken och gjorde sig redo att granska varenda liten rörelse denna Black gjorde.

[Blev lite kort, men vill rolla LULAREC nu :D]

Nellaahh vågade inte andas när han gjorde en massa konster med elden, hon var inte rädd för den, eld var ju en självklar del i hennes liv. Men att han kunde kontrollera den så omärkbart, så exakt och utan att den skadade någonting - det var obegripligt. Hennes egna eld brann alltid med hjälp av något, aldrig i tomma intet utan väte. Hon koncentrerade sig på marken framför henne, det fattade direkt eld. Hon kunde inte låta bli, hon flinade glatt åt elden. Tända eld kunde hon i alla fall. När hon lät elden slockna blev marken svart av sot, gräset var nästan helt svedd. Hon suckade, såg upp mot hanen.
"Hur lyckas du? Elden brinner ju bara på saker," mumlade hon, lite ledsen. Hennes humör skiftade väldigt snabbt, ena sekunden kunde hon vara glad och nästa kunde hon gråta. Nu var hon i alla fall inte särskilt ledsen, mest besviken på sig själv.
"Black, hur gör du?" suckade hon, lade sig ner.

[orkar verkligen inte skriva långt med henne xD hon är jobbig att skriva långt med ^^]

(Vi säger att han satt ner XD)


"Föreställ dig känslan av kyla. Tänk dig att luften är ditt bränsle, och tänk dig att elden brinner precis utanpå gräset."
Han drog på munnen.
Han reste sig smidigt upp och skakade på manen.

Han grimarserade svagt när det stramade i de tusentals ärren som täckte hans svartpälsade kropp.
han ångrade de senaste hundra striderna bittert.
Fnös inombords åt sig själv.

Sedan fuktade han nosen med tungan och betraktade ett höstlöv som låg vid honans framtassar.
"Prova på lövet där, ser du?"
Han vände upp den smaragdgröna blicken mot henne.



(Nu kan lektionen börja 8D)

Hon bet sig i läppen, satte sig ner och såg på lövet. Att få det att brinna i luften..? Det hade hon aldrig försökt sig på. Hon såg på lövet, försökte ignorera det och koncentrerade sig så mycket hon kunde på luften över det rödgula bladet. Försökte se framför sig att lövet var iskallt, inte var möjligt att tända eld på. Det skulle vara omöjligt. Luften bar med sig små material, så små att man egentligen inte skulle kunna säga att de fanns. Det var dessa material, de tre atomerna som bildade luften, som skulle brinna. Hennes hjärna koncentrerade sig, hon kände värmen sprida sig i hennes kropp. Luften exploderade i gula och röda flammor, som efter bara en sekund spred sig ner och tände eld på lövet. Suckande lät hon elden brinna ut, lövet var helt borta och marken var svedd. Suckande såg hon upp mot Black, besviken på sin förmåga.
"Den sprider ju sig bara vidare efter det," småklagade hon, visste inte hur hon skulle göra för att hålla elden på plats.

[Haha, Nellaahh är dååålig ^^ ]

Hon nickade frenetiskt åt erbjudandet att bli lärd, skulle precis säga ett lyckligt 'ja' åt chansen att lära sig kontrollera sin kraft. Men den svarta vargens, hennes nyblivne mästares, morrning fick henne att oroligt hoppa upp i luften. Vad hade hon gjort fel, som fick honom att reagera så här?
Hon såg bakom sig, såg ingenting speciellt. Det kunde inte varit något i bakgrunden som fått eldmästaren att reagera så negativt, eller? Hon sjönk ihop en aning, orolig vad den äldre skulle göra med henne, för vad hon verkat ha gjort.
Hon tänkte precis uttala ett svagt 'förlåt', när hon insåg att Blacks blick inte var riktad mot henne, snarare på något bakom henne. En sekunds avslappnad, lugn över att veta att mästaren inte var ond på henne. Direkt efter frös hon, spände alla musklerna i kroppen. Vad det än var som han reagerade på, skulle hon stå på hans sida.
"Vad är det, Black?"
Hennes röst var spänd, ansiktet var stelnat i en min som var en blandning mellan kyla och orolighet.

Han blottade tänderna och väste, likt en katt.
Mullrandet fortsatte, långt, långt nere innanför musklerna.
Den gröna blicken var fäst vid skogsbrynet.
Han tog tre kvicka steg, och stod nu framför honan i försvarsställning.
Kargklorna fälldes ut, som rakblad, och grävde sig ner i jorden.
"Puma" morrade han lågt.
En gestalt rörde sig i buskagen vid skogens början.
Gyllene päls, seniga muskler och en lång, smal svans som piskade i luften.
Puman lämnade buskarna och kom ut på den öppnare ytan, kraftsade med ena framtassen i gräset.
Den morrade och sprang snabbt mot vattnet, så att den hamnade på deras ena sida, inte framför.
Black hann vända sig mot den.

Puman slog en gång med svansen i marken, innan den gav till ett "Rooaaarw!" och sprang med en otrolig snabbhet mot Nellaahh.
Den kastade sig rakt mot henne med käftarna vidöppna.
"NEJDU" gastade Black och tog ett språng mellan dem.
Pumans massiva käftar träffade honom som en murbräcka.
Båda hanarna tumlade ner på marken och började brottas.
Ett virrvarr av kattlika ögon, gyllene och svart päls, svansar och tänder och klor.

[Svarade med fel varg, men det vet du redan xD]

Hennes röda päls reste sig vid ordet 'puma', och snurrade runt lagom snabbt för att se puman innan striden mellan hennes mästare och denne började. Hon kunde inte göra något, försvarslös mot kattdjuret, försökte hålla sig undan från sin mästare och fienden.
Blacks och pumans sätt att röra sig på hade en likhet, något smidigt och snabbt i rörelserna inte många vargar ägde. Förvirrat försökte hon hänga med i rörelserna de gjorde, utskilja vem som var vem.
Hennes andning gick från hetsig, orolig, till djupa andetag. Ögonlocken var slutna, hon försökte rensa tankarna. Hon var ingen stark varg, skulle hon ge sig in i striden skulle hon troligen slitas sönder efter bara en sekund. Men hon ville hjälpa till, på något sätt, men hennes krafter var inte starka nog att skada puman men inte mästaren. Irriterat såg hon upp, koncentrerade sig på pumans rörelser. Hon försökte ignorera Blacks kropp i tumultet, bara koncentrera sig på puman. Hennes ögon slöts, planerade en liten plan för att hjälpa sin mästare i striden. Inte för att han kanske skulle behöva det, men hon ville göra något.
Djupa andetag.
Hennes ögon öppnades, klargula med långa, svarta ögonfransar. Blicken mötte pumans, mitt i virrvarret av klor och tänder. En svag eld flammade upp under den gyllene pumans ögon, spred sig upp över dennes ögon. Förblindad av eldens lågor, som brände sönder ögonen. Ett litet leende, stolt över att kraften fungerat som hon velat, smög sig upp, men sjönk genast. Såklart hade elden släckts när hon tappade koncentrationen, men hon hoppades ögonen fått brännskador nog att hjälpa eldmästaren i striden.

Världen snurrade hastigt förbi hans ögon.
Ibland såg hans pumans bod, nos, öra eller mage, och ibland en hastig glimt av Nellaahh, gräs, himlen och vattenfallet.
Han bet tag i pumans ena framben och tryckte ner tänderna i det medan de tumlade runt.

Puman tjöt och Black kände hur benen krossades mellan hans käkar.
han spottade ut benet och utnyttjade pumans försvagade försvar genom att hugga efter dennes nacke, men den kom undan genom att själv bita tag med tänderna runt blacks nosrygg.
Black kände snart smaken av järn i munnen och när han slog bort puman rann det blod från hans nos.
Han morrade och kastade sig över sin motståndare igen.

Då tjöt puman till och slog tassen för ögonen, föll omkull.
Lukten av bränt-någonting svävade emot Blacks blodiga nos.
Han tvekade inte för att se efter, men visste på något vis att det var Nellaahhs förtjänst.
Hon hade hjälpt honom.
Han log inombords innan han med en kattlik väsning högg tag i pumans svans, drog med klorna över dennes rygg och bet där han kom åt.
Samtidigt kastade han sig på den med hela sin massiva tyngd.

Puman jämrade sig och blinkade, medan den slingrade sig ur karghanens grepp.
Den rev med klorna över Blacks framben så att skinnet slets av spå flera ställen.
Blodet näst intill sprutade ur såren och snart var marken rödfläckig under dem.

Black väste och bet ihop tänderna, det var suddigt i kanterna av hans synfält.
Smärtan skar genom benet, ryggen, nosen och svansen, men han bet ihop och teg.
Han gjorde ett nytt utfall mot puman, men den var beredd och de båda kropparna for ihop samtidigt med en duns.
De båda kattdjuren stod på bakbenen medan svansarna piskandes försökte hålla deras balans, och bet varandra.
Black kände flera gånger hur puman rev upp fler sår på hans kropp medan hans försökte få ett bra grepp om dess strupe.

Som tur var var Black skicklig i strid, och fann pumans blottade strupe.
hade hade bara en bråkdels sekund på sig, och puman rev tag med klorna långt in i hans sida.
han bet tag, drog ett andetag, och knyckte till med naken samtidigt som kan tryckte ihop käkarna det hårdaste han kunde.
Puman tystnade.

'Har jag dödat den?' hann han tänka.
Sedan föll han omkull, men puman som en demon över sig.
Den bet tag i hans redan trasiga öra och slet av nästan allt som var kvar av det.
Black morrade av smärtan, och slog till den med ena framtassen.
Den skadade pumans nacke gick av med ett vått läte, och den blev slapp över honom där de låg.

Han knuffade på den döda kroppen, och den rullade av honom, tyst.
Han andades hetsigt och flämtade efter luft.
Puman hade nästan kvävt honom.
Han satte sig upp och bet ihop när hela kroppen protesterade.
han svor lågt när han fick syn på sina skador, på sina sargade ben.
och öron-biten låg bredvid honom i gräset.
Han bet ihop hårdare.

Hon kunde inte göra något, hann inte för den delen. Allt gick så snabbt, men hon hoppades att hennes lilla insats gjort striden lite kortare och med ett bättre avslut.
Snabbt rusade hon bort till Black, mådde lite illa av allt blod. Hans öra låg på marken bredvid honom, det som redan varit halvt avslitet från början. Marken var fläckad av blod, och hennes mästare var skadad, rejält.
Hon beundrade honom, som utan att tveka gett sig in i striden, slagits mot puman även efter att han blivit skadad. Att han kunde ligga där med såna skador, utan att skrika.
"Black! Hur gick det?" Hon såg ner på honom, hennes ögon var våta men tårarna rann inte.

[Så här kort har jag aldrig skrivit, FÖRLÅT! Men måååååste skriva på Lularec nu, FÖRLÅT! Har tappat all inspiration här efter att jag läste vad du skrivit med Fallulah Dx Vill bara svara där

"Det gick bra, tycker du inte?" muttrade han och reste sig upp medan benen skrek att han skulle lägga sig igen.
Han tog öronbiten i munnen, efter att ha gjort en halv-bitter grimars, och lyfte den i en flik.
Gick bort till sjön och kastade biten i vattnet.
Det träffade ytan med ett plumsande läte och sönk som ett svart blad ner under vattnet.
Några bubblor fick fäste på ytan när fiskarna kastade sig över middagen.
Black fnös och lunkade tillbaka till Nellaahh.
Han var van vid skador, att hantera smärta.

Rutinmässigt kollade han sina ben, något var brutet, men inte allt.
Flertalet ärr hade gått upp igen utöver de andra skadorna.
han skulle få en ny, präktig samling ärr efter detta, särskilt på hals och rygg.
Han suckade tungt och slickade bort blod från nosen.
Den kom bara nytt.

Efter att kattlikt omsorgsfullt tvättat några av de värsta såren slickade han åter blodet från nosen och satte sig ner i gräset.
Han slöt ögonen.

Hon lät den svarte tvätta sina sår ifred, med huvudet lågt. Pumakroppen låg framför hennes tassar, doften från den var något hon aldrig känt förut. Hon lade kattdoften på minnet, som en extraförsäkring för att hinna reagera nästa gång hon stötte på den.
Hon såg bort mot Black, funderade över kroppen efter striden.
"Black?"
Hon svalde, visste inte hur hon skulle säga det.
"Vad ska vi göra med... kroppen?"
Hon tyckte liket framför henne var äcklande, mest eftersom det en gång varit en gående varelse, men också något som utan anledning försökt döda dem. Varför hade puman attackerat? De var rovdjur alla tre, så mat borde det inte ha varit, då skogen var full av byten.
Fundersamt gick hon i en cirkel runt djuret, noga med att inte röra det. Puman luktade inte äckligt, den var för färsk för det, men hon ville fortfarande inte röra den.

[Nu ska det rollas Lularec<3]

Han lade sig ner men hade huvudet högt.
Svansen lade sig över baktassarna.
"Ja?" svarade han när hon sa hans namn.
Sedan ställde hon frågan.
Han rynkade pannan en aning och betraktade puman.
"Vi borde låta den ligga. Korparna och deras jämlikar får äta den."
Han nickade mot liket.
"Skulle du vilja släpa iväg med den annars?"
Han skakade långsamt på huvudet och skrockade.

"Vilken match"
Han grimarserade.



(kort, vill Lularec:a <3)

Hon backade undan, gjorde en teaterrisk grimas åt kroppen och skakade på huvudet.
"Nejtack, jag låter hellre asätarna göra det jobbet," sa hon, tassade närmare honom. Han var en större varg än henne, och mycket mer erfaren. Det märktes av alla ärren på hans kropp, varav vissa inte läkt än efter puman som nyss attackerat.
"Black, jag hann aldrig svara med ord innan puman kom. Jag skulle gärna bli din lärling." Hon log när hon sa det, lite småglad över att äntligen få lära sig mer om sina krafter och hur hon kunde nyttja dem.
Fundersamt såg hon på hans skador, hon önskade hon kunnat göra något åt dem. Kanske hon kunde, kanske inte.
"Är det nått jag kan göra...? sa hon, lite osäker och nickade mot hans skador. Det var ganska mycket blod på marken runt dem.

[Lite kort IGEN, men försöker få vårt lilla hyperrollande i takt igen då<3]

Han suckade.
Log svagt.
"Så bra. Vi kan börja redan imorgon, om du vill det. Vi börjar förstås på lättare saker, grunderna är alltid början till stora ting."
Han reste sig upp och skakade på manen, som hade en massa levrat blod i sig.

"Nej, tyvärr tror jag inte att du kan det. Om du inte plötsligt fått helande krafter."
Han log.
"Men du, jag själv kan ju försöka. Men först ska jag nog ta ett dopp."
Han nickade kort mot vattnet som glimmade i solskenet.


(kortmenduvet)

Hon rös vid tanken på vattnet, tog ett steg bakåt. Hon hatade känslan av kall, tung päls. Vatten var något hon undvek så mycket hon kunde, den tunga pälsen gjorde henne långsam.
Hon lade huvudet på sned.
"Är det okej att jag börjar kalla dig Mästare, nu då?" Hon log lätt när hon talade, gillade klangen att säga Mästare åt den stora, svarta vargen.
Tanken att vara lärling roade henne. Bara ordet kändes bra, att veta att ens krafter i och med att man blev ägare till det ordet ökade, att man blev starkare och fick veta mer om sig själv. Nu när hon var lärling, skulle hon kunna lära sig kontrollera sina krafter, och när hennes lärlingstid var över skulle hon säkerligen vara en mäktigare varg, kanske till och med vara med och skriva till lite i landets historia.

[Haha, stooooora förväntningar =D]