Frosten låg envetet kvar i det smått frusna gräset, knastrade vagt under den svartvita hanens tassar där han vandrade fram över slätten. Den tinade inte längre under solens strålar om dagarna, smälte ej. Det låg en ganska påtaglig kyla i den ovanligt stillastående luften. Väldigt stilla, nästan onaturligt. Samtidigt så kändes omgivningen väldigt laddad på något vis, som om något vankades. Skuggorna omkring hanen reflekterade det i sina smått vilda rörelser och hetsiga röster i hans huvud. Han kunde inte riktigt sätta tassen på vad det hela handlade om, och han var sällan en sådan som spekulerade och drog förhastade slutsatser för mycket. Istället låg hans tankar på solen, som så ofta annars när han var ute under den, men den här gången så var det positiva tankar, ty vintersolen försvagade honom inte lika kraftigt som sommarens. Han log inombords över faktumet, men den vanliga fasaden höll sig neutral, mestadels uttryckslös. Han hade vid det här laget tillbringat några timmar med att vandra runt omkring på reviret, kollat så att allt stod rätt till, samtidigt som det var ett sätt för honom att slappna av, få vara för sig själv. Qu hade förändrat honom, och alla tragiska händelser, men fortfarande så var han innerst inne en ganska så sluten varg, en som behövde sin ensamhet med inte annat än sina tankar och skuggornas stämmor emellanåt för att orka med flocklivet. Han älskade Qu och sina valpar över allt annat, men han älskade även detta, att endast planlöst vandra runt, så som han hade tillbringat större delen av sin ungdom. Peregrinus prope est. En mening mitt bland skuggornas väsande ljud fångade hans uppmärksamhet, fick honom att stanna upp. En främling, och rätt så nära. Ingen doft fördes med den stillastående luften, han var inte förvånad. Den skogsgröna blicken vändes ut över slätten, och mycket riktigt kunde han skymta en brunaktig gestalt längre bort. En del av skuggorna letade sig ner till det halvt avhuggna benet, kompletterade det så perfekt, tillät honom att vandra på fyra tassar, om än den ena uppenbart var rörlig till formen, vittnade om att det inte var ett vanligt ben. Han lät stegen styras mot den främmande vargens håll, för att möta upp denne. Qu var visserligen inte en flock som mördade alla som korsade deras gränser, men det betydde inte att de nödvändigtvis uppskattade att andra vandrade rakt igenom. Så länge det var just det dock, vandrande, så var det oftast inga problem, men mer än så, ja, Qu hade fått en ny riktning med Damon som ledare.

| Paxat till Hofu |

Hofu hade vandrat runt längre än hon kunde minnas. Den långa vandringen, resan, hade inget egentligt mål - hon fokuserade bara på att ta sig framåt, hoppades på att få så obemärkt som möjligt förbi nu när solen låg på. Om än inte lika stark som på sommaren, försvagade den henne, väckte obehag. Sedan en stund tillbaka hade hon förstått att hon var påväg in på någons revir, för en svag doft av andra vargar slingrade sig runt om området hon precis beträtt. Under några sekunder övervägde hon att vända om, men sanningen var att hon varit utan någon form av social interaktion att hon nästan börjat längta efter att få möta en vänligt sinnad varg. Kanske bara för ett kort möte, eller en liten pratstund, hon begärde inte mer än så och hade väl inga planer på att stanna upp redan nu. Framåt, framåt, skulle hon, tills hon hittat likasinnade hunddjur som kunde vara villiga att ta emot en vren. Helst ett ställde där solen inte sken rätt på en, som här. Hon kände sig utlämnad och bländad, och på ben som började bli trötta tog hon därför skydd under ett halvnaket träds minimala skugga. Det var då hon såg den; en svart varg med en minst sagt ovanlig teckning som på fyra ben (varav ett tycktes röra sig en aning märkligt emellanåt) rörde sig åt hennes håll. Rent instinktivt föll öronen bakåt en aning, svansen spänd bakom henne. Hon var sådan av naturen; misstänksam. Hon visste att det bästa kanske hade varit att visa sig undergiven, men det låg liksom inte i hennes natur. Inte bara sådär. För en flockledare eller klart starkare varg - möjligtvis. Hon hade aldrig varit i den situationen förut. Den ljusa irisen fick henne att se nästintill blind ut och fastän solens strålar obarmhärtigt stack henne i ögonen kunde hon inte låta bli att studera gestalten när den tog sig allt närmare henne. Hon var tvungen att erkänna för sig själv att det var svårt att se vargen ordentligt när den ännu inte var nära och hon skickade en förbannelse till solen för att den förtog lite av det sinnet. Istället ville hon förlita sig på luktsinnet, men inte ens det var alldeles för effektivt när luften stod stilla och den andre fortfarande befann sig på håll. Besvikelsen sköljde över henne, i samma veva som hon insåg att hon skulle ha svårt att försvara sig ordentligt nu under dagen. Hon var inte tillräckligt gammal, eller erfaren för den delen, för att bemästra detta fenomen lika bra som många äldre vrener gjorde. Hon behöll sin misstänksamma hållning, men stod blickstilla på stället.

Då avståndet mellan de två vargarna minskade så kunde han urskilja allt mer av dennes skepnad, till synes en högrest smäcker vren, en hona. Han stannade upp i närheten av honan, om än fortfarande på behörigt avstånd. Han själv hade aldrig gillat när främlingar tog sig för nära honom, så det var ingenting som han gjorde med andra i första taget. De skogsgröna ögonen granskade hennes skepnad ytterligare för några korta sekunder innan de fästes vid hennes ögon. Skuggorna var fortfarande hetsiga omkring honom, om än långt ifrån illavarslande. Än fanns det ingenting att oroa sig för, men sådant kunde förändras inom ett kort ögonblick om omständigheterna och åsikterna ändrades. ''Var hälsad, främling''. Han nickade vagt i en hälsning. Stämman han talade med kanske inte riktigt kunde kallas för vänlig, var egentligen rätt så känslolös, om än där fanns en vag ton som tydde på att han inte var aggressiv eller irriterad. ''Må jag fråga vad ditt ärende på Qu's marker är?''. Han var uppenbart vaksam till henne, likt så ofta annars omkring främlingar. Litade aldrig riktigt på en vargs yttre, han själv var väldigt olik sig till det inre mot för det yttre, och han hade genom åren sett otaliga liknande fall. Han var dock inte någon som dömde andra efter det första intrycket, gav alla en chans att bevisa om de var värda hans respekt och vänlighet. Det fanns dock gånger då han bittert fått ångra det, men han ansåg ändå att det på sätt och vis varit värt det. Visade det sig att främlingen inte var särskilt vänligt inställd, ja då skulle han gladeligen jaga iväg denne, eller värre.

Hanen, för nu hade han kommit så pass nära att Hofu kunde uppfatta att det var just en hane, stannade upp en bit ifrån henne. Tacksam över att han inte rusat rakt på henne, så pass sårbar som hon kände sig (och säkerligen var) tvingade hon sig själv till ett något mer vänligt kroppsspråk. Inte för att det nödvändigtvis behövde vara fientligt att visa sig en aning misstänksam, men ändå. Det såg heller inte särskilt trevligt ut.
När han talade såg hon på honom med sin till synes blinda blick, registrerade att hans mankhöjd var ett par decimeter lägre än hon själv, men också att han verkade äldre. Hon besvarade hans formella hälsning med en kort nick, men sade ingenting förrän frågan kom;
"Jag har vandrat under en lång tid och mina ben är trötta. Jag önskar bara få korsa era marker, kanske få vila en stund i skuggan. Inte mer än så. Jag vill inget ont."
Hon talade sanning, ty den unga vrenen gav sig aldrig på någon oprovocerat. Hon gav sig heller inte in i en strid som hon visste att hon skulle förlora. För att styrka det faktum att hon talade sanning vände hon respektfullt blicken, och sänkte så det smala huvudet en aning.
Så gott det gick utan att sluta att respektfullt inte stirra rakt på honom försökte hon studera honom. Hans teckning var mer unik än vad hon vid första anblicken trott och runtom honom  dansade skuggor. Trots det tyckte hon inte att han såg ut att vara en renrasig skuggvarrg. Men det var ju klart; ibland lurade hennes ögon henne på dagen.