Den lilla vägen som var kvar över berget kämpade Netar med att flyga, då hans ömma tassar inte längre orkade bära han nätta kropp. Han var förtvivlad, Stirall var borta, och han kunde inte hitta henne. Så han hade, trots att han inte ville lämna henne bakom sig, bestämt sig för att söka hjälp. Kanske hade hon gjort det samma när de tappat bort varandra?
Efter att bergsluttningen mötte mark, och han flugit ner dit, så nästan föll han ner i den mjuka vegetationen. Han såg sig lite förvirrat omkring, något liknande hade han inte sett i sitt unga liv, då han växt upp på kristallön. Men han hade inget emot att känna mjuka växter mot sina verkande valptassar.
Han tittade upp på de höga träden som befann sig en liten bit bort, han ville in till skogen för att känna sig tryggare, men orken fanns inte med honom. Han la ned huvudet på en halv vissen grästuss och viftade med svansen lite så att några fallna löv la sig på hand kropp. Han skakade av utmattning och flåsade lite. I flera dagar hade han färdats genom snön och över berget, helt ensam utan sin älskade syster. Han gnydde lite och kurade ihop sig.
"Vart är du Stirall?"
Han slöt ögonen och nosade, i hopp om att kanske någon annan varg skulle vara i närheten.

Varginnan vandrade med långsamma kliv bland de vita blommorna. De blåa ögonen gled över området och leendet låg som vanligt över hennes ansikte. Vinden viskade milt till henne och rufsade en aning i den vita pälsen.
"Du leder mig." viskade hon, trots att ingen var nära. Rösten var mjuk och kärleksfull, mer än vanligt.
Det var betydligt kyligare här än det varit i Itrozo. Matoaka hade inte funderat över vart hon var på vägen men visst hade vinden viskat om norr, om berg och stora öppna slätter? Hon följde bara dess röst, tänkte knappt själv på vart hon satte tassarna. Inte rörde det henne heller vart hon gick, bara hon gick och fick se. Drömmen om att se hela landet var ingenting hon bara kunde vänta med, det skulle troligen ta tid.
En främmande doft fick henne att haja till. Hon fortsatte att röra sig långsamt framåt och med blicken löpande emellan de väldiga träden hon var bara uppmärksammare. Mer än ofta försvann hon bort i sina dagdrömmar, bort till sitt fantasiland, att hålla fokus var helt enkelt svårt för henne. Doften var bekant trots att hon aldrig känt den tidigare. Det hade blivit allt vanligare att hon stötte på främlingar tycktes det som. Hon var otroligt glad över detta, ensamheten tärde på henne, lockade henne tillbaka till mörkret. Ännu var det inte så farligt men hon kunde känna det ibland, om nätterna, hur saknaden tog över.
Tanken lämnade henne snart när träden blev färre och färre och tycktes glesna. Allt mer ljus bröt igenom det brustna taket och föll på blommorna kring hennes tassar. Hon kunde mycket riktigt se bergen där borta, antog hon i alla fall. Och visst kunde hon skåda en gestalt där borta? Den vita valde att fortsätta rakt emot det som tycktes vara ytterligare en främling. Leendet växte när hon närmade sig och den långa svansen förde hon fram och tillbaka då den släpade lite i det gröna gräset. Några dryga meter ifrån honom stannade hon upp, drog in hans doft ordentligt och studerade honom med ett osäkert uttryck, var han skadad?
"Ursäkta..?" viskade hon lågt.

En doft av en annan varg kom allt närmre, men Netar var för trött för att orka öppna ögonen. Han hörde tillslut steg närma sig, och tillslut stannade de upp precis framför honom. Han hörde en mjuk röst viska till honom. öppnade ögonen och lyfte försiktigt på huvudet. Han flaxade till lite med vingarna för att få bort löven från sig, men låg kvar då hans ben och tassar fortfarande värkte.
"Vem är du?" frågade han med lite ynklig röst när han tittade på främlingen, som verkade vara glad över att stöta på någon.
Han slickar sina ömma tassar innan han återigen tittar på främlingen, hon ser trevlig ut. Så förhoppningsvis skulle han inte råka illa ut. Han log lite smått och viftade till med svansen. Kanske skulle han få en vän att umgås med? Han hoppades verkligen att det kunde bli så nu när han inte visste vart Stirall tagit vägen. Han ville inte gärna vara helt ensam.

De blåa ögonen granskade bekymrat valpen där han låg bland löven. Han såg sannerligen ynklig ut där han låg och talade lika ynkligt. Mato sänkte huvudet och lät öronen vridas bakåt en aning för att visa att hon inte var här för att skada honom. Hon antog att han frågade efter hennes namn och svarade därefter.
"Matoaka heter jag. Men du får kalla mig Mato eller Rosa om du vill." svarade hon lugnt fortfarande med leendet lekandes över läpparna och svansen vaggande bakom henne.
Hon tog några steg emot den lilla och tippade huvudet på sned.
"Och vem är du?" följt utav ett litet fnitter. Leendet suddades med ens ut och en svag rynka uppenbarade sig i hennes panna. Hon skakade på huvudet och blicken tycktes plötsligt gå rakt igenom valpen. "Nej, nej, nej. Så kan man inte göra." viskade hon. Rösten var osäker, lite skakig som om att hon var på väg att brista ut i tårar. Inte kunde hon lämna honom, vinden hade fel, det viktigaste var inte att vandra. Nu var valpen viktigare, så var det.
Hon skakade på huvudet ytterligare en gång innan fokuset återvände till den lilla. Hon log åter igen emot honom och tänkte inte mer på det hon just sagt, för henne var det en sådan naturlig grej. Hon var på vippen att be om ursäkt åt vinden men höll tyst, inväntade att han skulle besvara hennes fråga först.

Netars rosa blick granskade honan framför honom, hon kunde inte vara så långt ifrån honom åldersmässigt tänkte han, men han ville inte störa henne genom att fråga. Han kände sig som en börda så det räckte.
Han såg på den andra vargen att hon verkade väldigt glad, och det värmde hans ömma själ och ensamma hjärta. Visst, hon var inte Stirall, men hon verkade vara mycket trevlig.
"Jag är Netar.." svarade han kort och log lite, han kände inte att han behövde utveckla det mer, och inte hade han orken till det heller.
Då Matos leende försvann blev Netar lite ängslig och tittade oroligt och forskande på henne. Hade han gjort något fel? Plötsligt hörde han henne viska något, han kunde inte riktigt höra vad, men leendet kom strax tillbaka och han pustade lättat ut.
"Vart kommer du ifrån?" frågade han med en något gladare ton i rösten än tidigare. 

Hon nickade glatt åt hans svar, Netar. Hon lät sig själv upprepa det ett par gånger i huvudet och tog några steg närmare honom. Ansiktsmusklerna var fortfarande spända i ett leende och huvudet var sänkt intill marken medans svansen fortfarande fördes fram och tillbaka och sopade undan löven bakom henne. De flesta fastnade dock i den långa svansen, men det var ingenting hon brydde sig om just nu. Han fråga fick henne att fnissa lite granna så där som hon brukade göra nästan hela tiden. Lite osäkert ryckte hon på sina skulderblad medan de blåa ögonen rusade iväg över området, granskade de högresta bergen och vandrade vidare, till den silverblänkande skogen.
"Jag vet inte riktigt." sa hon med ett skratt. "Föddes gjorde jag i Kawazatri. Sedan har jag väl bara vandrat lite, jag var i rosenskogen bland annat."
För henne spelades det nästan upp som en film i huvudet när hon tänkte på det platser hon besökt den senaste tiden. Platserna, dofterna, ljuden. Hon drömde sig tyst tillbaka trots att hon faktiskt var på väg därifrån. Intresset återvände till Netar då hon lyckades vakna ur sin lilla dagdröm.
"Du då? Vart kommer du ifrån?" frågade hon mjukt och kastade en snabb blick upp emot bergen.