Molnen låg täta över den blekgråa himmelen och ingen sol var synlig. Det var en höstdag likt vilken annan, med kyligare temperaturer än dagen innan. Avsaknaden av solsken gav skogen ett färglöst och matt intryck, men fåglar kvittrade ändå ihärdigt bland trädtopparna. Värken hade aggressivt pulserat i Erathors huvud de senaste dagarna och han hade till slut valt att lyssna till sin utmattade kropp. I en mindre aspdunge, med unga smala trädstammar som stod tätt intill varandra, hade han slagit sig ned i hopp om att kunna återställa sina krafter någorlunda ostört. Vid en större gräsplätt som rymde den stora kroppen låg han på sin högra sida med benen utsträcka. Vilan var välbehövlig, trots att hans tjurskalliga sinne inte riktigt ville erkänna det.
   Efter att ha legat och återhämtat sig i en knapp timme, hade han fortfarande inta planer på att röra sig. Sömnen hade ännu inte kommit till honom, trots de tunga ögonlocken och smärtan i huvudet. Under tystnad studerade han en grupp pilfinkar som vågat sig ner till marken, strax nedanför hans svarta framtassar. De letade nyfiket bland de fallna löven efter något medan de tjattrade i munnen på varandra. Erathor förblev stilla och följde de flaxande kropparna med blicken. Fåglarna blev allt mer diffusa, smälte samman med den gulgröna höstbakgrunden tills allting slutligen blev svart. Det var ingen djup sömn, men tillräcklig för att få hans andetag att bli tyngre. En svag beröring kunde kännas när en av finkarna vågat slå sig ner på honom. Vanligtvis hade han inte brytt sig, men de lätta skutten kittlade den svarta kroppen på ett högst irriterande sätt. ”Ge dig iväg.” muttrade han med en viskning. Svansen slog irriterat i marken och fågeln lämnade honom snabbt för att ansluta sig till resten av gruppen. De tjattrade och slog frustrerat med sina små vingar innan de lugnade ner sig. Inte långt därefter hade en annan vågat sig fram till den stilla kroppen och Erathor suckade ljudligt.

[Detta blev väldigt korvigt, meeeeeen skitsamma x)]

Den ljusa vargen vandrade under tystnad igenom skogen, kanske egentligen inte så konstigt då han inte hade någon att tala med. Tystnad var inte heller något han alltid hade levt i, han hade aldrig varit typen som pladdrade på utan höll sig hellre tillbaka. Det var endast på senaste tiden Alduin hade vågat ta sig ut ur sin comfort zone och faktiskt talat till främmande. Han hade inte råkat ut för något ont ännu, kanske hade hans mor bara ljugit för honom.
Den tanken sårade honom och han ångrade sig genast att ens ha vågat tänka det. Han gjorde en liten grimas åt sig själv. Det var inte ofta han faktiskt tänkte på henne, eller någon annan utav hans familjemedlemmar för den delen.

I sina drömmar hade han inte ens lagt märke till den främmande doften som smugit sig på honom. Han stannade bara plötsligt upp när han upptäckte ett gigantiskt djur en bit ifrån honom. Visst liknade det en varg men han var osäker på om detta verkligen var fallet. Han var mycket lik, verkligen, men öronen tycktes nästan vara lite väl långa och ansiktet var en aning... annorlunda. Han kunde inte direkt peka ut vad det var som skiljde honom ifrån de flesta andra vargar han stött på, eller i alla fall sett. Fast han skulle nog egentligen inte ifrågasätta det, han mindes fortfarande den lilla fjällbeklädda han mött en tid sedan. Inte hade väl han sett ut som en varg första gången den vita lagt sina brunröda ögon på honom.
Han stod dock nu alldeles stilla som om han hade växt fast i marken och studerade den mörka. Ovetande om främlingen hade lagt märke till honom eller inte, han brydde sig knappast heller. 
Han försökte skaka av sig tankarna och oron. Istället tog han ett djupt andetag och började röra sig emot den gigantiska "varelsen".

Pilfinkarna som en efter en vågat sig fram till den mörka kroppen lyfte snabbt från marken. Vingarna slog så snabbt att de blev så gott som osynliga och med kvicka rörelser försvann fåglarna upp bland trädtopparna. Erathor följde dem slött med blicken. Det krävdes sällan mycket för att de skulle ta till flykten. En kvist som bröts eller en större rovfågel – saker som han själv sällan tog notis till – var oftast tillräckligt. Undra just vad som skrämt dem denna gång? Han drog benen till sig och skiftade från sin tidigare position till att vila vikten på sin ena höft. Framtassarna låg utsträckta framför honom och huvudet höjdes från backen för att söka av området. 
   De täta trädstammarna försvårade sikten och gjorde att Erathor fick se sig om noga. I samma stund som han uppfattade steg så kunde han i ögonvrån urskilja diffusa rörelser. Öronen som tidigare ryckt upprepade gånger för att lyssna av omgivningen stod nu styva högt uppe på huvudet. En ljus gestalt rörde sig mot honom, uppenbarligen medveten om hans närvaro. Främlingens doft som letat sig in i den svarta nosen var långt ifrån den enda i skogen, men däremot den av mest vikt för stunden. Ögonen blev till smala springor när Erathor synade ungvargen. Vad ville denna varelse? Han sökte inte sällskap. Inte nu. Han ville endast återhämta sig för att sedan fortsätta sin vandring. 
   Nyfikenheten som annars alltid tycktes finnas hos Erathor existerade inte. Den hade inte gjort det på ett bra tag och vem visste om den ens skulle komma tillbaka. Det var enkelt att ingenting känna, bra mycket enklare än att ständigt grubbla. När allting endast var ett tomrum kunde ingen sorg existera. Det var enkelt och något som kändes bra för stunden trots att det i längden tärde på honom. Huvudet sjönk ner på framtassarna. Han kunde inte längre se den andre, men hörde honom väl. ”Kom inte närmare.” beordrade han lågmält. Kanske var främlingen endast nyfiken, men det spelade ingen roll. Ensamhet var det enda han sökte.

Tvärstopp. Han kunde inte röra sig en centimeter. Andetagen blev med ens hastigare, det var någonting i rösten, blandat med den svartas storlek som gjorde att paniken började växa inom honom. Han svalde luft i sin stress och öronen som tidigare varit spetsade vreds genast bakåt. De olikfärgade ögonen hade tidigare inspekterat honom ingående men hade nu slagits till marken, han vågade endast snegla lite försiktigt på den svarta.

Främlingen hade inte låtit speciellt aggressiv, men ändå skrämmande. Alduin ville trots allt undvika problem, han hade lyckats hittills, men nyfikenheten inom honom skrek och grät högt. Han slets åt två håll, osäker på vad han egentligen önskade, vad han egentligen ville. Han kunde inte närma sig men han kunde inte heller vända om, han stod därför fortfarande alldeles stilla med hjärtat dunkandes i bröstkorgen.
"Förlåt." svarade han bara med en viskning endast hög nog för att nå fram till den stora. Medans ordet klämdes fram kastade han en snabb blick upp in i den andres blåa ögon, men lika snart var de nere i det gröna gräset.
"Ur...Ur... Ursäkta... Ursäkta M...i...Mig." stammade han fram och vred osäkert på sig medans den vita svansen letade sig in emellan bakbenen och hans blick började flacka åt höger.
Åh vad han visste att han bara borde lämna honom ifred, och han hade troligen gjort det om det inte varit för allt annat. Alla andra snarare, som hade gjort honom så nyfiken på allt och alla. Tankarna vandrade till den svarta varginna han mött tidigare, visst hade han då önskat att han var mer som henne. Spontan, modig och bara helt annorlunda från sig själv.

Han hade förväntat sig avtagande steg – att den ljusa främlingen skulle avlägsna sig från platsen – men allt blev endast tyst. Den andres närvaro förblev och en växande ångest gjorde sig påtaglig. Erathor lyfte huvudet från sina tassar och såg mot den andre. De blåröda ögonen bar ett konfunderat, om än hårt uttryck. Varför såg ungvargen så skräckslagen ut? Kroppen tycktes lamslagen och blicken flackade okontrollerat. Hans läppar försökte forma ursäkter, men orden stockade sig i halsen. Vem var det han påminde om? 
   "Be inte om ursäkt, varg." sade Erathor med samma kalla lugn som innan. Det lät inte helt olikt en order. Han hade svårt för vad han ansåg var osäkra individer, mycket på grund av deras känslomässiga utspel. Var detta den effekt avvisandet hade på den ljushyllte? I sådana fall kunde Erathor inte undgå att känna viss sympati för den andre. Å andra sidan verkade han ung. Ung och kanske även naiv. Det fanns många som tyckte sig ha rätten att hälsa på allt och alla, utan en tanke på att det inte alla gånger passade. Det var sådant som de flesta lärde sig förr eller senare.

Den skära tungan gled över läpparna och den svarta nosen. Lugnet i den andra skrämde honom likväl som allt annat, det var nästan värre om han verkligen skulle ha skrikit på honom. Alduin höll truten med blicken hängandes nedåt, vart skulle han ta vägen? Hans andning var fortfarande oregelbunden och hastig, men hade lugnat sig en aning. Be inte om ursäkt? Hur skulle han då på något sätt kunna förklara sig?
Tystnaden kändes tung och jobbigare än vanligtvis, men ljud hade säkerligen varit minst lika jobbigt. Det kändes som om någonting trycktes emot hans bröstkorg och kvävde honom långsamt och smärtsamt, som att någon bara väntade på att benen skulle knäckas. Men tystnaden bröts inte utav några ben utan han stod fortfarande, livs levande, med blicken i det aningen våta gräset. Öronen hade han börjat klippa lite osäkert med men annars hade ingenting skiftat ifrån ett par sekunder innan.
"Förlåt." klämde han till slut ur sig, det lät nästan som han snyftade lite efter men så var inte fallet. Han hade bara svårt att finna luft. Direkt kom han på med sig själv med att åter igen be om ursäkt, han förbarmade sig för detta och tog ett osäkert steg bakåt med svansen allt längre in emellan bakbenen.
Han ville inte vända om, han som alldeles nyligen tagit till sig kraften att faktiskt närma främlingen, han ville inte ge upp och springa därifrån med svansen emellan benen. Han ville veta.
Så åter igen var han fast, slets åt två olika håll medans hans hjärna dimmades ner utav flera tusentals tankar på en och samma gång.

Dömande lät han blicken dröja kvar vid främlingen, studerade både ansiktsuttryck och kroppsspråk. Tankarna tycktes rusa inom den unga vargen. Oturligt nog förblev dock hans tassar stilla. Han var fastfrusen. Blockerad. Att det var fascinerande, det kunde Erathor inte förneka. Fascinerande men oförståeligt. 
   Ytterligare en ursäkt lämnade den ljusa. Han skulle ingenstans verkade det som. Eller så kom han sig helt enkelt inte för det. Utan framgång försökte Erathor fånga upp vargens blick. Fortfarande blockerad. En djup suck lämnade honom. Otåligheten gnagde inombords tillsammans med irritationen. Han behövde vila upp sig. Vila så han kunde fortsätta mot bergen. Det hela var minst sagt knivigt med en labil ungvarg i sin närvaro. 
   Erathor tog sig upp på de långa benen, redo att lämna platsen. Det fanns inte mycket annat att göra, åtminstone ingenting som inte var allt för tidskrävande. Han hade inte tid, varken för denna varg eller den nästa han skulle möta. De unga trädens grenar smekte hans rygg, så väl som huvud. Att vara högrest hade inte alltid sina fördelar. Uttråkat öppnade han gapet och blottade sina tänder i en vid gäspning. Med en snabbt svepande blick orienterade han sig bland trädstammarna. Norrut, det var dit han skulle. 
   Fortfarande utmärglad av trötthet började tassarna i sakta mak röra på sig. De blåröda hade släppt sitt grepp om främlingen och bar en frånvarande glans. Att han var medtagen och utmattad var tydligt. Med några få steg hade han lämnat sin tidigare viloplats och den lilla dungen bakom sig. Kroppen rörde sig mot främlingen, endast för att passera. Han ägnade aldrig en blick åt den andre.

Den vita pressade sina öron emot nacken medans blicken flackade fram och tillbaka. Var det verkligen så? Var det så hemskt att endast vara i hans närvaro? Han backade åter igen, slickade sig om nosen och skakade lite på huvudet medans paniken bubblade inom honom, han förstod inte. Allt han önskade var att bara vara mer som henne, han ville bara vara bättre. Sedan möttes hans försök utav detta?
Känslorna slet honom i stycken inombords, egentligen borde han inte bry sig, egentligen spelade det ingen roll. Den svarta var bara en främling, egentligen struntade Alduin fullständigt i detta.
Hans ögon tårades och han spände varje muskel i sin kropp samtidigt som han viskade tyst för sig själv.
"Nej, nej, nej, nej... Nej, nej." Han la sig ner på magen och skakade på huvudet och lät de tvefärgade ögonen följa den främmande medan han vandrade iväg. Försvann för evigt. Likt så mycket annat.
Tårarna rann men inte fanns det något att göra. Han kippade efter luft men tycktes inte finna någon. Det fanns bara han nu, skogen omkring honom hade försvunnit. Explosionen utav känslor var det enda han uppfattade och han kunde inte göra annat än att vänta tills det var över.


| haha rörigt men kände behövde avsluta det så AVSLUTAT :) |