Ehtna förstod varför raganor inte var lämpade för trädklättring.
Med ren viljestyrka, envishet och tid hade hon lyckats kravla sig upp i ett träd, mest med hjälp av grenar. När hon sedan kommit förbi den utmaningen, stod nästa redan redo. Hennes horn fastnade i exakt allting. Ehtna hade redan löv och pinnar i pälsen, men nu misstänkte hon att hornen var som små träd själva.
Enda anledningen till att hon gjort sig besväret var att hon ville testa. Att det sedan råkade finnas ett rådjur där hon bestämt sig för att lämna trädens värld var bara en ren slump. Långsamt drog hon på sig osynligheten och tog sikte mot djuret. Förhoppningsvis skulle hon landa så bra att djuret inte ens hunnit uppfatta vad som hänt innan det var dött. Ehtnas mage kurrade till vid tanken på färskt kött och hon stelnade till. Djuret såg sig omkring, men när den inte kunde uppfatta något som hotade lugnande det ner sig igen.
Ehtna räknade till tre. Ett. Två. Tre.
Som en osynlig missil sköt hon ner mot rådjuret.

Det gick sådär.

Det negativa var att Ehtna var lika usel på att landa som hon var på att klättra, vilket gjorde att hon klumpigt föll ner mot marken, utan någon sorts elegans alls. Det fanns inte en chans att hon skulle landa på fötterna.
Det positiva var att fallet dämpades av rådjuret på marken. Ehtna landade med en hård duns på djurets ena bakben, och det knäcktes med ett tydligt ljud. Tiken rullade av det chockade och vettskrämda djuret och försökte samla tankarna så snabbt som möjligt. Osynligheten låg fortfarande som ett skyddande täcke över henne, men trots det verkade rådjuret försöka fly från henne. Hon lyckades ta sig upp på fötter och skyndade fram för att slita upp dess strupe.

Så fort bytet var fällt slappnade hon av och släppte på kraften, så att den lilla raganan åter blev synlig. Med stolt uppsyn inspekterade hon rådjuret innan magen påminde henne att hon var hungrig och Ehtna högg in.

Ehtna fortsatte lugnt äta när en ljusgrå hane, ragana likt henne, plötsligt kom stegande genom buskarna där han antagligen lurpassat på bytet. Hon ägnade honom en kort, varnande blick innan hon slet av ännu en stor bit och svalde.
Hanen hade fräckheten att kalla rådjuret hans. Det höll hon inte med om. Hade han varit snabbare hade det varit hans. Nu hade hon varit först.
"It was your food", svarade Ehtna med ett mopsigt leende på läpparna, ett leende som antagligen inte skulle göra saken bättre. Hans uppmaning att hon skulle lämna ifrån sig bytet hon fällt.

Men bara för att hon inte ville lämna ifrån sig hela bytet var hon fortfarande villig att dela. Ehtna bet av ännu en bit, svalde och kontrollerade att hon kände sig någorlunda mätt innan hon backade undan och ryckte lite på skuldrorna.
"But I can share." Hon studerade honom. Första intrycket han gett henne hade sannerligen inte varit bra. Hon gav honom en andra chans.
"Hey, what's your name?" Medan hon sa de orden skruvade hon långsamt på charmen så att stämningen skulle bli mindre spänd.

[Så derp]

Honan gav Xerxes en hotande blick, det märkte han, men hans ansiktsuttryck förblev kall och mörk. 
"It was your food." Ett leende prydde honans läppar, Xerxes förblev kall. Leendet nuddade inte vid honom, inte ens snuddade."It is my food." Hanen log inte, han gick långsamt fram till bytet och la tassen över kroppen. "Mine." orden uttalades långsamt och hotande. 


"But I can share" Raganan fnös åt iden. Han sträckte sig närmare honan, så nära att hans andedräkt lekte med hennes små hårstrån(?). "I don't share" bokstäverna var små som lämnade hans mun. Han drog tillbaka huvudet.


"Xerxes..." presenterade han sig lågt och började girigt äta, slet upp skinnet på rådjurets lår. Blodet började flöda in i hans mun och pupillerna vidgades en aning av smaken. "Yours...?" frågade han lågt ,med kött i munnen men lyckades fortfarande ha sitt tal elegant och artigt. 

Ehtna motstog en impuls att slå bort hans tass från bytets sida. Det var hennes mat, och han rörde det inte om inte hon tyckte det var okej. Om hanen ville ha kött att kalla sitt eget fick han ta och pallra sig iväg för att fånga något eget.
Vid hennes förslag rörde han sig närmade, så nära att hans andedräkt smekte hennes päls. Hade hon velat hade hon kunnat luta pannan mot hans.
I dont share.
Raganan drog tillbaka huvudet. När han började äta på maten hon delat med honom fnös hon lågt och kunde inte hindra sig själv från att muttra åt hans påstående:
"Of course not." Det förvånade hene faktiskt inte. Han kändes inte som en sådan varg. Han var mer en som tog vad han kom åt och inte gav något tillbaka. Ehtna kände sig ganska säker på det.

Den vita raganan presenterade sig som Xerxes. Ehtna kunde inte låta bli att ge lite poäng åt honom för hans lyckade försök att hålla tonen elegant trots att käften var full med kött.
"Ehtna.", svarade hon och satte sig ned, med klara, blåa ögon och såg på när han åt. Hon var betydligt mer avslappnad nu när hon var mätt och visste vem det var.
Raganatiken vandrade med blicken längs hans skepnad. Från de breda tassarna upp till den höga manken innan hon fäste blicken på hans horn. De var verkligen gigantiska!
"I like them.", sa hon och nickade upp. De var som en egen krona, och Ehtna fann dem mycket imponerande. Hennes egna var ganska mesiga, men hon var lika glad ändå.

Do you know who Ehfra is?

Reaktionen hos Ehtna var omedelbar vid systerns namn. Hon sken upp som en sol och sträckte på sig i sin fulla mankhöjd på nittio centimeter - en inte alls särskilt imponerande höjd i jämförelse med andra raganor. De blåa ögonen glittrade till, i precis samma nyans som systern.
"She's my sister." Ehtna log brett så att den vita tandraden syntes. "Do you like her?" Det var svårt för den lilla raganan att föreställa sig någon som inte tyckte om Ehfra. Hon hade trots allt växt upp med systern som bästa vän. De andra två hade hållit sig på varsin kant, och det hade fallit sig naturligt att de två spralligaste i kullen alltid var de två som lekte.

Ehtna såg efter raganan när han lämnade henne. Han hade inte besvarat frågan, men det gjorde inget; hon visste redan var svaret var - hur kunde man liksom inte gilla Ehfra?
Ehtna fnös och fortsatte på sin måltid innan hon lämnade kadavret åt fåglarna och fortsatte iväg.

[Avslutat!]