Värkarna började komma allt tätare och Zey-So visste vad som höll på att ske. Hon låg gömd i lyans mörkaste vrå med ryggen övergivet tryckt mot jordväggen, hennes kropp darrade och blev synlig och osynlig i takt med spasmerna. Hon har gått igenom detta förr men trots det så blev hon skrämd som om det vore hennes första kull. Nu verkade allt ske snabbare då vattnet har gått och trycket mot magen växte sig starkare. Det tog inte lång stund innan den första ur kullen låg vid henne, blöt, ynklig och...livlös. "Nej!" Zey-So trodde att hon skrek till när i själva verket ordet lämnade hennes läppar som en svag utandning. En liten hona, svart och mörkt beige med små fläckar över bakdelen och magen låg tyst och nästan fridfullt vid henne. Förtvivlat började Zey-So försöka väcka liv i lillan, massera henne och försöka få henne varm. Att hon under tiden höll på att föda fram yttligare en valp flög förbi hennes sinne. Den förstfödda honan vaknade aldrig och hur Zey-So än försökte kunde hon inte få henne att skrika. En annan valp föddes, hane, svart med ljusa fläckar, död även han. Zey-So brydde sig inte om att se efter honom, bara noterade att det var en hanvalp och vände åter uppmärksamheten mot den första flickan. Hennes hopp brann fortfarande inom henne, hopp om att återuppliva sin dotter. Nästa två valpar föddes nästan på samma minut, två nästan identiska flickor, väldigt lika Zey-So själv och båda livlösa. ”Nej..nej..”mumlade karginnan. Hon kunde inte begripa varför hennes valpar inte levde, hon hade ju känt de så skarpt hela dräktigheten. Sista valpen som föddes var väldigt lik hennes utvalda hane och även hennes förstfödda dotter Lee. Nattsvart och redan nu smidig. Zey-So böjde ner nosen mot den lilla och till sin egna förvåning hördes ett litet pip. Den lilla levde! ”Jag hör dig” mumlade honan. ”Jag hör dig, jag hör dig. Jag är här.” Hon började ivrigt tvätta rent den enda levande valp hon fick och värma henne med sin kropp. Åtminstone en fick hon. Åtminstone en.

AVSLUTAD