Lövskogen låg i ett täcke av vit snö och i denna delen var snön orörd av skogens varelser. Solen sken på en klarblå himmel och våren var i antågande. Dagen var varm och fåglarna sjöng i trädens kala kronor. 

Den unga valen skuttade glatt fram över den orörda marken och den ännu mjuka snön yrde om hans tassar. Han skrattade glatt och de blekblågråa ögonen lyste av den unga oskyldiga lycka som bara fanns hos en oskyldig individ som ännu inte sett världens onda ting. Han stannade upp mitt en solfläck som fick hans päls att glänsa som guld och silver och solens allt varmare strålar. Han lyssnade på skogen sång.

(Kort och lite konstig början men är så ringrostig då jag rollat så lite nu på slutet)

Det verkade omöjligt för henne att vara på dåligt humör när vädret var så fint som idag. Det var någonting med solen, med värmen, fågelkvittret och att se den smältande snön som gjorde henne glad. Kanske var det känslan av återfödelse, kanske var det bara färgerna; oavsett vilket mådde hon förträffligt när hon strosade genom skogen efter att ha vaknat sent. Hennes snövita fäll smälte väl in med snön som kuliss och hennes ögon påminde om himlens färg när de rörde sig runt omgivningen. I jakt på någon att prata med, kanske, eller bara något mer fint att få lägga ögonen på. Hon hade inte särskilt höga krav på vad som var vackert — himlen var det, men de kala träden hade också en viss skönhet, precis som de färggranna fåglarnas bröst och de spirande löven längst ut på buskarnas grenar. 
    Plötsligt fångade en rörelse hennes uppmärksamhet och hon vände snabbt huvudet ditåt. En varg skuttade fram över snön ett tjugotal meter bort, och hon antog av rösten när han skrattade att döma att det var en valp. Tillhörde flocken förmodligen, eftersom han befann sig på Isil Anars revir. Hon var inte precis en ny medlem men flocken var stor och hon hade förstått att den vuxit en del på sistone, så sannolikheten för att det skulle vara en annan flockmedlem som hon inte hälsat på ännu var ganska stor. 
    “Hallå!” Tirana skyndade i hans riktning och stannade när endast ett par meter skiljde dem åt. Ett vänligt leende klädde hennes läppar och blicken i hennes himmelsblå ögon var välvillig när hon såg på honom. “Hej”, fortsatte hon nu när de befann sig relativt nära varandra, så att det kunde gå att hålla en konversation. “Jag är Tirana, men du kan kalla mig Ti om du vill. Vem är du? Jag ber om ursäkt för att jag inte hunnit hälsa på dig än, men flocken är verkligen stor!” Hon pustade för att understryka vilket jobb det var att lära känna alla. 

[No problemo!]

Den unga valpen hörde någon ropa hallå och snabbt vände han sig om. Vid första hastiga ögonkastet missade han vargen som kom emot honom men sedan då han kollade igen såg han den snövita vargen komma mot honom och han vände sig mot henne med en ivrigt viftande svans. Visst hade han pratat lite med de i flocken men han och hans bror hade hållits mest kring lyan men nu hade de fått börja utforska mer av reviret. 

Då tiken stannade framför honom och hälsade log han vänligt. "Hej. Jag heter TsuyioKaze men det är så svårt att säga så mamma och brorsan kallar mig bara för Yio" Hans svans viftade bakom honom och de blekgråblå ögonen mötte hennes himmelsblå ögon. "Ja flocken är stor och mamma har sagt åt oss att hålla oss nära lyan tills nu. Så trevligt att träffa dig Ti" Han var en ung oskyldig valp ännu obesmittad av världens mörker och ondska. "Visst är det fint här sade han plötsligt och såg sim omkring för att sedan se på henne. "Du har väldigt fin vit päls. Som snön och fina ögon." Ung som han var sa han bara rätt ut vad han tyckte.

Den unge hanen vars väg hon hade korsat verkade lika lätt till sinnes som hon var. Han log mot henne och svansen hans pendlade ivrigt bakom honom. Han presenterade sig som TsuyioKaze, eller något åt det hållet — det var ett krångligt namn, medgav han, så han brukade bara kallas för Yio. Tirana nickade högtidligt för att visa att hon förstått, utan att sluta le. Han hade mycket energi, det märktes, och hoppade snabbt till nästa ämne. Hans mamma hade sagt åt honom och hans bror att hålla sig nära lyan. Tirana nickade igen.
    "Det tycker jag låter klokt av din mamma", sa hon. "Det är lätt att komma bort annars, när flocken är så stor — det är knappt så jag hittar på reviret!" Nej, det lät som ett förståndigt beslut att hålla valpar nära lyan tills de vuxit till sig lite.
    Yio påtalade att det var fint här, och Ti kunde inte annat än att hålla med. Blicken letade sig upp mot trädkronorna, några fortfarande tyngda av snö som inte hunnit smälta, och den ljusa himlen. "Det är det verkligen. Men det är till och med ännu vackrare när snön är borta, tycker du inte?"
    Nästa kommentar fick hennes leende att breddas och hon tittade ner lite snabbt, gav honom en kvick liten nick innan hon såg på valpen igen. "Tack så mycket. Vad snällt sagt! Du har också väldigt fina ögon, tycker jag, och din lugg! Den ser så häftig ut. Jag önskar att jag hade en sådan."

Yio log då Ti talade om att mor var klok. "Jo mor är klok men der är så tråkigt att vara hålla sig nära. Jag träffar nästan inga andra än mor och min bror. Jag älskar dom men det blir tråkigt i längden" Han fick en liten trumpen min men sedan sken han upp igen då Ti talade om hur vackert det var så snön var borta. Han log stort  "Ja jag älskar då solen värmer och gräs luktar så gott efter regn." 

Den unga valpen lade sig plötsligt i snön och rullade runt så snön yrde. Hon hade tyckt att han hade fina ögon och hon gillade hans lugg. Han var så van sin lugg att han inte tänkte på den. "Jag tycker du är fin som du är" sade han med ett leende där han låg på rygg och såg upp på henne. " Jag önskar jag hade lika fin päls som du har. Så vit och gnistrande som snö. " Han låg på rygg i snön med tassarna vilande på bröstkorgen och betraktade dem vita tiken. "Ti vill du vara min vän? Jag har inga vänner förutom min mor och bror". Den unga kände sig sorgsen över att inte ha någon att kalla vän.


(Ursäkta sent svar)

Hon nickade förstående när han sa att det var tråkigt att bara träffa familjen. Det var inte länge sedan hon själv varit valp, knappt ens två decennier, och hon mindes att hon ibland hade känt sig begränsad av den lilla flocken, och av att bara ha samma individer runt sig hela tiden. Det var bättre nu, när hon var vuxen och fri att gå vart hon ville, göra vad hon ville. När hon kunde välja vilka hon ville kalla sin familj. “Det förstår jag”, sa hon till Yio. “Men när du blir större har du en massa vänner i oss, det vet du!”
    Han lade sig ner och rullade runt i snön, och det såg så roligt ut att hon måste skratta. Hon stod och tittade ner på honom där han låg på rygg, och hennes ansiktsdrag mjuknade då han sa att hon var fin som hon var. “Det har du rätt i”, sa hon, “och det är du också! Jag tycker att alla är fina precis som de är, gör inte du? Det är bra med vit päls när man jagar och gömmer sig i snön, men din päls måste vara bättre än min på sommaren!”
    Ti, vill du vara min vän? Jag har inga vänner förutom min mor och bror. Hon såg deltagande på honom och nickade sedan med ett leende. “Såklart jag vill! Om du vill vara min?” Hon buffade honom lätt i bröstet med nosen som en vänskaplig gest. 

[FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT för att jag svarar så segt, glömde totalt bort det här rollet! :’( Om du vill avsluta det pga inaktivitet är det lugnt för mig, men ska verkligen försöka ta mig i kragen och bli mer aktiv med Ti nu!]

Han lyssnade till henne och skuttade runt lite på valpars vis och snön yrde runt hans grå tassar. Sedan då hon sade att han var fin och att hans päls var bra på sommaren log han stort. "Ja jag kan smyga jätte bra i skogen"

Då hon svarade på hans fråga om hon ville vara hans vän för att sedan buffa honom lätt på bröstet skrattade han och försökte nafsa henne busigt på sådan av halsen. "Klart jag vill vara din vän" Han skrattade med en valps rena klara skratt och skuttade runt mer i snön. Han hade sådan energi inom sin nu att han inte kunde sitta stilla.

Plötsligt stannade han upp och såg på henne. "Ti har du varit utanför reviret nån gång?" Nu satte han sig ner och såg på henne med sina belkblå ögon och huvudet lätt tippat på sned.

Hon kände hans små tänder nafsa lätt i pälsen och skrattade roat. Hon tyckte om valpen, tyckte om hans sprudlande energi. Det var upplyftande. Själv var hon ganska valpig för sin ålder, och hon hade alltid kommit bra överens med valpar. Ville gärna ha några egna när tiden var inne, bilda familj. Det var vad hon drömde om, precis som hon drömde om att utforska världen och samla på sig minnen.
    "Ti, har du varit utanför reviret någon gång?" frågade valpen, och hon nickade. "Jag har varit på många ställen innan jag kom till flocken. Inget ställe var det andra likt — det är ett fint land vi bor i, Yio." Sannerligen. Hon mindes träsket, den sura lukten och det grumliga vattnet. Mindes mötet med Serpier, som hon hade kommit väl överens med trots att hon aldrig sett någon som han förut. Mindes Acherati, mindes Nordan och nu Lövskogen. Mötet med Cry. Tirana log mot valpen och vinklade örat med hacket i bakåt, lyssnade på ljudet av en vinterfågel som sjöng.