Djungelns vanliga ljud var borta. Ingen fågel skräna och inga apor skrek. Det var som om själva jorden självt svalt själva essensen av ljuden. Lugnet låg likt En slöja över skogen. Det var underligt, förr vissa kanske kusligt. Men för den bjärt färgade hanen som satt i ett träd, i ett slags näste skapat av att träden och dess grenar bildade något som liknade en upp och ned vänd kupol, visste exakt varför skogen låg tyst. Den hade helt enkelt lytt honom. Hon man lyssnade noga kunde man höra långt avlägsna fåglar fortfarande låg och likaså resterande djur, men i hans närhet låg det en tystnad. De hade först låtit värre än nånsin innan det blivit tyst. För han hade fått träden att skaka av sig djuren och växterna på marken jaga bort dem. Det hade tagit mycket av hans energi och han insåg att han skulle behöva träna mer.
Om han skulle ta över Numoori som dess enda och sanna regent måste han vara starkast och smartast. Han måste ha mer trogna undersåtar som inte skulle tveka på att släppa allt för att följa honom. Han behövde fler som Niala. Men för det behövde han, hur mycket han än ville neka det, någon som tränade honom. Tankarna drog tillbaka till hanen han mött för så länge sedan. Så hans valpighet fortfarande styrt över hans kropp. Då han erbjudit honom att träna på sin kraft. Han mindes vagt dofterna som legat i hans päls. Flocken han tillhört. Kanske låg svaret i nån av individerna? Han fick helt enkelt undersöka saken.
Ögonen, som varit slutna, öppnades och han höjde nosen mot skyn för att låta ett långt och utdraget yl lämna strupen. Det var kallande. Sökande.
Tiden var inne.

Vinden tjöt och aporna skränade, fåglarna sjungde och insekterna surrade, så skulle det vara i vanliga fall iallafall, just nu var det inte det, och det var nervbrytande...
Niala gillade det inte, det var något onaturligt över det, hon antog att hennes ledare och underbare vän Joker låg bakom det dock, och därför var tystnaden även inbjudande och varm.
Hon hade större frihet än tidigare, halsbandet var ett minne blott, och det kändes bra, men hemskt samtidigt... Hon skulle aldrig erkänna det, men hon saknade det, vad hade hänt med den ståtliga friheten som hon trodde så starkt på? 
Vad hände med allt som hade betytt något för henne?
Hade hon verkligen brytits ner till det här skalet som nu flög mellan träden? 
Hon vägrade tro att det var sant, hon vet att hon hade lovat Joker den magnifike, men fortsatte detta skulle hon behöva fly...
Ett välbekant yl spetsade tystnaden, och hennes vingar flaxade snabbare, förandes henne till ljudets källa, det var nu eller aldrig som det skulle hända...

Han lät ylet dö ut och sänkte nosen igen. Den heterokromatiska blicken sökte över området. Han visste att hon ar på väg. Skogen viskade om det. Villigt och lydigt valde träden att lyda hans små vinkar. Nu mer än innan. Han mindes klart och tydligt hur litet han egentligen kunnat när han mötte den enorma svarta hanen för så länge sedan. Trots det hade han då känt sig stark. Ha  undrade vad som hän ifall de mötts nu, när till och med skogens grenar, och tjocka rötter, lydde honom. Han skulle söka upp den hanen, men av en annan anledning. Av samma anledning måste han nu tala med Niala. Hennes färgstarka gestalt syntes mellan grenarna när hon nu kom emot honom. "Jag måste tala med dig" Sade han bara simpelt, men rösten var något lätt spänd. "Om framtiden, och om Vår del i den" Blicken lades på tiken igen, för att kunna läsa av hennes reaktioner på orden, som kunde tolkas på så många sätt.

Hon såg den rödvita fläcken närma sig med rasande fart när hon flög mot ylets epicentrum.
Hennes hjärta bultade hårdare, hennes kärlek gentemot den här vargen äcklade henne, vad var det med honom som fick henne att blossa upp och svansa runt som en liten valp?
Hon var tvungen att bryta sig fri idag, han talade till henne precis när hon saktade ner och var stilla i luften.
Han ville tala med henne, var det hennes inbillning eller lätt han annorlunda? Och annorlunda när det gällde Joker var 'inte elak eller nedlåtande'.
Han talade igen... om framtiden, och deras roll i den, deras... med andra ord, han hade inga planer på att lämna över henne på något sätt, hon kände hur blandade känslor av ilska och lycka trängde fram...
"Vad innebär detta som vi ska ta del i då?"
Hon betonade vi så hårt hon kunde, som för att trycka fram sin poäng

Han granskade henne lugnt. Med ett ansiktsuttryck som betydde tio olika saker samtidigt. Han avvaktade, väntade, hotade med sin blotta lugna närvaro. Han lade band på sig. Men hans blick, två färgad och mystisk i sin egen form, var upphetsad, törstig, arg och vänlig. 
"Jag tror du inte riktigt förstod vad jag menade" Hans blick låg obevekligt i hennes ögon. Forskande och hård.
"Vi ska inte ta del i den främsta framtiden" Han röst betonade hårt det första ordet. Han hade rest sig och rörde sig bakåt på de skyddande golv han byggt för så länge sedan.
"Jag ska röra mig bort, träna och bli starkare än jag är redan idag, Sedan ska jag ta över i numoori" Han såg på henne igen. Lugnt medan han lät orden sjunka in.
"Vart du finns i min plan har jag inte listat ut än" Han kisade lätt med ögonen medan han betraktade henne. Det fanns flera saker han tänkt på, vissa mer tillfredsställande, för honom, än andra. Alternativen var många, och de allra flesta cirklade runt att behålla henne i hans vård. Han gillade att ha henne där. En som dyrkade honom, hatade honom, och blicken hon gett honom, ordet hon sagt, när hon vaknat fick honom att även förstå att hon älskade honom. Hon roade honom allt för mycket för att han skulle kunna släppa henne nu.
Det fanns två alternativ som lockade mest. Kanske.

Niala lyssnade på den yngre ändock större vargens ord, hon såg sin chans, hon skulle kunna bryta sig fri här, orden han sade gjorde henne visserligen lite ledsen men det skulle hon inte visa.
"Får jag föreslå vad min så kallade del ska vara då?"
Hon såg försiktigt upp på honom, undvikande att se in i hans ögon, och istället fokuserandes på en punkt under dem.
"Jag kan röra mig på egen hand och träna jag med, bli bättre på att tjäna dig, och när du känner för det kan du hämta mig igen, ok?"
Hon sträckte på vingarna löst, blev han sur skulle hon ta sin chans och fly, hon var snabbare än honom, mycket så, men han hade träden på sin sida...
Hon bad till gudarna att han skulle ta det i god ton

"Tro inte att du är fri Niala" han såg på henne. Hans uttryck var lugnt, men bakom de lugna, någonstans i hans blick, fanns hotet. Löftet. Hon var hans. Alltid.
"Jag vet vart jag ska ha dig nu.  du finns i min plan" Han talade som om han inte hört henne, trots att det faktiskt varit hennes lilla uttalande som fått honom att bestämma sig för vilket av alla de alternativ som rullade i hans sinne han skulle välja.
"Du ska, precis som du sa, träna. Men du är inte fri. Du ska veta att du, hela ditt väsen, tillhör mig. Trots detta ska du få gå, tillsynes fri, men du ska få ett litet minne av mig." Han granskade henne. Väntade inte på något svar, hon skulle anpassa sig till honom inte tvärt om.
Runt om dem hade smala gröna, sega, grenar rört sig emot dem. Dels skulle det hindra en eventuell flykt, ifall hon fortfarande var dum nog att försöka något sådant, även om det inte var syftet med dem.
Han ville se hur hon reagerade på orden och hans handlingar. Snart. Snart skulle han vara på väg.