Modersrollen var ny för Nomë på flera sätt. Hon hade till exempel inte vetat att hon skulle vara tvungen att spendera halva dagarna med att jaga, av alla saker. Det verkade nästan löjligt att så små varelser kunde ha sådan aptit. 
    När hon nu var på väg att lämna lyan för vad som kändes som miljonte gången passerade hon Rök som satt intill öppningen och kunde inte motstå impulsen att pressa en mjuk kyss mot hans hjässa. Till en början hade hans svarta päls gjort henne en aning konfunderad, men hon måste erkänna att den var ganska vacker — om än den påminde henne om röken som stigit upp från det brinnande Måntemplet, och var det som inspirerat hans namn. 
    "Rök", kallade hon lent. "Kom med mig, vännen."
    Efter den första promenaden hade valparna snabbt vant sig vid att vara ute och det kunde bara vara bra för honom att se hur middagarna hamnade i lyan. Antog hon. Hon hade aldrig varit i den här situationen förut, och det var länge sedan hon själv varit valp. Dessutom kunde man knappast säga att empati och förståelse för andras känslor någonsin varit hennes starkaste egenskap.

Det fanns så många nya, intressanta lukter utanför lyan och med varje vindpust kom det fler. Det var så spännande att platsen vid lyans mynning hade blivit hans favorit. De små öronen rörde sig till ljudet av Nomë som närmade sig och han mötte hennes kyss med att trycka sitt huvud lite lätt mot hennes läppar.
     Rök följde snabbt efter henne så fort han blivit inbjuden. Han tultade fram bakom henne, men den långa, böljande pälsen på hennes svans blev snabbt en distraktion. Med klumpiga språng försökte han komma ikapp och morrade en blandning av lekfullhet och frustration när han inte lyckades. De små vingarna var utsträckta på vardera sida för att balansera honom. Han tröttnade fort när han inte lyckades.
     “Vart ska vi, mamma?” frågade han när han märkte att de inte längre var vid lyans område och syskonen inte var med dem. De mörka ögonen spanade omkring. “Ska vi jaga spöken?” föreslog han och sken upp i ett ivrigt leende. Den ännu korta och knubbiga svansen slog högt och energiskt.

Det hade gått fortare än hon trott att komma in i rollen som mor, men det kändes fortfarande lite konstigt att höra ordet användas om henne själv. Att bli tilltalad så som om det vore hennes namn. Det var inte nödvändigtvis en dålig känsla, bara … konstig. 
     "Inte riktigt", svarade Nomë på hans fråga. Plötsligt fanns lukten av hare i nosen; hon stannade, vände sig mot Rök och fortsatte med sänkt röst. "Ser du haren där? Vi måste vara tysta så den inte märker oss." 
    Till hälften dold av gräset gick det att skymta en hare ett par meter bort. Dess lilla mjuka nos vibrerade, men de hade vinden på sin sida och den hade ännu inte upptäckt dem. Nomë lät dimman tjockna lite omkring dem, som alltid när hon jagade. 
    Hon såg på Rök och log. "Vill du hjälpa mig att fånga den?" 

Det gick inte att dölja den lilla glimten av besvikelse i hans mörka ansikte när hon avvisade hans förslag. Men så fort hon visade honom haren var det glömt. Ett annat uttryck, fokuserat med tungan ut på en sidan, målade det mörka anletet. Det här skulle vara hans första jakt, och det var nog mer spännande än att jaga spöken trots allt.
     Han nickade ivrigt till sin mamma. Dimman som omslöt dem fyllde honom med trygghet. Han hade så gott som alltid känt den kring sina ben, lärt sig tyda sin mors känslor genom den. Vad han ännu inte visste var att han också besatt den förmågan, och utan att han märkte det började den själv tätna omkring honom när han smög sig fram längs sin mor. Dimman blev snabbt så tät att han knappt kunde se längre än sin nos. Nomës bleka skepnad avslöjades bara av hur dimman virvlade efter hennes rörelser. Han kämpade för att hänga med henne när hon gav sig av efter haren, men tappade snabbt bort henne. Han hörde ljudet av harens ryggrad som krasade mellan hennes käkar.
      “Mamma?” ropade han när det blev tyst. Den sfär av dimma han befann sig i var alldeles för tät, och hur mycket han än verkade vända på sig kunde han inte se något mer. “Jag ser dig inte,” klagade han lågt, omedveten om att det var hans egen dimma.

Tillsammans smög de sig närmare villebrådet, och i en explosiv rörelse lyckades Nomë fånga den mellan käkarna. Ljudet av krasande ben bröt den öronbedövande tystnaden som lagt sig över platsen. Hon såg sig om efter Rök, men kunde inte se honom i dimman. Kvickt drog hon tillbaka kraften men en del av dimman kvarblev trots att den inte var hennes — var den Röks? Hon hann knappt snudda vid tanken förrän hon hörde honom ropa, och hon släppte haren för att höras bättre när hon svarade. 
    "Hör du min röst?" Nomë spanade efter hans mörka gestalt. "Jag tror att det är du som skapar all dimma, Rök." Den förtjusta undertonen i rösten gick inte att ta miste på. 
    Ögonen hade efter mycken träning vant sig vid att uppfatta former även i tjock dimma, och en liten bit bort kunde hon urskilja en vag kontur av något mörkt. Nomë lyfte upp haren och började röra sig ditåt. 
    Att framkalla och dra tillbaka dimma kom så naturligt för henne numera att hon knappt behövde tänka på det, men för Rök måste det vara mycket svårare. "Vänta, jag kommer till dig. Kan du få den att försvinna, tror du? Bara så att jag kan se dig bättre. Om du koncentrerar dig riktigt, riktigt mycket … Det vet jag att du klarar."

Dimman tunnades ut och snart kunde han se sin mors skepnad framför honom. Men ändå var dimman tät kring honom. Det var som att den klängde till hans kropp trots att han försökte skaka av sig den och slå undan den med vingarna. Med stora ögon såg han upp på Nomë.
     “Min?” Tonen var frågande. “Min?” ekade han igen. Han såg sig omkring och lade märke till hur han verkade vara dess mittpunkt. Ett förtjust och uppjagat gnyende lämnade honom. Egentligen ville han inte ta tillbaka den, rädd att han då kanske inte skulle få fram den igen. Men han lyssnade. Det var svårt att veta hur man skulle göra. Även om han förstod att han var den som skapat dimman kändes den inte som en del av honom. Inte riktigt iallafall. När han knep ihop ögonen för att försöka fokusera tänkte han på dimman mot hans ben. Hur den rörde sig runt honom, omfamnade honom, och så föreställde han sig att den långsamt tynade bort. Rök bet sig i läppen och kände sig plötsligt lite yr. När han öppnade ögonen igen var dimman borta. Återigen pep han till glatt. Han sträckte ut vingarna och den råa glädjen nuddade vid hans mörka anlete.
     “Såg du mamma! Jag kan- Jag kan också!” Han fnittrade och slog glädjande med vingarna.

"Min?" Nomë nickade, såg leende hans förvirring övergå i förtjusning. Varje känsla valparna upplevde var så stor och syntes så väl i deras små näpna ansikten. Rök förstod snabbt och snart började dimman tunnas ut och lösas upp; sonens ansiktsdrag blev lättare att urskilja, liksom, antog hon, hennes. 
    Rök pep lyckligt och flaxade med de mörka vingarna. Hon kunde inte låta bli att skratta. 
    "Såklart du kan!" Rösten var varm och uppmuntrande. Stolt. "Du är jätteduktig. Det är inte lätt att veta hur man ska göra, men du klarade det!" Nomë var faktiskt uppriktigt imponerad; hon hade inte trott att han skulle komma underfund med kraften så snabbt. Hon gav honom en mjuk buff med nosen. 
    "Kom! Vi måste ju hem och visa för de andra vad du kan göra. Du kan träna mer på vägen om du vill." Hon plockade upp haren som hon hade släppt och vred på huvudet för att se på Rök innan hon tog ett vägledande steg i riktning mot lyan.

Rök hade ett stort, strålande leende på läpparna. Det kändes som han växte sig ofantligt stor när han mötte sin mors uppmuntrande blick. Han sträckte på huvudet och vingarna stolt. Trots att han egentligen inte hade någon aning om hur han lyckats, så kände han sig bara upprymd över upptäckten. Utan att vänta tog Rök täten och började rusa tillbaka mot lyorna.
     “Jag ska visa Lÿs att jag visst också kan!” Då kommer hon äntligen vara tyst, tänkte Rök triumferat. Att försöket inte skulle visa sig lika lyckat när han väl kom på plats var inget han ens övervägde. Det hade ju varit så lätt, så varför skulle det inte fungera?

[Avslutat]