När solen sken över Nordriket så var det alltid utan värme i sina strålar, och i denna bemärkelse var denna morgon precis som alla andra innan den. Där sommaren hade borrat sitt grepp djupt ned i marken runtom Numoori så var detta en plats där vintern aldrig slutade härska. De enorma spirorna av is sken bländande vitblå i det blekgyllne morgonljuset, drivorna av frost och is över borggårdens välvda golv gnistrade under de tränande valparnas fötter. De flesta var här, såsom så många förmiddagar tidigare; springande och klättrande över hinder skapta av is, krossade statyer med sina krafter, smygande för att inte låta ångra spår lämnas i snön efter sig. De växte, utvecklades, blev större och starkare; Blev för var dag mer bilden av den utopi Hielo såg inbränd på sin näthinna.

Men vissa hade det enklare än andra. Om än det fanns ett syfte för alla, potential att utföra saker som behövde utföras i Nordrikets och Hielos namn, så var det inte alltid lika enkelt att finna var allas goda sidor låg. När ordet problem vidrörde Hielos tankar så var namnet Debwer inte långt i släptåg. Redan när de hade träffats hade hennes problem varit uppenbara; hur liten hon var, hur bräcklig, hur förnekande. Hon gav inte associationer till blodig kamp som Ira, eller odödlig hängivenhet som Nyaldi; Debwer var en anomalitet, någon som hämtats i skuggan av Baugur och förblivit där. Men det var inte nödvändigt att förbli så.
Hielo satt tyst och orörlig i borggårdens ände, iakttog de tränande valparna med till synes svalt intresse. Han hade vid morgonmötet, någon halvtimme tillbaka, uttryck sin vilja att ha ett eget träningsmöte med Debwer denna förmiddag, något som hände mer sällan än mer de äldre, mer kompetenta valparna. Det gjorde de ingen hemlighet av. Hennes grundträning var officiellt avslutad sen kort tillbaka, något som tagit längre tid än han hoppats, och nu var det dags att såväl pröva henne som att tydligt inrikta henne. Debwer var inte menad för krigets frontlinjer eller platsen vid hans högre sida, men hon hade likväl potential - om än en mer svårdefinierad sådan. Kanske bar hon på fler möjligheter än han i nuläget var medveten om; Hielo var villig att låta sig överraskas.

Nervositet var vad Debwer kände när han rörde sig mot den enorma gestalt som var Hielo. Konungen var, för Debwer, en massiv varelse, enorm och skrämmande även om hans närhet var tryggande. Det var han som hade tagit dem alla till sig, räddat dem från vad öden de än haft. Det var han som lärde dem, som gav dem mat och skydd. Den enorma, vita vintervarelsen var som en skyddande kraft, och samtidigt en närvaro som gjorde alla nervösa, eller fick dem att skärpa sig, fokusera i ett försök att göra ännu bättre ifrån sig, i hopp om att han skulle se dem. I hopp om att han skulle uppmärksamma deras framsteg, se hur snabbt de lärde sig, hur de kämpade för att visa sig värda det skydd han givit dem.
     Debwer hade närvarat vid morgonmötet, precis som varje morgon. Han hade suttit bland de större vargarna, som varje morgon, skymd i deras skuggor. Hans spegelbild lika liten som han själv i den mörka isen, bland de andras stora avbilder. Osedd. Ignorerad av de andra, snabbt växande valparna. Debwer hade redan slutat växa, och han hade börjat inse att han aldrig skulle bli så stor som de andra. Han kunde inte säga om det hade med ålder att göra, eller var ett ironiskt spratt för att han så gärna ville bli stor. Åldern spelade ändå ingen roll här, de som hade varit i Hielos närhet längst tycktes hamna över nykomlingarna oavsett. Utom Debwer själv. Han skulle för alltid vara minst, liten, patetisk. Någon som trots att han hade varit här länge nu aldrig skulle ses som mer än något att ignorera, eller kasta ogillande blickar över. Han hade ingen chans att visa sig, för han fanns inte. Kanske var det bättre så. Om de inte ville se honom, så skulle han inte synas. Då fick han i alla fall vara i fred från blickarna.
     Han såg alltid till sina uppgifter, var noggrann med att alltid vara i tid till träningarna, till alla möten, alla uppgifter. Men hur han än försökte så kändes det alltid som att han aldrig räckte till. Han var inte stark som de andra. Han var inte formad för ett liv bland isen, med en kropp som tagit mycket längre tid att anpassa till det kalla klimatet än de andra, och färger som stack ut mot det skimrande vita, grå och blå. Han hade inte deras muskler, deras styrka, deras storlek eller tyngd. Han hade inte deras krafter, hade inte något som de hade. Ingenting. De såg honom som ingenting, och han visste det. Han var mer medveten om det än vad han trodde att de andra visste.
     Hur skulle han kunna bevisa sig för någon, om han inte var något? Hur skulle han kunna hedra den Konung som valt att ta honom under sitt beskydd? Debwer var patetisk. Liten och patetisk. Hur han än vände och vred på det så kunde han inte förstå varför Hielo hade valt att ta honom till slottet. Han kunde inte se vad Hielo hade sett i honom, då de andra var så mycket bättre på allt. Hur kunde han ha varit värd att få hamna här?
     Det enda Debwer hade var sina krafter. Men hur mycket nytta gjorde illusionen av getingar i ett slott av is, där inga insekter levde? Vad gör nytta gjorde hans nyfunna förmåga att inte upptäckas, när de andra ändå inte såg honom utan kraften? Vad var det för mening? Han skulle fortsätta träna, för Hielos skull. Han skulle fortsätta att kämpa, men visste redan att inget han gjorde dög något till. Var det då värt det? Det måste finnas något. Han ville inte vara otacksam. Han ville inte vara osynlig, även om det var vad han hade blivit. Han ville bevisa sig inför den Store. Han ville synas, ville göra bra ifrån sig. Han ville vara stark som de andra. Stor som de andra. Duglig som de andra. Men han var inte mer än liten och patetisk.
     Nervositeten trummade i hans bröst när han stannade framför Konungen, ett stycke ifrån för att ha en chans att se upp på Hielo utan att vrida nacken ur led. Han kände sig om möjligt ännu mindre när han stod framför jätten. De enorma tassarna framför honom var lika stora som Debwer själv, och huvudet högt där uppe var stort som solen i himlen.  En kall, isande sol. När Hielo under morgonmötet hade sagt att han ville träffa Debwer hade den betydligt mindre varelsen nästan krupit ur skinnet, och tvingats dra långa, djupa andetag för att förbli stillasittande. Nu kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur halsgropen när som helst. Han satte sig ner framför Konungen efter att ha bugat djupt. Med låg hållning, trots sin redan ynkliga storlek, väntade han på att få höra den genomträngande styrkan som var isens röst.