Amy var inte helt van vid det blåsiga klimatet. I själva verket hade hon levt i skogar och andra mer tätväxande områden under sitt liv, men elden som brann inom henne förhindrade att hon skulle frysa.

Vargtiken blickade ut över vad som kom att kallas Stormstäppen. Sannerligen kallades det inte det för intet - vindarna brukade blåsa starka och en och annan otrevlighet till tromb brukade vända upp och ner på gräs och jord, men just för dagen var det ett relativt lugnt väder för att vara på just den här platsen. Det var tomt och kargt, ödsligt, men ett och annat träd (som inte stod med rotvältan upp efter en hård vind) skymde då och då sikten för betraktaren.

Det var en annorlunda plats, det kunde Amy medge, men absolut inte av hennes smal. Faktiskt tänkte hon ge sig av snabbast möjligt, det var bara nyfikenheten på en plats hon aldrig besökt som hon tagit sig dit. Nu skulle det garanterat dröja länge innan hon skulle vilja sätta sina tassar på det jordtäckta gräset igen.

Med ett stort skutt hoppade hon ner från den stora sten hon suttit uppflugen på - och fick då syn på en mörk gestalt några hundra meter bort. Intressant. Amy stannade till och såg nyfiket på den andra, väntade på att hon skulle bli upptäckt. 

[Okej riktigt dåligt, "hatar" att skriva startinlägg. haha ;)]

[Hoppar in med både Oscuro och Tannin, två valpar, om det går bra ^^]

Oscuro hade letat länge nu, i alla fall som det kändes för den unga hanen. Hans långbenta lekkamrat hade ropat att han skulle jaga honom, och nog hade han gjort det. Men inte hade det funnits en chans att han skulle hinna ifatt den andre. Så nu letade han efter Tannin, som vrenvalpen hette. Någonstans i det höga gräset, eller kanske bakom en sten, måste hans kamrat befinna sig.
Med mjuka steg smög den unge hanen fram över stäppens mark medan han febrilt letade efter sin kamrat med alla sinnen. Så, utan förvarning, fick han en hård knuff i ryggen som gjorde att benen gled åt sidorna och i nästa ögonblick låg han med magen mot marken, nedtryckt av den vrenen som skrattade i truimf.
"Du måste bli snabbare, Curo. Och mer uppmärksam också!" Det hade varit en lätt sak för Tannin att springa ifrån ledarhonans valp, även att smyga runt honom och attackera honom bakifrån. Trots att han var klumpig, likt alla vrenvalpar, så var han inte korkad. Och han började lära sig hantera sin kropp bättre och bättre för varje dag.
"Det är fusk, med de där långa benen!" gav Oscuro till svar då Tannin klev bort från honom och han kunde rulla runt och sätta sig upp. "Ifall jag var en vren skulle jag vara minst lika duktig som dig! Om inte bättre!" Han flinade retsamt. De hade så gott som växt upp tillsammans, och var mycket goda vänner.

[Inne i deras lek så de märker inte Amy xD]

Plötsligt delade sig den svarta gestalten långt där borta. Förbryllat backade Amy ett steg och vinklade fram öronen, innan det slog henne. Ett mjukt skratt lämnade hennes läppar då hon insåg att det var två valpar i full lek.
Nosen vädrade i luften och fångade genast upp deras dofter, även några fragment från andra vargar miltals bort - men vart var deras moder?

Med långa, inte hotfulla, kliv började hon närma sig de två valparna. Öronen var avslappnad framåtvinklade på huvudet och svansen svepte slappt intill bakbenen i små vänskapliga gester då hon närmade sig de två småttingarna. Hon hann precis komma inom hörhåll för den sista meningen; "Ifall jag var en vren skulle jag vara minst lika duktig som dig! Om inte bättre!"
Amy flinade för sig själv. Mindes hur hon varit som valp. Då hon trodde att världen var hennes lekplats och ingenting kunde skada henne (vilket hade slutat med en hälta i tre veckor). Säker på att de upptäckt hennes ankomst trappades stegen sakta av och stannade sedan helt några meter ifrån dem.
"Hej, småttingar."

[Det är nått fel på redigeringsrutan så kan inte markera ut kursiv och fet text.. Drygt, men jag ordnar det när datorn skärpt till sig xD]

Med ett överlägset flin såg den gråa vrenen ned på stäppvargen som blängde surt mot honom. De hade växt upp tillsammans, och då hans syskon hade försvunnit så hade han sökt sig mer och mer till ledarinnans små. Och där hade han funnit en ny bror i Oscuro, som nu mera var en del av det som Tannin såg som familj.
Den lilla stäppvargen såg flinet i vrenens ansikte och gjorde sig beredd att gå till attack igen. Men något avbröt dem och med ett förvånat uttryck i ansiktena vände de båda två blicken mot en främmande varg som kom gående mot dem.
Omedveten om sina egna rörelser flyttade sig Tannin ett steg närmare sin kamrat, medan Oscuro stod stadigt på marken, sträckte till och med lite smått på sig.
"Jag är inte så liten som jag verkar!" svarade han med en bossig, men ändå retsam ton då varginnan talade till dem.
Bredvid honom stod Tannin och iakttog den andra med en vaksam blick i de blåa ögonen. Vad ville denne främling, och varför hade hon börjat tala med dem? Han visste att Oscuro inte var den som var rädd av sig, men hans vän kunde vara på gränsen till dumdristig ibland. Han kastade en tveksam blick på stäppvargen då denne talade, endast för att några ögonblick senare åter vända sina misstänksamma ögon mot den främmande vargen.

De båda valparna vände förvånat blicken mot henne när hon närmat sig. Den ena, förmodligen en varg av stäppsort någonstans, var betydligt mer tveksam än sin gråfärgade kamrat som sträckte på sina knubbiga valpben och sade:
"Jag är inte så liten som jag verkar!"
Amy skrattade till och satte sig ner på det gulnade gräset. Den bärnstensfärgade blicken vilade roat på de två små, fast undrade i sitt stilla sinne vart deras föräldrar var.
"Inte? Är du en storleksskiftare tro?" Ett retsamt fin spelade i ena mungipan då hon lade huvudet på sne och vände blicken mot stäppvalpen som fortfarande såg onekligen tveksam ut.

"Jag lovar, jag attackerar inte småttingar." 

Med ett flin ruskade Oscuro lätt på huvudet som svar på hennes fråga. "Nej, det är jag inte!" svarade han med en röst som talade om att han kände sig stolt för att han fick rätta henne. För fel hade hon ju, och då måste man rätta till det. "Men jag kan annat! Kontrollera vinden är en av mina förmågor." fortsatte Oscuro sedan med en ivrig ton i rösten. Han gillade att tala, och han gillade denna hona. Även om hon inte hade sagt vidare mycket och de nyss hade mötts hade hon en trevlig ton och den brunaktiga färgen hennes päls bar påminde honom några av stäppvargarna i flocken. Och dem gillade han väldigt mycket.
Det var med ett brett leende som han tog ett steg närmare henne medan svansen viftade kraftigt bakom honom. "Vi höll just på att leka, du får gärna vara med om du vill!"

Vid sidan om honom stod Tannin stilla, undrade hur det kunde var möjligt att ledarinnans son var så pass godtrogen som Oscuro var. Han lyssnade till orden som sades, utan att släppa främlingen med blicken. Denne verkade vänlig, och sade sedan även att hon inte skadade valpar såsom han själv och Oscuro. Men Tannin kände tvivlet i bröstet, en främlings ord vad inte mycket värt.
"Vad är ditt namn?" sade han sedan med en röst som var långt ifrån lika kaxig som Oscuros.

Amy var mycket road av de små valparna. Den ena var fortfarande mycket vaksam och stod långt bakom sin kamrat som pladdrade vidare med stor entusiasm över att ha "rättat henne". Hon skrattade till och sänkte sig ner till deras nivå genom att lägga sig ner.
"Men jag kan annat! Kontrollera vind är en av mina förmågor!"
Valpen lät uppriktigt stolt.
"Jasså? Jag kontrollerar eld."
Amy mindes hur stolt hon varit över sin förmåga som liten. Hon älskade att springa runt och hetta upp saker och bränna upp löv. Det hade egentligen bara varit rena turen att hon inte satt igång en skogsbrand. En gång hade hon råkat sätta eld på sin svans, det hade däremot varit mindre kul, och efter det hade hon blivit långt mer kontrollerad med sina krafter. Nu använde hon dem relativt sällan, mest för att värma sig om hon var på en kall plats eller i andra praktiska syften. Stred gjorde hon aldrig - nog för att hon var expert på att reta upp andra vargar med sitt sätt, men hon var också skicklig på att avleda händelsen om det började spåra ur.
"Vad är ditt namn?"
Den tysta kamraten talade plötsligt. Lågmält, men han talade. Amy log mjukt mot honom, angelägen att lugna ner den vaksamma.
"Jag heter Amy."
Den lysande gula blicken vilade på honom, mildare än den brukade vara. Den skarpa och kvicka glimten hon annars alltid bar var borta - valpar brukade hon ha god hand med trots att det vid första anblicken knappast kunde verka så.
"Vi höll just på att leka, du får gärna vara med om du vill!"
"Gärna." Rösten var lekfull då hon ställde sig upp och for iväg. 
"Ta mig om ni kan!"


[Hoppas det var ok att jag ändrade ordningen de sade om namn och lek, det blev så konstigt i mitt inlägg annars xD Är det inte ok så ändrar jag~]

[Såklart det är okej! Man måste kunna ändra lite :'D Så ingen fara alls!]

Amy.
Namnet ekade i huvudet på Tannin. Han hade inte hört det tidigare, så chanserna att denna hona hade haft något att göra med Treontha var små. Men för den sakens skull så fanns det lika många anledningar att inte lita på henne som tidigare, om inte ännu fler? Treontha innebar säkerhet för de små, och alla som hade med flocken att göra borde beskydda dem. Så att Amy här var en utomstående kanske var värre än planerat?
Och så plötsligt, utan någon direkt förvarning, kastade sig honan in i leken. Med ett språng susade hon iväg, och självklart följde stäppvargen efter henne. Tannin själv, oförberedd på den hastiga rörelsen, ryckte till. När han sedan insåg vad som hänt, att det inte var något att vara rädd för, kände han sig både dum och irriterad, och tjurigt kurade han ihop sig i det höra gräset och lyssnade till den glada tjuten Oscuro gav ifrån sig.

Det var med ett glatt skratt som Oscuro kastade sig efter den brunaktiga honan när denne skuttade ifrån dem. De små valpbenen trummade över marken, och det var med en barnslig klumpighet som han jagade efter Amy. Honan de nyss hade mött. En nyfunnen vän.
Hon var mycket större än honom, men det gjorde inget. Oscuro var den modiga typen som inte backade för något, som kastade sig in i leken fullständigt och som verkligen älskade att skaffa nya bekantskaper. Det här var verkligen något som han levde för, och medan han jagade Amy på slätten så glömde han helt bort att Tannin säkerligen låg och surade någonstans.
"Det är fusk, du har så långa ben!" ropade han efter henne medan han skuttade vidare i sin jakt på henne.

Den ena valpen var tydligen inte så sugen på att delta i leken, men den andra satte genast fart efter henne. De klumpiga valpbenen slog likt trumpinnar i marken då denne försökte jaga fatt i henne.
"Det är fusk, du har så långa ben!"


Amy skrattade till och saktade ner en aning, låtsades springa långsammare. Valpen knappade in på henne men hon ökade inte farten. Plötsligt snodde hon runt, sjönk blixtsnabbt ner med framdelen och nafsade lekfullt valpen över ryggen.

"Antingen är det jag som har långa, eller du som har korta!" Morrade hon med mjuk stämma och slog glatt med svansen utefter sidorna.

[kooort]

[Avslutar, då Amy är död]