Kanske berodde det på regnet som hade fallit hela dagen igår, eller bara på att det faktiskt regnat, men en tjock dimma hade lagt sig som ett lager närmast marken och gjorde det omöjligt att se mer än ett par meter framför sig. Natten hade varit kylig, men solen började färga himlen röd. Stod man på marken såg man tyvärr inte denna fantastiska förändring. Och på just marken stod det någon, någon som önskade se förvandlingen på himlen. Värmen hade börjat bli bekant och hon hade inte lägre så svårt att andas, och besvärades inte direkt av värmen. Trots det önskade hon lämna den här skogen, bara för en stund. Hon ville andas klar och torr luft, helst den i lövskogen eller bergen. Hon ville känna en sval bris istället för dessa varma fläktar som fick dimman att snurra runt.
Den mörka, något otympliga tiken ruskade på huvudet, satte den rosa nosen nära marken för att leta reda på ett sådant där sött träd som hon hittat för några dagar sedan. Trädets rötter hade sänt upp en söt men svag doft ur marken så hon höll nosen nära marken för att inte missa den bland alla smådjurs spår.
Hennes sökande lönade sig för ett av de söta träden fanns inte långt borta. Med ett flin gnagde hon av en av grenarna och lade sig ner för att tugga den till smulor. När det endast fanns flisor kvar av grenen koncentrerade hon sig på dimman som fanns överallt. Hon tvingade ihop vattenparticklarna och fick de leviterande vattenbollarna att ta sig från luften till sin mun. Det söta trädet gjorde törsten outhärdlig.
När hon inte längre var jobbigt törstig började hon roa sig med att klumpa ihop vattenparticklarna och sedan frysa dem så att de föll till marken. Sedan tog hon dem i munnen och lät den kalla isen smälta.

Ahuiliztli traskade sig genom skogen, utan något vidare mål. Hon ville utforska, se vad som fanns, kanske stöta på någon vänlig själ att prata med och lära känna? Det vore trevligt. Att strosa omkring ensam var aldrig roligt, speciellt inte för en såpass ung och relativ utåtriktad varg som hon var.
Hon hade sedan en tid tillbaka lämnat den flock dimmvargar hon tillhörde, hon ville träffa andra än bara dem, leva livet utanför blockaden och allt gömmande i dimmorna. Frihet, det var något hon längtat efter sedan hon var en väldigt liten valp. Och nu hade hon det. Det enda som saknades nu var vänner, kanske en ny flock.
Hon hörde ett ljud en bit bort och spetsade med öronen åt den riktningen. Vad kunde det vara? Tyst smög hon sig närmre, hörde hur ljudet, som lät som ett tuggande, blev tydligare och tydligare, tills det tillslut försvann. Bara för att vara på den säkra sidan klädde hon sig runt ett tjockt dimmoln i den redan fuktiga och dimmiga skogen, allt för att vara på den säkra sidan.
Hennes syn var dålig, så hon kunde inte se något vidare bra, men konturerna av någon, och klumpar som bildades i lyften blev tydligare en bit framför henne. Hon spred ut mer dimma för att inte riskera att bli sedd lika lätt. Tänk om det var någon som skulle vilja henne ont?
Tanken skrämde ungvargen lite, men ändå stod hon stadigt kvar.

Hon kände sig inte längre ensam, men när hon såg sig omkring fanns det ingen där. Det kröp i nacken på henne men hon vägrade låta sig skrämmas iväg.
Bestämt pressade hon åter ihop vattenparticklarna i luften och frös dem. Hon tog ett grepp om isbiten och krossade den i munnen. Ljudet av is som krossades var kusligt dämpat i dimman och de svarta öronen klippte.
Doften av varg slingrade sig runt hennes näsa och huvudet lyftes med ett ryck. I någon sekund låg hon stilla med musklerna spända, sedan reste hon sig upp, höjde svansen och stod med väldigt raka, stela ben medan ögonen spejade in i dimmorna.
"Hallå?" frågade hon misstänksamt och sniffade i luften. Det var en tik som gömde sig.
"Någon där?" det var klart att det var någon där, men hon kunde inte se varginnan och ville att denne skulle visa sig.

Ahuiliztli klippte med öronen då hon hörde någon annan tala. Hon stannade mitt i ett steg och även fast det kanske inte var det smartaste, så lättade hon på dimman för att kunna se sig omkring lättare. Hennes nedsatta syn hjälpte dock inte varken med eller utan dimma, så hon kunde inte se tydligt vilket som. Hon tvekade lite innan hon yttrade sig.
"Ja. Jag vill inget ont." svarade hon kort och la huvudet lite på sned för att få bort luggen från hennes andra öga.
"Vem är du?" frågade hon sedan, även fast hon fortfarande inte fått syn på den andra vargen. Hon var nyfiken, men ändå rädd, så hon släppte inte garden.
Hennes muskler var spända och hon stod stadigt på sina långa, smala ben. Hon var redo för i princip vad som helst som skulle kunna tänkas hända.

Dimman verkade lätta en aning, men han såg fortfarande ingen. Däremot hörde hon en röst, en tik. De blå ögonen smalnade av i jakt på den som talat.
Det var inte fören främlingen rörde på huvudet som Tear skymtade henne. Det var svårt eftersom främlingen var mycket lik dimman de stod i. Själv var hon svart, så hon syntes rätt bra i dimman, även om främlingen inte verkade se henne.
”Mitt namn är Tear.” svarade hon, nästan lite misstänksam ”Vem är du?”
Hon stirrade på stället där rörelsen skett, men kunde inte längre urskilja någonting när främlingen inte rörde på sig.

(Avslutar för att jag vill rensa bland mina roll och det här har knappt börjat.)

[AVSLUTAT]