(Inspirationsmusik: California King bed - Rihanna )

Den rosa tiken släntrade fram över gräset på en av öarna.
Stegen var lätta och den fluffiga svansen gungade i takt med att tassarna bestämd men mjukt sattes ned.
Den vita manen, som lockade sig smått av den fuktiga luften, rörde sig i vinden.
Blicken var koncentrerad på horisonten, läpparna hårt sammanpressade.

En mås lät höra sitt somriga, skränande läte och hon kunde på avstånd höra vattnet klucka mot stranden.
Solen stod som en glödande apelsin vid horisonten och värmde hennes rygg där hon gick, ungefär vid öns mitt, mellan trädstammarna.
Hon hade gått, sprungit och simmat hela dagen, och kommit fram till denna underliga plats.
Vatten, och en massa öar i alla storlekar.
Just nu befann hon sig på en av de större, som till och med hade ett litet berg på mitten.

Vinden prasslade svagt i träden, fläktade behagligt över öarna.
Tiken lade sig ned under ett träd för att vila.
Hon lade sig på sidan, slöt de täta, svarta ögonfransarna kring de lysande mörkrosa ögonen och gjorde det bekvämt för sig i del solvarma gräset.
Manen spreds ut likt en snövit lockig solfjäder runt hennes huvud.
Hon somnade till en fågels mjuka kvittrande.
Hon var en fröjd för ögat, där hon låg.
Som en ängel som fallit och gått vilse i skogen, och lagt sig ner för att sova.

Hans vingar var tunna som fjärilarnas vingar men endå bar de honom lätt över havet som låg mellan numoori och öarna han var på väg till.
Hans kropp var skimmrande vit och han hade en rosa nos tack vare albinismen, det stack svagt i skinnet
av solensstarka strålar och han visste att han borde landa, han siktade in blicken på en av öarna och landade med några lätta
vingslag där och tassarna tog i mark och så började han gå frammåt för att hitta en bekväm skyddad plats.
Hans kropp var kraftigare en vanliga silanni vargars, men endå rätt så sårbar.
Hans blick granskade området och fick tillsist syn på något rosa i gräset, en vargkropps form.
"Hello my lady" sa han och nickade lätt mot den rosa tiken i gräset, men såg sen de slutna ögonen och backade ett steg.
Han skulle inte vecka nån så han vände sig om för att börja gå igen..

Hon väcktes plötsligt ur sitt slumrande tillstånd.
Hon öppnade ena ögat och spetsade öronen för att ta reda på vad som kan ha väckt henne.
En hane.
Jaså, minsann.
Hon öppnade båda de giftrosa ögonen och lyfte ljudlöst huvudet från marken.
Synade hanen uppifrån och ner med skeptisk blick.
"Espere, señor."
Mumlade hon med sin feminima, klara röst.

(Askort)

Han stannade upp då honans röst nådde hans öron och han visste
inte vad orden betydde men hans kropp vändes automatiskt mot den rosa
färgade honan i gräset, en rätt så udda färg, men vacker.
"Excuse me miss..? sa han ursäktande, orden var igentligen ursäktande för
två saker, för att han stört hennes sömn och för att han inte riktigt förstog
vad hon hade sagt.

"Can you speak english or Swedish [vad nu man kallar språket i numoori, numoorianska?! x'D]" sa han
och lade huvudet lätt på sne innan han rätade på sig igen och mötte honans ögon.

Blicken smalnade av då hanen inte verkade förstå henne.
Hon himlade lätt med ögonen, satte sig upp och suckade.
Även Fallulah's suckar låter som ljuv musik för öronen.
Hon kastade nonchalant över de vita lockarna så att de alla låg över ena axeln innan hon höjde ett perfekt ögonbryn.
"Din spanska är inte den bästa, señor" sa hon kort innan hon betraktade denne tyst ett ögonblick.

Hon såg honom i ögonen, och upptäckte en konstig känsla sprida sig genom sinnet och den slanka kroppen.
Åter smalnade de vackra ögonen av då hon förstod att något var i görningen - medvetet eller ej hade han lurat henne.
Hon antog det eftersom hon aldrig hade gillat en främling såhär förr.
Eller jo... en gång...
Hon skakade mentalt av sig tanken och koncentrerade sig åter på främlingen.
"Vem är du?" Frågade hon lugnt.

Hans kroppshållning var helt avslappnad, honan hade inte utvisat några hot mot honom så då kunde han hålla
sig lugn. Det lät mer som ett påpekande en som en fråga om hans spanska
så han höll tyst och tittade på henne, höjde bara lätt på det ena ögonbrynet, inan han sänkte
det igen och höll fast hennes blick.

"Mitt namn är skifter, ditt egna då, miss?" fortsatte han meningen i en artig och mjuk
ton medan han studerade hennes pälsfärger.
Nästan lite för perfekt. Han rynkade lätt pannan men struntade
sen i det och väntade sen på svar.

Hon sträckte på sig och gäspade - bytte taktik.
Sedan fuktade hon nosen med den skära tungan och log flickaktigt mot honom.
"Mmm...Fallulah." svarade hon.
Öronen klippte till.
En orm kom slingrandes genom gräset, väste hotfullt.
I vanliga fall skulle Falllah, den lilla skådespelerskan, ha spelat rädd och hjälplös så att hanen skulle räddat henne från detta monster - men idag orkade hon helt enkelt inte (det var det hon intalade sig - i själva verket hade det något att göra med hans kraft).

Men det blev alltså inte så den här dagen.
Fallulah vände blixtsnabbt den giftrosa blicken mot ormen - utan att röra någon annan kroppsdel - och sköt iväg ett tillräckligt starkt skott smärta i ormen.
Den dog på fläcken.
Världsvant vände hon sedan åter uppmärksamheten mot hanen, Skifter, igen.
"Jaha - och vad tänkte du att du skulle hitta på här då?" frågade hon med en utmanande glimt i ögat.