(Pax till Yargol)

Silvergrenarna vajade mjukt i vinden som viskade högt upp på himlen. Skuggor svepte över marken när ljuset från solen silades mellan bladen ner till marken. Det hela var väldigt lugnande.
Under en utav de vackra pilarna låg en stor varg. Huvudet var lutat mot tassarna och han låg där med slutna ögon medan skuggorna vajade över den enorma massan av kropp. Det såg ut som att han sov där under grenarna, men egentligen låg han och lyssnade. Hungern gnagde i magen på vargen och han hoppades att några vita harar skulle hoppa förbi medan han vilade. Och han hoppades på sällskap.
Solen värmde gräset utanför, men bland de vajande skuggorna var temperaturen fortfarande låga. Vargen som låg där flyttade inte på sig och efter en stund skvallrade hela hans väsen om att han somnat, trots att det inte var meningen. Andetagen var tyngre och jämnare, hjärtslagen hade saktat ner och öronen pekade rätt ut åt sidorna.
Vargen vaknade med ett ryck då en av pilgrenarna snärtade till honom över nosen. Surmulet lade han sin stora tass över nosen och var noga med att akta den första taggen, han visste att dem var vassa. Med en fnysning slöt han ögonen igen, besluten att sova lite längre - trots att solen stod högt.

(Ursäkta för detta startroll, jag vet inte riktigt vad som hände)

[Där finns inget att ursäkta sig för C: I så fall ursäktar jag lite på förhand för att mina inlägg kan bli lite stela i början, då jag fortfarande håller på att lära känna Yargol som karaktär C:]

Över himlen rörde sig ett fåtal mjuka, bleka moln. Solen sken varmt över världen från högt där ovan, och trädkronorna gungade lätt för vindens rörelser. Våren var kommen, och sommaren var snabbt annalkande. Doften av blommande växter låg i området, och det lätta surret från insekter lekte i vinden. Rösterna av fåglar spelade ur alla träd. Öronen på den svarte hanens huvud rörde sig av och an medan de lyssnade till alla ljud. Hans tassar trummade tungt och taktfast mot marken när han i maklig trav rörde sig längs med den smala bäck han funnit. Den ringlade av och an mellan träden, rundade då och då mörka stenar och porlade mellan grästuvor och små kvistar. Yargol höll huvudet sänkt och blicken följde vattnets väg medan han rörde sig framåt. Kanske hoppades han på att finna potentiella byten om han följde vattendraget. Han hade inte ätit på några dagar, men den senaste jakten hade varit lyckad och han hade klarat sig länge på det han fångat. Nu började det dock bli dags för ännu en jakt. Han skulle behöva vandra vidare snart för den delen. Även om han tyckte att platsen var behaglig, så började han längta efter andra vyer. Och annan föda. Att han lyckats finna större byten förra gången var nog endast tur. Den här skogen, som till och från kändes förvånansvärt glest bevuxen, tycktes främst bebodd av gnagare och fåglar, om han inte räknade vargarna vars revir han anat doften av längre upp i norr. Han hade valt att inte närma sig reviret och vandrat söderut istället.
     Medan han rörde sig framåt, utan något riktigt bestämt mål utöver den riktning bäcken rann i, smög sig doften av en främling på honom, buren med vinden. En främmande hane någonstans längre fram i den riktning han redan var på väg åt. Han spetsade alert öronen och höjde nacken en aning utan att sakta in på stegen. Det var en ensam främling, av doften att döma, och en yngre hane än han själv. Han kände ingen oro inför främlingar, och inget behov att ta en annan väg än den han redan valt.
     En längre stund efter att han först lagt märke till doften så kunde han skönja en skepnad ett stycke till höger om honom själv, invid en av trädstammarna. En stor, mörk skepnad som tycktes vila på marken. Yargol stannade tillfällig upp och höjde huvudet över manken för att se bort mot skepnaden. Den var för långt bort för att han skulle kunna urskilja mycket mer än att det var en stor varg mellan träden. Hade det inte varit för att doften redan sagt honom att det inte var så, så skulle han vid första anblicken av en stor, mörk skepnad ha gissat att det kunde varit någon han kände, men han var väl medveten om att det inte var så.

Magen morrade surmulet och den stora varelsen tog bort tassen från ansiktet. Ögonen glimtade en aning och den gröna blicken svepte över silverskogen. Han lade först inte märke till den mörka figuren, men när ögonen väl funnit den mörka figuren kunde han inte förstå hur den missats. Den mörka var inte bara mörk utan var färgsprakande mot vad som verkade vara huvudet, och det var svårt att förstå hur den gröna blicken inte hade sett den. Vinden låg på från fel håll så han kunde inte få någon information genom främlingens dofter.
Med ett ryck höjde hanen sitt taggiga huvud och såg på den mörka främlingen som även den verkade titta på honom. I några sekunder övervägde han om det skulle vara dumt att gå fram till främlingen, men hittills hade han ju bara mött vänliga vargar. Så med en lätt vaggande svans reste han sig upp och trasslade ut sina taggar från pilens hängande grenar. Stegen var raska, men övergick inte till trav då han ville ge främlingen möjlighet att ge sig av om denne inte kände för att ha sällskap.
Den betaggade varghanen stannade på andra sidan om bäcken och kunde äntligen avgöra enklare detaljer om den främmande. Till att börja med var det färgglada fjädrar, någonting som den större hanen var mycket fascinerande och gärna ville fråga om. Dessutom kunde han känna på lukten att det var en annan hane som stod framför honom.
Svansen vaggade fortfarande bakom honom men saktade långsamt in när han log försiktigt mot främlingen och öppnade munnen.
"Goddag!" sa han och gjorde en nickande gest med huvudet "Mitt namn är Ninäd... Skulle jag kunna få fråga efter ert?"  Han tippade huvudet lite på sned när han bad om den andres namn. Svansen fortsatte dock att vagga, även om leendet låg på hans läppar.

(Ber om ursäkt för det här inlägget också, har varit sjuk hela veckan, så mitt huvud är rätt luddigt ^^''
Hoppas inte Yargol blir förskräckt av Eds framfusighet x3)

Vem gestalten än var så reste sig främlingen upp när den lade märke till honom. Yargol stod kvar, avvaktande. Det var en stor, ung hane, grå snarare än mörk och med kraftig kropp ur vilken det såg ut att sticka ut benbitar eller taggar av något slag. Gissningsvis en stenvarg, han kunde inte komma på någon annan av de raser han kände till som hade sådant utseende. När ynglingen kom närmare höjde Yargol svansen bakom sig. Han stod redan med raka ben och höjt huvud. Öronen vände sig skarpt framåt. Trots att den yngre var större än han själv så kände sig Yargol säker i situationen. Självsäker och stolt.
     Ynglingen stannade inte förrän han nästan stod för nära, och talade glatt och oförsiktigt. Yargol svarade inte på hans hälsning, men synade främlingen uppifrån och ned när denne presenterade sig. Ninäd. ”Yargol”, svarade han kort på den andres fråga. ”Vill du mig något?” Det fanns en anledning till att någon sökte sig så nära främlingar. Allt för ofta var anledningen knapp, men där fanns alltid något. En varg som ville vara i fred närmade sig inte främlingar.

[Tycker minsann att vi kan sluta ursäkta oss för sådant som inte behöver ursäktas för C;]

Han märkte främlingens vaksamma hållning och höll det kanske något för korta avståndet till honom. Främlingen svarade bara med sitt namn och Ninäds svans saktade in tills den inte längre rörde sig. Leendet blev lite osäkert. Vad ville han egentligen? Umgås var nog det rätta ordet. Han var inte förtjust eller vad vid att vara ensam och det ska medges att han inte tvekade för att skaffa sällskap.
"Jag vill... utvidga min bekantskapshetskrets." svarade han och letade efter det rätta ordet, vilket inte riktigt infann sig så han använde det näst bästa. Bekantskapshetskrets? Vad var det egentligen?
"Och jag har inte träffat dig innan."
Ett litet, blygsamt leende drog i hans mun och svansen slog några gånger innan den stillade sig bakom honom.
Han tyckte inte om när vargar inte tyckte om honom och skulle göra sitt bästa för att den här vargen inte skulle ogilla honom i alla fall. Men främlingen såg lite, eller faktiskt väldigt, reserverad ut, trots den praktfulla fjäderklungan vid hans nacke. Den yngre var väldigt nyfiken på alla färger som fanns på denna varg, han hade aldrig sett en varg med så många klara färger. Hittills hade han träffat en varg med så klara färger, men den vargen hade bara varit tvåfärgad, och rosa...

Yargol gav ifrån sig ett strävt skrockande. Utvidga sin bekantskapskrets? Ja, det var då ett sätt att uttrycka sig. Det roade lätet var kortvarigt, men spred ett smalt flin över den svarte hanens läppar. Han behöll sin något dominanta hållning och höjde hakan en aning utan att släppa den yngre med blicken. Han kunde se nyfikenheten i den andres ansikte, intresset i hans blick. Det ärrade ansiktet spände i en lätt skeptisk min. Bekantskapskrets? Ynglingen verkade inte känna många här om han kände ett behov att stövla fram till främlingar för att utvidga sin bekantskapskrets.
      "Säg mig, Ninäd, hur länge har du varit ensam?" Av gammal vana sökte sig tungan ut mellan Yargols läppar för att slicka i det stora hålet i hans överläpp.

Hade den stora vargen varit varit människa skulle hans kinder ha blivit rosa när han hörde vargens skrockande. Istället viftade svansen och han log lätt generad.
Främlingens ansikte fick åter ett spänt ansiktsuttryck, men då han talade tippade Ninäd huvudet på sned och log. Skulle han vara ärlig hade han inte varit ensam så länge, men han gillade inte och brukade inte vara ensam, så det var inte en helt behaglig upplevelse för honom. Huvudet ruskades lätt, fortfarande tippat på sned.
"Tillräckligt länge, även om det inte räknas som länge, dagar mätt." sa han med ett leende och rätade upp sin krökta nacke. Han noterade tyst hålet i Yargols överläpp - undrade hur han fått det - och den fortfarande dominanta hållningen. Han slog några gånger med svansen och öppnade munnen.
"Jag misstänker att du uppskattar ensamhetens dvala?" sa han och fick det att låta som en fråga. Det vänliga leendet låg fortfarande och vilade i hans mungipor.

Yargol gav ifrån sig ett kort "hm" när den yngre hanen svarade att han inte hade varit ensam så länge. Om Yargol hade gissat så hade han trott att den andre varit själv längre, så som han trängt sig fram för sällskap. Å andra sidan klarade vissa ensamheten sämre än andra.
      "Det är inget fel på tystnad ibland", sade han utan att riktigt svara på den andres trevande påstående. Visst uppskattade han ensamheten ibland, men han var en familjevarg. Det hade han alltid varit. Och det var på grund av familjen han nu var ensam. En bitter fnysning lämnade hans nos när han tänkte på fadern. Patetiska varelse. Hans moder skulle ha skött rollen bättre.
     Nu vandrade han, inte på faderns önskan längre utan sin egen, i hopp om att åtminstone finna något av syskonen. Inte längre för att föra dem tillbaka - han hade förstått långt innan Grung att man inte kunde tvinga tillbaks dem - utan för att se att de levde. De var familj, hur gärna de än ville bryta banden så var det vad de var, och man övergav inte sin familj.
      "Du har inte någon som liknar mig i din... bekantskapskrets?"  Yargol besvarade Ninäds leende med sitt tunna flin. En road glimt skymtade i den ärrade hanens ögon.  Det var ett roligt ord, bekantskapskrets. Öronen på hans huvud slappnade av något, även om kroppen i övrigt förblev rak och stadig, med svansen något höjd.

Ninäd visste faktiskt inte vad han skulle svara. När han bott i flocken hade han uppskattat de gånger han kunde gå undan, men nu när han inte längre bodde med en flock var det lite väl ensamt. Han gillade faktiskt att vandra, men han skulle helst gjort det med någon annan, någon vars sällskap han uppskattade.
När Yargol fnös undrade ynglingen för ett ögonblick vad han gjort innan han bestämde sig för att inte låtsas om det då den inte verkade var a riktad mot honom.
Ninäd skakade leende på huvudet. Inte hade han någon som liknade Yargol i sin bekantskapskrets. Han hade faktiskt aldrig sett någon som liknade den dominanta hanen. Ett lågt skrockande steg ur hans strupe innan han öppnade munnen för att svara.
"Jag har faktiskt aldrig ens sett någon som liknar dig." sa han och hoppades att Yargol skulle förstå att det på sätt och vis var en dold komplimang - inte för att han hade något större hopp.
"Finns det fler som liknar dig?" han hade faktiskt svårt att tro att det fanns vargar som liknade Yargol eftersom hanen var så färgglad med fjädrar och allt. Han hade träffat färgglada vargar, men aldrig någon med fjädrar.

Han gav ifrån sig en road fnysning. Leendet breddades en aning. "Åh, jag har mina syskon." Han ryckte på axlarna. Det var småsyskonen han sökte. Kullsyskonen han hade visste han redan var de befann sig, och var de skulle förbli, men de båda småsyskonen var... egna. Den ene latare än en ödla i snö, och den andra tjurskalligare än en sugga med kultingar. Båda två för envisa för att ge med sig och komma hem.
     Men han klandrade dem inte längre. Inte allt för mycket i alla fall, även om det var på grund av dem han hade fått ta skit för något som inte var hans problem. Grung kunde ha sprungit efter dem och gjort det bättre själv istället för att gnälla.
      Yargol granskade den yngre hanen uppifrån och ner, fortfarande leende och med den lätt roade glimten i ögat. "Du ser själv lite egen ut, skulle jag säga." Flera av Yargols syskon hade ärvt horn och taggar från moderns sida, men ingen hade i närheten så många som främlingen. Det kunde komma till god användning i strid, när de inte var i vägen. Han hade sett flera av sina syskon missa chanser i strider för att hornen eller taggarna hade kommit i vägen. Han gissade dock att Ninäd sällan slogs, av hans sätt och utstrålning att döma.
      Den svarte hanen såg sig omkring efter ett ögonblick. Han ruskade på sig och strök på nytt med tungan i hålet i läppen. Jaga. Så var det. Han behövde ta sig till ett annat område än den här skogen, där bytena var alldeles för små för att han skulle vilja stanna i längden. Han vände sig till Ninäd igen.
     "Om du ursäktar mig så har jag en jakt att sköta", sade han med en ton som vittnade om att han egentligen inte brydde sig om ifall han var ursäktad eller ej. Han tänkte jaga ändå. Han vände sig åt sidan och fortsatte att lugnt följa den lilla bäcken. Han skulle inte fånga några byten genom att stå still och vänta på att haren eller rådjuret skulle springa in i munnen på honom.

[Du kan välja om Ninäd vill följa med för en jakt, eller om han stannar när Yargol går c:]

(Hehe, tror du verkligen min kärvänlige pojke kommer låta Yargol gå, nu när han är så vacker? xD)

Ninäd kunde inte låta bli att gotta sig åt att Yargols leende blev bredare när han svarade på pojkens oförskämda fråga som egentligen hade varit menad som en komplimang. Dessutom trodde han inte att ens Yargols syskon skulle kunna vara lika färggranna som Yargol själv.
Hade den yngre hanen haft en fjäderdräkt hade den antagligen puffat upp sig lite då han stolt, och en aning generad, tog emot Yargols kommentar om att han såg lite egen ut.
Som förtrollad stirrade han på Yargols tunga när den ännu en gång skymtade genom den ärrade läppen. Han ryckte nästan till när den andre talade igen.
'Om du ursäktar mig så har jag en jakt att sköta'
Genast blev den större men yngre vargen både upprörd och ledsen. Han ville inte att detta möte skulle ta slut redan. Tveksamt stod han kvar och vägde på stället, såg efter den svarta och såg oroligt tillbaka på silverskogen. Med någonting som nästan var ett tyst gny öppnade han munnen och ropade efter varghanen.
"Får jag komma med?" han stod stilla i ytterligare några sekunder innan han travade ikapp Yargol "Om jag inte är till för mycket besvär?" Hans röst var frågande och lätt ursäktande, som om han redan bad om förlåtelse för sin burdusa fråga om Yargol inte skulle tycka det var okej.

Han hade inte hunnit långt förrän den yngre hanen ropade efter honom. Yargol vände sig inte om, men vinklade öronen för att lyssna medan han fortsatte sitt lugna vandrande. Han kunde höra Ninäd hasta efter honom, och vände först blicken till den andre när han kom ikapp. Yargol synade den yngre uppifrån och ner än en gång.
    "Om du kan jaga", svarade Yargol med ett strävt skrockande. "Jag tar inte med lama tassar eller skräniga valpar i släptåg." En rått skämtsam glimt infann sig i de röda ögonen. Han behövde den här jakten, och ville inte ha med sig någon som skulle förstöra det. Han visste inget om den här Ninäd, och kunde inte säga om han var klumpig på tassen eller inte.

'Lama tassar'
Uttrycket fick ungvargen att flina.
"Jaga kan jag och några lama tassar äger jag inte." han flinade. Han valde att inte nämna sina emellanåt klumpiga tassar. Dem brukade faktiskt skärpa sig under jakten. Och var tassarna klumpiga hade hans vingar aldrig svikit honom. Ninäd sneglade på den svarta varghanen, tvekade.
"Vart ska vi?" hans leende var frågande och mindre än det varit innan.


(Förlåt för extremkort inlägg >^<)

"Till en plats där bytena väntar på att hoppa in i munnen på dig", fnös Yargol roat och gav den yngre hanen en skeptisk blick utan att stanna upp. "Vart tror du? Att följa bäcken är lika bra som att vandra ut i skogen och hoppas på att korsa ett viltspår." Han vände blicken framåt igen.
      Yargol fortsatte framåt i maklig takt, en längre stund i tystnad. Blicken vändes av och an, lugnt spejande ut bland träden medan nosen vädrade i luften. Även om det var långt kvar till skogsgränsen så visste han att de rörde sig i riktning mot rosenskogen. Han hoppades att det skulle finnas något större byte i den här delen av området, och stannade alert upp när de efter ett tag kom fram till ett doftspår efter en hjort. Den hade varit där för inte allt för länge sedan, och borde fortfarande befinna sig i närområdet. Den svarta hanen sänkte nosen till marken, rörde sig runt på stället för att avgöra åt vilket håll hjorten vandrat.
     "Känner du det?" Hans röst var hungrig, kroppen plötsligt mer spänd och redo, eggad av doften och vetskapen av att där fanns ett byte så pass nära. Nu skulle han bara hitta det, utan att skrämma iväg det med främlingen i släptåg.

[Ääh, det är väl ändå inget att ursäkta för! Ursäkta för kort inlägg när du bara lämnar en mening och inget för mig att svara på - du hade ju lämnat tillräckligt för att jag skulle kunna skriva ett svar, så det är absolut inget att ursäkta för C; ]

Han skämdes lite för att han hade frågat och sänkte huvudet. Generat mötte han Yargols blick och log lite, ytterst generad.
"Jo, det är klart." mumlade han och vände blicken framåt. Han insåg åt vilket håll dem gick och sneglade bara en gång mot Yargol. Själv var han inte så duktig på vart det var bäst att jaga i detta land, men det märktes att den äldre visste.
Hjortdoften kändes nästan som en befrielse och den bruna kroppen blev stel. Öronen darrade nästan på huvudet när han spanade in i skogen. Han lät Yargol nosa, han ville trots allt inte vara i vägen, och ryckte nästan till när den mörka hanen talade. Han nickade sammanbitet och gick en aning närmare. Ninäd undrade vad som förväntade av honom nu. Inte kunde väl Yargol vilja att han tog täten, han VILLE hellre vara i släptåg och hjälpa till när jakten började, men han överlät gärna spårandet till någon annan.

Med nosen mot marken och svansen spänd strax över mankhöjd bakom sig följde Yargol snabbt spåret så snart han hade avgjort åt vilket håll hjorden hade rört sig. Det var ett ungdjur, av doften att döma, kanske året gammalt. En som inte hade varit utan sin förälder särskilt länge. Förhoppningsvis tillräckligt korkad för att inte upptäcka de båda stora vargarna bland den öppna vegetationen.
    Yargol saktade inte in på stegen förrän de funnit bytet. Ett ungt handjur vars horn inte var större än de hos en rådjursbock. Det stod och betade av det grånade gräset ett flertal språng längre fram, för långt för att Yargol själv skulle kunna springa ikapp det på avståndet ifall det upptäckte dem redan. Han hukade instinktivt en aning när den tidigare snabba takten övergick i ett långsamt smygande. Han flyttade sig för att medvetet röra sig med ett eller flera träd mellan sig själv och bytet, för att minska chansen att upptäckas. I ögonvrån noterade han var den yngre hanen gjorde. Den lätta brisen mellan stammarna låg till deras fördel, och deras dofter skulle förhoppningsvis inte nå hjorten förrän det var för sent.
    Ungdjuret höjde alert huvudet när det tyckte sig höra något, och stirrade ut i skogen. Yargol frös i sina rörelser. Han var inte mer än kanske tre eller fyra språng bort, och hade för stunden inte skyddet av några träd mellan sig själv och hjorten. När den upptäckte honom så frös den på stället, stirrande som om den för ett ögonblick undrade vad den skulle ta sig till när chocken över de stora rovdjurens plötsliga närvaro sköt genom dess kropp.
    Efter ett ögonblick som kändes som en evighet vände hjorten om och satte av inåt skogen. I samma ögonblick satte Yargol av i långa, hastiga språng. Han gläfste och gav ifrån sig ett uppjagat skall när adrenalinet sköt genom musklerna. Åh, så han älskade det här!

Han satte av efter den svarta och höll både ögon och öron på helspänn. Han höll sig på avstånd från Yargol, höll sig snett bakom honom med en vandrande blick. Detta resulterade i att han nästan sprang om Yargol då denne fick syn på bytet. Generat stannade han och höll sig sedan bakom den mer erfarna.
Även den sandfärgade hukade sig och höll sig mellan träden.
När den svarte stannade stelnade även Ninäd. Till skillnad från Yargol stod han fortfarande bakom en pil och hade inte fri sikt mot djuret. Ändock anade han vad som precis hänt och utan att vara förhäxad av det stilla ögonblicket började han rusa en halv sekund innan den svarta satte av.
Hjortdjuret kom inom ögonkast för den sandfärgade som fick en mycket trång syn. Det var knappt han hörde Yargols gläfsande. Själv var han tyst som musen och endast fokuserad på hjortdjuret.
Trots den tunga kroppen sprang han ovanligt fort, benen var trots allt långa och och kunde föra honom snabbt, om han inte tvingades svänga.

(Ger dig tillåtelse att PPa Ninäd lite under jakten :3)

Benen sträcktes långt framför honom för varje språng. Tassarna trummade hårt mot marken under hans tyngd när Yargol sprang efter hjorten. Hans öron pendlade mellan att vara spetsade framåt, och ryckas bakåt när hängande blad och grenar från träden de passerade slog honom i ansiktet. Han hörde Ninäd sätta efter djuret samtidigt som han själv, och såg den yngre vargen skynda med snabbare steg än vad Yargol själv kunde ta. När stenvargen började knappa in på hjorten så kastade sig djuret dock i sidled, sicksackade i hopp om att komma undan. Den yngre hanen tappade det han knappat in när snabbheten visade sig göra det svårare att ta svängarna utan att göra dem vidare. Yargol tog själv in på hjorten i svängarna när han såg djuret kasta sig undan från Ninäd. Det gick nästan att förutse när det skulle svänga för att undkomma stenvargen.
    Yargol gav ifrån sig ett upphetsat, uppmuntrande skall när den ljusare av vargarna var nära nog att hugga efter bytet. Den ärrade hanen var snart själv nära nog för att kunna anfalla hjorten, och högg efter djurets sida.

[Tja, eh... en del PP då. Kanske inte mitt bästa inlägg xD Du får säga till om du vill att jag ändrar något C: Och du får PPa Yargol om du vill under jakten.]

Ett dovt morrande undslapp den sandfärgade när hjorten försvann i sidled. Själv var han nästan tvungen att stanna för att kunna göra en ordentlig sväng som inte blev en vid cirkel. Med kortade steg kastade han sig åt sidan och höll nästan på att snubbla på de långa benen. Trots detta lyckades han mirakulöst nog hålla sig på tassarna och lyckades till och med gå om Yargol.
Det uppmuntrande skallet fick honom nästan att tappa fattningen, men han lyckades ändå kasta sig på djuret. Tänderna sjönk in i köttet och han kände hur hjorten vacklade under hans tyngd och lättade på greppet för att ta ett nytt. En hov träffade honom i mellangärdet. Förvåningen och svårigheterna att andas fick honom att släppa taget. Som en sandfärgad boll rullade han ner på marken och skymtade hur den svarta kastade sig på djuret. Innan Ninäd rullat klart var han uppe på tassarna igen och rusade åter mot hjortdjuret. Yargol vekade ha fått tag i djuret då det sprang långsammare än innan.
Med långa språng var Ninäd ifatt igen och högg mot djurets strupe.

Hjorten sparkade, och den yngre av vargarna tumlade över marken medan Yargol tog sig upp jämsides med djuret. Han högg mot hjorten, kände dess hud under tänderna, dess päls mot tungan när käkarna låste sig om dess ena armbåge. Djuret skrek och försökte sparka efter den svarte hanen, men Yargol bet ihop hårt och hindrade den från att röra leden mellan hans käkar. I samma stund som han kände leden brytas mellan sina tänder var Ninäd ikapp igen och tystade djurets röst med ett hugg över dess strupe. Yargol knyckte med nacken, drog i det brutna benet medan han pressade en bred tass med skarpa, utfällda klor mot djuret så att den snabbt döende hjorten föll på sidan. Frustande genom nosen, med armbågen fortfarande i ett hårt grepp, trampade han på stället för att undvika hjortens vilt sparkande och ryckande bakben. Han såg roat på den yngre hanen, kände den andres päls när hans nu viftande svans vidrörde den andre. Yargol släppte armbågen och höjde huvudet. Han fuktade nosen och ärret i läppen med tungan och lät den sedan hänga flåsande utanför munnen.
      Nöjt grymtande lade han sig ner vid hjortens buk. Det ryckte fortfarande i djurets ena bakben, men han visste att det var dött. "Du är i alla fall inte helt lam på tassarna", andades han med ett skratt och såg på den långbenta stenvargen igen. Han fuktade nosen på nytt och lade en av de breda framtassarna i hjortens ljumske för att hålla undan benet.

Han ryckte nästan till när han kände Yargols svans mot sin päls. Jaktens fokus hade långsamt släppt och han såg nu nästan förvånat på den mörka när denne lade sig ner. Men genast blev han stolt och sträckte lite malligt på sig. Det värmde att få beröm från en varg som Yargol.
Med en stolthet i stegen klev han över den döda hjorten för att lägga sig på andra sidan. Den breda tassen lades på den mjuka och fortfarande varma kroppen. Han insåg generat att han inte svarat.
"Tack!" mumlade han generade och kastade en snabb blick på Yargol.
Sedan spillde han ingen tid på att skämmas utan lät tänderna sjunka in i djurets varma kött. Blodet smakade mot hans tunga och han glömde nästan bort Yargols närhet. Med sina kraftiga käkar drog han loss bitar av kött från djuret, nöjd över att få äta annat än harar.

[Buhuu, kort]

Han fnös kort och roat för sig själv åt den yngre hanens generade svar, innan han själv började äta. Det varma köttet var underbart. Han hade inte ätit så mycket på länge. Yargol ryckte i hjortens muskler, öppnade dess buk för att nå de inre organ han ville åt.  Han höll emot med framtassarna medan han ryckte i bytet, kände Ninäds slitande dra åt motsatt håll med jämna mellanrum.
    För stunden uppskattade han sällskapet, även om ynglingen varit en aning påflugen. Även om Yargol tyckte om att vandra för sig själv så var han uppvuxen i en stor familj. Han skulle nog aldrig bli den som sökte vandrandet för att vara ensam. Det var snarare att han ville se landet, och kanske höra något av sina yngre töntar till syskon för att åtminstone få veta att de var i livet fortfarande. Hur ogärna de än skulle erkänna det själva så kunde de inte undkomma faktumet att de var släkt, och släkten var något han inte tänkte övergiva, även om såväl Mazoga och Kogan, som Grung, hade övergivit honom. Eller försökt. Resten av familjen hade han själv lämnat, men inte övergivit. De klarade sig fint.

[Vad tror du om att kanske börja avsluta det här? C:]

(Låter bra, ursäkta för att jag inte svarat)

Det fanns någonting märkligt tillfredsställande med att känna någon annan slita i samma byte. Av någon anledning var det som ett genslag på ens egna ryckningar.

Efter ett tag hasade han undan från kadavret och studerade resterna av hjorten. Det var inte mycket kvar av hjorten nu när två stora vargar slitit i den.
Han kände att deras umgänge började dra sig mot ett slut och log mot den svarta. Långsamt sträckte han på sig och började resa sig. Magen var full, han var belåten och det kändes som ett bra avslut.
"Tack för jakten och gott sällskap." log han och vaggade på den lilla stumpen till svans "Men jag känner att jag gästat dig lite för länge. Så jag tänkte bege mig. Jag önskar dig all lycka!" Fortfarande leende vände han sig mot öster och vandrade iväg på dem allt för långa benen.

När den yngre hanen drog sig undan låg Yargol fortfarande och gnagde på resterna av bytet. Han tyckte om att gnaga på benen efteråt, det var något tillfredsställande i det hela. Han slickade sig om nosen och såg på Ninäd när denne sträckte på sig och reste sig upp. Han nickade åt ynglingen när denne sade att han skulle bege sig.
     "Frid, Ninäd." Yargol såg efter den högbente stenvargen när han försvann österut. Svansen viftade till när han bytte ställning. Med en kort fnysning återgick han sedan till att gnaga på benen.

[Avslutat]