Det hade gått ett tag och giftet kom i olika omgånger, hon mådde bra i några dagar efter valparna hade fötts och trodde nästan
att hon hade klarat sig undan, men nej... Sen kom det igen, med huggande tänder. Det vanligaste var yrsel och illamående
och i bland bara smärta. Sen försvan det igen, som inget hade hänt och kom sen tillbaka.
Idag var det en av de sämmre dagarna och León log i vulkangrottan, stilla med öppna ögon, det såg nästan ut som om hon
sov annars om man inte skulle se hennes uppspärrade röda ögon lysa i mörkret.
Andades tyst och stilla, det var best att bara ligga still då kände hon inte hur grottan svajade och gungade [låter som hon är full o.o].
Hon visste inte var valparna var, men förstog att de inte skulle gå så långt, hon hade redan förvarnat dem.
Men hon gissade att vissa var mer nyfiken en förstånd de hade i huvudet, lite som hon själv då hon bara hade varit
en valp slyngel.
Hon hade bestämnt säg att hålla valparna lärda om spanskas språk, så att det gick vidare i släkten,
men pratade också detta språk.
En solsstråle lyste in genom öppningen och på hennes ansikte, hon blinkade till av den starka solen men reste sig sen
lite vingligt upp och morrade svagt åt sina egna ben, hon hatade att vara svag.
Och fast smärtan drog i henne så visade hon det inte för sina valpar, deras mor skulle inte vara svag.

[Pax till alla Leóns små gölliga valpar!:) Ordningen blir vart efter ni kommer in, så om du kommer först efter León, så kommer du alltid att svara
efter León!;3 Skynda att svara, mamma ropar! o.o x3]

Först hade han famlat i mörker, allt var plötsligt så kallt i jämförelse med moderns trygga innanmäte.
Men när den snövita lilla valpen, så olik de andra, så olik sin mor, öppnade de chokladbruna ögonen för första gången, blev han hänförd över alltihop.
Så många nya färger, former, dofter och ljud!
Den första tiden var grottan hela hans värld - det enda han visste om var gråspräcklig lavasten.

Men sedan, när han fått en skymt av världen utanför genom en öppning, tog nyfikenheten överhanden och han ville mer än gärna utforska det där som fanns utanför.
Och det skulle han också - men tills vidare gick han bara runt precis utanför grottan.
Han var en aning skrämd av all lava - ännu visste han inte vad det hette, eftersom han heller inte kunde fråga.
Han förstod inte varför de andra inte lyssnade på honom!
En dag hade en orm med glödande, otäcka ögon kommit väsande.
Den lille valpen förstod inte heller vad den var för något - men en sak försod han, den ville man inte leka med.
Och det var inte endast på grund av de elaka ögonen eller väsandet, utan på själva formen på djuret.
han undrade vart dess ben tagit vägen.
Hade de plötsligt, en vacker dag, sprungit iväg av sig själva?
Han visste inte att ormar var sådana - utan ben, alltså.
Men han funderade inte länge över detta fenomen, utan hittade något annat spännande.
Så fortsatte det, hela dagarna.

Under hela den tiden hade Masquerade inte sagt en ord - därför att han var stum.
Om han gnällde eller tjatade på någon av de andra eller modern, hörde han det bara själv i huvudet - ur hans mun kom inga ord.


(Manipulerat en bild på Melani, hade tråkigt xD Så om du vill ha den, ta den! 8D Fast melani kanske inte ser ut så? Chansade~)



Gjorde om den lite ^^

Denna nya värld var inte lika varm och trygg som det hade varit inne i mor.
På dagarna då ljuset spred sig så var det varmnt och behagligt för hans kropp
men sen kom mörkret och det blev kallt, om man inte steg nära den varma lava
som sipprade ut ur spickorna. Det var varmnt, för varmnt för att röra vid.
Denna svarta valp med samma färg som moderns röda ögon som han själv hade,
hade fått nammnet Mirror, han visste inte vad det betydde men det föll
honom inte inne att fundera.

Det var ännu mycket sen natt men Mirror satt vaken och stirrade på sin moders gestalt,
han visste att hon inte sov utan stirrade ut i mörkret.
Han själv var uttråkad, han ville ut och se världen. Han vankade till
öppningen igen och såg förundrat på då det börjat bli ljusare vid ett par vulkaner,
så gjorde det varje gång dagen började vakna.
Snart var det ljusare och hans tassar började självmant att vandra frammåt,
oberörd att han gick en bit längre en han igentligen fick.
Han stannade till då lava sipprade ut ur en springa och han tittade lite på den innan han
vandrade tillbaks till lyan. Då han kom tillbaks så stog mor upp, på vinglande ben.
Hon var i bland som de andra valparna, stadig och stark men ibland
darrande, kräkandes. Han gick tyst fram till den vite valpen, Masquerade.
Han petade lätt till honom med tassen och tittade sen på mor.

Den mörkgråa valpen öppande sina klarblå ögon och såg sig om. Ja dom befann sig fortfarande i grottan.
Hon undrade när dom skulle bege sig till någån ny plats? Hon tänkte inte på att det fanns faror där ute som lätt kunde ta en liten valp till mellanmål.
På vingliga ben reste hon sig upp och stapplade fram till León. Hon gnydde svagt i en begäran om att få dia. Men orkade inte vänta på svar utan tassade
istället bort till grott öppningen. Där ute lyste solen(?) och dess strålar fick henne att gäspa. Förskräckt stängde hon munnen när hon såg sin tunga. d-d-den var
grön! och inte nog med det! Den var lång och kluven i två delar i spetsen. Likt en orms tunga inte för att hon viste vad det var. Meláni ,som hon hade fått till namn, rusade
skräckslagen fram till León 'm-m-ma-mamma! är jag sjuk?' sa hon men ångrade sina ord när hon tittade upp på León. Kanske var det klokast att hålla det för sig själv? Men det var försent nu. Hon vände snabbt bort huvudet från León och sträckte ut sin långa tunga. Den gröna färgen var samma som på hennes högra framtass. Det gjorde henne bara ennu mer förvirrad. Hon vände sig till León igen. Sa inget utan sträckte bara ut sin långa tunga. inte direkt mot Leóns anskite utan lägre så att det inte skulle uppfattas som ett hån. Utan bara för att visa och undra varför hennes tunga var så konstig?


(Tack för bilden Masquerade:) men kommer troligen inte använda den tyvärr:( eftersom hon är en mörkare grå;) men den var super cool:D)

Huvudet låg vilat på tassarna. Buken höjdes och sänktes i takt med
andetagen. Om inte ögonen varit vidöppna hade det sett ut som om hon sov. Blicken drogs gång på gång mot mor och någonstans i de gröna ögonen glimtade det svagt till av oro med jämna mellanrum.

Trots att hon inte visste vad som var normalt beteende så anade hon nog att något var fel med mor. Hon reste sig men endast för att vandra över till andra änden av grottan. Sedan sjönk hon ihop på golvet med en lätt gäspning. Hon la huvudet på tassarna igen men denna gång slöt sig ögonlocken för den genomträngande gröna blicken som nästan tyckteslysa i mörkret.

Hon hade ingen enda tanke på att vandra iväg och undersöka på egen hand men detta berodde inte endast på moderns uppmaningar. Hon fanningen anledning i att lämna grottan för att utforska omvärlden. Där nyfikenheten skulle funnits fanns endast ett stort tomt hål.

Det ryckte svagt i tassarna och öronen då hon sov men det dröjde inte alltför länge innan ögonen åter var uppslagna att stirra ut i dunklet.

Hon hade rest sig upp, låtit sin blick fastna spent och beslutsamnt i marken och blundade en kort stund innan ögonen öppnades.
Kanske var det inte den besta idén att avvisa Dislo, hon skulle ju bara kunnat svälja den idiotiska ståltheten, men nej.
León skakade lätt på huvudet, hon hade blivit äldre, det syntes på henne kropp, hon hade inte samma unghons former mer.
Hon var rätt så vacker. Ett gnyende gjorde så att hennes tankar skingrades och hon tittade ner på Melani,
hon ville ha di, men de skulle få börja äta annat så snart hon kom ut och fick tag i nått.
Hon hade också magratt rätt så mycket eftersom hon inte haft ork att jaga.
Så hon brydde sig inte i Melanis gnällande utan tittade sig runt och såg precis då Mirror kom in genom
öppningen och gick fram till Masquerade, hon kollade på valparna en kort stund innan hon lät
blicken falla på Marcela men så hörde hon att Melani talade till henne.
Att höra ordet "mamma" var lite svårt att ta in. Hon strök snabbt öronen bak en snabb stund
innan hon tittade ner på Melanis förvåning över sin utsträkta tunga.

"Det är din käft med din tunga, så hur skulle jag kunna veta det?" muttrade hon och vinglade lätt till och gick ut mot öppningen.
"Melani... det är medfött" suckade hon sen utan att vända sig mot sin dotter och skakade lätt på huvudet.
"Kom ut så jag får prata med er" sa hon sen och satte sig ner och tittade lite på lavan som sipprade upp genom
springorna.

Masquerade satt där, med brodern bredvid sig, och bevittnade den lilla scenen framför sig.
Den icke-nyfikna systern, så lik sin mor.
Det högg till i hans bröst, och han sneglade ner på sin egen päls.
Snövit, lite glänsande päls.
Helt olik.
Han suckade, och vände den bruna blicken mot den andra systern.
Hon undrade om hon var sjuk.
Masquerade såg obehaget blänka till i moderns öga vid ordet 'mamma'.
Jodå, han såg det, och bet sig i underläppen.

Modern ville att de skulle gå ut, hon ville visst prata med dem.
Lydigt och tyst (vad skulle han annars vara?) tassade Masquerade efter henne och blinkade i det plötsliga ljuset.
Vinden tog tag i hans svarta lugg.


(ganska kort. men som ni kanske vet åker jag till spanien den 16:e. Vi ses om ca 2 veckor:3)

Hans ansikte var uttryckslöst, inga känslor spelades i det lilla valpens ansikte. Han satt bredvid
sin bror, Masquerade, Mirror hade aldrig hört honnom säga ett ord, men han brydde sig inte
han satt endå där bredvid sin bror. Tittade på Melani och Marcela, systrarna.
Då mor sa att de skulle följa med väntade han på att brodern skulle resa sig och då han gjorde det
följde han efter som en skugga. Det var sällan nån av sina bröder och systrar såg hans
ögon de var så gömda under den tjocka spretliga pannluggen.
Han satte sig sen ner en liten bit i från sin mor tyst och stilla som ett spöke.
Vad ville hon tala med dem om? Hon hade ju endå inte pratat med dem så mycket
precis.

[kort, men är sjuk!;P]

Hon hajade till vid sin mors tilltalande till henne. vadå min käft med min tunga. Det var ju hon som var modern? Hon borde väl veta! Men meláni sa inget och lungade sig när León sa att det var meddfött. Sen ville hon visst att dom skulle gå ut. Lydigt tassade hon efter ut i solskenet. Och satte sig en bit bort från sina bröder i en väntan på att hennes mor skulle säga det hon ville ha sagt.

(väldigt sorry för väldigt kooort inlägg)

Vid moderns ord reste hon sig hastigt. Lydigt likt en hund svassade hon
fram tätt efter modern. Blicken var koncentrerat fäst på modern även om att hon
var fullt medveten att syskonen befann sig runt henne men hon ansåg dem inte
lika värdiga uppmärksamheten som mor var.

De gröna ögonen glimmade av respekt varje gång ögonen stannade på mor vilket
inträffade ofta. Men då dem gick ut genom öppningen svepte blicken som hastigast över
området innan den återvände till mor. Sedan damp hon ned på marken och väntade på
att mor åter skulle tala till dem.

|| kort D: not my day today ||

Hennes öron fångade upp ljudet av de små tassarna mot den stelnande marken
medan hennes blick fokuserade frammåt, tills det små tassandet hade upphört och hon vände blicken
tills sina valpar. Hon vände sen fram huvudet igen nu rak och stolt hade honn höjt huvudet.
Hon måste få mat åt dem. "Serpiente[orm] sade hon med en mjuk ömtålig röst och öppnade
sina käftar, så att det blev en glipa mellan tänderna.
Och något mycket tunt sirklade ut genom hennes gap, en eldorm som sen blev tjockare och stabilare som seglade i
luften och väste förvånande åt valparna, varnande.
" No, mi amor. Son míos. Necesitamos comida, la serpiente.
Desgraciadamente estoy demasiado débil para seguir." [Nej min älskade. De är mina. Vi behöver mat, orm.
Jag är tyvärr för svag för att följa dig.] sa hon bestämnt, igentligen skulle hon kunnat styra honom genom tankarna men eftersom
hon ville visa sina valpar honom lät hon sig prata med honom.

Då ormen hade försvunnit så nickade hon lågt, det hade tagigt på sina krafter att framkalla ormen, men
hon hade behövt göra det för sina valpars skull.
"Livet är hårt, det kommer ni snart att lära er. Men så lenge man visar sin värdiga stolthet så kan man dö
värdigt. Komihåg att aldrig visa respekt åt den person som inte förkänar det, fast det håller livet kärt.
Det visar bara att man är rädd och sårbar. Men om ni spelar era kort rätt då ni blir vuxna
så kommer ni att leva länge, fast man ska endå inte fegspela.
Hon tog sen en kort paus och tittade på dem för att se om de lyssnade.
Och fortsatte sen "...Varför ni inte fått gå nånstans är inte bara för att ni ska
tappa bort er, utan också för att... Vi är alla här värdiga medlemmar i den
besta flocken i Numoori, The Dark Nation. Ni har ondskan i blodet, det vet jag,
det ser jag. Svik då inte flocken! Jag kommer stå vid er sida om ni
stannar med min. Håll er inne på reviret, här kommer ni vara säkra.
Men komihåg om ni träffar nån här presentera er alltid som
son elr dotter av mig. Key är ledaren och det är den
enda tiken jag har stor respekt för." där stannade hon, igentligen hade hon också haft respekt för
Blossom, men de hade inte träffats på flera år, och hur gammal höll inte hon på att bli?
Hon hoppades att valparna hade tagigt till sig av vad hon hade sagt och nickade sen åt dem att
de kunde gå in igen om de ville. León reste sig och gick några steg mot Masquerade och
höll en lugn tass för så att han inte kunde gå in igen.
"Vänta du" sa hon lågt och nickade lätt mot Masquerade.

Den lille skulle precis till att resa sig när modern hejdade honom.
Han vände tyst de bruna, stora ögonen mot henne.
I de fanns frågan - vad kan du vilja mig?
Ingen hade pratat med honom under tiden de levt här, förutom brodern Mirrow.
Fast de hade ju inte samtalat, precis.
Masquerade kunde ju inte det.

Han undrade om hon skulle skälla på honom för att han var så annorlunda, eller - fasa - sparka ut honom ur kullen.
Men om hon inte gjorde det, om hon bara frågade något eller så... hur skulle han kunna svara?

Med en klump i halsen damp han ner på baken igen och såg frågande på Leon.


(Ganska kort, men som ni kanske vet så är jag sjuk :c Men jag är allergisk mot roll-inaktivitet, så jag var tvungen att svara! 8( )

Hans ögon iaktog lavan som sipprade upp ur en spricka, den var lika stilla flytande som hans inntre just nu var, han hade tagigt plats bredvid Masquerade.
Men hans stilla tittande mot lavan slutade då modern väste nått på spanska, språket kändes ännu konstigt att uttala, men han visste att han skulle lära sig det.
Men det som fångade hans intresser var inte moderns väsande utan ormen som gled ut ur hennes gap. Han följde dens slingrande rörelser och han reste sig hastigt upp som
om han blivit sträffad av en stöt och hans röda blick stirrade stumnt på ormen och hans svans var rak och spänd, men modern värkade inte ta nån notis om ormen.
En viskande röst nådde hans öron, men han förstog inte orden. De var främmande från hans innre men han förstog att det var endå något nära och kärt.
Han drog blicken mot de andra valparna och modern, León värkade inte ta nån notis om honom. Han mötte Masquerades blick men omvriden oroande blick innan han satte
sig ner stirrande efter den brinnande ormen, som försvan bort. Liksom så också rösterna.
Hon ville säga något till Masquerade men ändrade sig då modern sade att de kunde gå. Han hade lystnat halft, för han kände inget intresse om det.
En sen om det fanns en flock här? Det fanns endå en ännu större värld där utanför!
Han gav Masquerade en otydd blick innan han gick in i gen med stela steg.

(har tappat bort lösenordet till Melani D': så svarar med Lucai tills jag hittat det... om det är ok?^^' )

Melani tittade förbluffad på ormen som kom ut ur moderns gap. Hennes första instingt var att fly men hennes tankar ändrades snabbt. Inte var hon nån fegis? Eller kanske var hon det? Hon fnös ljudligt åt sina tankar, hon skulle minsann bita huvudet av den där ormen. Hon slängde en hastig blick på ormen och ångrade hastigt sina tankar. Den såg stark o skrämmande ut. Kanske räckte det med att hon smällde till den lite? Men innan hon hann göra nånting var ormen redan borta.Hon hörde med ett halvt öra Leon sa åt dem att de kunde gå men att Masquerad skulle stanna, så hon traskade lydigt iväg försjunkt i sina tankar. Hon skulle nog visa den där ormen när den kom tillbaka. Så hon lade sig i grottöppningen halvt gömd men om man tittade noga kunde man se ett litet varghuvud sticka fram ur grottans mörker(?), där skulle hon sitta och lurpassa tills ormen fick för sig att komma tillbaka. Att Leon styrde över denne visste hon inte fast hon hade sett hur den kom ut ur henens gap. Ingentligen ville hon inte ha något med ormen att göra men hon ville trotsa sig själv för rädslan fick inte styra handlingen, enligt henne.

Något fick hennes fokus på modern att rubbas. Något långt och ringlande kom ut genom hennes mun och tog form till en orm. Blicken följde ormen med tindrande intresse i den annars alltför ofta döda gröna blicken. Ormen var så vacker trots flammorna. Det var flammorna som gjorde den vacker. Ormens varnande väsande berörde henne inte utan fick henne att nästan hänfört att betrakta ormen. Moderns röst formades till ord vilka hon inte kunde urskilja eller förstå. Ändå kändes det som om hon förstod dem trots att dess innebörd var okänt. Men hennes intresse låg inte i hennes moders väsande. Även om hon hade en stor respekt till sin mor så var det nu eldormen som hade prioritet för hennes uppmärksamhet. Då ormen försvann iväg så väcktes en stark lust att följa den. Men inte tillräckligt stark för att hon skulle göra det. En ohörbar uppgiven suck lämnade henne. Då varelsen som stört hennes fokus försvunnit iväg återgick blicken till modern och genast infann sig tonen utav respekt i ögonen. Öronen vinklades framåt och då modern åter talade verkade hennes ord vara riktade mot dem vilket fick henne att genast uppmärksamt lyssna till dem. Då ljudet av moderns röst dött ut så satt hon stilla och försökte ta åt sig orden. Lagra dem någonstans där de inte skulle glömmas bort om hon lyckades med detta skulle visa sig i framtiden. Det verkade inte som modern skulle säga något mer och även om hon skulle det skulle hennes hjärna inte klara av att lagra mer information ändå. Hon lät frambenen glida framåt över underlaget så att hon hamnade i liggande ställning. Huvudet lades på tassarna och hon stirrade bortåt. Kanske väntade hon på att ormen skulle återvända.

|| ewwy tror du inte att du kan minska bilderna lite? allt blir så brett D: ||

Hon tittade på sina valpar, funderade om de hade lyssnat på vad hon sagt.
Hon hade sett Mirrors förvridna blick då hon framkallat "den älskade", hon
hade rynkat pannan men sedan struntat i det. Ingen av dem hade ju sett en
eldorm före. "Ni har alla krafter som kommer att visas. Ni kommer bli tränade...
Men det behöver ni inte veta en.." tillade hon. Hon kunde inte säga massor
av information på en gång. Deras valphjärnor skulle inte klara det så väl.
Men nu var det dags att ta itu med Masquerade, innan hade hon varit
allt för svag. Nog för att hon var det ännu men inte så farligt som förut.
Hon reste sig upp med möda och tog några bestämnda men lugna steg mot
Masquerade. Hon tittade runt på valparna, för att vara säker på att ingen
satt och tjuvlyssnade. Inte för att det skulle vara farligt. Men det var
bättre att prata enskilt en att ha hela skocken sammlad.

"Jag har aldrig hört dig tala, men jag värdesätter dig lika högt som alla
andra fast du aldrig sagt ett ord och jag hoppas Key gör detsamma."
orden var korta men endå något hon ville få sagt. Hon reste sig upp
med ett bittert leende och gick sen in i lyan och lade sig ner.
Hennes kropp vilade lugnt på det kalla golvet, men krafterna hade försvunnit
igen och hon hoppades att "den älskade" snart var tillbaka, hon behövde mat
och energie.

[Mahaha värdelöst! x'D Kom inte på nästan något att skriva! ;)]

Den vita lilla valpen såg förvirrat och storögt på sin mor då hon talade till honom.
Aldrig hört mig tala? Men hur gör man då? JAG VILL!
Han rynkade pannan, men hann inte mer förrän hon vände sig om och återvände till lyan.
Han lade huvudet frågande på sned så att den svarta manen råkade åka för ena ögat.

Jaha? Och vad skulle han göra nu då?
Han såg sig rådlöst omkring.
Hmm... Den där växten ser spännande ut., tänkte han och ryckte på axlarna, tassade fram till en köttätande planta.
Han nosade på den, petade till den med tassen.
Då hände något.
Plötsligt fann han sig med växtens käftar runt sin lilla tass, och den gröna växten färgades röd av valpens blod.
Han gnällde och ylade panikslaget.

Hjäääälp! tänkte han förtvivlat.
Någon måste väl höra mitt yl?
Han ylade, det lät nästan som ett skrik.
Det droppade rött från mellanrummet mellan växtens tänder.



(Så fail xD Men jag kom inte heller på nåt~)

Mirror tittade tyst in i den kalla väggen i lyan, satt stilla. Han ville inte sitta här. Han ville ut. Och vem hade talat till honom på det konstiga språk han hört?
Det hade viskat, otydligt. Ett språk som var långt borta men endå nära, som spanskan. Han rynkade pannan, men satt kvar.
Han hörde ord utanför, fast denna gång modern som talade, men han byrdde sig inte om hennes ord. Marcela var så koncentrerad på vad mor sade
helatiden. Och hon såg precis ut som mor, nästan.. Mot han själv, nog för att det fanns saker som de hade gemensamnt men endå.
Kanske skulle han bli mer omtyckt om han visade mer respekt till mor? Men hon hade ju själv sagt att hon inte ville att de skulle visa respekt
åt dem som de inte själv tyckte förkänade det, rätt dumnt sagt igentligen? Elr.. Han hade respekt för mor, eller han visste inte riktigt,
vad han kände för mor. Hon värkade inte älska dem. Det knöt sig i magen på Mirror men då mor kom in lyfte han blicken en kort stund och såg hennes
gestalt lägga sig ner igen och han suckade tyst och reste sig för att gå ut. Hans tassar klapprade tyst mot den stelnande lavan
och hans röda blick sökte under pannluggen. Han tittade på Melani, en kort stund innan han fortsatte ut.
Masquerade stog vid en växt, ett obehag växte sig fram, snabbt. Fast det var brodern som inte talade så kunde man ibland tro att det var

Mirror som inte gjorde det. Han var en tystlåten individ. Han skulle precis vända sig om då han såg växten öppna sina käftar och bita
sig fast i Masquerades tass. De röda ögonen glimmade till, var det ilska? Nej.. det var något intill ilska... men inte ilska. Han gav i från sig ett svagt
morrande läte. Innan hans tassar rörde sig snabbt fram tills han kom till växten. Den höll ett fast grepp om broderns tass, och något rött
kom ut från gapet. Mirror spärrade upp de röda ögonen och gav brodern en snabb blick innan han tog med sina valptänder runt växtens
stjälke, och försökte bita av. Men med valptänder så var det inte det lättaste. Han fälde ut klorna och höll ner lite av stammen och ryckte och rev i stammen
tills den lossade och han rammlade bakåt, och var nära att rammla på det röda varma som sipprade fram här och där.
Han hade en halv växt i munnen och blomman hängde lös med blod droppande från sina käftar. Han morrade ännu svagt innan han höjde
blicken och gav Masquerade en sökande blick. Mirror slängde växten i det varma flytande som brände upp den. Han tittade en kort stund på då
växten försvan ner i det varma röda innan han vände sig om mot Masquerade.
"Håll koll på dina tassar" sa han bara, rösten var valpaktig men endå en kall stämma kunde man höra om man riktigt lyssnade,
han sänkte huvudet och tittade ner mot den blödande tassen.
"Mor borde se" sa han sen och började gå mot lyan för att visa upp sin broders sår.

(svarar ennu en gång med Lucai eftersom lösenordet till Melani ennu är borta)

Melaní hade somnat där hon hade legat i grottöppningen. Men vakande nu med ett ryck. Vad som hade väckt henne visste hon inte men vaken det var hon. hon slängde en blick på sina bröder som tycktes leka med någon växt. Hon brydde sig inte. utan låg kvar där hon låg i hopp om att somna om.


(har inte tid eller ork att skriva nåt längre... tyvärr nästa gång blir det bättre:) )

[Okey nu är det såhär, alla får börja rolla med flockmedlemmarna, inom flocken. Håll er på reviret bara så får ni börja rolla med andra nu! :3 Vill få avslutat dethär rollet,
eftersom det bara är i vägen. Så det avslutas rätt så snart~]

León låg stilla inne i lyan, stillla om man inte lyssnade noga och hörde de svaga andetagen så skulle man nästan tro att hon var död.
Elr, hon var väl snare halvdöd. Jäkla skit. Varför alltid hon? Hon fnös och höjde huvudet. Hon ville ut, bort härifrån men endå
kunde hon inte förmå sig själv att resa sig upp och gå ut. "puta mierda" [jävla skit] mummlade hon, ormen hade fångat
ett byte nu, det kände hon. Men hon ville inte tänka så mycket mer på det. Hon stannade upp i sina tankar och svängde rastlöst
till med svansen och reste sig sen mödosamnt upp, vinglade till och märkte inte sin dotter Melani och var nära att snubbla över
henne men han hejda sig och gick runt, ut igen. Det hade börjat skymma igen, hon satte sig ner bredvid Marcela, de röda ögonen
tittade på henne. Hon var så lik henne själv, men med större koncentration en någon av de andra hade.
De alla var så tysta, stilla på något sätt. Hon öppnade munnen för att säga något men smällde sen ihop den igen och skakade
på huvudet och höjde sen blicken upp från sin dotter och såg plötsligt då Mirrow fick lös en bit av en växt och rammlade baklänges och

Masquerades blodiga tass. Ungar...
Mirrow var på väg mot hennes håll, och León skakade trött på huvudet och reste sig upp och gick stilla mot de två syskonen.
"Vad har ni gjort?!" suckade hon och tittade från den ena till den andra.
Hon tog ännu några steg frammåt mot Masquerade och böjde ner sitt svarta huvud mot hans tass och log bittert men började
sen slicka hans tass med sin tunga, stilla.
Snart skulle endå serpiente vara tillbaka med mat och då skulle de få något att äta med.