Som så ofta genom flockens så väl som personliga kriser fann hon sig själv isolerad från sina nära, försjunken i arbetet i Skuggfall. Titeln som ansvarig för arenan var inte alltid en lätt att axla, och höll henne från sitt hem i Civitas. Men denna gång bar hon ansvaret med en djupare förståelse och stolthet. Det var livsviktigt att Tenebris inte visade sin hand för omvärlden, och de samhällen de byggt upp som sköldar hade bara den tilltänkta effekten så länge de fortsatte att fungera även under interna kriser. Hon hade alltid vetat detta till någon grad, men ju mer hon förstod av vad Tenebris sanna motiv var desto viktigare kändes hennes personliga uppdrag.
Men, nu var det faktiskt dags för lite semester. Eller om det en gick att kalla det för det, hon var trotts allt en ambassadör och diplomat för Tenebris, så nog skulle hon jobba även nu. Men det skulle iallafall bli lite miljöombyte, och förhoppningsvis en mer avslappnad upplevelse än de stora event hon själv var huvudsaklig arrangör för. Minnet av fiaskot som var hennes senaste tillställning fick rysningar att gå  genom kroppen, hon kunde fortfarande bli akut illamående av ångesten det utlöste. Inget kunde gå så illa igen iallafall, det var väl nån sorts tröst.

Hon hade förberett arenan så gott hon kunde, hennes underordnade skulle hålla ställningarna medan hon var borta. En mindre gladiatorturnering skulle till och med hållas för ungdomar som ville kvalificera sig eller stiga i rank. Och alla besökare den närmsta tiden skulle informeras om festen i Kawazatrii. Det såg bra ut, det skulle gå bra, allt skulle klara sig utan henne för ett ögonblick.
Det enda stora hindret som kvarstod nu var själva vandringen till Ljusets Krigares revir. Hon hatade att vandra. Hennes kropp, eller främst hennes päls, var helt enkelt inte gjord för det. Men med Juno och Minervas hjälp, samt flera av teaterns stylister, hade hon iallafall fått till en uppsättning som skulle minimera tovor, släp och trassel, och fått på sig sin bästa vandringssele med ergonomisk förvaring såväl som stilren design.
Nu stod hon utanför arenans portar och väntade på Maksim samt hans bihang.
När de väl anlände var det något försenade, vilket inte kunde märkas på Maks o-brydda ansikte. Hon undrade om vännens svartsjukevarg till pojkvän var lika o-brydd över månvargshonan som följde honom. Tanken fick ett snett litet leende att spricka upp på hennes läppar och hon hälsade de två välkomna på sitt sedvanliga vis med två kindkyssar och hjärtliga tillrop.
"Så, ska vi ge oss av?"
Avrundade hon sedan presentationsrundan och intog en elegant pose. Även om hon helst sköt på själva vandrandet så länge som möjligt ville hon inte slösa någon tid, så det var väl bara att bita ihop och få det överstökat. I värsta fall fick Maksim bära henne när det blev för mycket.

[Malva, Maksim och Nunam heading to LKs fest, let's gooo!!]

Maksim och Nunam hade blivit sena, och trots att Nunam verkade stressad kunde han inte bry sig mindre. Det spelade ingen roll om de kom iväg några minuter mer eller mindre. Dessutom kände Malva honom, och hon borde veta att han inte var den som tog hänsyn till tider och annat. Innan han hade mött upp Nunam hade han sagt farväl till Prospero, vilket var orsaken till att de blivit sena. Han hade varit noga med att Nunam och Prospero inte fått syn på varandra. Gråblodet hade inte nämnt någon av dem för varandra, trots att han egentligen inte hade någon skyldighet till det. Nunam var bara en… tillfällighet.
    Trots det spred sig ett litet, svagt leende på hans läppar när han fick syn på Malva. Det skulle bli spännande att se hur hon tog vandringen, hon verkade inte vara den som gav sig ut på långa utflykter. 
    “Malva,” hälsade han och nickade sedan i sidled, “Nunam.” Han hade redan berättat för Malva att han hade en följeslagare, men han kände sig ändå tvungen att presentera dem. 
    Han nickade instämmande åt Malvas förslag.
    “Ni kan sköta snacket och prata mer senare, bäst att vi sätter fart nu.” Det var en relativt lång resa framför dem, och ju snabbare de kom fram desto bättre. “Snygg frisyr förresten.” Han gav henne ett litet hånleende. Själv hade han inte problemet med en lång päls, hade han haft det hade han förmodligen blivit galen.
    “Nå, hur känns det att lämna ditt lilla projekt åt några andra? Hur vet du att ungdomarna inte kommer slita sönder stället?” 

Sen stunden Nunam först sett Malva hade hon varit som tagen av hennes skönhet. Den rosa pälsen som slingrade i oändliga lockar. Hornen som tydde sig likt en krona på hennes hjässa. Och framför allt hennes gras, hennes karisma. Hon var så häftig. Nunam var förtrollad av Malva, förstod knappt hur hon plötsligt kunde befatta sig med någon som hon - tack vare Maksim alltihop, såklart. 
     Så mycket hon hade honom att tacka. Kanske kunde deras introduktion leda till en ny vänskap? Om hon inte redan tyckte att Nunam var en slapp dåre som sett till att både hon och Maks blivit sena. Hon var helt varm i ansiktet vid laget de började vandra, av skam förstås.
     "Förlåt så mycket att vi är sena! Det är helt och hållet mitt fel." 
     De började äntligen ge sig av och Nunam såg till att hålla jämna steg med sina resekompanjoner. Hon tänkte inte låta sig sinka dem ännu mer än hon redan gjort.
     "Åh, projekt? Vad-" hon harklade sig och talade lite långsammare. Hon avskydde att vara för på. "Förlåt om jag verkar framfusig, men om jag får fråga - vad arbetar du på för projekt, Malva?"

Hon sköt Maksim en avsmalnad blick, försökte lista ut om hånet bakom orden kom från att han tyckte hon såg fånig ut eller om han bara var självgod över att själv inte ha så mycket päls att bråka med. Oavsett vilket rörde det henne inte i ryggen, hon och Minerva och frisörerna hade lagt mycket tid på att se till att hon fortfarande var vacker och hon var mycket nöjd med resultatet. Och hon skulle inte byta bort sina lockar för Maksims tråkiga frisyr oavsett hur lättskött den var. Dessutom la hon ingen vikt vid hans omdöme - hans känsla för stil var kanske inte den bästa.
"Du, knip igen innan du får mig att ångra mig och vända om."
Tjaffsade hon istället tillbaka, orden bara halvt seriösa.
"Nej men jag har fullt förtroende för mina underordnade... och klarar de sig inte ett månvarv utan mig har jag inte gjort något vidare jobb med det här stället eller hur?"
Det var hennes huvudansvar att lära upp alla, så skulle något fallera hade hon bara sig själv att skylla. Men hon skulle tveklöst skrika öronen av en hel drös andra innan detta erkändes, om så bara för att lätta på trycket. Innan fiaskot med Levs invasion hade hon haft en enorm tillit till sin egen förmåga och antagligen känt sig betydligt mycket mer självsäker kring detta. Men det skulle hon inte erkänna hur som helst, bäst var bara att bete sig så självsäkert som hon ville vara igen. Fake it til you make it.
Hon vände sig till Nunam med ett svagt leende.
"Åh, jag är huvudansvarig för Skuggfall teater och arena. Men jag lämnar det i hyfsat kompetenta tassar, så det ska nog gå bra."
Hon log, även om hon inte var helt nöjd med att inte vara världskändis, igenkänd för sitt arbete av alla hon mötte.
"Men inga stora projekt är planerade just nu, inte förrän jag är tillbaka, bara mindre gladiatorspel. Vi vill ju inte konkurrera med Ljusets Krigare om landets uppmärksamhet."
Ett inställsamt fniss lämnade henne. Det var högst avsiktligt som hon låtsades om att arenan i sig inte var det största projektet av alla.