Upphetsat såg Paimonia på hur haren slängdes runt, hur pipen blev allt svagare. Såvida den inte dog var hon nöjd. Blev mor nöjd nu över deras prestation? Hon hoppades det. De svarta ögonen följde haren med blicken när den flög mot Phenex.
"Vi räknar ner från tio, och den som har haren på noll förlorar!", ropade hon uppspelt. Att se haren flyga fram utan att få vila i någon valps - förvisso vassa och elaka - tänder, det skulle vara mycket roligare. Det blänkte till i hennes ögon.

[Lite mänskliga lekar här, men jaja]

Plötsligt flög haren emot honom genom luften, dess trasig ben flängde åt alla möjliga håll och dess pipande började dö ut. Paimonias röst nådde honom. Den leken var inte lika roande, den som hade den sist borde få döda den, med regler att man inte fick ha den för länge. Han tog ett skutt mot haren och fångade den så att den hängde ifrån baken, de små valp tänderna borrade sig in i dess skinn och han såg emot Corson. Han kunde få det efter Phenex. Han kastade upp den i luften och fångade den i öronen istället, den tjöt och en ny rysning av välbehag for igenom den lilla kroppen. Sedan slängde han den vidare mot brodern. "Tio!" började han.

Leken började, och Naph väntade ivrigt på sin egen tur att få ha den. De andra kastade den fram och tillbaka, från Pai till Lamia till Abraxas och runt igen, och gång på gång önskade hon att hon själv skulle få höra det plågade skriet vid sina öron igen. Hon ville! Hon ville tugga på den! Utan att vara den som hamnade på noll.. Hon skulle inte förlora. Inte.
Phenex fick det blodiga knytet näst, och skickade den till Corson. Efter honom ville hon ha det. "Skicka till mig!", ropade hon med ett kort skratt. Varför fick de göra detta så sällan? Mor borde ge dem liknande uppgifter varje gång!

Corson stannade upp och gjorde sig beredd på att fånga den söndertrasade knytet. Käftarna särade på sig, och med precision fångade han det. Han tuggade en gång extra, och räknade i sitt huvud; nio. Trots att han gärna tuggat lite mer på haren, så kastade han snabbt iväg den till Naph, som uppspelt ropade efter den.

Så fort han släppt haren och den flög genom luften ropade han med en något sprucken stämma: "Nio!" Leken i sig var spännande och rolig, men tidspressen gjorde att det bubblade av upprymdhet i valpkroppen. Vem skulle hålla den sist?

Haren vars hjärtslag fortfarande slog i den dödsdömda kroppen kom flygandes emot henne efter att Corson hade haft den, till hennes glädje. Nio.. Hon var åtta, då. Fortfarande i säkert tillstånd. Kanske hann hon ta den mer sedan? Innan förloraren kom? Hon hoppade inte efter djuret då det kom flygande, men vek av åt sidan innan den landade i gräset så att hon ändå fick ett grepp. Ett uppspelt leende spelade på hennes mörka läppar, och de svarta ögonen glittrade av entusiasm då hon tuggade på de söndertrasade delarna. Svansen hade börjat vifta bakom henne och hon kastade upp den sönderplågade varelsen till nästa syskon att fånga.
"Åttaaa!" Hon drog ut på ordet något och följde djurets båge med blicken ovanför.

[Svarar igen bara för att<3]

Paimonia såg sin chans att åter igen få djuret. Hon vägrade vara förloraren, så det var bäst att ta den nu, medan det fortfarande var tryggt att ha den. Hon kröp ihop något och sköt sedan ifrån. Hon tryckte ut framtassarna för att putta bort eventuella syskon.
När hon bet sig tag i pälsen upptäckte hon att det inte var ett bra grepp. Så fort hon landat använde hon tassarna för att få ordning på den, innan hon tuggade lite, bara för sakens skull. Sedan, kastade hon åter upp den igen, men den här gången mot Abraxas.

"Sju!", ropade hon och de svarta ögonen blänkte.

[jag med, muh<3]

Det trasiga lilla djuret flög fram och tillbaka mellan valparna. Abraxas följde haren med blicken och rörde sig runt syskonen i jakt på en lucka. Lekens siffror sjönk. Han skulle behöva vara med och fånga den, åtminstone en gång. Och det skulle inte ske på nollan. Så mycket var säkert! När leksaken som flygandes tog han sats för att hoppa, men blev bortknuffad av Paimonia. Han hamnade ur balans man lyckades hålla sig på alla fyra.
"Loppa." väste han irriterat åt henne.
Det var hans tur att ha den. Inte hennes. Om hon hört honom eller inte kunde han inte säga, men haren kom farandes i hans riktning. Han fick lov att backa ett par steg för att kunna få tag i den, men lyckades. Han slog tänderna om dess huvud och hörde hur det krasade till. Hade han dödat den? Det hade i så fall inte varit hans mening. Eller hade den varit död sen en stund tillbaka? Kanske, pipen hade nog avtagit för några kast sen.
"Sex!" sade han och kastade den vidare.

Det hade gått snabbt sedan han själv haft haren och nu var de nere på Sex, ville han ha den igen var det bäst att ta den nu. Pipandet från djuret hade redan dött ut men om han kände sina syskon rätt skulle leken hålla på tills att någon förlorat. Abraxas röst ljöd ut efter att haren åter flög i luften. Snabbt var han framme att ta den. Tänderna sjunk in i den södertrasade kroppen, mitt över revbenen, och åter kunde lätt krasande ljud höras. Han var snabb med att slänga iväg den emot en av syskonen igen. "Fem!" Nu när siffrorna började bli lägre så kom han på att syskonen kanske inte skulle ta den. "Och den får inte nudda marken, då har den som är närmast förlorat!" Det skulle nog få dem att ta den, trots de låga siffrorna.

Corson gläfste uppspelt åt sina syskon. Naph hade tagit den, sedan hade Paimonia fått den, skickat den vidare till Abraxas och nu hade Phenex den igen. När hans broder slungade i väg den började han springa i dess riktning och tog avstamp och fångade den något ostadigt och kände hur den höll på att glida ur hans käftar. Valpen bet ihop hårt och kände hur tänderna sjunk igenom den ludna pälsen och vidare genom huden, och den metalliska blodsmaken blev betydligt krafter. Men han hade inte tid att njuta av situationen, i och med att sekunderna fortsatte ticka. Så fort han fått en stadig ställning igen kastade han den vidare. "Fyra!" tjöt han, och slickade sig hungrigt om läpparna.

Siffertalet började bli lågt nu. Han ville verkligen inte vara den som fångade haren vid noll. Inte heller ville han vara dem som var närmast om den skulle slå i marken. Corson kastade iväg djuret igen. Den var hans. En gång till, sen skulle han försöka undvika den. Och springa så långt bort från den som han kunde om ingen fångade den. Han tog sats och slog käkarna om det nu döda djuret. Han såg snabbt bland syskonen. Vem kunde han skicka iväg den mot? Lamia hade inte haft den på ett tag nu, och hon såg hungrig ut. Haren hade knappt några hela ben kvar i kroppen kändes det som men han gjorde sitt bästa för att få bort den till systern.
"Tre!" ropade han så alla skulle höra honom.
Det började bli spännande nu. Och han var helt klart hungrig nu. Lusten att istället ha börjat äta på varelsen hade varit stor, men deras mor hade inte sagt att de fick lov att börja äta.

Sakta men säkert hade dagen börjat gry, och försiktigt letade sig de första solstrålarna ned i den varma lyan. Den unga honan som låg tätt intill sina syskon, i hopp om att värme och närhet lättare skulle ta henne genom nattens kalla, mörka timmar, hade legat med ögonen öppna tillräckligt länge för att se gryningsljuset krypa närmare och närmare tills dess att det började sticka henne i ögonen. Varför hon denna natt inte kunnat sova lika många timmar som hon annars brukade var hon osäker på. Natten var alltid mörk, alltid kyligare än dagarna. Men den skrämde henne inte. Inte heller denna natt hade den lyckats sätta skräck i kropp och sinne på henne. Ändå hade hon inte kunnat finna den frid som krävdes för att drömmarna skulle få grepp om henne och ta henne till platser hon visste inte fanns i verkligheten. Kanske var det för lockande? Tanken på att saker och ting dolde sig där ute i mörkret, saker som hon inte skulle få chansen att upptäcka förrän mor ansåg henne gammal nog att vandra själv genom natten. Var det frestelsen som denna natt blivit för stor och hållit henne vaken?
De bruna öronen knyckte till i samma stund som hon kunde höra hur modern rörde på sig längre in i lyan. Diskret sneglade hon åt sidan, utan att flytta huvud eller kropp en millimeter. Detta var en tid då de förväntades sova. Vetskapen tvingade henne att trycka sig tätt intill marken, inte avslöja att hon legat vaken alldeles för länge och låtit tankarna vandra iväg med henne. Men så hörde hon moderns röst, och genast insåg hon att det inte varit nattens lockande hemligheter som drivit drömmarna på flykt. Detta var en dag olik alla andra. Idag skulle någonting ske som ingen av dem varit med om tidigare. Hjärtat slog ett extra slag i den lilla bröstkorgen. Om det berodde på den förväntan som sakta smög sig över henne, eller vetskapen om att de som inte presterade tillräckligt bra skulle ställas inför hårda konsekvenser, det kunde hon inte avgöra. Självklart var hon mån om sina syskon. Men ju fler dagar som passerade, ju fler lektioner de gavs om kraven som ställdes på dem, hade hon börjat ana att hon kanske brydde sig för mycket. Hon ville inte utsättas för bestraffningar, lika lite som någon av de andra syskonen ville det. Men heller ville hon inte se några av sina syskon utsättas för den grymhet bestraffningarna innebar. Det var lätt att vända blicken åt ett annat håll, men inte lika lätt att svälja klumpen som varje gång någon av dem blev tillrättavisad satte sig i halsen på henne. En lätt suck undslapp henne, men i samma stund som modern klev över högen av valpar vinklade sig öronen åt sidan och hon följde modern med blicken tills dess att hon försvunnit genom lyans öppning. Denna dag innebar nya prövningar.
Men i samma stund som hennes syster gav sig i akt att väcka dem som fortfarande sov satte hon sig långsamt upp och gav dem alla en lång blick, vilka känslor och tankar som kunde tänkas röra sig innanför pannbenet på henne gick inte att avläsa, innan hon åter riktade blicken mot lyans öppning. De vita ögonen avslöjade sällan vad hon tänkte på. Kanske var det hennes sätt att överleva i familjen hon fötts in i, att hon tvingat sig själv att inte låta sig avläsas så enkelt. Om mor, och syskonen, kunde se hur mycket hon faktiskt brydde sig och tog illa vid sig i vissa tillfällen skulle hon helt klart klassas som svag enligt dem alla. Till vilken nytta var hon om hon ansågs svag? En knuff från syskonen som började röra sig ut ur lyan förde henne åter tillbaka till nutid, och hon reste sig upp. Men istället för att följa resten av valparna ut stod hon kvar, avvaktade. Försiktigt vände hon blicken bakåt, mot den syster som tidigt klassats som kullens svagaste. Bröstet kändes alltid lite tyngre varje gång hon såg på systern och såg henne kämpa. Abizou hade inte bett om den sjukliga kropp hon hade. Det fanns ingen rättvisa i att hon inte skulle orka hänga med i samma tempo som alla de andra när hon hade minst lika mycket vilja som dem att klara alla prövningar. Men Lelirium vågade aldrig se på sin syster med medlidande i blicken. Hon vågade inte se på henne som om hon var en ynkling som behövde all hjälp hon kunde få. Inte för moderns skull. Inte för de resterande syskonens skull. Det var för Abizou's egen skull. Systern skulle inte uppskatta att hon möttes av blickar som uttryckligt visade att andra tyckte synd om henne, det skulle då Leli själv aldrig uppskatta. Förbarmande var värre än alla hugg och slag man någonsin kunde mötas av. Just därför sträckte hon på nacken, knyckte den åt sidan och fortsatte att sträcka ut kroppen och mjuka upp musklerna tills dess att systern lämnat lyan före henne. Att vara sist var aldrig en fördel. Men hon kunde inte låta bli att vilja ha uppsikt över de andra. Kanske speciellt över sin syster. Dessutom kunde hon offra en morgon som den siste att lämna lyan.

Utanför lyan satte hon sig lydigt ned bland resten av sina syskon. Mor talade. Och när mor talade, så lyssnade man. Det var hårda ord. Hårda, ärliga ord de möttes av som skulle elda på de viljestarka valparna med krigarhjärtan, och lämna de resterande med en tung känsla i bröstkorgen av att inte räcka till. Det gällde att ta till sig det modern sa, och använda det för att pressa sig själv till att göra sitt yttersta. Om man själv inte trodde att man räckte till, vad tjänade det då till att ens försöka?
Den intensiva, vita blicken vandrade från moderns ansikte ned till hennes tassar som stadigt höll fast en hare. Öronen knyckte till ovanpå hennes huvud, såg till att hon inte missade ett ord av vad modern sade, samtidigt som hon iakttog haren med skarp blick. Det var alltså så de skulle prövas. Jakt. Ordet fick den unga honans blick att smalna, och viljan att göra sitt yttersta blandade sig med ivern som kom smygande uppför hennes ryggrad. I samma sekund som moderns grepp om haren släppte, riktade Leli åter blicken emot hennes ansikte. Varenda muskel i hennes kropp var på helspänn. Så gavs de klartecken att jakten börjat, och alla valparna dundrade iväg utan att blinka. Men hon tvingade sig själv att hålla sig kvar. Om så bara för någon sekund. Blicken stirrade intensivt på modern, exakt vad som dolde sig bakom de vita irisarna var omöjligt att avläsa. Men så lyfte hon ena framtassen, och så var även hon iväg. Syskonen hade fått ett försprång som mycket väl kunde kosta henne segern, men kanske var det det som varit meningen från första början? Det märktes snabbt vilka som var snabbast, vilka som inte tänkte låta någonting stå i deras väg. De som lade sig i täten knuffades, använde rå styrka samtidigt som de förlitade sig på sin snabbhet med allt fokus på den lilla gnagaren som skräckslaget rusade fram genom skogen. Lelirium höll sina steg långa, men inte speciellt snabba. Hon höll sig vid utkanten, lite bakom klungan av syskon. Och i samma stund som hon hörde sin syster slå i marken bakom sig stannade hon.
"Abi..." Ljudet från syskonen som fortsatte efter haren, försvann in bland träden i en kamp både mot varandra och sig själva, ekade mellan trädstammarna medan hon med försiktiga steg närmade sig systern som ramlat ihop på marken. Det fanns ingen rättvisa i det här. Resterande syskon kunde springa och slåss bäst de ville. Medan Abi inte ägde den fysiska kraft som krävdes.
Hon stannade upp tätt intill sin syster, men höll sig från att knuffa i henne med nosen. Inget medlidande kunde skymtas i hennes blick. Men en tydlig glans av oro, som även speglades i hennes kroppsspråk, lyste igenom den mask hon kämpade med att hålla uppe.
"Abi, res dig upp. Kom igen, inte kan du låta de andra ta hem det här! Res dig!" Hon sänkte framdelen, så att bröstkorgen och armbågarna vilade emot marken. Huvudet lades på sned, och hon log ett försiktigt leende.
"Jag vet att du orkar, kom igen!" Svansen rörde sig sakta från sida till sida bakom henne, och hon lade sin vänstra framtass på systerns högra. Viljan att kämpa lyste i hennes ögon, och hon önskade av hela sitt hjärta att hon kunde överföra lite av sin egna styrka till systern. Så att hon skulle orka resa sig upp. Så att hon skulle fixa det här. Men så knyckte hennes öron till, och hon reste sig hastigt upp. Kali hade börjat röra sig åt deras håll, och i samma stund som hon kunde skymta modern komma närmare backade hon bort från systern, lät svansen hänga stilla bakom henne och öronen strök sig bakåt mot hennes nacke. Blicken lade hon på marken framför sina egna tassar. Hon förväntades fokusera på jakten. Inte sin syster. Det knöt sig i magen på henne när hon hörde moderns ord, innan hon grep tag om systern och lyfte upp henne på benen igen. Men det blev inte mer än så. Lelirium höjde blicken och såg efter modern när hon sedan fortsatte emot de andra valparna, de som jagade efter haren. Svansen hängde fortfarande stilla bakom henne, och det tog en stund innan hon förmådde röra på sig igen. Hon gav systern en svårtolkad blick, ville försäkra sig om att hon inte var skadad.
"Kom, Abi." Masken sprack, och ett vänligt leende smög sig fram på hennes svarta läppar innan hon började gå åt det håll där modern och de andra befann sig. Uppläxningen syskonen fick var svår att undgå, och när hon stannade upp en bit ifrån dem var hon väl medveten om vad som förväntades av dem alla. Frågan var bara om hon skulle kasta sig in i leken syskonen redan byggt upp.

De var igång igen. Lika snabbt som förra gången, om inte snabbare. Adrenalinet som pumpades genom deras små kroppar drev dem att springa snabbare, ta ut stegen längre. Och även denna gång följde hon med, men med samma långa, tillbakahållna steg som gjorde att hon låg lite bakom, lite efter. Blicken följde syskonen intensivt, lyssnade till hur de ropade till varandra, hur de faktiskt lyckades samarbeta. Hon höll sig på sidan, iakttog endast men var noga med att hålla nästan jämna steg. Det tog inte lång stund, innan de lyckats lura haren i Pai's käftar. Hennes grepp om det lilla djuret såg inte utan att svikta, och därför saktade hon in. I lugn takt gick hon ytterligare några meter, innan hon stannade upp. Leken som tilltagit mellan syskonen hade tydligen bara börjat. Skriet som lämnade det lilla djuret i samma stund som hennes broder bröt dess ben fick blicken att smalna. Det var ett byte. En måltid. Inte värd att lägga mer energi på än själva jakten. Hon behövde inte tycka synd om den. Inte ett dugg. Men så kom hennes kära syster med ett förslag hon inte förstod sig på. Skulle de dra ut på djurets lidande ännu mer..? Sakta vinklade sig de bruna öronen bakåt mot nacken, och huvudet sänktes en aning medan hon såg på hur syskonen förvandlade gnagarens död till en utdragen, våldsam lek. Alla tecken på känslor hade lämnat hennes ansikte, och den vita blicken var lika hård som sten medan hon stod och iakttog de andra. Masken hade åter lagt sig över hennes ansikte.

Det gick tydligt att se irritationen och besvikelsen i de blekgula valpögonen som betraktade syskonens framfart mellan träden, hur de obehindrat jagade haren, tävlade med varandra om att visa sig bäst, visa sig värdiga. Hon vände ner blicken mot sina blekgrå, magra tassar. Hon skulle troligen aldrig få chansen att göra något sådant, och det smärtade hennes själ, något enormt. Det var inget fel på hennes inre, men ingen såg någonting av det, såg inte kämparglöden som brann där inne. Det enda de såg var hennes bräckliga, sjuka kropp. En individ de kunde trampa på för att visa sig själv bra. Det gjorde henne så otroligt ursinnig. Då hon hörde sitt namn uttalas, eller åtminstone en förkortning av det, så vred hon blicken emot den bruna systern som tydligen hade stannat upp och nu stod vid hennes sida. Den gula blicken såg avvaktande på henne, kanske misstänksamt till om hon skulle slå på den som låg, eller förbryllad över det faktum att hon verkade...bry sig. Hon visste inte riktigt vad, men konstigt var det. När uppmuntrande ord sedan lämnade systerns mun så förvreds hennes anlete i en förbryllad grimas. Hon trodde inte riktigt sina öron, eller ögon för den delen. Hade hon någon baktanke med det hela? Mer än så hann hon inte spekulera innan hon hörde moderns kalla, hårda stämma vilket fick hennes blick att genast vändas upp emot henne. En känsla av rädsla ven igenom hennes kropp utom hennes kontroll då modern morrade och sedan tog ett tag om hennes nacke. Hon trodde nästan att hon skulle bryta den, men det gjorde hon inte, drog endast upp henne på tassarna och vandrade sedan vidare. Lämnade efter sig en isande kall känsla längs med ryggraden på den unga valpen. Systern vid hennes sida talade igen, uppmanade henne till att följa med henne. ''Varför bryr du dig ens? Varför gör inte du som alla andra och använder mig som en trampbräda för att visa dig bra?'' ofrivilligt så sprack rösten på henne och hon fick bita ihop käkarna för att hindra känslorna från att överösa henne. Hon hade velat fortsätta, hon hade velat säga att livet var orättvist och att hon inte hade valt något av detta och hur mycket hon hatade att antingen bli sedd på med medlidande eller hopplöshet. Hat hade hon inga problem med, men det andra var outhärdligt. Vad hade hon gjort för att förtjäna detta? Hon sade dock inget, för trots allt så visste hon att det inte skulle förändra något, annat än att möjligen reta upp de andra. På svaga, vingliga ben så följde hon dock med systern i riktning åt de övriga valparna, varför visste hon inte, men antagligen för att det var bättre än att ligga och älta samma tankar om och om igen. Hon var och skulle förbli sjuk och svag, men hon tänkte aldrig någonsin finna sig i det.

Lamia följde upphetsat djuret som flög valparna emellan. Hon hörde hur siffrorna tickade nedåt och började känna en lätt oro i sin kropp. Då Corson åter fick fatt det ludna byltet så såg hon sin chans. Han slungade iväg den i nästan hennes riktning så hon tog två säkra språng och hoppade upp i luften för att fånga den innan någon utav de andra valparna fick chansen. Hon hade bestämt sig för att snabba upp leken lite.
"TRE!"
Skrek hon sekunden innan munnen fylldes med päls och blod, hon visste inte om djuret fortfarande var vid liv. Kanske hade den svimmat av smärtan, kanske hade den faktiskt dött. Hon reflekterade inte över det ens för en sekund. Så fort hon tog mark ruskade hon om det lilla bytet, och slungade sedan vidare det till en gestalt hon såg i ögonvrån. Bara så den inte skulle vara närmast henne.
"TVÅ!"

Lamia räknade ner två siffror, det betyda att de var på ett. Lelirium och Abizou närmade sig dem och han flinade slugt, flög fram emot kaninen som åter var i luften, och fångade den. Han hade nite lång tid på sig och direkt, och välriktigt, slugnades haren iväg emot den helbruna systern. Hon såg inte ut att direkt avundas leken, men skulle hon nu fånga den? Nu när när hon skulle bli noll? "ETT!" ropade han när haren snurrade genom luften emot henne. Hur än hon gjorde skulle hon vara förloraren. Fångade hon den få var hon noll, och förlorade, fångade hon den inte skulle hon vara närmast när den damp till marken och därmed förlora. Han sneglade snabbt mot sin bleka syster. Trots att han mestadels fokuserade på att själv stiga i moderns ögon hade han inte kastat den mot henne, hon hade skämts nog genom att inte ens hållit sig kvar i jakten. Men Leli, hon hade i början varit med, för att sedan sinkas efter, varför? Han visste inte men nu skulle han ge igen. För vad? Inget. Men det var kul.
Han flinade lätt innan det dog ut. Skulle de få äta nu? Haren var redan död och med leken avslutat, och harens ljuva skrik som dött ut, så gjorde sig hungern påmind. Den morrade lät i hans buk.

Pai fångade sju. Efter det räknades ner i hastig fart, dalade ner till tre innan Lamia fångade nummer två. Under tiden hade Abi och Leli anlänt, en blek figur och en gestalt med en ljusare brun grundfärg. Hon gav sjuklingen en kort undrande blick innan hon såg på det friskare syskonet. Hade de stannat för varandra?
Naph hann inte tänka längre på det. Hon hade planerat att ta den näst sista, för dramatikens skull, men då hon skulle hoppa efter den sjönk Phenex snabbt emellan och tog tag i den. Hon hade bara fått den en gång.. Det räckte egentligen nog, men det gav henne inte sina fulla nöjen. Hon ville slita i den mer, känna glädjerusen som spirade i hennes kropp då det färska blodet rann emellan hennes tänder. Det var dock nu för sent för det.
Hon drog sig undan.
Med hastiga steg försvann hon något bortåt, för att inte bli förloraren i spelet, men brodern verkade redan ha ett mål. Han hade inte planerat att kasta den på henne, inte på Corson eller Rax eller Pai eller tillbaka på Lamia.
Först trodde hon att han siktade på den svagaste. Det var väl något.. Fegt.. Då hon knappast kunde springa ifrån - men lättnaden steg då den brunsvarta siktade på en som faktiskt kunde ha undvikit.
Hon stannade upp då den förstörda varelsen slungades emot Lelirium.

Systerns ord hade inte undgått henne. De fick ett lätt tryck att lägga sig över hennes bröstkorg, och för ett ögonblick övervägde hon ifall hon skulle svara henne eller låta bli. Aldrig tidigare hade hon gjort någonting elakt mot någon av syskonen. Möjligtvis att hon kanske sparkat någon av dem lite väl hårt medan de fortfarande diade, och girigheten över maten hade fått henne att knuffa dem ur sin väg. Men sedan den dag hon kunnat stå på sina långa, rangliga ben och sakta men säkert börjat bilda sig en uppfattning om den värld hon levde i hade hon aldrig huggit mot någon av de andra eller avsiktligt tagit en chans att trycka ned dem för att lyfta sig själv. Kanske kunde det anses vara underligt, att hon inte var den buffliga eller uppkäftiga valpen som älskade att pika sina syskon, speciellt i den familj hon vuxit upp i. För alla de andra syskonen verkade det så självklart att man skulle hugga och slå, klättra över varandra i strävan efter att få vara den bästa. Störst, snabbast, starkast. Hon själv hade ännu inte förstått varför. Självklart fanns den där, längtan. Djupt inom henne brann den, kanske lika starkt som inom hos hennes bröder och systrar. Längtan att få se stolthet i moderns blick. Att få höra henne ge beröm. Att få bekräftelse för att man skött sig, att man varit duktig. Men dessvärre var den inte tillräckligt stark inom henne för att hon skulle kunna bortse från att de andra valparna faktiskt var hennes syskon. De var en familj. Av samma kött och blod. En del av blodet mäktigare än det andra. Så varför skulle hon behöva ge sig på den som redan klassats som den svagaste för att själv få känna att hon hörde hemma i den här familjen? Varför ansågs det så konstigt att hon stannat för att se så att hennes syster inte gjort sig illa när hon ramlat? Varför blandades känslan av att modern aldrig någonsin skulle kunna vara nöjd med henne, med känslan av att hon nog aldrig skulle kunna gå lika långt som det krävdes för att visa sig värdig.
Smärtan i bröstkorgen blev bara ännu mer intensiv när hon vände på huvudet för att möta sin systers blick. Det var inte medlidande som fått henne att stanna upp. Hon hade heller inte haft några dolda avsikter med att försöka få den andra honan på tassar igen. Varför behövde allt vara så komplicerat?
"Du är min syster." Orden lämnade hennes läppar i en aningen lägre ton än det var tänkt, men så fort de sagts bjöd hon sin syster på ännu ett vänligt leende innan hon kastade sig framåt för att hinna i kapp de andra syskonen, för att se om de denna gång skulle lyckas fånga den där haren.


Kyla. Var det enda man kunde avläsa i den unga honans ansikte medan hon lät blicken följa haren som kastades från den ena ivriga valpen till den andra. De vita ögonen studerade noga syskonens ansiktsuttryck, hur de rörde sig, följde haren när den seglade genom luften. Kanske var detta ett tillfälle för henne att känna samma glädje som de andra. De hade ju faktiskt roligt. De lekte tillsammans, såg verkligen ut att njuta av stunden. Detta var ett av få tillfällen då de faktiskt samarbetade och kunde njuta tillsammans. Men vad som hindrade glädjen från att skölja över henne av att se syskonen leka tillsammans var faktumet att det var död och smärta som förde dem samman. Var det såhär det alltid skulle vara? De skulle endast kunna enas och ha roligt på bekostnad av ett oskyldigt liv som aldrig gjort någonting för att förtjäna all smärta det utsattes för? Måhända att det var en hjälplös gnagare, ett byte. Men var det inte bättre då att bara döda den och ta del av köttet den erbjöd, istället för att slita den sönder och samman i en tortyr som såg ut att kunna pågå hur länge som helst?
Haren kastades emot Lamia. Systern fångade den med ett fast grepp, räknade ned. Två gånger. Kanske skulle förvåningen varit större om det varit någon annan av syskonen. Så kastade hon den vidare, med en styrka som antydde att hon inte ville vara i närheten av den i samma stund som den skulle förlora sitt värde enligt leken. En av bröderna, Phenex, tog sats och kastade sig efter det trasiga stycke som tidigare varit en hare. Han fångade den, utan problem, men nu kvarstod frågan... vem skulle han kasta till? Så uppfattade hon att han riktade uppmärksamheten mot henne, och stycket som bestod av sönderslitet skinn och kött flög nu genom luften i hennes riktning. Inte en muskel rörde sig under skinnet på den unga honan. Hon kunde känna allas blickar riktas mot sig, men hon höll blicken stadigt fäst på det döda djuret som kom seglandes emot henne.
Med ett dämpat ljud slog haren, iallafall det som var kvar av den, i marken just framför hennes tassar. Hon hade iakttagit syskonen tillräckligt länge för att veta vad leken gick ut på. Men fortfarande var hennes ansiktsuttryckt kallt, känslolöst. Inte minsta lilla ledtråd gavs om vad som kunde tänkas pågå innanför hennes pannben. Tyst studerade hon stycket av kött, ben och päls som nu låg just framför nosen på henne. En sekund passerade. Två, tre... Så höjde hon sakta huvudet och blickade bort mot syskonen som nyss glatt och ivrigt kastat omkring på haren. Hon blinkade långsamt, innan hon utan ett ljud vände sig om och gick bort mot den ljusa systern, Abizou. Med samma hårda uttryck som tidigare ställde hon sig tätt intill hennes sida, innan hon valde att rikta blicken emot henne.
"Skulle du vilja det?" Rösten var nästan lika hård och svårtolkad som hennes blick. "Att jag var som de andra?"

// Murph, vet inte om det här är avslutat eller något, men svarar ändå c: //

Paimonias upphetsning steg allt eftersom numren sjönk. Hon fick inte haren efter att hon kastat iväg den, men hon följde den när det trasiga stycket seglade igenom luften mellan syskonen. När Phenex fångade den på ett så hade hon blicken stint riktad åt hans håll. Om han skulle kasta åt hennes håll... Hon rynkade på nosen åt tanken, men så slungade han iväg den åt ett annat håll. Den svarta blicken följde den, och det var först när haren slog ner vid Leliriums tassar som hon la märke till att både sin hemburna syster och Abizou hade kommit fram.
Lelis anlete var kyligt och uttryckslöst. Sedan vände hon sig om och sa något till Abi. Pai flinade.
"Ser ut som om någon är en dålig förlorareeee", spann hon, tillräckligt högt för att de närmsta skulle höra, och tillräckligt högt för att Leli skulle höra om hon lyssnade uppmärksamt.

Han såg hur köttstycken singlade genom luften, från syskon till syskon. Han lyssnade noga till vilken siffra det var och om haren skulle komma mot honom. Rörelser i ögonvrån fick honom att tappa fokus för en kort stund. Lelirium och Abizou hade till sist anlänt. Han hörde Phenex stämma ljuda. Sista siffran. Den som fångade eller var närmast skulle förlora. Hastig knyckte han på huvudet för att se i vilken riktning brodern kastat deras temporära leksak. För ett kort ögonblick undrade han om han medvetet siktat in sig på den svaga, ljusa systern. Ett ogillande uttryck spelade i Abraxas ansikte. Han var kanske inte den som behandlade henne bäst. Han använde henne också som språngbräda. Men att kasta till någon som uppenbart inte skulle kunna, även om hon hade kämpat för sitt liv, var bara fel. Framför allt när han visste att hon återigen skulle bli förlöjligad.
    Då den mörka valphannen insåg att brodern inte alls siktat på Abizou släppte hans missnöjda min greppet. Det byttes istället ut mot ett intresserat. Oavsett vad skulle Lelirium förlora, men frågan var om hon skulle fånga den eller om hon skulle låta den falla till marken. En dov duns hördes när den slog i marken. Hans röda blick studerade hennes ansikte. Tomt. Han kunde inte avgöra vad det var hon tänkte på. Abraxas lade huvudet lätt på sned då systern vände och satte sig intill den ljusa. Hon rörde på läpparna men kunde inte höra vad hon sa.
    "Ser ut som om någon är en dålig förlorareeee."
Paimonias röst fick honom att ta blicken från systrarna. En del av honom ville hålla med henne. Hon hade förlorat. Och hon såg onekligen... Ja, han visste faktiskt inte. Han fann henne för tillfället rätt svårtolkad. Vad som helst kunde försiggå innanför hennes pannben. Men någonting sade honom att det inte var leken som fått henne sluta sig till Abizous sida. Inte hela anledningen i alla fall.

Det knyckte till i det ena av de ljusa öronen när systerns, Paimonias, hånande ord nådde henne. För den som var uppmärksam kunde en förändring i det kalla ansiktsuttrycket uppfattas, men det var en så svag, snabb skiftning att syskonen som stod så pass långt bort aldrig skulle ha kunnat lägga märket till den. En skugga drog för ett kort ögonblick över den vita blicken, och de stora öronen vinklades båda bakåt, åt det håll där de andra syskonen befann sig. Hela hennes uppmärksamhet hade vilat på Abi, då hon inväntade svar på den fråga hon ställt just efter att haren landat framför hennes tassar och på så sätt utnämnt henne till förlorare. Men den andra systerns ord hade ändå inte undgått henne, Leli's gissning var att Pai sagt dem tillräckligt högt i avsikt att hon inte skulle kunna missa dem, och trots viljan att ignorera systerns nedlåtande ord så kunde hon nu inte låta bli att åter rikta blicken bort mot syskonskaran.
Pupillerna var så smala som de bara kunde bli medan hon lät blicken vandra från det ena syskonet till det andra. För den som tog sig tid att studera hennes ansiktsuttryck lite extra noga kunde man lägga märket till en tydligt rynka på nosryggen som talade för missnöje. Och när blicken till sist fann Paimonia så stannade hon upp, granskade henne länge. Det såg för ett ögonblick ut som att hon hade tänkt säga någonting. Som om väl valda ord lagt sig till rätta på hennes tunga och bara väntade på att uttalas. Men det enda som undslapp henne var en fnysning. Låg, tillbakadragen. Som om den endast var menad för henne själv att höra. Det fanns inget att säga till systern. Fanns inget att säga till någon av de andra syskonen heller för den delen. Hon kunde se det i deras ögon när de mött hennes blick, när de granskat henne. Enligt lekens regler var hon förloraren, vilket innebar att hon i allas ögon nu var en förlorare. Kanske var det menat att det skulle få henne att må dåligt, få henne att vilja skaka av sig nederlaget och bevisa att hon minsann inte alls var någon förlorare jämfört med resterande syskon. Men sanningen var den att... hon kände ingenting. Inte sorg. Inte besvikelse. Inget sting av orättvisa. Inte ilska.

Och kanske var det tack vare just det som hon kunde lyfta huvudet högt, le vänligt emot sin konkurrensinriktade syster med spetsade öron, för att sedan åter rikta all uppmärksamhet emot den ljusa systern vid sin sida och tålmodigt fortsätta vänta på hennes svar.

De vintrigt kalla ögonen hade följt den livlösa stycket noggrant. Corson själv hade stannat upp, medveten om att han hade deltagit i leken för sista gången. Spänningen hade avtagit en hel del, när han insett att han inte längre var den som hade en chans att förlora. Det var då han insåg det tråkiga med leken - det fanns bara en förlorare, ingen vinnare. Kort fnös han.

Haren landade vid Lelirium, som inte alls var delaktig i leken. Istället var hon sida vid sida med Abizou. På ett vis uppskattade han att Lelirium blivit förloraren, och inte Abizou - det uppenbara offret. Men när han såg på dem, så kunde han inte låta bli att tänka att de båda var förlorare. Corson förstod inte riktigt hur Leli resonerade, när hon hjälpte sin svaga syster än delta i deras gemenskap. Det var ett tankesätt han inte hade. För honom handlade det alltid om han själv, och Kali. Syskonen var suddiga gestalter omkring. Men han skulle inte ljuga, ibland uppskattade hans syskonens sällskap. Om än han hade svårt för samarbete och att leka i grupp, rent generellt, så hade han som vilken valp som helst behovet av andra.

[Ville bara skriva något~]

[Passar på att svara här<3]

Haren - om man ens kunde kalla den för det längre, byltet av kött hade inte gått att känna igen på flera rundor - landade framför Leliriums tassar utan att hon fångade den och efter dunsen kändes tystnaden total. Naph väntade endast på reaktioner att underhållas av, dels för att hon inte deltog i den plötsliga händelsen, dels för att hon inte kunde förmå sig att gå emellan den spända stämning som byggdes upp. Likt flertalet av de andra valparna tittade hon bara stilla på, publik till de i centrum - för även om hon vägrade erkänna det skrämde den ljusbruna systerns svårtolkade yttre henne något. Intresset inom den mörka tiken försvann dock då Pais retfulla stämma tog till ton, berövade tillfället sin potential, och även om Naphula inte stod nära uppfattade hon de vaga orden. Hon himlade med ögonen. Leli deltog inte. Hennes reaktion var läskig men tråkig. Själv bortsåg hon inte ifrån att det inte var en ren förlust, men leken hade förvandlats till en tävling i stirrande. En stirrtävling hon helt gav upp då syskonet bara svarade på hånet med ett vänligt leende. Ungvargen kastade blickar på de kvarstående individerna, för att sedan vända ryggen till scenen. "Ska ni bara stå där och titta? Spelet är över!" Kali kanske hade fler uppgifter till dem. Om inte kunde de göra nästan vad de ville, och då ville Naph därifrån.

Han granskade haren där den flög genom luften, väl siktad emot den bruna systern som tyst och ointresserat stirrade på den. Flinet på hans läppar låg kvar och han hörde dunsen lika bra som han såg den landa. Tystnaden direkt efter var total, som om dess tyngd tryckte över deras allas käftar och tvingade dem till att inte bryta den. Dock försvann den då Paimonia bröt den och därefter Naphulas. Utan att uttala ett ord vandrade Phenex rakt emot de två systrarna om stod bredvid varann. Grå och brun. Hans blick låg på den bruna systern som fortfarande hade samma tomma uttryck. Hann fann henne inte läskig bara löjlig. Försökte döma honom? Skälla p honom med sin tystnad? Han brydde sig inte, leken var slut och hon hade förlorat, det var simpelt. Han stannade precis framför den bruna syster och tog upp den sargade kroppen, det som förut varit en hare. Naphula hade vänt om för att gå, men var det inte mening att denna före detta hanen var deras frukost? För att bli helt säker gav han den bruna en sista blick innan han vände om och travade mot modern för att släppa den vid hennes tassar. Sedan backade han undan och satte sig med blicken respektfullt fäst i hennes ansikte.
[Hittade på något då jag kände mig manad att skriva]

| Vadå segt svar... *host* |

Hon betraktade scenen framför henne, hur syskonen slängde köttslamsorna mellan sig och började komma allt längre ner i numren. Hon såg inte direkt något syfte med det hela, det verkade så menlöst, som slöseri med tid. Då Phenex fick köttstycket och ropade ett för att sedan vända sig åt hennes och Lelis håll så förväntade hon sig först att han skulle sikta in sig på henne. Hon var ju det uppenbara offret för allt, den svaga, den ovärdigaste av dem alla. Skammen, besvikelsen, ja allt man kunde komma på. Ett något förvånat uttryck drog sig kort över hennes anlete då hon märkte att så inte alls var fallet, att han hade slängt stycket mot Leli. Uttrycket dog dock snabbt ut igen då Leli vände sig om och slöt upp vid hennes sida igen. Då de hårda orden lämnade hennes strupe och slog emot henne likt en vägg. Den blekgula blicken vreds ner emot tassarna, inte skamsen, men förlorad i tankar. Varför stötte hon bort den enda som behandlade henne som något utav en jämlike? Var hon så självdestruktiv, eller berodde det på något annat? Hon vägrade se det som att hon tyckte synd om sig själv och att hon inte förtjänade det, även om det kanske till viss del var sant. Efter ett tag så vreds blicken till slut upp mot systern igen och skakade vagt på huvudet, ''Nej, det vill jag inte...''. Stämman var ganska låg, men det fanns ändå en viss stadga där i bakgrunden. Hon vägrade framstå som ännu mer vek än hon var, hennes kropp ställde till det nog mycket för henne redan. Hon hade helt släppt resten av syskonen med tankarna, ansåg inte att deras något patetiska hånanden var värt att lägga någon uppmärksamhet vid. Istället så vände hon sig om och vandrade tillbaka till modern, slog sig ner framför henne och riktade in blicken mellan träden. Hon skulle behöva hitta ett annat sätt att visa att hon inte var helt värdelös, ett som inte involverade fysiska aktiviteter. Det var dock svårt med tanke på sättet som Kali uppfostrade dem, och hur flocken var utformad, men något borde finnas. Något måste finnas.

| Har inte riktigt vetat vad jag ska skriva, eller haft någon vidare inspiration för Abi, men ja, detta får duga |

Där hon satt och iakttog valparnas framfart så slogs hon av väldigt blandade känslor. När en av valparna gjorde någonting rätt så följdes det snart upp med någonting dumdristigt som fick hoppet att sjukna igen. De var små och obildade, men det tänkte hon ändra på. Hon hade inte tänkt finna sig i att behöva genomlida hela allt ihop bara för att se dem misslyckas i slutändan, inte alla. Någon av de åtta måste väl ändå vara värd åtminstone någonting. Så svaga var väl inte Blossoms gener i dem. Om det visade sig att allting i slutändan inte gjort någon vidare nytta så skulle hon själv se till att avsluta det hela, för misslyckande fanns inte i hennes natur. Ännu fanns det dock lite hopp. Då valparna började slänga haren mellan dem som någon sorts lek så himlade hon endast med ögonen och reste sig upp, vände sig om och vandrade in mellan träden. Energierna omkring henne var fulla av färg och liv, sprakande och vindlande. Hon kunde känna närvaron av ett bytesdjur, ett rådjur av doften att döma, perfekt. Utan större svårighet så lamslog hon dess muskler, nog med tid för henne att utföra sin lilla magi med kroppen. Hon drog två av benen ur sina ledskålar, bröt de andra två i onaturliga vinklar. Rev upp djupa långa sår längs med kroppen samtidigt som hon inte tillät djuret att tappa medvetandet. Hon älskade att se smärtan i ögonen, höra de smärtsamma ljuden de gav ifrån sig. Visserligen slog ingenting andra vargar, men bytesdjur var bra tidsfördriv ibland. Sedan tog hon ett tag om dess nacke och släpade rådjuret, som fortfarande var vid liv, om än knappt, tillbaka till valparna. Hon släppte taget om kroppen och slickade bort en del av blodet runt om munnen. ''Det räcker nu, kom hit'' sade hon till dem och väntade på att de skulle samla sig. Då åtminstone några av valparna kommit fram till henne så riktade hon blicken mot rådjuret, som nu krampaktigt vred sig i plågor bredvid henne. ''Där har ni ett exempel på ordentlig tortyr''. Hon kunde inte låta bli att flina när orden lämnade henne, det var så tillfredsställande, en känsla som hon hoppades att valparna skulle få smak för med tiden. ''Moriko blir inte vidare nöjd om ni låter bytet gå till spillo, så ät''. Stämman var desto mer känslolös då hon talade och lät blicken vandra över skaran av valpar omkring henne innan hon lät stegen föra henne en bit från platsen, lade sig ner på en större sten i närheten och iakttog valparna. De hade fortfarande mycket att lära sig, så mycket.

| Om ni vill svara efter det här inlägget för att knyta ihop rollet så varsågoda, men jag kommer nog inte svara något mer tror jag. Vi kan ta och skapa ett nytt roll senare om så önskas |