| Inspirerades av den här låten, den passar faktiskt väldigt bra i valparnas situation tycker jag: https://www.youtube.com/watch?v=7syaug30S08 |

Gryningsljuset hade börjat ta sig igenom även Kaiwoods täta lövkronor och leta sig ner i lyan. Den svartvita honan hade redan varit vaken ett tag, var van vid att vakna före gryningen, hade varit enda sedan hon var valp. Den vita blicken drogs till högen av sovande valpar hon hade bredvid sig. Det var dags. Dags att de började lära sig, började träna, på allvar. Visserligen hade hon för länge sedan börjat fostra dem och lära dem lite grundläggande saker, som att de skulle respektera henne, men det var nu hon tänkte börja den fysiska träningen. Nu var de gamla nog att kunna förstå och kontrollera sina kroppar på det sätt hon hade i åtanke, åtminstone var det vad hon förväntade sig, annars skulle det inte båda gott. Om hon själv, som den svaga valpen hon hade varit, till och med hade klarat av de moment som modern gett dem, ja då vore det inte annat än en skam om dessa valpar inte klarade det. Hon reste sig upp och buffade till den närmaste valpen med ena framtassen, inte särskilt hårt, endast för att få henne att vakna. ''Paimonia, se till att dina syskon är vakna tills dess att jag kommer tillbaka'' rösten innehöll som vanligt inte mycket känslor, en neutral, rätt känslolös stämma som hon oftast använde sig av när hon tilltalade valparna. Sedan klev hon över dem och tog sig ut ur lyan, tog in alla de energier som flödade i området. Hon visste precis vad det var hon letade efter, en hare, det vore det perfekta bytet för dem att försöka fälla, en utmaning, men långt ifrån omöjligt. De hade fått följa med henne för några dagar sedan för att iaktta när hon jagade, hon hoppades för deras skull att de hade varit uppmärksamma. Det tog henne inte länge innan hon lyckades lokalisera en hare som oberört satt och gnagde på någonting längre bort, lade inte ens märke till hennes närvaro innan hon hade slängt sig över den. Hon tänkte inte döda den, eller skada den allvarligt, det skulle ta bort det roliga för valparna. Istället så lät hon sin kraft lamslå den innan hon plockade upp den och började vandra tillbaka till lyorna. Hon började slutligen känna sig mer som sig själv, känna igen sin kropp igen. När valparna inte längre diade så hade buken och spenarna sakta men säkert börjat gå tillbaka till sin ursprungliga form, även om det troligen aldrig skulle bli som innan hon fick valparna. Hon saknade att träna, hennes muskler och tekniker hade nästan börjat bli ringrostiga, det hade hon märkt när hon jagat, och det var något som verkligen inte fick ske. Alla de ändlösa timmar hon lagt ner på att träna upp sin kropp skulle hon behöva upprepa, tidiga mornar och sena kvällar, envetet slit. Det var en sak som hon ville tillämpa med valparna, tiden kunde endast visa om det var bortslösat eller värt det. Hon stannade upp utanför lyan, lade ner den fortfarande lamslagna haren på marken och placerade en av framtassarna över den. ''Kom ut hit'' sade hon, förväntade sig att Paimonia lydigt hennes ord och att de alla var vakna. Hon väntade smått otåligt på att de skulle ta sig upp ur lyan och uppmärksamma henne. Hon hade alltid försökt få dem att förstå att om hon kallade så skulle de komma på en gång, inte om ett tag. Det fungerade mer eller mindre bra emellanåt. Nu skulle det dock bli hårdare tag, nu var det slut på att vara oskyldiga små hjälplösa valpar, dags för dem att börja dra sitt lass, bevisa att de var värda sina liv. Hon väntade ytterligare ett tag innan hon tog till orda. ''Ni bär på mäktigt blod, lika väl som ni bär på skamligt blod. Det är upp till er att bevisa om ni är värda era liv och Blossoms ätt'' hon talade med en stolthet i rösten när hon uttalade sin mormoders namn, och det gick inte att ta miste på att hon skattade den honan väldigt högt. ''Jag ska vara ärlig med er, jag ville aldrig ha några valpar, men den hane som är eran så kallade far tvingade mig till det. Så era utsikter är inte de bästa, jag har inga stora förhoppningar om att ni kommer lyckas bli vad jag vill att ni ska bli, så ni borde vara väldigt nöjda att ni ens får chansen att försöka'' hon varken förväntade eller ville att de skulle svara på det hon berättade, så hon fortsatte utan att stanna upp alltför länge. ''Min mor och hennes mor fostrade mig och Shiva på det sättet som jag tänker fostra er. Lydnad och framgång belönas. Olydnad och för många misslyckanden straffas. Ni ska träna hårt och respektera era förfäder, inte ifrågasätta mina eller Shivas ord. Flocken ska även den respekteras, åtminstone de som fortfarande följer den stig Blossom lade ut, och som Shiva nu upprätthåller. Om ni lyckas med det, ja då är möjligheterna oändliga, ni kommer ha världen i era tassar'' ett vagt flin drog sig på hennes läppar för en ytterst kort sekund, hon kunde inte låta bli att gilla tanken, även om hon inte trodde att den skulle bli sann. ''Låt oss starta med något grundläggande, jakt'' hon sneglade ner på haren som nu börjat sprattla under hennes tass, ''Harar är snabba små saker, men knappast särskilt klyftiga, det borde inte vara allt för stora problem för er att fälla den om ni var uppmärksamma när jag jagade häromdan. Testa gärna att plåga den lite innan ni dödar den också, det är så mycket mer tillfredställande''. Ett lömskt uttryck drog sig i hennes ansikte innan hon sedan flyttade på tassen, haren verkade för några sekunder förvirrad över faktumet innan den sedan började röra sig. ''Vad väntar ni på? Efter den''.

| Paxat för Kalis alla valpar. Det kommer vara omöjligt att hålla en fast ordning med så många deltagare, svara när ni tycker det passar så länge som det inte är två gånger på raken bara c: Let's start the race of approval~ |

Corson började bli otålig. Alla hans syskon tycktes sova och trots att han visste att hans moder aldrig sov så pass länge, så verkade hon inte röra på sig. Fortfarande höll han samma ställning och position som han gjorde när han vaknat - rädd för konsekvenserna om han skulle börja röra på sig. Nackdelen med att ligga någonstans i mitten av högen sovande valpar var att alla andningar blev så intensiva och värmen blev snabbt outhärdlig - men han kämpade för inte avslöja sig själv.

Plötsligt hörde han hennes röst - öronen som hängt något avslappnat på hans huvud reste sig med ens även om han inte höjde huvudet eller öppnade ögonen. Hon talade till hans syster Paimonia, innan hon försvann ut ur lyan. Så fort hon lämnat mörkret studsade han upp på benen. Det kändes som en evighet hade gått. Nu behövde han bara klättra över sina syskon. Något våldsamt började han tränga sig fram - inte för att göra illa dem utan väcka dem för att hjälpa de undvika en bestraffning. Alla visste att om man inte löd Kali, och inte tillräckligt fort, så skulle man få betala. 

Snabbt kravlade han ur lyan och satte sig bredvid dess mynning. Han sträckte på sig och höll öronen stadigt på huvudet för att visa Kali att hans uppmärksamhet var strikt riktad på henne. Trots det så kände han hungern i magen och haren som sprattlade under hennes tassar var inte mer än frestande. Han kämpade emot instinkter för att göra sin mor nöjd över honom.

När hon släppte haren och beordrade dem att jaga den kastade sig Corson fram, trängde sig förbi hans syskon som möjligtvis var i vägen utan hänsyn. Alla visste hur mycket detta betydde - och alla som ville ha hennes respekt skulle vandra över berg för att få den, Corson var desperat en av dem.

[ Lite skumt att skriva första inlägget med en karris, men jag gillar honom~ Tror det kommer funka bra det här! :'DD ]

Paimonia vaknade av sin mors ord. Nästan genast spetsade hon öronen, sög in varenda ord hennes mor sa.

"Ja mor.", svarade hon och började böka runt på de andra så de skulle vakna. Corson, hennes bror, hade redan vaknat och hoppade även han runt, vilket gjorde henne lättad. Ju fler de var som väckte de andra, desto mindre chans att de skulle få bestraffning. 

"Vakna!" väste hon. Om alla inte vaknade så skulle hon få skulden. Hon knuffade till Naphula, sedan Phenex, och så fortsatte hon. 
"Skynda, skynda, skynda." mumlade hon för sig själv. "Mor har sagt att ni ska vakna!" väste hon mot Naphula, som hon hoppades var vaken. "Hjälp till och väck de andra." Hon bökade runt så mycket hon kunde för att få de att vakna.

När mor sedan kallade skyndade hon så snabbt hon kunde bort mot henne. Hon hade ingen lust att vara den sista. Uppmärksamt lyssnade hon på honans ord. Det ryckte i hennes öron. Jakten hon bevittnat hade hon varit uppmärksam, och hon mindes hur elegant mor hade jagat den. När mor släppt den tvekade hon i något ögonblick innan hon for iväg efter haren, tätt intill Corson.


--

första inlägget som Pai, woo

I hennes drömmar var allt en frihet. Inget kunde stoppa henne, och hon stod på toppen av allt.

Men drömmar var drömmar. Då gryningens strålar nalkades platsen de vilade på var den unga tiken sedan länge försjunken i sömn, en till känsla tidlös vistelse i landet som alltid var där dock aldrig gick att finna. Hon var belåten över det. Omedvetet hade ett brett flin spridit sig över det unga ansiktet, och då hennes sinnesro avbröts av rörelser och knuffar ifrån vaknande fränder; syskon morrade hon ostadigt till. Ett väsande ekade ut och de tidigare slöa öronen ryckte till i irritation. Vem vågade..
"Paaaai..!", stönade hon trött till. Hennes än sovande undermedvetna visste väl vad deras mor skulle göra med dem, henne, om hon segade sig - Att väckas av systern var dock fortfarande inget hon föredrog. 

Den ytterligare knuffen fick henne att slå i luften efter den bruna valpen - som dessvärre försvann ut - och hon satte sig yrvaket upp. Den svarta blicken var kastad ner i marken framför sig. Hon bet sig i tungan. Mor. Att vakna.

Kalis röst ekade ut ovan och Naphs alla sinnen sattes på helspänn. Hennes huvud klarnade upp och hon fick fart på benen, försvann uppåt efter resterande kullsyskon och slog sig åter ned strax bakom. Som en del av gruppen men fortfarande på avstånd. Självvalt på grund av tankar hon än inte kunde formulera i ord.
Talet började.
Den mindre svarta lyssnade likt varje dag tidigare, och då modern slutligen tog till tystnad lade hon för första gången märke till haren. De något tidigare förvirrande förklaringarna kopplades samman och Naphula grimaserade missnöjt i sitt sinne över sin ouppmärksamhet innan hon sköt iväg efter de andra, fortfarande något avsides.

|| Mobilinlägg, så vet inte hur bra detta blir, hurp... Naph<3 ||

Den blekgrå valpen, så utåtstickande bland allt det svarta och bruna vaknade abrupt av en tass som smällde i hennes vänstra sida. Det var en av hennes alla syskon, friska syskon, som bökade runt och väckte alla. Hon gav ifrån sig ett lågt morrande innan hon mödosamt reste sig upp. Kroppen kändes som vanligt svag och svår att kontrollera, något som hennes syskon slapp undan, tyvärr. Mor hade berättat för henne om Karasu, om den sjukdom honan haft sedan födseln och att hon troligen hade samma sjukdom. Det var ett faktum som hon inte var vidare glad över. Hon ville inte vara svag, hon ville vara stark och bevisa för mor att hon klarade av allt det som väntades av dem. Hon ville glänsa och vinna över sina syskon, men det verkade inte ske i första taget. Så fort som syskonen hade flyttat på sig så hade hon börjat frysa, som vanligt. Hon hade nästan inget underhudsfett och det gick tydligt att se revbenen och många andra ben genom skinnet på henne. När modern återvände och kallade på dem så ställde hon sig upp på de något vingliga benen och tog sig ut ur lyan så fort hon kunde, vilket inte var särskilt fort alls. Hon kände sig alltid som värst på morgonen innan hon ätit något, och sent på kvällen när kroppen började lite utmattad. I några ynka timmar i mitten av dagen så kunde hon nästan glömma bort det hela, orka hålla jämna steg med syskonen, men det var alltid kortvarigt, och räckte sällan till att visa vad hon gick för. Hon lyssnade med ett halvt öra på vad modern sade, det enda hon kunde tänka på var den haren som hjälplöst sprattlade under hennes tass. Hon var inte direkt beredd på att  hon släppte lös haren som rusade iväg och syskonen var inte sena med att följa efter. Hon gjorde ett försök till att sätta kroppen i rörelse, men den protesterade enormt, skrek efter mat, efter näring. Hon insåg ganska snart att det var omöjligt, sinnet ville så innerligt vara där framme och tampas med syskonen om bytet, men kroppen hade andra planer. Hon sackade efter mer och mer, och så fort som hon kommit utom synhåll för modern så stannade hon upp och föll ihop på marken i en hjälplös hög. Så irriterande, så löjligt, varför var detta tvunget att hända henne? Hon visste att modern ändå skulle kunna känna av på hennes energier att hon stannat, och hon visste att det inte bådade gott. 

| Jag tycker lite synd om Abi ändå :c |

Hans huvud låg lätt mot hans tassar, de röda ögonen doldes av ögonlocken som var slutna och hans andetag var lugna. Vilket var stor skillnad till vad hans tankar var. De skrek i hans huvud, kastade sig fram och tillbaka. Hans syskon log intill honom, precis som varje annan natt. En hög av brunt och svart, men inslag av vitt. Han var vaken, han sov inte mycket, för han behövde hålla ständig koll på hans moder, ständig koll på hennes vilja, och hon sov inte så länge. Så fort hon talat till hans syster, Paimonia, och lämnat lyan var han uppe, och snabbt att ta sig ut ur högen. Hans svarta tassar bar honom snabbt mot öppningen av lyan där han väntade, redo och beredd. Den röda blicken var fäst i skogen, väntandes på hennes återkomst. Han visste att någont skulle hända dag, utöver de vanliga lektionerna om släktskap, och hans iver och lust att göra allt modern bad honom om rann i ådrorna. Inget, ingen, skulle få stoppa honom göra det hon bad honom om. Inget skulle hindra honom.
Snart kunde han skymta hennes svart vita päls mellan träden men satt kvar is kuggan av lyan. Han tänkte inte göra något utan att hon bett honom om det, om det råkade vara något som inte tillhörde hennes vilja. Men då hennes röst åter ljudade var han snabb med att ta sig ut ur lyan och infinna sig inför henne, haren hade han redan sett då hon tagit med sig den och han behövde inte hålla koll på den med ögonen för att veta att hon hade den under tassen, han hade ju sett att hon lagt den där. Hennes ord sög in i hans medvetande, likt en svamp som drog till sig vatten och varje ord regristerades. Sedan, vid hennes order, sjöt han fram. Blicken var fäst på haren, han skulle ta den. Han skulle döda den. Minnet av moderns jakt låg fast nött på hans hjärna och han försökte använda sig av den kunskapen. Corson låg precis bakom honom, och så skulle det förbli, om hans sällskap inte kunde hjälpa honom? Han lade undan alla tankar som inte handlade om att fånga den panikslagna haren och fortsatte jakten.

Den mörkt bruna hanvalpen rullade över på sidan. Hans andetag var långsamma och djupa. Åtminstone till han fick en tass i sidan. Missbelåtet grymtade han till och vände på sig. Paimonias röst nådde hans medvetande. Långsamt öppnade han ena ögon och såg på henne då hon fortsatte väcka syskonen. Klumpigt tog han sig upp på tassarna och gäspade stort. Corson var redan uppe och, bokstavligen, studsade. Phenex såg ut att vara både pigg och vaken han också. De röda ögonen lämnade bröderna och han såg istället ut genom lyans öppning. Dagen kunde inte ha hunnit långt ännu.

Otåligt väntade han på att Kali skulle återvända. När han hörde hennes röst kalla tog han sig, liksom alla andra, ut ur den varma lyan. Den kyligare morgonluften fick honom att märkbart piggna till. Blicken föll först på modern och sedan den sprattlande haren under hennes tass. Abraxas fuktade omedvetet nosen. Frukost. Då modern började tala lade han istället sin fokus på henne. Han lyssnade uppmärksamt på hennes ord. Fånga haren och döda den. Då hon nämnde att plåga varelsen fuktade han återigen nosen. Det skulle han nog kunna klara, förutsatt att han var den första som fick tag i den. Diskret såg han på syskonen. De verkade alla var redo för det här. Hans svarta tassar började trampa otåligt i marken. Han ville komma iväg, han ville vara först! När Kali äntligen släppte iväg djuret såg han efter den ett kort ögonblick innan han faktiskt kom iväg. Han passerade tidigt Abizou. Haren gjorde tvära kast och han gjorde sitt bästa för att hinna med den. Han försökte minnas det hans mor gjort, men bilderna gled utom räckhåll för honom. Det fick inte vara så! Han kunde inte ha glömt det redan, han fick inte ha glömt det!

[Ooooch Abraxas derpar in äntligen 8D]

"Mor har sagt att ni ska vakna!"
Mer än så behövde inte för att Lamia skulle slitas upp ur sin drömvärld. Hon satte sig spikrakt upp mitt i havet av syskon och blinkade förvirrat några gånger för att fullt återfå medvetandet. Drömmarna hängde kvar på näthinnan men hon tvingade sitt sinne att skärpa sig. Gav ifrån sig ett skarp skall för att hjälpa till i väckningen av övriga valpar, men lade inte mer energi än så på dem. Rörde sig istället med säkra steg mot lyans öppning. 

När modern var tillbaka satt hon blickstilla som i givakt och lyssnade på talet. Stolthet fyllde hennes bröst då modern talade. Hon lät inte de nedvärderande partierna komma åt henne. Lät inte rädslan för moderns straff få ett grepp om hennes lilla kropp. Hon anade vad som var på gång, försökte låta bli att sända längtande hungriga blickar mot det lilla djuret under moderns tassar. Behöll fokus så gott hon kunde.
Så var jakten igång.
Det hände plötsligt. Hennes syskon for iväg med en blixtrande snabbhet. Lamia var bland de största i kullen, men långt ifrån den snabbaste. Hon hade stora och långa muskler, klarade löpning i långa sträckor. Sprinter var inte hennes grej. Men bara syskonen tog lite tid på sig att fånga bytet så skulle hon snart ha övertaget. 
Lite tacksam var hon ändå över Abizous konstanta misslyckande, hon skulle aldrig vara sämst. Men det dög inte. Inte för henne och inte för modern. Bäst eller inget. Det var reglerna som gällde.

Hon knappade snart in på täten. Tassarna dundrade ner i marken och den röda blicken var målmedvetet fäst vid haren. Tre långa språng och hon tacklade sig in i Paimonia. Systern skulle inte få stå i hennes väg. Käftarna högg i luften av upphetsning då hon gick upp jämsides med Corson.

Det enda han koncentrerade sig på var harens suddiga gestalt framför honom, och så Phenex som låg några steg framför honom. När hans syster, Lamia kom upp vid hans sida blev han en aning tjurig. Han kämpade för att öka takten, komma upp vid hans broder. Några steg längre fram kom han, innan haren tvärt svängde och Corson halkade ut ur ledet och tappade fart. De snäva svängarna var ett problem även om han försökte. Sammanbitet skyndade han sig att få upp farten igen och komma tillbaka in i racet. Denna gång var han lite längre bak, men ännu inte sist - för hur han än gjord så skulle han aldrig misslyckas så hårt som Abizou. Det var omöjligt. Han kastade en snabb, känslolös blick bak på henne innan han tog lite extra för att komma ikapp Lamia, men först Abraxas. 

[ Kanske fått ordningen på vart alla "ligger" i racet lite fel, men då får ni rätta mig. x'D ]

Corson låg fortfarande tätt bakom honom, och Pai,monia direkt efter. Abraxas var väl inte allt för långt bak han heller, men det var inget som han brydde sig om, bara han låg först, bara han fick haren. 
Plötsligt dök ännu en syster upp, Lamia, och han försökte pressa farten ytterligare, utan att dra ut på styrka och uthåligheten i stegen. Moderns jakt spelades gång på gång upp i hans sinne, med både detaljer ifrån djurets- och moderns rörelser, och det var tack vare detta som han uppmärksammade den lilla, detalj som  varnade om harens nästa sväng, hur den vinklade nos och tass emot den nya riktningen, upphetsad över att ha sett det settes tassarna i marken och sköt honom häftigt i den nya riktningen, blott sekunden efter haren. Känslan över att ha lyckas med det, när han hört corson falla till marken, var överväldigande. Han kanske kunde klara det? Han kanske kunde få döda haren, plåga den, slita i dess kött. Munnen vattnades av tanken och ett flin drog upp på de mörka läpparna. Ja han skulle ta den. Den var hans. Ett upphetsat morrande steg ur strupen, som en varning. Hans.

||Körde på samma rdning som MY? x'D ||

[Svarar igen bcuz pepp!]


Det var svårt att läsa av harens nästa drag. Hon tyckte sig ana att den skulle dra iväg åt ett håll, och så försvann den åt det andra. Hon var tvungen att sakta av farten och gled bak i placeringen för att inte helt glida iväg ur ledet likt Corson gjort. De var en enda sladdande hög av valpar som låg rygg på Phenex. Hon morrade frustrerat. 

Fokusera.
Du måste fokusera.
Hon tänkte på andningen, lät inte blicken släppa haren. Andetagen blev djupare, hon stängde ute alla intryck. Syskonen förvandlades till skuggor i hennes ögonvrår. Plötsligt började hon se det. En liten hartass placerades med klorna snett åt vänster, hon imiterade dess rörelsemönster. Sekunden senare vek haren av tvärt åt vänster och hon var inte sen efter. 
Ett triumferat leende klöv hennes vita anlete och hon ökade på takten igen. Gav ifrån sig dova gläffsanden för varje språng. 
Eggade på den panikslagna haren. Desto räddare den var, desto tydligare var dess kroppsspråk. 
Vid varje sväng kom hon allt lite närmre sitt byte. Ögonen glödde av blodstörs och hon högg med av dregel blöta käftar efter det lilla djuret. Så plötsligt reste sig ett trädskott framför henne, hon parerade det klumpigt och slog hårt i den ena axeln i en stam. Morrade frustrerat då hon snubblade framåt och knappt kunde hålla sig på benen. Helvetesjävlaskit! Med en lång ramsa av alla de fula ord hon kunde kombinerat såg hon sina syskon åter rusa förbi henne. Gudarna förbanna dem! Men en del började se trötta ut. Hennes uthållighet hade en chans. Hon lät sig inte bli stillastående för en sekund. De stapplande stegen reddes snabbt ut till långa språng och hon lade rygg på sin bror Corson. Försökte skymta haren bakom alla de svartbruna kropparna...

Hon iakttog hur valparna en efter en satte av efter den panikslagna haren, mer eller mindre klumpiga i sina rörelser. Hur de sprang i en klunga och tacklade varandra för att komma först. Hon visste inte vad hon hade förväntat sig av dem, men detta var ju bara löjligt. Jakt handlade inte bara om fysisk prestation, det handlade lika mycket om att använda hjärnan. Hon reste sig upp och började röra sig åt det hållet där valparna befann sig, stannade för en kort stund upp vid den blekgrå valpen som låg stilla på marken. Blicken hon gav dottern var kall och hård, uppenbart missnöjd. ''Res dig'' rösten innehöll en liknande ton, hård och kall, bestämd. Abizou mötte hennes blick och hon kunde skymta en rädsla hos henne där hon kröp ihop på marken. En morrning lämnade hennes strupe innan hon grabbade tag om valpens nacke för att dra upp denne på benen, utan att orsaka någon egentlig fysisk skada. Någon mer uppmärksamhet än så ägnade hon inte henne utan fortsatte i riktning mot de andra valparna, de som faktiskt jagade haren. Hon ökade farten på sina steg och övergick i språng för att hinna ifatt klungan som rusade runt i cirklar mellan träden. Precisionen var felfri när hon sände iväg en svag röd stöt emot haren, vilket fick dess muskler att tillfälligt krampa ihop och falla ihop på marken, nog med tid för henne att få sagt det hon ville säga valparna. ''Har ni inte lärt er någonting? Ni kan inte blint rusa efter den, de är för snabba för det, ni måste använda era hjärnor lika mycket som era kroppar. Genskär dess bana, omringa den, jobba tillsammans!'' hon förvånades över hur pass pedagogisk hennes stämma lät, inte alls överdrivet irriterad, även om det fanns en underton som antydde det. Sedan tog hon några steg tillbaka och lät dem fortsätta med sin jakt, iakttog dem och hoppades att de skulle ta till sig av hennes ord. Hennes mål var inte att de skulle vända sig emot varandra, de skulle jobba tillsammans för att bli ett lika otroligt sammansvetsat team som hon och Shiva hade kommit att bli, då man näst intill kunde läsa den andres tankar innan denne agerat. De skulle stå över resten av världen, inte varandra. De skulle vara magnifika. Det var dock endast hennes drömmar och förväntningar, hon visste inte om verkligheten skulle te sig så som hon ville. De hade en lång väg framför sig innan de skulle kunna nå dit.

[Nu blev telepatin den kraft hon först utvecklat, herp]

När hon hörde de tunga dunsarna bakom sig som berättade att Lamia närmade sig ökade hon takten. Tacklingen systern gav henne var hon dock inte beredd på. Ett förvånat gläfs slank ur henne innan hon hittade balansen igen och det denna gången var en morrning som hördes. För att ta igen det hon tappat när hon förlorade rytmen så längde hon på stegen och tog i mera.

Jakten gick vidare. Hon klarade alla de skarpa svängarna som vissa av de andra syskonen - de som var kraftigare byggda - inte klarade, och knappade in på täten. När de röda gnistorna[Om jag har fattat det fel, låsas att jag inte skrev det] syntes och haren föll ihop med krampande muskler blev hon förvirrad. Varför föll den bara ihop? Just som hon tänkte utnyttja det och kasta sig över den så hörde mors röst. men lyssnade till sin mors ord. Samarbeta? Visst. Hon fnös, men när haren satte av igen sprang hon inte längre rakt spår efter den, utan vek av åt höger.

Corson, om du skrämmer den så den springer åt höger så är den fast.

Hon visste inte varför hon valde just Corson, kanske var det på grund av hans position. Hon fortsatte springa i sidled jäms med haren och hoppades att brodern inte var lika tjockskallig som de andra kunde vara.

Han stannade så fort haren föll till marken, det var modern som orsakat det, det var han säker på, och han trodde inte att hon skulle vilja att de skulle slita i den när det inte var något utmaning. Orden sögs in i hans hjärna och han nickade smått. Den röda blicken for snabbt över syskonen innan haren rusade iväg, åter med honom i hasorna. Han kunde kanske driva den framåt tills dess att syskonen gjorde något annat. Blicken fastnade på Paimonia som började dra emot höger och han nickade, hon hade säkert redan parat ihop sig med någon annan men han hade inte tid med att vänta på att syskonen skulle lyda hennes små vinkar. Han drog ut mot vänster. Han pressade hastigeheten ännu mera, brydde sig inte längre om han blev tröttare, han hoppades på att syskonen även tagit till sig av moderns ord, och därmed skulle avlösa honom i uppgiften om han blev allt för trött. Haren kastades  sig något mer åt höger, dock ännu inte emot Paimonia, upphetsat över att lyckats ännu mer försökte han vända sig, för hastigt, emot den och snubblade till. Den våta mossan mötte honom snabbt då han rullade runt. Irriterat morrade han åt sig själv, reste sig snabbt och rusade dirket efter, nu dock något bakom de övriga syskonen. "Några får ta sig ut i flankerna, driv den mot varandra!" Han sprang inte lika for nu när han var i det bakre ledet utan höll uppsikt på de andra. Den valpiga rösten var bestämd. De var tvungna att bevisa för modern att de inte bara flängde omkring. De var tvungna att klara detta! Den som nu var längst fram var Abraxas, av vad han kunde se ifrån sin plats. "Rax ta åt vänster och försök få den mot Pai!" föreslog han, beordrade han. Det inte kanske var vad deras moder önskade av dem att bli, men de var tvungna att börja någonstans, och om det var med en i bakre ledet som gav order så var det så.

Corson hade lyckligtvis inte fått upp allt för mycket fart, då haren plötsligt föll ihop framför Phenex som varit i täten. Benen låste sig och han stannade tvärt. Det tog knappt en sekund innan han förstod vad som försiggick, och uppmärksamheten riktades emot hans moder. Ögonen var känslolöst spända på henne. Det hade varit förvirrande. Kali hade gett dem instruktioner att ta lärdom av hennes jakt som de bevittnat, men hon hade varit ensam, det var svårt att samarbeta med sina syskon. De var många och med spridda tankar, ändå hade de alla samma mål. Om än han ändå hade tänkt på att använda en annan taktik. 

Paimonias röst ljöd i hans skalle, och han tittade på henne och nickade markant åt henne. Hans små ben tog avsprång men denna gång var hans taktik att leda haren i hans bestämda riktning. Han travade, inväntade en position som skulle ge honom den perfekta timingen till honom att skära av harens väg. Det var svårt - han ville inte hamna mitt framför honom och riskera att haren vände åt fel håll. När han äntligen såg sin chans, exploderade hans muskler och han rusade i all hastighet han kunde emot haren. När han kom tillräckligt nära, vände haren håll och han lyckades. Nu var det bara upp till Paimonia, eller någon annan att fånga den.

Pai lät bli att tänka för mycket på hur hon sprang och koncentrerade sig istället på att se till så att något hände. Phenex var längre bak och delade ut order till alla som ville lyssna, men hon hade redan ordnat ett samarbete med Corson. När han skrämde haren svängde den till och kom upp bredvid henne. Perfekt!
Hon sprang bredvid den. Haren ansträngde sig för att springa ifrån henne, och hon visste att om hon inte handlade snabbt skulle den försvinna. Hon samlade all energi hon hade kvar och kastade sig över den. De föll omkull och tumlade runt lite i gräset av farten, men hon borrade in klorna i den och vägrade släppa. Just som hon tänkte bryta dess ben för att den inte skulle kunna rymma upptäckte hon att hon inte var i rätt position. Det var omöjligt för henne att kunna bryta ett endaste ben på haren om hon inte släppte - något som hon vägrade.

"Bryt bakbenen på den!", ropade hon till de närmaste och borrade in sina vassa små klor hårdare in i harens skinn när djuret sprattlade för att komma loss ur hennes hårda omfamning. Om de bröt benen på den kunde de ha lite roligt med det. Ett elakt flin dök upp på hennes svarta läppar och hon bet sig tag i harens nacke med vassa, små tänder.

Han försökte placera tassarna på så sätt att han hann svänga tillsammans med haren, men misslyckades som regel. Han hade svårt att följa dess riktningar, och svårt att avgöra åt vilket håll den skulle vika av i härnäst. Nu var ett sådant tillfälle där han önskade han hade varit mer uppmärksam och verkligen noterat hur deras mor jagade. Han ångrade också att han bara tittat på henne och inte på bytesdjuret. Nä, det här dög inte. Inte på långa vägar. De röda ögonen släppte för ett kort ögonblick haren och föll på Corson, som halkade iväg ur ledet. Det gladde honom att han inte var ensam med att inte hänga med i svängarna ordentligt. Brodern kom snart in i ledet och då Abraxas kastade en snabb blick över skuldran kunde han se honom närma sig. Han försökte länga på stegen, men det gick knappt mer än vad han redan gjorde.

Plötsligt lös något rött till framför honom och hans framförvarande syskon bromsade kraftigt in. Själv höll han på att fara rakt in i Lamia, men lyckades med möda styra undan. Han hörde moderns röst. Hon var inte glad på dem. Inte arg, men absolut inte glad eller nöjd. Han lyssnade till hennes ord. Samarbete. Ett förvånat uttryck spelade på hans ansikte. Han hade inte ens övervägt det alternativet, men det skulle helt klart göra saken lättare.
Snart for haren iväg igen och alla syskonen satte av efter den. Paimonia vek av till höger. Han skulle göra samma sak, utifall att hon skulle missa att få tag i haren. Han skulle precis till att placera sina tassar rätt då Phenex stämma ljöd. Irriterat såg han på honom.
"Sluta säga åt mig vad jag ska göra!" fräste han.
Ingen av hans syskon kunde säga åt honom vad han skulle göra om de inte bar moderns ord vidare. De som fick beordra runt honom var mor och Shiva. Armageddon likaså. Och självklart de mor sade åt honom att lyssna på. Men syskonen, de fick inte ge honom någon order.

Istället svängde han som han tänkt och höll koll på området bakom och till sidan om Paimonia. Han visste vad han gjorde. Åtminstone nu. Eller, han hade ett hum om vad det var han sysslade med. Abraxas höll stenkoll på haren då denne svängde av tack vare Corson. Med avbruten andning såg han på systern slog omkull den, och sedan hörde han hennes röst.

Bryt bakbenen på den!

Skulle han klara det? Det var ju trots allt bara en hare och inte någonting med känslor eller tankeverksamhet. Han närmade sig i galopp och satte sig på hasorna när han kom fram. Systern höll den i ett hårt grepp om nacken. Själv försökte han få tag i ett av de sprattlande benen och när han till sist lyckades, efter ett antal sparkar i ansiktet, bet han ihop så hårt han kunde. Benen krasade och han kände hur det splittrades mellan käkarna. Ett gällt skri av smärta lämnade haren. Han släppte det ben han fått tag i och försökte få tag i det andra bakbenet.

Den unga honan höll sin plats vid sidan av då de for iväg, hade under den tiden ingen avsikt att trängas för att komma fram först. Att platsa i mitten dugde lika väl i denna uppgift, då de andra bara skulle hoppa efter då en fångade. Det skulle i vilket fall hon, för bara för att en fick tag på bytet; uppgiften betydde det inte att den skulle få ta åt sig all ära. Att ha den stilla och plåga den var inget som kunde göras ensam i en hög på åtta syskon.
Naph betraktade det lilla djurets rörelser, då den svängde och sicksackade mellan träden. Ibland närmade den sig henne, ibland vek den av och flera gånger svängde hon plötsligt och bromsade in - för att sedan åter komma ikapp. Hon låg inte sist; det skulle hon inte göra, utan den platsen tog Abizou - men med den något, insåg hon, ofungerade taktik hon till en början använde sig av, fritt språng men längre avstånd, fann hon sig snart något på efterkälken.
Sedan kom mor.
En röd stöt fick målet att stanna till och plötsligt uppenbarade sig den mörka gestalten, talade till dem. Valpen spetsade åter öronen - vad kunde de ha missat? - och blev något missnöjd då hon fick höra vad som stod på spel. Samarbete. Det.. Lockade henne inte. Men då hennes moder begärde det kunde hon inte säga emot. Det kunde trots allt vara en lärdom som skulle värderas högt vid andra tillfällen.
Lusten dog dock något mer då Nex började ta kommando. Varför skulle han? Varför ingen annan? Hon muttrade tyst till sig själv och blickade sedan på Pai. Hon.. Lyckades bra. Faktiskt.

Efter ropet var hon snabbt framme, något efter Abraxas, och bet tag i det andra, viftande benet framför nosen på honom innan hon lyckades med att skada sig överdrivet. Sår i ansiktet ifrån en sådan liten individ var ingenting hon ville ha, och skulle hon få skulle hon skämmas. Ärr av erfarenhet för all del, men just en hartass var ett klart nej.
Den vilda kaninen skrek åter högljutt då hon själv tuggade och en känsla av nöje fyllde hennes bröst. Se den skrika, låt den springa. Den lilla klena saken skulle ändå möta ett oppassande slut. Den var inte värdig.

Tassarna spjärnade emot marken för att hon skulle kunna hålla balansen bättre och hon höll kvar sitt tag.

Moderns undervisning gav henne exakt lagom tid för att komma ikapp sina syskon och när loppet återupptogs var hon åter i klungan av valpar. Men det gick fort nu, hennes syskon rörde sig strategiskt och alla verkade vilja vara den i täten, den som tog initiativen. Så hon valde helt enkelt att med några eggande skall fortsätta att springa rakt bakom haren - för att försäkra att den inte tvärvände och stack iväg åt ett håll ingen av dem var förberedda på. Hon hade sett det hända förr.
Och de lyckades! En u-formation bildades runt haren och den stack iväg åt just det håll som de vallade den åt. Snart hördes ett tillfredsställande skri genom skogen. De hade den. De hade lyckats. Det var nästan lite löjligt vilken stolthet detta fyllde henne med. Hon tog sig med skuttande språng fram emot det fällda bytet. Hoppade så smidigt hon kunde över sina syskons munnar och landade vid harens huvud. 

"Jag vet! Vi spelar boll med den!"
Hon såg mordiskt på den lilla varelsen och blottade sina tänder. 
"Kasta den hitåt!"

Paimonia log när hon hörde Abraxas bita tag i harens ena bakben. Djuret sprakade vilt med kunde inte undfly valparnas vassa små tänder. Det dröjde inte länge förrän Naph bet tag i dess andra bakben, och den var körd.
Pai bet till en sista gång och släppte sedan haren  båda dess bakben var söndertuggade och hon räknade inte med att den skulle kunna fly. Lamias förslag lockade henne. Hon bet tag i harens nackskinn och slungade den mot Lamia.

"Ta emot!", ropade hon och skrattade då harens plågade skrik hördes. Det kunde knappast vara skönt att bli omkring kastade med brutna bakben, men vem brydde sig? Mor hade sagt att de kunde plåga den, så då gjorde de det. Svårare än så var det inte. Paimonia backade några steg med ett sadistiskt leende på läpparna.
"Kasta vidare den!"

[åh, de är så elaka xd]

Innan han hunnit hugga tag i den andra benet kom Naphula och stal det mitt framför hans nos. Han övervägde att ge henne ett lätt tjuvnyp, men valde att bli, trots att han var där först. Istället backade han undan något steg för att göra plats för de som släntrade efter. Han slickade sig om munnen. Det metalliska blodsmaken fyllde den och han smackade med tungan ett par gånger.

När Lamia kom med förslaget att kasta boll med djuret blev han med ens osäker. Han såg mellan systern och haren med tveksam blick. Modern hade sagt att de mer än gärna fick lov att plåga djuret innan de dödade det, att det var mer tillfredsställande. Men han var inte säker, trots att det var något utan känslor och tankar. Han tvivlade inte på att hans mor hade rätt. Abraxas försökte släta ut ansiktsuttrycket och backade undan ett par steg. Han ville vara med. Han ville att han skulle vilja vara med. De röda ögonen var fästa på den trasiga varelsen medan den flög genom luften.
"Här borta!" ropade han och klistrade på ett brett leende.

Med ett stort flin på läpparna reste hon sig på bakbenen och fångade det lilla djuret med ett hugg i ena axeln. Det tjöt till och hon ruskade om det tills det blev tyst. Hon kunde höra de flämtande andetagen och känna hjärtslagen genom hela den lilla kroppen. Den gled i hennes käftar och hon slängde upp den i luften och fångade den igen i frambenet. Hände hur det ryckte i djuret då hon borrade ner tänderna i det smala benet. Nu hade haren bara ett friskt ben kvar, flykt var en omöjlighet.
Den vita svansen slog några reflexmässiga slag bakom henne då hon sög i sig av blodet som snabbt fyllde upp hennes valpkäftar. Så slungade hon med huvudet och kastade iväg den sårade kroppen mot sin broder. Gav ifrån sig ett triumferat skall då haren roterade igenom luften och stänkte ut blod på den ena systern. Deras mor hade haft rätt, detta var så mycket roligare än att bara fånga den!

Phenex flinade åt Brodern då han klagade men sade inget, ville han inte så ville han inte. inte Phenex problem. Han ökade själv på stegen då Paimonia fångade den, efter att Corson drivit den emot henne. De hade den! De hade den verkligen! Abraxas bröt ena benet och Naphula det andra, nu var det bara en lek kvar. Men vad skulle de göra? Han hade en rolig lek som han ville testa, något, av vad han visste, bara han kunde göra i kullen. Lamia kom snabbt med ett förslag, som lät lockade i hans öron med, och snart flög haren genom luften med panikslagna pipande läten. Flinet breddades på och han rös av välbehag ifrån ljudet. Paimonias röst ekade nästan berusande i hans skalle. Skicka den vidare. "Häär" ropade han uppspelt och lösgjorde sig ifrån klungan som samlats runt scenen. Han studsade av extas, låt honom få den. Låt honom tugga på den låt honom höra den skrika. Den röda blicken var klistrad på Brodern som nu hade djuret.

Haren kom flygandes mot honom. Han breddade avståndet mellan benen för att inte falla omkull medan han höll blicken riktad uppåt. Han tog sats och hoppade mot den. De vassa tänderna fick tag om ett av de trasiga benen. Det fanns så gott som ingen stabilitet i det alls, någonting han fann rätt obehagligt. Då hans tassar tagit i marken igen rättade han till greppet genom att kasta upp djuret i luften. Han hörde Phenex upphetsade röst. Abraxas röda mötte broderns. Han såg menande på honom innan han kastade iväg haren. Pipen från den hade blivit tystare och tystare. Det var ett under egentligen att den fortfarande levde.

Corson hade stannat av efter att han gjort sin uppgift i gruppen. Det fanns många saker han önskat han gjort annorlunda, och det var definitivt saker han skulle tänka på i framtiden. Han var tacksam för den lärdom han tagit av situationen, samtidigt som han ville göra sig märkvärdig - stå ut i gruppen för att få Kalis blick att stanna vid honom lite, lite längre.

Men det fick vänta till sedan, för nu hade syskonen brytit upp sin jakt och konkurrans emot varandra till lek - en annan sorts gemenskap som han otroligt nog fann lika svår som samarbete i jakten. De var bundna i blod, men hade förstått att det egentligen inte spelade någon roll när det kom till kritan. Det var därför han inte ofta ägnade en blick åt Abizou. När hon hade visat sig stark nog för att kunna delta med dem i deras vardagliga påfrestningar, träningar och lekar - då skulle han behandla henne som resten av hans syskon. De starkaste överlevde, så enkelt var det.

Haren flög som en trasa i luften. Ivrigt följde hans isblåa blicken den med precision. Musklerna spände sig under den ludna pälsen, medans han cirkulerade kring sina syskon. Regelbundet tog han några långa avsprång, och gläfste uppmanande. Trots att han längtade efter sin tur att delta i leken och kasta haren vidare så var han tålmodig. En del av tillfredsställelsen var väntan och vetskapen om att han snart skulle få sätta tänderna i bytet och att han hade kraften att utföra det dödliga bettet.