Kom. Följ med mig. Jag vet att du vill vara lojal mot Mid och Shady men tro mig. Inget gott kan komma ur detta. En demon kan man aldrig kontrollera. Den kommer alltid bestämma själv vad den vill göra!

Han skakade lite på huvudet. Trodde hon att han gjorde allt det här för lojalitetens skull? Trodde hon verkligen att han bara tänkte på att göra dem nöjda?
"Du fattar ju inte!" snäste han. "Jag tänker inte lämna Mid eller Shady. Jag är här för att bli någon som man med rätthet kan kalla son. Jag gör det här för min familjs skull!" 
Han rynkade på nosen efter det han hävt ur sig. Det var sant, även om man kanske inte kunde tro det. Han gjorde det här för att kunna bli någon. 
Någon som man med stolthet kunde kalla son.
Vinden hade känt hans irritation och börjat blåsa lite kraftigare. Blair klippte snabbt med öronen. Han måste lära sig att inte låta vinden förmedla hans känslor. Det var en svaghet, en svaghet som måste bort. Han burrade upp fjädrarna och såg henne i ögonen.
"Du kan fly, men jag vägrar. Jag litar på Mid." Han slöt ögonen snabbt innan han lät de gröna ögonen blicka bakåt, mot Kawazatriskogen. Hans nya hem. Ibland hade han fått höra att ens hem var där man hade sitt hjärta. Var tillhörde hans hjärta? Blair visste inte längre. Tillhörde han Occultos nu? Blair kände att det var så, men en sak visste han.
En del av hans hjärta, oavsett var han var, skulle alltid tillhöra familjen.

Lee höjde ögonbrynen.

"Så du har en familj? Vad är det du gör hos Midnight och Shady då? Eller vill din familj se dig död? För det kommer du bli om du ska stanna hos de!"

Lee tog sig in i hannens sinne igen. Försiktigt, spårlöst och fullständigt omärkbart. Hon läste av hans tankar om krafterna. Vind var något han kontrollerade. Intressant. Som för att konstatera faktan brusade vinden runt de upp en aning och skuggan på marken under Lee ryckte till och drog sig något mot hannen som för att varna den att inte gå över gränsen.

"Du kan fly, men jag vägrar. Jag litar på Mid."

Lee ryckte på axlarna och fnös kort. De gula ögonen studerade hannen en aning innan hon snärtade till med svansen och gav med.

"Visst. Vem är jag som bryr mig om din säkerhet? Du har eget huvud på axlarna och inte är det mitt problem att det är fågelhjärna du har ärvt av dina föräldrar. Stanna kvar du hos den demonbesatte Midnight. Jag kan hålla med om att det blir en ytterst underhållande väg till döden du har valt."

Karg-halvblodet fnös kort igen och från stället hoppade över till en tuva som befann sig minst 5 meter ifrån de. Fantastiskt hopp. Allt tack vare karggenerna som gav henne en ytterst spänstig och vig kropp.


[tror att de kan skilja sig åt här. ]