Det var en vacker dag. Himlen var ljust blå, och de enda moln som gick att skymta var tunna, knappt synliga skepnader. Solen syntes som en bländade ljust klot i öster där den påbörjade sin vandring över himlavalvet.
Blair flög. Morgonens träning var avklarad, och han kunde då kosta på sig lite frihet. Ingen skulle märka att han varit borta, då han flög snabbt, med kraftiga vingslag. Dessutom kunde han alltid förklara för Shady att han flugit för att styrka sina vingar. Eller ja. Han borde egentligen inte behöva förklara. Det var hans liv, hon var inte hans mor.
Ordet mor fick det att svida till lite i bröstet och han försökte förgäves leda bort tankarna från familjen. Hans familj. Och just den familjen han lämnat. Så otroligt dumt och samtidigt så… spännande? Rätt?
I hopp om att få tankarna på något annat blickade han neråt. Det var uppenbart att han lämnat Kawazatriskogen bakom sig, för det här landskapet var mycket.. vattnigare. Han hade aldrig sett ett så vattnigt landskap förut.
Nyfiken som den valp han var använde han vingarna och sjönk sakta ned. Så fort tassarna åter var på marken såg han sig om. Han hade uppenbarligen landat i en mosse. Här och där fanns tuvor utplacerade, och mossa fanns det gott om, men ingen mark så säker ut. Han var på vippen att lyfta igen när hans nyfikenhet åter stoppade honom. Han hade ju faktiskt inte utforskat något än. Bara lite till, sedan stack han. Med ett nyfiket uttryck i ansiktet började han hoppa mellan tuvorna för att få känna lite fastare mark under tassarna.


[Eh ja... Jag suger på att börja... Paxat till Sheali-So~]

Storkärret var ett område mor varnat för. Här kunde man aldrig vara säker, vilken sekund som helst kunde marken du nyss hoppat på gå under.
Den svarta som natten honan ruskade lätt på sig för att få mer värme och smidighet i kroppen. En liten skugga gled upp från marken och svävade upp ovanför hennes huvud för att ta plats vid hennes axel.

"Tror du det är säkert här?"

frågade hon skuggbollen som svävade bredvid henne. Detta var hennes första talande skugga, den första som verkade ha ett eget sinne och tankar. Skuggan tog form av en liten varg, man skulle kunna tro att det var en liten älvvarg men utan vingar och skakade på huvudet.

"Jag prövar endå."

Hon satte foten på isen framför sig och tog genast bort den då det hördes ett otrevligt knakande. Lee skakade på huvudet och fnös. Hon vände sig om, vägen hon har kommit hit genom var redan förstörd av hennes vikt.

"Vad ska vi göra nu då?"

I absolut tystnad hade han vakat över Blair, ifrån en skugga en bit bort. Valpen gjorde bra ifrån sig - han hade verkligen varit beslutsam, och man tjänade på det.

Men tiden kom då hans träning var över. Midnight höll stadigt blicken på den lille, och då han gav sig av emellan träden hade han med viss möda rest sig upp, utfört den teknik som han övat på så länge. Att hoppa mellan grenarna, högt över marken var riskabelt - men då man lärde sig konsten kändes det som om man var född ovanför marken. Det gav också en känsla av frihet - en känsla han sällan kände i sällskap av Trigaso, eller, i vissa fall, Shady.

Skogarna skingrades. Den här platsen var en av de få hanen inte hade befunnit sig på tidigare. Den våta och mossiga marken var för honom okänd. Det skulle bli kul att se vad hans yngre medlem skulle välja att göra där. Och - hittade han tillbaka? Tidigare hade det bara varit på reviret. Men om Blair gjorde det ofta tidigare i sina dagar.. Ett snett flin förstörde Mid's tidigare känslolösa mask. Kanske kunde systern tillslut tillåta ungen mer frihet. Om det klarades denna gång skulle han garanterat få lättare att komma iväg.

Den svarta varelsen tog de sista hoppen ner mot marken och såg uppåt. Kawazatri låg helt bakom dem. Som han trodde sjönk den yngre mot den varma, våta terrängen och med en grimas av äckel färdades han snabbt längre fram. Lade sig ner på säker mark ett par meter ifrån med öronen spetsade. Skuggorna accepterade hans sällskap men var inte särskilt villiga att samarbeta - om han reste sig skulle han bli upptäckt.

[Dåligt xC Meen här kommer Mid och stör ;D]

Vad ska vi göra nu då?

Blair höjde huvudet efter att ha studerat något i vattnet. En röst? Han vred på nacken och spanade åt det hållet. Han kunde skymta något mörkt. Tyst lyfte han på vingarna och använde dem för att ljudlöst kunna förflytta sig från tuva till tuva. Allt närmare kom han, innan han såg röstens ägare. En ung.. tik? Jo, en tik var det definitivt. Han blinkade till lite medan det ryckte i hans mungipor. Det var uppenbart att hon inte pratat med honom, så hon måste ha pratat med sig själv. Han tyckte inte det var så konstigt, men tanke på att han också gjorde det ibland, men om man kom på någon var det alltid lika roligt. Han mindes alla gånger han själv blivit upptäckt. Kinderna hade alltid hettat så att han trodde att de stod i brand. Så ja, lite medlidande var han allt.
Valpen öppnade munnen efter att han betraktat tiken lite. Hon var inget hot, men han stod ändå i skuggan av ett träd, där han smälte in ganska bra. Vinden hade helt tagit bort hans doft. Hon borde inte ha märkt honom. Så varför ändra på det? 
Blair tyckte onekligen att situationen var komisk. Han var bara några meter bakom honan, och hon hade inte märkt honom! Ett lågt skratt slapp undan hans läppar och han la sig elegant ner.

[Derp ;_; men ändå, Mids profilbild 8DD <3333]

När fakargen kom inom räckhåll för hennes telepatiska hörsel stelnade hon som vanligt till med blicken riktad på isen framför sig och lyssnade efter hans tankar. Han verkar vara glad över att hon inte ser honom, hon skulle nog vart fullkomligt ovetandes om hans närvaro om hon inte hade känt av hans sinne då doften saknades när hon försiktigt drog in luften genom näsborrarna.

Skuggan bredvid henne skiftade till en boll och sjönk ner mot marken för att ta form av hennes egna siluett. Lee vände blicken mot den och väste tyst. "Kolla efter vem det är.."
Skuggan började genast flyta fram längst marken, försiktigt försiktigt smälta samman med skuggor av träd och buskar och komma allt närmare hannen.

Under tiden vände sig Lee om, svepte en likgiltig blick över skogen och sedan tog sats för att hoppa över till en tuva hon ansåg vara säker.
Skuggan slöt sig upp vid hennes sida ganska snabbt och med en knappt hörbar röst svarade.
'Liten fågel varg'
Skuggan var ännu ung och hade inte något större ordförråd, men det han sa gjorde Lee lugnare, om det var en valp så var det ingen fara.

Blair fortsatte framåt. Mid höll sig kvar, på vakt. Han såg då valpen stannade till, och kunde inte låta bli att le för sig själv då doften försvann ifrån omgivningen. Lite hade han iallafall lärt sig.. Det gjorde honom glad att träningen gav nytta.

Han skruvade en aning på sig, den kolsvarta blicken svepte över området - fastande på denna 'främling' ungen tittade på. Den hade garanterat reagerat på något, men såg varken ut att se eller känna. Telepatiska krafter? Ett viss intresse växte inom honom då han tänkte över det. Och det blev bara större då han lade märke till en ojämnhet i växtlighetens skuggor. Kunde hon kontrollera två saker?
Mid sköt iväg sitt egna mörker, smala varelser som likt snabba ormar ringlade sig över marken. Defensivt placerade dem sig runt Blair, fördunklade hans plats något. Inte tillräckligt mycket för att det skulle märkas större skillnad, dock.

Med viss koncentration fick han även en av de fnittrande följeslagarna att skingras ifrån sitt sällskap, ensamt glida fram till den lilla tiken. Följa hennes fotspår då hon rörde sig framåt. Kunde hon slå bort den? Valde hon att göra det?
Den svarta hanen såg på Blair igen. Han ville be honom att inte göra något förhastat, men instinkten övertygade honom att ligga kvar och vara tyst.

[Mid.. Kan inte göra så mycket XD]

[Kortkort :/ Fast Blair skulle nog uppskatta Mid's "omtanke" om han bara kände till den xd xD]

Han kände på sig att tiken, trots hans skratt inte riktigt märkt honom ännu. Eller hade hon? Någonting, en gnagande känsla fick honom att ligga stilla och tyst. Det var det här han hade tränat på. Ligg tyst. Rör dig inte. Hugg snabbt. 
Nu tänkte han ju i och för sig inte skada tiken, trots allt. Blair följde henne med blicken när hon skuttade en bit bort. Ögonen blev lite smalare. Visste hon att han var där? Hur då? Telepati? Ögon i nacken? Han svepte med blicken över området för att se om tiken var påväg mot något speciellt.
Nej, han såg inget av intresse.

Lee log och hoppade över till yttligare en tuva, försökte komma allt närmare valpen när plötsligt hennes egna skugga gav ifrån sig ett varnande hest läte. Hon vände sig om med rest ragg för att se sin egna skugga som förut lydigt följde efter henne i form av hennes siluett nu inte längre vara fast vid henne utan vara någon meter bort.

Lee's gula ögon såg hur hennes skugga blev större och mer skräckinjagande, hon har aldrig förut sett honom bete sig sådär men mycket snart kunde hon se vad som hände. Hon blev förföljd av en annans skugga, mörker som inte var hennes att kontrollera. Honan väste och detta verkade ha uppmuntrat hennes skugga att slänga sig mot främlingen och försöka sluka den. Själv kunde Lee inte göra något, hon har ännu inte lärt sig att kontrollera alla skuggor oavsett vem som skapar de.

Hon höjde huvudet som om hon lyssnade efter något ohörbart. Hon kunde tydligt läsa av valpens tankar och det var uppenbart att han inte hade något att göra med det. Det kunde bara betyda att någon annan var här, en som kunde kontrollera mörker och som hon inte kunde läsa av. Antingen var han för långt borta eller så var hon blockerad på något sätt.

Blair gjorde inget. Blicken pendlade till den andra valpen - hennes egna skugga varnade henne. Ett belåtet leende spred sig i hans ansikte. Hon var stark. Men kunde hon kontrollera styrkan som hon bar? Hon var ung..
Hans egen skugga vidgades, expanderade. Visade att den lilla fienden inte kunde vinna över honom utan alla de nyttiga kunskaperna. Men den försvann dock därefter i tomma intet - återvände till honom igen, det var trots allt bara ett test och ingen äkta attack.

Med en suck lade han sitt huvud på tassarna, väntade. Det var nog det enda han kunde göra.

[Kortkortkort XD Men.. Som tidigare sagt - han gör nog inte så mycket..]

Den andre hoppade åter igen vidare på tuvorna, den här gången närmare honom. Misstänksamheten började spridas på allvar i kroppen. Och plötsligt kände han något.
En smygande känsla i huvudet. Det var något bekant över känslan. Känslan fick honom att åter igen tänka på sin familj. Försökte förvarningen förvarna honom för beskedet om att hon tillhörde han familj? Han trodde inte det. Den här känslan hade inte riktigt med hans familj att göra, mer med han och Bambra. Deras tanketal till varandra.  Den pirrande känslan var nästan exakt samma som när Bambra försökte läsa hans tankar i smyg. Öronen ryckte knappt märkbart till. Var tiken en telepatiker? Det var antagligen därför hon kunnat lista ut att någon kom.
Snabbt, och vant byggde han upp ett skydd om hans minnen och de tankar han tänkte på nu. Det hade fungerat när Bambra snokade runt, så det borde fungera på tiken med. Försäkerhets skull förstärkte han muren ytterligare, staplade några fler stenar.

Först när han var helt säker på att han var trygg återvände han till verkligheten. Tiken verkade koncentrerad på något annat, men vad? Knappt märkbart sträckte han på nacken för att se vad det var. En instinkt fick honom att rynka lite på nosen. Något var inte helt rätt. Solen lyste rätt på den lilla tiken, men ändå så verkade hon inte ha någon skugga.
När han svepte med blicken kunde han däremot se två skuggor som definitivt inte borde varit där. Den ena såg ut att försöka sluka den andre, men så kontrade den genom att vidga sig till en betydligt större storlek. Sedan var den borta. Kanske exploderade den?
Hans mörkgröna blick vändes återigen mot tiken. Ögonen var smalare, misstänksamma. Var båda skuggorna hennes, eller tillhörde den andra skuggan någon annan?

Lee could cheer on his shadow so bravely fought against the stranger and defended her. When it looked as if her shadow would devour the other so expanded the enemy and without attacking disappeared as suddenly as it came.

Lee's shadow floated around her in a circle to make sure that there was no more danger and re-sided with with Lee in its natural form.
Lee was amazed and intrigue. It was clear that someone else was here, at least two wolves, one with wings and another that controlled the shadows. She closed her eyes and listened, to her surprise, she noticed how the first wolf she discovered tried to block her.

Was he also a telepath? It was interesting, she wondered if she could break up his defense. Yes she could. If he was stronger than her, she would have lost him completely, but she found him after all and began to gently break up his defense wall after wall. She did it gently in order not to hurt him, she knew herself how much it hurts when someone is struck through the barrier and did her best not to hurt him.

'Must regret to say that your protection is not that strong. You could probably come out. I'm not going to hurt you, and bring your friend. '

She looked around and then without realising what she was going to do oped her mount and shouted.

"You who controlled the shadows, come out!"

[Med tanke på att du skriver på engelska, vet jag inte om Sheali menar att prata med dem på Nordspråk/svenska (som hon gjorde tidigare) eller Nimorian/engelska. Men Mid svarar iallafall på Nimorian (: ]

Med ett hest skratt lät han kroppen höjas ifrån det högre, spretiga gräset. Han klev framåt, blicken siktad på honan likt en vass kniv. Hon var full av talang. Vad gjorde hon här, utan någon som tog hand om henne? Hade hon valt att vandra lite ensam, som Blair?

Han tilltalade henne.
"Aww, you noticed it! That makes it less fun.. Han flinade åt henne, blåste bort den eldfärgade lugg som hade legat framför de svarta ögonen. Skuggorna vek bort ifrån hans tassar, återvände till sin äkta plats - speglande hans gestalt, istället för att täcka honom själv och vägen han gick på.

Hans pupiller smalnade av. Valpen skulle dock inte märka det, tack vare Trigasos förbannelse.
"Where did you learn to do these things? A teacher, your parents.. Or just natural talent?" Hans blick drogs till Blair.
"Och hur kommer det sig att du valde att åka hit?" Det var endast en simpel fråga. Han ville ha den unges åsikt och svar. Ville se om han förtjänade mer frihet.

Flinet försvann, inga tecken på varken ilska eller missnöje visades. Hans ansikte var bara en känslolös mask.

Med stigande ilska kände han hur försvaret Blair byggt upp revs ner. Han var ingen telepatiker, och därför kunde han inte sätta upp ett bra eller passande skydd mot henne.
Hans käkar smällde ihop och han fyllde sitt sinne med känslan av att han helst av allt ville att hon skulle försvinna ur hans huvud. Sedan, bara för att markera att det var förbjudet område byggde han upp en mur runt sina minnen. Blair visste att hon lätt kunde riva den, men gjorde hon det skulle han inte nöja sig med att ge henne en känsla.
Must regret to say that your protection is not that strong. You could probably come out. I'm not going to hurt you, and bring your friend.
Språket hon talade var inget han förstod, men han kunde några ord vilket gjorde meningen någorlunda begriplig. Hon tyckte han hade svagt försvar och hon ville att han skulle komma ut ur skuggorna. Ett ilsket morrande bubblade i halsen, men han spände käkarna för att inte låta det slippa ut. Som för att visa att hon inte hade någon makt över honom låg han kvar. 
You who controlled the shadows, come out!
Den här gången hörde han hennes röst utan att den var i han huvud. Och än en gång talade hon det där konstiga språket. Blair lade på minnet att han måste lära sig det. 

Men orden hade betytt något. Innan han hunnit översätta dem klev en skepnad fram. Svart päls. Eldröd man. Midnight. 
En våg av känslor forsade upp igenom honom. Förvåning. Hade Mid följt efter honom? Skam. Han borde inte ha lämnar reviret. Ilska. Kunde han inte få göra något själv?
Mid log mot tiken och svarade henne på samma språk. Sedan vände han blicken mot Blair. 
Och hur kommer det sig att du valde att åka hit?
Mid's ansikte var återigen en känslolös mask. Blair kunde inte tyda om han var irriterad på honom, eller bara uppriktigt undrade. 
Precis som den andre reste han sig upp och lämnade skuggorna. Solljuset kändes ovant i ögonen, men han vande sig snabbt. 
"Jag ville träna mina vingar att flyga längre än bara i gläntan. Sedan ville jag se vad för slags omgivningar som finns här. Hur kommer det sig att du också är här?"
Hans röst var lugn, och lika känslolös som den äldre hanens ansikte. Blair ignorerade fullständigt tiken, fortfarande ilsken på att hon brutit ner hans skydd när han så uppenbart visat att han inte ville ha henne där.

Lee saw the dark stranger when he got up from the grass. So it was there he was hiding. She sat down on the hard, slightly frozen ground and twisted her tail around her legs. The back was slightly taut and lightly arched like an Egyptian cat. Such position allowed her to rest and quickly get up on her feet if it was needed. Blood of Karg was clearly visible in her. She was built smoother and more graceful despite her young age. If she would have the chance to grow up, she would undoubtedly be a beautiful creature.

"It's hard not to notice your spy."

She eyed him more closely and the yellow, animalistic expressive eyes glared when he began to wonder where she learned everything.

"My mother coach me. Why?"

She then turned her eyes towards the winged wolf. His anger and displeasure towards her washed over her like a cold waterfall. She sensed that he did not want her in his mind and withdrew hastily out. She has not yet become so good at hiding her presence in other people's heads. They spoke Nordic Language to each other, she could also understand but did not tell the others yet. Might as well think that she does not understand anything. She looked curiously at the winged but he ignored her. Cautiously, she began to get into the older male's head. This time, slowly and carefully so that he would not notice her.

Han såg framåt igen, svarade Blair medans han betraktade den unga svarta. "Vad jag gör här är inte nödvändigt. Men bara du kommer tillbaka vid bestämda tider så antar jag att du kan försvinna ibland." Han skulle diskutera det med Shady senare. De skulle säkert komma fram till något, oavsett hur 'vänliga' det var emot varandra.

"It wasn't supposed to be a hard challenge. Still, it's more enyoying when I'm not found."  
Han fångade hennes blick, höll kvar den.
"Ah, just wondering. Nothing that.. Important." Han flinade åter.

Midnight stod till en början helt ovetande då den yngre lirkade sig in i hans sinne. Och då han väl reagerade var det inte han själv, utan mörkret som vid detta tillfälle hade gömt sig som gled fram. Uppmuntrad, men störd av den nya närvaron - trots att den främmande inte ens hade varit på demonens revir. Stadigt tog den ett tag om Mids kropp.

I ett ögonblick var han framme vid valpens öra, med smala, få rökslingor seglandes uppåt ifrån de få steg han hade tagit. Tänderna var visade och öronen låg bakåtstrukna emot nacken. Den svarta blicken fokuserade på något osynligt långt där framme, men all koncentration var lagd på inkräktaren. Trigaso lät - tillsammans med ett dovt morrande - ord flöda ifrån munnen, kontrollerade men med en röst som omöjligen var Mids.

"Don't you dare touch him"

Han nickade mot Mid för att visa att han hört honom, något som den svarte inte verkade lägga märkte till. All dennes uppmärksamhet var fäst på tiken. Motvilligt förlät Blair henne. Hon hade trots allt försvunnit ut hans huvud. Han tillät sig att snegla på henne. Lite nyfiket, trots att han försökte hålla tillbaka den. 
Mid fortsatte tala med tiken. Det var när han tog några steg fram, med rökringar ringlande runt fötterna som Blair reagerade. Han rynkade lite på nosen. Det där var inte Mids vanliga röst. Ändå stod han kvar. Han hade inte mycket att göra. Men han ogillade starkt Mid's tonfall. Det var inte hans. 

[Kort och derpigt :c men ser på film så]

Lee's mind almost doubled, she could both follow the two males' conversation whilst gently getting into the older male's mind. The older turned to her and his words got the young female smile

 "So you like to be hidden?"

She glanced slightly interested on the male and met his eyes for a brief second when he inquisitively looked at her. The same second the older male stranger threw himself towards her and with bared teeth and a hoarse voice warned her not to get in deeper. At the same time she was thrown out with immense power from the male mind, which resulted in a sharp pain throughout the body.

"Demon!"
 Despite the pain that for a few seconds paralyzed her, she shied away from the male as if he was going to attack her, who knows, maybe that was what he wanted. She stared that for a few seconds before she looked with wide eyes on the winged.

 "A demon! Fly away!! Save yourself!"
 She knew very well what a demon was, her mother has told her what she was told by her angel. Had mother been here her angel would have saved them but they could only run now.

Her resilient body took set and with astonishing rapidity, she began running and jumping from tussock to tussock.

Midnight var, till sin olycka, fullt vid medvetande. Och han brydde sig föga vad demonen gjorde - under de få månader som hade gått hade han vant sig vid det han höll på med, trots att det aldrig hindrade honom ifrån att känna smärtan - smärtan då sår öppnades, då han kastades ifrån sida till sida och tvingades klösa upp sitt eget skinn. Det som oroade honom var dock att Blair var där; trots att han inte hade sett särskilt inbjudande ut dagen de fann varandra hade ungen aldrig sett honom i denna skuggas våld. Sedan skulle en ren talang gå miste - en mindre bra sak.

"Oh really?"
Demonen böjde sig över henne, lät morrningarna dö ut och ersättas av ett flin. Mid märkte, trots att de inte hade någon psykisk kontakt alls, att den ville slita henne i bitar. Den lilla kontroll som fanns hos honom hindrade den dock, och tiken for iväg bortåt.

Han skulle straffas för det.

[Det känns som om Mid tar upp för mycket plats XD Ska försöka få honom att lämna i nästa inlägg.. Så kan Blair flyga ikapp Lee eller något? ^^]

Demon! A demon! Fly away! Save yourself!
Han förstod inte allt hon sa, men det mesta. En demon? Det väckte ett minne av när far suttit och berättat om demoner, som smög in i vargars medvetande och besatt dem. Sedan så dröjde de sig kvar i medvetandet på vargen. Om demonen ville kunde han komma fram och ta över vargen. Under tiden dessa väl var besatta styrde demonen hela vargen. Var Mid besatt? Det skulle kunna förklara han konstiga nya röst. Med en fakargs syn synade han Mid. Mid såg inte annorlunda ut, vad han kunde se. Men sedan fick han syn på ögonen. De vanligtvis tomma, döda ögonen hade fått en helt ny glans, som om en hinnan av liv lagts på. Kunde denna hinna vara demonen? 
Blair drog ett djupt andetag och följde tiken med blicken när hon flydde. Den rena skräcken hon utstrålade fick raggen att resa sig. Var Mid verkligen besatt en demon? Om nu demonen styrde honom, var fanns Mid då? 
På stela ben tog han sig närmare. Ögonen smalnade och han utstrålade misstro. 
"Är det här ett skämt eller finns det en demon där inne?" Han synade Midnight. Kanske lekte han med döden genom att tala med en demon. Kanske så hade Mid återfått kontrollen igen. Han visste inte. Men lite fick han i alla fall fråga. Hans fråga kanske skulle få oanade, och inte goda, konsekvenser, men än så länge var han bara en valp. Han hade inte riktigt lärt sig att tänka framåt i förvirrade situationer. 
"För om det är någon där inne så tycker jag att denne kan lämna Midnight nu." Efter det backade han lite.  En sista blick slängdes på Midnight innan han slog med vingarna för att lämna marken. Några kraftiga vingslag förde honom nästan fyra meter upp i luften, och på den höjde flög han för att komma ikapp den svarta tiken. Han kunde se henne där nere, där hon hoppade från tuva till tuva. Blair fällde in vingarna och dök ner mot henne. 
"Wait!" hasplade han ur sig. Elegant landade han på marken framför henne. Trots den eleganta landningen var han tvungen att hoppa över till en anna tuva, när han märkte att just den tuvan inte kunde bära hans kroppsvikt.
"Don't be afraid! It is just me!" Han var inte säker på att det var korrekt, men förhoppningsvis förstod hon ändå.

[Blair är en idiot. Varför känns det som om han kommer få skit för det där senare?]

Lee rörde sig med förvånadsvärd för sig själv snabbhet. Tänk vad man kunde åstadkomma när man verkligen ville leva. Denna hona hade en enorm vilja för det.
Hennes medvetande verkade vara bortdomnat och det enda hon tänkte på var flykt. Hon tycktes höra demonens hesa andning bakom sin rygg hela tiden.

Hon brydde sig inte ens om Skuggan som flöt bredvid henne och hela tiden försökte teckna något till henne. De plötsliga ljuden av vingslag och skuggan som dök upp från fakargens kropp fick henne att ge ifrån sig ett högt tjut och hoppa undan 3 meter för hon fick för sig att han tänkte landa ovanför henne som en hök och slå ner henne.
När hon såg att han fredligt landade på en tuva en bit ifrån henne andades hon ut och sneglade på skuggan som såg på henne med en bister min. Vad? Skämde hon ut sig?

Lee skakade på huvudet och sneglade bakot i buskagen hon förväntade sig att den svarta hannen skulle dyka upp från och reste raggen samtidigt som hon ställde sig med sidan mot "faran".

Hon såg mot Blair men ena öra var hela tiden fokuserat på buskarna.
"Yeah..I know."
Hon såg upp och rättade sig.
"Jag kan nordspråk. Du behöver inte kämpa. Men vi borde nog springa. En demon på jakt är mycket farlig. Du kan alltid flyga iväg men MIG kan han hitta och käka upp!"

Hon gav främlingen en genomträngade blick.
"Jag VILL INTE bli uppäten!"

Trigaso morrade till, och det var nära att han högg efter Blair - men Mid stod emot och med bestämda steg drog han sin kropp bortåt. Bort från sin skyddsling, till en plats där han kunde få vara ensam med demonen.
"Förlåt."

[Jag tror jag slog mitt eget rekord i längd XD.. Mid försvinner nu. Baibai Blähr, Lee~]

Jag kan nordspråk. Du behöver inte kämpa. Men vi borde nog springa. En demon på jakt är mycket farlig. Du kan alltid flyga iväg men MIG kan han hitta och käka upp!

Blair rynkade på näsan. Ögonen blev lite smalare. Det var inte för den fara hon varnade honom för, utan för att han tvingats kämpa med det andra språket i onödan. Men rynkorna försvann snabbt. Ansiktet blev slätare mer uttryckslöst. 
"Det där är ingen demon, dummer. Det där var bara Mid. Han är ganska schysst." Blair tvekade lite. "Okej, han kanske har en demon inom sig, men den brukar nästan aldrig synas. Det här var första gången jag fick se den." Han log och skakade lite på huvudet. Mid var inte här. Han hade återfått kontrollen, det var Blair säker på. Och, han var ganska säker på att Mid inte tänkte äta dem. 
Lugnt satte han sig ned på tuvan, alldeles oberörd. Vingarna kliade lite, så han drog fram ena och bet tag i den. Svara fjädrar dalade till marken, och han grimaserade lite då han slet av en fjäder som inte var gammal. 
Valpen ruskade lite på huvudet. Nu när irritationsmomentet var borta intresserade han sig för tiken. 
"Vad är ditt namn?" Han nynnade obesvärat för sig själv. En gnagande känsla fick honom att titta upp. Det kändes som om tiken fortfarande var orolig. 
"Var inte rädd för Mid. Om han hade en demon inom sig så är den borta nu. Jag lovar. Jag sa uttryckligen till den att den skulle dra!" Obekymrat fortsatte han att pusta fjädrarna blanka. 
Solen tittade fram efter att ha varit dold bakom ett moln. Solstrålarna träffade honom och pälsen reflekterade ljuset, precis som fjädrarna. En otydlig mörk aura syntes runt honom.

Lee stirrade på hannen några sekunder innan hon fnös.

"Sluta skämta. En demon ger sig inte av bara för att någon sa så."

Hon var säker på att Blair bara skämtade med henne och försökte få henne på bättre tankar men oron om att en demon visste vem de var och lätt kunde följa efter de gjorde henne nervös och ettrig.

"Lee"
svarade hon snabbt innan hon hoppade över till en annan tuva, längre ifrån buskarna som skrämde henne.
"Eller rättare sagt, Sheali-So. Du heter Blair, jag vet."
Hon snärtade till med svansen och såg på hur Blair ryckte bort några fjädrar ur vingen. Solen fick hans päls att börja glänsa i mörka nyanser. Vackert vackert. Lee var helt motsatt, hennes päls var matt och snarare slukade än reflekterade solljuset. Inte så vackert men ack så värdefullt när man ska gömma sig.

"Så du känner honom? Du kan aldrig återvända till honom. Inte så länge demonen finns inom honom. En demon kan ta kontroll när som helst. Tro mig jag vet. Vi borde ge oss av. Kom med mig, jag känner till en säker plats men det är långt härifrån."

Lee hade inga svårigheter att höra Blairs tankar. Han tvivlade och trodde inte henne. Eller rättare sagt, han ville inte tro henne. Hon kunde höra hans oro om vad som skulle hända med hans lojalitet och vem som skulle komma efter honom.

Hon skakade långsamt på huvudet åt hans ord. Var alla killar såhär? Vad skulle hon göra för att få honom att tro på henne? Hon fångade hannens blick och lät sina egna tankar flöda mot honom. Hon talade inte mentalt till honom utan försökte att övertyga honom. Få honom själv inse hur stor fara han hade gett sin in i. Hypnos har Lee aldrig försökt sig på och inte heller visste hon hur man gjorde det rätt. Hon följde bara instinktivt med sina krafter, nu försökte hon få hannen att tro henne.

"Kom. Följ med mig. Jag vet att du vill vara lojal mot Mid och Shady men tro mig. Inget gott kan komma ur detta. En demon kan man aldrig kontrollera. Den kommer alltid bestämma själv vad den vill göra"