[Detta är endast ett ensamt inlägg. Svara INTE i tråden, tack C:
Det här är mest för att berätta lite om vad Razios gör i sin ensamhet på Tadaar. Inlägget är en uppföljare på "Bortom världens ände"]
 
De tusentals ljusen glimmande, långt bort, utom räckhåll. Razios låg stilla och såg på dem. Innan han anlänt på ön hade han alltid behövt klättra upp i trädtopparna för att kunna se himmelsljusen, men här kunde han se dem från marken. Framför hans utsträckta ben bredde den vida sjön ut sig. Den var så vid att motsatta sidan endast var en låg, mörk silhuett mot natthimlen. Bergen reste sig bakom honom, och vid hans sida. De snåriga trädens täta kronor klädde bergens fötter och sträckte sig upp mot topparna. Några av topparna var grå och kala, men de flesta pryddes av grönt. Gräset runtom honom var stilla. Luften och vattnet likaså. Det blåste sällan in över sjön. Han tyckte om det. Det hade aldrig blåst så mycket i hans hem, utom när det stormat. Öns starka kustvindar gjorde honom orolig.
     Han hade blivit lat sedan han anlänt på ön. Lat och orädd. När han först kommit dit hade han varit skrämd och osäker. Platsen påminde mycket om hans hem, men var ändå främmande. Bytena var nyfikna och orädda. Det hade inte tagit lång tid innan han började inse att där inte fanns några hot. Utöver vinden. Och havet. Han skrämdes fortfarande av de höga vågorna, vilka han ibland satt och studerade från skogsbrynet i närheten av den strand han vaknat på. Han väste ibland åt dem, besvarade deras brus med aggressiva huvudguppningar och darrade med kragen. Ibland drog sig havet undan och lämnade bottnen fri, på samma vis som den gjort när han lämnade sitt hem. Han litade inte på det. Havet var ett stort, utomordentligt rovdjur, men han tänkte inte falla för det en gång till. Han hade själv sina knep, kände igen sättet havet jagade på. Det ville invagga honom i falsk säkerhet, låtsades inte se eller bry sig. Och om han vandrade ut skulle det skratta och sluta sig om honom. Han tänkte inte gå i den fällan. Efter en stund kom havet alltid tillbaks igen. Ibland smög han ut en liten bit, bara för att springa tillbaka med snabba steg så snart saltvattnet började rinna tillbaks in över sanden.
     Han blinkade och vände blicken till den släta, vita stenen som låg i gräset framför honom. Han knuffade tankfullt på den med ena tassen, vände den och knuffade sedan tillbaks den med den andra. Han hade inte sett många rovdjur på ön. Reptiler och rovfåglar, självklart, och havet, men inga jaguarer. Och inga andra katter. Han hade sett några flygben. De såg ut som zaininar, fast små och med färggranna vingar. Han hade försökt äta dem, men de smakade illa. Han kallade dem för flygben för att de påminde om flygfän, men med för många ben. Det hade funnits sådana i hans hem också, men han hade inte sett många. De hade hållit sig undan. Det gjorde dessa också. Eller så var det han som höll sig undan dem, för att de smakade illa. Det spelade ingen roll. De jagade inte samma byten.
     Det enda andra stora rovdjur han hade mött på ön var hans rival. Han visste att den andre låg i vattnet – det gjorde han alltid. Razios brukade inte jaga fisk, för han visste att rivalen höll till där. De hade accepterat varandra mer med tiden. Så länge Razios inte gjorde något så gjorde inte heller rivalen det. Ibland låg de och tittade på varandra genom vattenytan. När han drack stod alltid rivalen där och tittade på honom, så att han inte skulle ta det som tillhörde den andre. Men han förstod den känslan. Om rivalen någon gång klev ur vattnet och började jaga där Razios hade sitt ö-hem skulle han inte heller lita på den andre. Men han kom aldrig upp ur vattnet. Han var nästan lika stor som Razios, och när de först mötts hade de stridit mot varandra. Storleksutmaningarna hade inte fungerat allt för bra, och Razios var inte snabb nog för att någonsin träffa den andre när han stångade efter honom. Men rivalen hade aldrig heller skadat Razios, så efter bara ett par möten hade deras stridigheter övergått i ett tyst stirrande.
     Hans blick återvände till himlen medan han reste sig upp. De korta, kraftiga benen sträckte på sig, och den långa ryggen kröktes en aning. Han ruskade på kroppen så att huden över sidorna gungade. Han gick fram till vattenranden. Rivalen var inte där den här gången. Han syntes oftast på dagen. Nattetid var han inte lika närvarande. Långsamt vände han om, noggrann med att plocka upp den vita stenen med framtänderna och ta den med sig när han gick. Hans lugna takt ökade i en mjuk trav när han smidigt tog sig genom vegetationen. De långa tårna lämnade avtryck i den fuktiga marken. Hornen vidrörde buskar och grenar. Han gled vant över en fallen trädstam, följde den stig han själv vandrat up. Marken sluttade uppåt. Här och var bröts träden jämna linje av klippkanter, över vilka några mindre vattenådror kastade sig ut så snart det regnat. Det regnade ofta. Men den här natten var himlen klar och stjärnströdd. Månen stod inte att finna. Han grep med klor och de långa tårnas sträva trampdynor om sten och bark, ökade takten ytterligare lite medan han tog sig uppåt, genom skogen. Mot det närmsta bergets rot. Han hade sprungit där många gånger. Hans steg dunsade rytmiskt mot marken. Svansen gungade bakom honom, i takt med stegen. Den yttersta spetsen krökte sig av och an. Öronen klippte när vatten från blad och grenar droppade på dem.
     Första gången han vandrat den vägen hade det tagit lång tid. Han hade inte vetat vart han skulle, och snåren hade varit främmande. Nu kände han platsen väl och visste precis hur långt han hade kvar. Det tog en stund, men tiden kändes inte så lång längre. Träden glesnade en aning när han började klättra över den allt klippigare terrängen. Han klättrade på krokiga stammar, tog sig från träd till klippa, och från klippa till träd för att komma högre upp. Han hade ingen riktig tidsuppfattning, men visste att nattens första hälft passerat när han äntligen närmade sig toppen. En hög, delvis mossklädd klippa reste sig som topp på det låga berget, över trädens kronor. När han nådde den saktade han in och stannade. Han drog ett djupt andetag. Högst upp var toppen platt och en aning sluttande. Där växte främst mossa och lavar. Några grästuvor vajade i en lätt bris som orkat över den sidan av bergen som vette bort från sjön. På sina ställen kämpade små, förkrympta varianter av skogens träd för att få fäste, men inget av dem växte på den platta toppen. Han tog de sista stegen upp på den. Den ljusa stenen släppte han på en grästuva. Han brukade lägga den där. Den rullade inte iväg därifrån. Han kände grus och lösa småstenar som rörde sig under honom när han satte sig ned. Ryggen kröktes i en båge. Han såg på himmelsljusen igen. De glimmade mot honom. Väntade.
     Han spände kroppen, sparkade ifrån med sina korta bakben. Den långa kroppen sträckte ut sig, rakt uppåt mot himlen. Han sträckte ut sina framben, men nådde ändå inte längre än vad han gjorde med ansiktet. Munnen öppnades. Han kände hur fötterna lämnade marken. För ett ögonblick var han fri. Svansen stod ut bakom honom, nästan parallell med klippan. Hade han sträckt den mot marken hade den fortfarande rört vid. Han hade aldrig varit bra på att hoppa uppåt. Framåt var en annan femma, uppåt var svårt. Hans stigande rörelse tog slut nästan lika snabbt som den börjat, men det kändes som längre för var gång. Om det var sant eller inbillning visste han inte, och det tänkte han inte på heller. Käkarna slogs ihop. Han landade tungt, med en ljudlig duns . Buken rörde marken innan benen tagit emot hela smällen. Små stenar rullade över klippan. Han rätade snabbt på sig. Blicken hade inte släppt stjärnorna. De var fortfarande för långt bort. Han tog sats på nytt. Hoppade en andra gång till samma resultat. Med en kort fnysning lade han sig sedan ner i mossan. Den ljusa stenen rullade mjukt mellan hans tassar. Han blinkade, såg på den med frånvarande blick innan han än en gång vände sig mot stjärnorna. En dag skulle han nå dem.
 
En dag.