Det ryckte lätt i hennes mungipor av svaret hon fick. Så klart. När frågan sedan bollades tillbaka drog hon ett nytt, djupt andetag.
     "Jag vet inte." Hon pausade en stund. Ett sorgligt leende sökte sig in i hennes anlete. "Jag mår hemskt. Men mycket bättre än jag mått på länge." Hon såg först mot röken över skogen och sedan mot himlen. Hon visste inte riktigt hur hon kände. Hon hade förlorat ännu en del av sitt liv. Men nu hade hon chansen att börja igen. Börja om, förlåten. Hon kunde inte upprepa det nog för sig själv. Det kändes så overkligt. Som en dröm och samtidigt skrämmande riktigt.

Hon visste nog redan svaret på frågan, eller hon trodde sig göra det, men det var inte det svar hon väntat sig. Hur kunde hon mått värre än så här? Men sedan mindes hon, Aldo och valparna. Hon svalde hårt och nickade bara. En grimas, som skulle likna ett leende, uppenbarade sig i hennes anlete. Av någon anledning så kändes det som om att det var hennes fel, hon borde ha stannat, borde ha hjälpt vännen. Det vanställda leendet bleknade och hon vände istället bort blicken, fäste den mot det håll hon trodde att Itrozo var. Försökte tänka på annat än det faktum att hon aldrig skulle få träffa den lättsamma, mörka, vrenhanen igen, det faktum att hon aldrig skulle få träffa Dimitrijs valpar.

Efter en kort stund i tystnad drog Dimitrij en djup suck. Utan att se på vännen talade hon sedan.
     "Tror du på gudarna?" Hennes ansikte var lugnt, men bar inte samma lugna min som det framtvingade tomrum hon brukade klä sig i. Det var ett uppriktigt lugn, med öppna ögon som betraktade den alltjämt skiftande himlen.

Hon vred tillbaka blicken då Dimitrij frågade om hon trodde på gudarna. Det var en dum fråga egentligen, i alla fall för en sådan som henne. Man behövde bara titta på de blå snirkliga markeringarna i hennes ansikte och på hennes vänstra ben. Ett sorgligt leende uppenbarade sig i hennes ansikte och hon svarade "Ja, självklart" hon såg roat ner på sitt ben, men det uttrycket försvann ur anletet. Hon var trött, trots att hon sovit i flera timmar. "Men vad har det med det här att göra?" Hon rynkade pannan och granskade vännen. Vad hade den frågan kommit ifrån?

Hon fortsatte att se mot himlen, ut i intet. Kanske såg hon snarare inåt, försökte få ordning på det som hennes minnen sade var sanning, men som hennes hjärna ville påstå var lögn. Men hon visste, innerst inne, att det var sant. Och det spelade ingen roll.
     "Tror du på dig själv?" Orden var låga och rösten fortfarande hes. Hon var trött. Så fasligt trött. Det gjorde fortfarande ont överallt. Det skulle inte sluta göra ont på länge. Men det var fysiska skador. De skulle läka med tiden.

Trodde hon på sig själv? Det var en bra fråga. Trodde hon på den patetsiska varelse som skulle föreställa henne? Den rangliga kroppen och det sinne som inte ens kom ihåg sin egen barndom? Det sinne som inte ens visste om hon var älskad. Om hon var önskad. Kunde hon lita på att den kropp, som nu var ganska trasig, hon bar kunde hela de skador hon dragit på sig? Nej hon tvivlade, in i sitt innersta väsen så tvivlade hon. Det enda hon åstakommit i sitt liv var att förstöra för sig själv. Hon hade förlorat i kampen mot sig själv. Patetsisk. Hon drog ett djupt andetag för att lugna hjärtat som börjat skena iväg "Nej" svaret var simpelt, men laddat med känslor. Nej hon trodde inte på sig själv. Hon riktade blicken mot Dimitrij igen, då den sjunkit mot marken då hon tänkt. Trodde vännen på henne? Kunde Dimitrij verkligen lita på den patetsika varelse som Loiana var?

"Hur kan du tro på gudarna, om du inte tror på dig själv?" Trots hesheten var rösten lugn på ett nästan frånvarande vis. Som om hon upprepade en annans ord. Efter en kort stund vände hon långsamt huvudet mot vännen. Hon mötte den mindre honans blick. "Du är själv din största fiende." Hon pausade ett ögonblick och tillade sedan; "Och jag är min." Trots att tankarna fortfarande var röriga, och antagligen skulle vara det långt framöver, så kände hon att de timmar hon fått tänka fått en del av det att klarna. Hon var fortfarande full av förundran i bröstet, och känslan växte sig starkare ju mer hon tänkte på det. Förundran och lättnad. En slags uppenbarelse, som att hon funnit något hon sökt efter väldigt länge. Hon log, ett uppriktigt leende i det avlånga, smutsiga ansiktet. Hon slöt lugnt ögonen när hon spände benen och kämpade sig upp från marken. Tröttheten började ta ut sin rätt. Benen darrade såväl av matthet som av mjölksyran som sprängt genom dem. Men när hon åter mötte Loianas blick var det med klara ögon.
     "Kom. Kan du stå?" Hon stödde själv den högra vingarmen mot marken. Den vänstra ville hon använda så lite som möjligt ett tag. "Vi borde leta upp vatten." De behövde onekligen göra något åt såväl brännskadorna som smutsen.

Vännens fråga svarade hon inte på, dels för att hon inte orkade reda ut de förvirrande tankar som den väckt och dels för att hon inte kunde. De nästa orden fick henne att rynka på pannan, men hon kunde ändå inte göra annat än att hålla med. Men fortfarande yttrade hon inte ett ord. Motvilligt särades käkarna och hon gäspade, huden stramade irriterat och smärtade. Dimitrij tog sig mödosamt upp på benen, och Loiana rynkade på panna igen, hade hon inte vilat under natten? Men hon kommenterade inte utan nickade som svar på frågan och kämpade sig upp själv. De ömma benen klagade, och hon kunde inte föreställa sig hur Dimitrij kände sig. "Det kanske jag kan hjälpa med" konstaterade hon och log. Men hon tänkte inte slösa bort sin energi direkt här, vattnet kunde dem nog hitta utan hjälp av hennes krafter. Förhoppningsvis.

Hon nickade långsamt och gjorde inga försök att kväva den gäspning som sökte sig mellan hennes tänder. Vatten. Sen skulle hon vila. Hon studerade soluppgången innan hon vände blicken söderut. Hon hade varit på många platser i landet tillsammans med familjen. Savannen var inget undantag, även om de inte varit där hälften så ofta som i de västligare delarna av landet. Hon mindes inte allt, men kunde svära på att det fanns en flod som sträckte sig över en stor del av siennas norra delar. Det kunde inte vara mer än några mil högst. Kanske skulle ingen av dem orka så långt nu, men det fanns kanske vatten på vägen.
     "Det ska finnas en flod söderut." Hon harklade sig i ett försök att göra något åt kraxandet, men ångrade sig snabbt. En kort grimas spred sig över läpparna innan hon svalde och vände sig mot Loiana. "Kanske kan vi inte nå den idag", hon synade sig själv och vännen en aning demonstrativt, "men det borde finnas något mindre anslutande vattendrag längs vägen." Det vore onekligen skönt med vatten nu. Hon oroade sig en aning över såväl sina egna som Loianas brännskador. Oron viskade om sorg och fler, starka känslor, men hon försökte fokusera på nuet, trots den trötta hjärnans protester. De behövde vatten, och åtminstone någon slags skydd för att kunna vila utan att behöva oroa sig för platsens djur.

"Det låter som en plan" rösten som uttalade orden var hes och raspig. Det lät mer som en kråkas kraxande än en varginnas röst. Vad som helst var nog bättre än den här karga slätten som de befann sig på nu. Eller, Tenkais öken hade nog varit värre. Hon fnös åt sin tanke och började istället gå efter Dimi då hon började leda vägen. Hon kunde bara hoppas på att det inte skulle ta allt för lång tid, att det inte skulle vara för långt. Inte för att hon var trött, utan för Dimitrij. Hon kastade en blick på den högresta drakvrenen som gick framför henne. Hon hoppades att solen skulle vara barmherting den här dagen. Att den inte skulle steka dem, det var nog det sista de behövde. 

[Avslutat]