Hennes förr vackra päls var nu sotig och svart, de blå tecknena i ansiktet var dolda och ögonen var matta.Värmen började verkligen ta ut sin rätt på henne, hon var utmattad fysisk och psykiskt. Att använda krafterna hela dagarna för att komma fram i elden var jobbigt och hon började fundera om hon varit dum att springa blint in i ett brinnande inferno. Men det var tanken på vem det var som var fast i elden. Dimitrij. Det var Loianas bästa vän, det var en ren och skär instinkt, en djupare känsla, som sade åt henne att hon var tvungen att rädda henne. Det fanns inget annat alternativ. Hon tvingade ut mer fukt ur luften och använde för att släcka en liten låga som bildats på hennes svans. Det gjorde ont. Allt gjorde så ont. Men inget gjorde ondare än tanken på att förlora Dimitrij och valparna. Att förlora fem små liv till elden. Denna tanke eldade på hennes beslutsamhet och skickade ny energi ut i kroppen. Ett högt brak ljudade, ett öronbedövade dån, och en stam föll mot henne. Skrämt tog hon ett skutt framåt, och undvek det brinnande trädet med en halvmeter. Röken rev i lungorna, slet i dem. Brände dem. Kol och flygande flagor av glödföljde gladeligen med röken ner. Hon hostade, det kändes som om lungorna skulle följa med ut. Elden dånade. Hon insåg att hon skulle dö här. Hon hade kastat sig in i lågorna i onödan, hon hade svikit alla, svikit Dimitrij, svikit Aldo, valparna och Kenai. Hon hade svikit sig själv. Hon var en patetisk varelse och hon skulle dö i eldens famn.

[Kort :/]

Hon kunde höra sitt hjärta slå. Slag för slag. Som om det räknade. Viskade om tid hon förlorade och tid hon redan förlorat. Hon kunde inte säga hur länge hon legat inför Windfari. Eller hur länge hon sprungit. Hur länge hon irrat. Det hela kändes som en dröm. Samtidigt kunde hon svära på att hon stått där inför henne och skinande fyllt hennes sinne. Gett henne livet åter. Hjärtats slag var snabba. Det kämpade för att sprida syre som inte fanns till skrikande muskler. Hon hostade oavbrutet. Gång på gång frammanade hon mer kraft. Slet undan elden framför sig. Kämpade efter luft. Brände lungorna i den tjocka röken. Kände gifterna i luften. Ögonen tårades. Nosen sved. Kroppen skrek.
     Hon kunde inte se himlen. Den hade inte synts på länge. Trädens grenar skymde friheten. Det träden inte skymde doldes av dödligt het rök. Vingarna låg tätt pressade mot hennes sidor. Så säkra från elden som möjligt. Hon visste att hon inte kunde flyga ut. Hon hade ingen kontroll över röken. Hon hade ingen kontroll över elden heller längre. Inte mer än det lilla hon lyckades frammana i kraft när hon åter vred de flammande lågorna framför sig ur sin väg medan hon sprang. Hon kunde inte springa så fort som hennes hjärna önskade. Om hon släppte förnuftet nu skulle hon springa till sin död. Hon var redan tillräckligt vilse. Och hon behövde all energi hon hade. Med sitt vidöppna sinne sökte hon efter vad som helst som kunde innebära en utväg. Hon hade känt djur dö. Hon hade känt en främlings sinne försvinna. Men det fick inte hindra henne nu. Inte nu. Hon behövde komma ut ur skogen innan hon kunde göra något. Hon kunde inte rädda andra om hon inte räddade sig själv.
     Av alla sinnen hon kunde känna i skogen, så var det som uppenbarade sig som en aning bland hennes tankar ett av de hon minst väntat sig. Ett som borde vara på andra sidan landet vid det här laget. Hon stannade upp. Kisade åt det håll hon kände den andra. Hon försökte att hindra hostningarna, men kunde inte. Smaken av blod hade varit konstant närvarande sedan hon lämnats av gudinnan. Hon slet än en gång lågorna ur sin väg när hon vände om mot vännens sinne. Huvudet sänktes så långt ned hon förmådde. Hon tackade familjen för allt de lärt henne. För det liv de gett henne. Hon vred huvudet gång på gång för att undvika att fastna med hornen i grenar och stammar. Tassarna trummade stundom hastigt, stundom långsammare mot marken när hon behövde huka sig för att försöka hämta andan under röken. När hon långsamt närmade sig kunde hon bekräfta för sig själv att det var det sinne hon anat. Vad i gudarnas namn gjorde hon här?
     'Loiana!' Hon ropade i tanken, kanske högre än planerat. Hon kunde inte avgöra. Inte i hettan. Inte i röken mellan hostningarna. Inte medan hon febrilt försökte fokusera för att hålla sig själv på benen. Hon svor högt. Grövre än vanligt. Hon visste inte om hon skulle glädjas eller bli arg. Av alla platser som vännen kunde vara på... hade hon inte hunnit längre? Hade hon vänt tillbaka? Tankarna passerade snabbare än att hon hann registrera dem alla. Hon sköt dem åt sidan, för nu. Hon behövde fokusera. Andas. Springa. Överleva.

Hon hostade, hackade, kved och kiknade. Ögonen tårades hela tiden, hennes hud borde vara röd under pälsen och smutsen. Den borde vara bränd. Hon blinkade upprepat bort tårarna, försökte få bort dammet, soten. Nu önskade hon nästan döden. Önskade att hon skulle hinna dö av utmattning innan elden slukade henne levande. Hon visste inte när de långa sprången bytts ut med de stapplande språng hon tog nu, men någon gång hade det skett. Luften verkade bli tyngre och musklerna skrek ut i protest, krävde det syre hon inte kunde ge. Tankarna spriddes som löv för vinden och hon kunde inte fokusera på något. Bara att hon inte fick stanna.

Plötsligt, från ingenstans, hörde hon sitt namn ropas i tankarna, ganska högt. Hon kände igen rösten, den gick inte att misstydas. Men hennes ofokuserade tankar lyckades ändock inte koppla namnet, rösten eller tonen. Hon vred mest bara på huvudet och kroppen och fortsatte inpå ett nytt spår. Sprang, förblindad av röken och tårarna. Det var inte för en hon fick syn på något bland lågorna som hjärnan kopplade samman ropet i sinnet. 'Dimitrij!' även i tanken så lät hennes röst ansträngd och hon kämpade med att koncentrera sig på gestalten. Hon hade lyckats. Hon hade hittat henne, men skulle dem hitta ut ur elden innan Loiana föll ihop, det kändes inte som det. Gestalten kom närmre fort och snart höll hon på att krocka med henne. Då slog det henne. Aldo, valparna, vart fanns dem? 'Aldo? Valparna?' lyckades hennes trötta sinne tänka till Dimitrij, var de på ett säkert ställe? Skulle Dimitrij hämta dem senare? Inget i hennes stilla sinne sade till henne att de kunde vara döda, borta.

Hur lång tid det tog att nå vännen var svårt att säga. Det kändes som om sekunderna varade i år och minuter i evigheter. Hennes blick var suddig, men skepnaden som uppenbarade sig framför henne bland röken och skiftande lågor förde inte direkt tankarna till Loiana. Sinnet gjorde det däremot. Hon reflekterade inte över sotet och smutsen som täckte den andra, och än mindre över hur mörk av sot hon själv var.
     'Loiana!' utbrast hon än en gång i sinnet när hon närapå krockade med den mindre honan. Hon hörde vännen i sitt sinne. Frågan ville påverka henne, men hennes hjärta skenade redan och kroppen var för panikslagen och utmattad för att reagera. Fortfarande hostande ignorerade hon frågan. 'Vi måste ut. Kan du springa?' Rösten i tanken lät kvävd och talade snabbt. Ansträngd, trots att det inte var annat än just det. En tanke.

Åter hörde hon sitt namn blad de andra kaotiska tankarna och hon nickade bara då frågan ställdes. Aldo och valparna var antagligen i säkerhet eftersom Dimitrij inte fått panik, fast det hade hon ju redan. Men hon hade inte flippat ut än mer. Så de kunde inte vara i fara. Sedan började dem springa, fort susade elden förbi henne, den verkade hålla sig borta, inte helt men så att de kunde springa litet mer effektivt. Om Dimitrij höll undan elden så kunde Loiana svalka dem, något i alla fall. Fukten tvingades ur luften till vatten som snabbt blev till ånga och fukt igen, detta upprepades, många gånger.

[PP:ade litet med att Dimitrij sprang med och höll undan elden, hoppas det inte gör något ^^']

Hon väntade inte längre än på Loianas bekräftande innan hon satte av bland träden. Eldens brummande och trädens knäppande tvingade henne att då och då se sig om för att se om vännen hann med, då hon inte kunde lyssna efter henne. Hon kunde känna den andras sinne, men hade inte nog med kraft för att ständigt betrakta det. Hon hade inte nog med kraft för att hålla koncentrationen annat än på att komma ut därifrån. I korta ryck drev hon undan de värsta lågorna. Inte helt, men nog för att de skulle kunna passera utan att få eld i ansiktet. Ett par gånger kände hon lågorna slicka hennes sidor. Vingarna pressades än hårdare, krampaktigt, mot kroppen. Ett par gånger trodde hon att hon inbillade sig en sval beröring innan hon insåg att det var Loianas kraft. Blicken flackade av och an. Den var skymd av tårar. Sved när hon kisade bland ljus och skuggor. När hon blinkade kändes det svårt att öppna dem igen. Som om de ville förbli slutna. Det kändes som om hon hade hostat ut lungorna ur kroppen för länge sedan.
     Hon tvingades sakta in gång på gång, endast för att snabbt välja en väg runt vad hinder som kom i vägen. Fallna träd och brinnande sly. Då och då kastade hon en snabb blick uppåt. Kanske hoppades hon på att se himlen. En flyktväg. Men allt hon såg var rök. Allt hon kände var giftet som sökt sig in i lungorna. In i kroppen. Som kämpade för att driva livet ur dem. Hon kunde inte dö här. Fick inte dö här. Loiana fick inte dö här. Dimitrij hade fått en andra chans. Hon skulle leva.

Hettan, den blev mer och mer påträngande för var sekund som gick, fukten värmdes upp mer för varje gång hon använde den och snart hjälpte den knappt. Nosen kändes sprucken och ögonen uppsvällda, kroppen skulle hon inte ens tala om. Den kändes som en mörad kött bit som sedan gått genom kvarnen. Hennes halvstapplande, halvt springande steg tog henne iallafall framåt, om än ansträngt. Hela tiden sökte blicken efter en utväg. Någonstans att ta sig. Musklerna skrek, klagade. Huvudet snurrade och Lungorna kändes som om de hostades upp i varje flämtade andetag. Det verkade som om de skulle dö här, eller iallafall Loiana. Hon var inte i det vackraste skicket. Dimitrij skulle antagligen ha en chans, bara hon hittade ut genom lövverket, och som om gudarna hört hennes tankar så öppnades en liten springa bland röken, hur länge den skulle befinna sig där visste hon inte så hon tillkallade vännen i tankarna. De var tvunga att ta tillfället i akt, nu.

Hon uppfattade hålet i röken i samma stund som Loiana uppmärksammade det i tanken. Hur hålet i röken uppstått visste hon inte. Om det var vinden eller ett tecken på att de närmade sig utkanten av branden. Kanske både och. Kanske var det gudarna. Hon visste inte om det skulle vara öppet länge nog för att komma ut. Men det var inget hon hann tänka. Allt som fanns i hennes hjärna var ett plötsligt hopp om frihet. En utväg. På ett knappt ögonblick tvärstannade hon. När Loiana stannade hade Dimitrij höjt ena frambenet. Hon hann inte formulera något i ord i sinnet, men delade snabbt tanken på vägen ut. Känslan. Med all kraft hon lyckades fokusera tvingade hon undan elden runtom dem. Den höjda tassen fortsatte i sin rörelse. Hon grep om Loiana med frambenen. Vingarna bröt torrt, bränt sly när de slog sig ut åt sidorna. När hon sparkade ifrån marken drog hon den mindre honan med sig. Kroppen skrek. Den var trött. Smärtsamt trött. Men hoppet sken över allt annat. Vingarna fylldes av luft med ljudliga dunsar. Hon lyckades inte lyfta på första försöket, men hann inte mer än känna marken under baktassarna innan vingarna slog nästa slag. Greppet om Loiana var inte det bästa. Så snart hon kände att de lyfte bet Dimitrij tag om vännens nacke. Kanske en aning desperat. Elden dansade under vingarna. Den rörde sig i vinddraget. Brännande. Skrämmande. Röken tätnade. Men öppningen i mörkret syntes fortfarande.
     Luften över skogen var fylld av tjocka rökpelare. De reste sig mot skyn. Sträckte sig mot världen ovan som otäcka fingrar. Med höga smällar från kvistar och grenar, av vingar som kämpade, bröt de genom trädens kronor. Även om röken ännu var närvarande, så åtföljdes den öppna himlen av vinden. Sparkandes med bakbenen försökte Dimitrij få ett bättre grepp om vännen. Vingarna slog och vred sig för att försöka stiga ytterligare. För att försöka komma bort från de brännande, giftiga pelarna. Hon hade fortfarande svårt att se, men det hon uppfattade spelade på samma melodi som hoppet i hennes bröst. Hon kunde se skogens slut. Eldens slut. Det var fortfarande långt bort. Långt för en varg till fots. Men hon kunde se den. Hade de fortsatt springa hade de följt den utan att komma ut. Hennes kropp skalv när lungorna i hesa andetag kämpade för att dra in allt syre de fick tag på. All livgivande luft.

Hon hann knappt stanna innan en obekant känsla nådde henne, och i nästa sekund så befann hon sig i Dimitrijs grepp, och Dimitrij försökte lyfta. Det kändes som om det var hennes fel att de satt fast här nu, hennes fel att det var svårt för vännen att rädda sig själv. Men tillslut så befann hon sig i luften, men det lugnade henne ändå inte, massor av grenar var fortfarande i vägen, men de knäcktes mot vännens vingar, gjorde inte det ont? undrade hon smått men vännen fortsatte vinna luft under vingarna och snart var de ovanför träden. Hon kunde se slutet på skogen och förstod nu att de aldrig kommit närmre slutet på elden åt det håll de sprungit. Hon skämdes nästan, ville be vännen att lämna henne och rädda sig själv. hon ville inte vara anledningen till Dimitrijs död. Men hon lät inte orden lämna munnen, men hon var för svag i sinnet för att orka skydda tankarna, så om Dimitrij råkade lyssna så skulle hon inte finna något motstånd till tankarna. Luften här uppe var syrerik och hon insöp den i hostande andetag, kroppen försökte tvinga ur all koldioxid och annan skit direkt, vilket skapade svårigheter i andningen. hon kved till och blundade, nu när värmen inte hotade dem lika mycket så kände hon hur huden sved, nästan som om den brann.

Loianas hostningar var lika kraftiga som hennes egna. Dimitrij kämpade för att inte tappa greppet om den andra. Lyssnade inte till sina egna krämpor, till känslorna som svallade i hennes egna och vännens sinne. Hon spände allt fokus hon hade på skogens rand. På säkerheten. Hur lättad hon än kände sig nu. Hur kroppen än ville slappna av och tro att det var över, så visste hon att de inte var i säkerhet än. Efter ytterligare ett par slag med vingarna lät hon dem sträckas rakt ut åt sidorna. De slappnade av, men förblev utfällda. Hennes vingar var inte skapta för långa flygturer, särskilt inte i det skick de var nu, men värmen som steg ur skogen var gott och väl för att hon skulle kunna glida på luftfickorna ett tag. Hon frustade ner i vännens nacke, vågade inte släppa greppet med käkarna i rädsla för att tappa henne. Hela kroppen arbetade när vingarna med jämna, långa mellanrum slog ett slag. Lungorna fylldes med stadigare, djupare andetag, även om adrenalinet ännu pulserade i var lem. Hon kände alla sår där elden lämnat sitt märke som om det var avlägset. Långt borta. I en annan tid. Det enda som betydde något var eldens gräns som plågsamt långsamt närmade sig. Hon vågade inte fokusera på något annat.
     De flög i tystnad, ackompanjerad av skogens smatter och brummande och bådas rosslande andetag. Vingarnas dunsar. Vindens sus. Dimitrij stannade inte när de nått eldens gräns. Det vore dumt att stanna så nära, där den ännu kunde jaga ifatt dem. Först när träden glesnade, när arterna långsamt byttes från björk och asp till sydligare växter, och gränsen mot ett öppet landskap närmade sig lät hon dem sänkas mot marken. Marken närmade sig snabbt. Hon slog med vingarna, vände dem framåt för att fånga upp hastigheten. Men det blev en allt annat än graciös landning. Så snart hon trodde det var säkert släppte hon Loiana, endast för att själv försöka ta emot sig med framtassar som vek sig. Bröstet slog i marken och hon tumlade ett varv innan hon stannade upp, på rygg med den ena vingen utsträckt och den andra intill sig. Ögonen vidgades och lungorna drog ett djupt andetag som hon sedan höll. Hon blinkade. Hon levde. De levde. Alla känslor, rädslan och paniken, lyckan, glädjen, mjölksyran i alla muskler, de värkande lungorna. Allt for över henne på en gång. Hon skrattade. Hon skrattade tills hon grät. Långsamt rullade hon över på sidan och försökte komma på fötter. Hon grät tills hon skrattade, och grät och skrattade om vartannat. De levde.

Plötsligt kände hon att vännen blev stadigare, vilket fick de sista, skrikande, musklerna att slappna av, och hon svimmade. Medvetandet försvann och hon föll in i mörkret, och hon välkomnade det med öppna armar. Tanklösheten var en gåva och alla huvudvärk försvann.Hon kände inte Dimitrijs grepp om nacken, kände inte den brännande huden som egentligen sved under den sotiga och sönderbrända pälsen. Hon kände inget, men ändock kunde hon tänka. Men inte på samma kaotiska sätt som hon gjord i eldens dån. En bild på Kenai dök upp i hennes inre, hon hade inte ens tänkt på honom sen hon slängt sig in i lågorna. Inte en tanke hade sänts åt hans håll, förutom när hon trott att hon skulle dö. Medvetslösheten höll smärtan borta, även den emotionella, men denna lilla frid någon gett henne skulle krossas som glas mot en sten när hon väl vaknade igen. Men det var det värt. En tids vila. Det var något hon behövde. En hård duns mot marken drog upp henne mot mörkrets yta, men hon kom aldrig upp helt. Men nu kunde hon känna hur känslorna svallade tillbaka, hotade med att väcka henne. Huden brände, speciellt där den hade kontakt med marken, huvudet kändes som om det skulle explodera. Men hon kunde inte vakna, inte helt, och det skrämde henne. Musklerna skrek fortfarande, och då och då hostade hon. Men inget var medvetna rörelser. Öronen vinklades smått på huvudet då hon hörde Dimitrij, men inte ens det väckte henne. Fången i sin egen kropp. Var det så här de som blev besatta kände sig? För nog hade hon hört historier om demoner och änglar. Det ryckte åter i öronen, okontrollerat, så otroligt frustrerande okontrollerat.

De redan ömma lungorna drog ihop sig, stundom i kraftiga snyftningar och stundom i kiknande skratt. En hysterisk blandning. Benen skakade okontrollerat när hon efter flera försök äntligen lyckades resa sig upp. Vingarnas långa fingrar hade vikts in längs med armarna. Knogarna pressades mot marken för stöd, även om armarna inte riktigt orkade hjälpa till. De levde. Hon höjde blicken och såg på rökpelarna som steg ur skogen. Trots att de var långt borta nu så höjde de sig hotfullt över platsen. Hon kunde inte säga ifall brandens doft nådde hit eller om den var inbränd i hennes nos. Kanske var det bara den svedda pälsen som stank. Hon såg på sig själv. På sina darrande tassar och sotklädda sidor. På vingarna som på sina ställen var röda och skära, där det under den korta pälsen skulle bildas blåsor på de blåsor hon redan hade. Skrattet och gråten lugnade sig inte när hon sjönk ner på marken igen. Benen orkade inte bära henne. De sved av mjölksyra, orkeslösa. Hon gav ifrån sig ett utdraget kvidande mellan snyftningarna. Elden var hennes fel. Men det var för sent för henne att göra något åt den. Och hon var förlåten. Tårarna pressade sig ut mellan hårt slutna ögonlock. Hon var förlåten. Hon kunde börja om.
     Aldo. Eronetur. Vartina. Verigrett. Orutir. Deran. Oyani. Landear. Ivane. Namn efter namn, bild efter bild passerade genom hennes tankar. Hopsjunken mot marken kröp hon ihop så mycket som kroppen tillät. Mattheten föll över henne som ett tungt skynke. Hon ville sova. Försvinna för en stund och glömma allt. Men namnen och bilderna ekade genom hennes tankar. Hon gick igenom dem alla. En efter en. Alla hon förlorat. Hon gick igenom de sinnen hon känt i elden. Hur många fanns kvar där inne? Hur många liv skulle elden kräva? Hon levde. Loiana...
     Hon kisade mellan tunga, svullna ögonlock mot vännen. Hennes krafter var slut. Hur gärna hon än ville kunde hon inte styra sitt sinne. Men Loiana levde. Hon kunde se andhämtningen. Öron som rörde sig. Långsamt stillades hennes krampande gråt. Skrattet hade redan lagt sig. Mellan hastiga, ytliga andetag försökte hon resa sig igen. Till ingen lycka. Med hes, stockande röst försökte hon få kontakt med vännen.
     "Loiana." Namnet lät kvävt och lågt. Hon hostade och kände åter smaken av blod. Lungorna försökte fyllas i skälvande andetag. "Loiana, vi lever."

De små ljud som lämnade Dimitrij var ändock på ett sätt betryggande, försäkrade om att hon mådde någorlunda bra. Skrattet förvandlades till gråt som förvandlades till skratt, och tiden flöt ihop till en evighet. Det ryckte lätt i ögonlocken då det dämpade rödaktiga ljuset, som filtrerades genom ögonlocken, irriterade henne, och det var det sista som krävdes för att lyfta mörkrets hinna. För att komma upp till ytan. I samma stund som hon vaknade så slets det ner luft i lungorna i stora kippande andetag. Det rev i halsen och lungorna och ögonen tårades av smärtan. Resa sig. Hon behövde resa sig. Skälvande försökte hon röra på benen som annars låg slappt utslängde bredvid kroppen, men det ryckte endast i tassarna. Hon rynkade ogillande på pannan. Hennes muskler ville inte lyda henne, varför? Men sedan avbröts funderingarna av Dimitrijs röst. Den lät nästan kvävd, låg och hon avbröts av en hostning. Vi lever. Meningen hade en större inverkan på henne än vad hon trott att den skulle och allting brast. Allt hopp all rädsla och all stress. Allting brast i en flodvåg som svepte över henne. Tårarna tvingade sig ut i ögonen och skapade ränn ilar ner för hennes kinder, två ränder där smutsen sakta spädes ut i en ljusare nyans. Alla känslor smälte samman, skapade en känslosam storm som härjade hennes sinne. Skapade mer tårar som både av lättnaden och smärtan rann ner för kinderna. Ja de levde, hon levde. Sedan, plötsligt, så kom hon på nästa sak, och hon tvingade de skälvande musklerna att resa henne upp. Redo för att resa, trots att de knappt lydde hjärnans signaler. "Aldo, Valparna" luften tvingades upp och forma ord, som dock läpparna ovilligt förvrängde. Men ändock var dem simpla. Hon påminde Dimitrij om de två saker som hon antagligen älskade mest, påminde om att de måste hämtas, måste tas hand om. Fortfarande fanns inte tanken på att de kunde vara borta. Nej i Loianas värld kunde de inte vara det, det skulle vara allt för smärtsamt, så hennes hjärna stängde av alla tanke vägar som kunde leda till den.

Loiana reste sig på darrande ben och Dimitrij följde henne med kisande blick. Aldo. Valparna. Hennes ögonbryn sjönk och huden runtom ögonen spändes. Hon slöt ögonen hårt. Huvudet förblev en aning höjt, halsen utsträckt. Öronen pressades hårdare mot nacken. Aldo. Valparna. Hon drog ett djupt andetag. Tårarna som rann var lugnare än förut. Hon insåg att hon spände käkarna när det började värka i dem. Utan ett ljud lade hon huvudet mot marken, så mycket på sidan som hon förmådde med hornen. Hon pressade omedvetet vingarna hårdare mot sig, grep med de långa fingrarna om rygg och buk. Kanske som tröst. Hon levde. Hon var förlåten. Men hon var ensam.

Dimitrij reste sig inte, rörde sig inte mer än att hon tryckte huvudet mot sidan och vingarna verkade spännas. Varför var hon inte beredd? Varför reste hon inte på sig och visade vägen? Varför? Då sanningen gick upp för henne brast det igen, som en våg. Allting rann över henne, och de sträck som skapas av tårarna hon fällt tidigare fylldes igen av tårar och hennes muskler slutade lyssna helt. Hon grät inte av förlusten, hon kände knappt Aldo och valparna hade hon aldrig träffat. Men hon visste hur mycket vännen älskat Aldo, hon hade sett deras blickar på varandra, och hon kunde föreställa sig hur hon känt inför valparna. Loianas tårar var inför vännens smärta. För hennes smärta smärtade även henne, för nog hade Loiana förstått att Dimitrij inte haft det lättaste livet, och så hände detta? Kunde inte gudarna lee mot henne någon gång? Sakta rörde hon sig mot Dimitrij, kröp mot henne och lade det smutsiga huvudet över henne, i en tröstande gest. Hon skulle aldrig få vara ensam igen. Nej hon skulle alltid ha Loiana, och det var något hon gärna ville få henne att förstå. Hon skulle aldrig vara ensam när Loian fanns.

Hon kände sig tom inuti. Hon hade redan skrikit och vrålat över förlusten. Redan innan skogen stod i lågor. Kroppen orkade inte vråla nu. Tårarna rann stilla längs nosen. Hon darrade för var utandning. Hon skulle inte få se dem igen. Inte i detta liv. Hon hörde Loiana röra på sig, men tänkte inte mer på det förrän hon kände den andras närvaro och ett huvud över sina skuldror. Skakningarna blev för ett ögonblick kraftigare när känslan av närhet blandades i tomheten. Tröst. Hennes min spändes i en sorgens grimas. Hon brydde sig inte om huden som sved. Hon rörde lätt på huvudet, råkade knuffa till Loiana med hornen innan hon vek undan dem. Huvudet vändes mot vännen, utan att lyfta nosen från marken. Med hårt slutna ögonlock vidrörde hon vännens smutsiga päls bakom armbågen med nosen. Andetagen blev ytligare och hon skälvde av tyst gråt.

Hon kande Dimitrij horn putta på henne och hon undrade vagt om vännen ville att hon skulle gå, me sean såg hon på vännens ansikte då det åg vid hennes armbåge, hon mådde dåligt och det var Loianas fel. Om hon inte varit så naiv så skulle hon förstått från början. Hon skulle ha vetat, borde ha vetat. Hon lade åter huvudet på vännen, men nu mer över halsen. "förlåt mig" kved hon tyst och rösten sprack lätt av smärtan som kramade om henne, både fysisk och psykiskt. Det gjorde ont att veta att hon orsakade Dimitrij smärta. Hon knep ihop de svidande ögonen och huden runt dem stramade åt och sved. Men hon förtjänade det, för hon visste att den smärta som Dimitrij gick igenom nu var värre, mycket värre, och det smärtade än mer. "snälla förlåt mig" hon avbröts av en kraftfull hosta, vilken slutade med att hon kippade efter luft. Den där första gången Dimitrij och hon möts, för en hel evighet sedan, så hade hon kallat dem patetiske, brickor i gudarnas spel, och hon hade haft rätt, helt rätt. Iallafall om Loiana. Patetisk, en skam. Något som gudarna vänt ryggen. En liten mask i smutsen som bara väntade på att fågeln skulle ta den. Ja, alla kryp var mer värda än hennes patetiska liv.

Loianas ord fick Dimitrij att svälja och öppna ögonen. Hon drog ett par djupare andetag för att lugna ner sig. När vännen började hosta höjde hon huvudet.
     "Vad är det jag ska förlåta?" Ett spänt, något ironiskt leende smög sig in i hennes smutsiga anlete. En djup rynka spände mellan ögonen. "Du har inte gjort något fel." Hon gjorde en ansats till att resa sig upp, men kom inte längre än halvvägs innan hon kom fram till att det inte gick och sjönk ned på marken igen. Båda bakbenen sträckte ut sig åt samma håll medan hon vilade på armbågarna med höjt huvud. "Om någon har felat så är det jag. Men jag är förlåten. Jag har blivit förlåten, Loiana. Jag har fått en andra chans." Hon pendlade mellan känslorna, kände sig tom och exalterad på samma gång. Mattheten var dock överhängande. "Jag borde dansa och sjunga, inte gråta som en övergiven valp. Men det är okej." Ett hest skratt sökte sig mellan orden och övergick i en hostning. "Det ska bli okej."

Hon lätt huvudet sjunka ner på marken, orkade helt enkelt inte hålla det upprätt längre. Hon lyssnade på Dimitrijs ord, försökte få tankarna att hålla kvar hennes röst, försökte väga orden i sinnet. Det tog sin tid, men tillslut så lyckades hon koppla ihop dem. Men hon lyckades inte tyda dem, hon visste inte vad vännen menade, så hon hummade bara tyst och tvingade att hålla ögonen öppna. "Varför var du i elden?" rösten var vagare än förut, och hon kände sig omätligt trött. Hjärtat kämpade i bröstet med syret, kämpade med att få ut det till musklerna. Lungorna krampade sig och luften drog orytmiska andetag som bara slet och rev i strupen. Trots att de var ute ur elden så kändes det som om döden fortfarande kröp närmre, som om hon skulle försvinna i mörkret om hon somnade, och det skrämde henne, det skärrade hela hennes väsen. Energin höll på att lämna henne. Sakta, oändligt och plågsamt sakta lämnade den henne. Huvudet låg fortfarande mot marken, patetiskt. Ögonen slöts men hon tvingade upp dem igen.

Vad hade hon gjort i elden egentligen? Vandrat med Aldo innan han drog sitt sista andetag. Bränt hans kropp. Satt eld på skogen - hon skämdes något ofantligt över det, men det fanns inte mycket hon kunde göra nu - och fått svar hon så länge behövt. Hon var inte säker på vad hon borde svara. Men när hon såg på Loiana sänkte hon huvudet till vännen igen och svarade lågt.
     "Det är okej. Sov du." Hon lyckades med en kraftansträngning komma på fötter. Med stela rörelser tog hon de få stegen runt vännen och lade sig ned med en duns vid dennas sida. Hon sträckte ut bakbenen så att hennes buk nästan vilade mot vännens rygg. "Jag berättar sen. Sov du så vakar jag. Det är okej." Den hesa rösten till trots var hennes ton mjuk. I hennes bröst höll sig tomrummet kvar. Det skulle kanske alltid vara där. Hon såg från vännen mot himlen. Det var ett par timmar till gryningen. Åtminstone gissade hon det. Ljuset från infernot gjorde det svårare att avgöra, trots att de var på säkert avstånd från det nu. Kanske kom den tidigare här än norrut. Hon log; ett sorgligt leende. Tårarna rann fortfarande, stilla. Såg de henne nu? Väntade de på henne? Hon skakade långsamt på huvudet. De fick vänta ett tag till. De skulle vänta. Hon ville tro på det. Allt skulle bli bra igen. Det var okej.
     Tyst, som för sig själv, började hon humma på en långsam melodi. En hon inte sjungit på länge. En hymn till de ovan som hennes fader lärt henne. Hon hade sjungit den många gånger tillsammans med sina syskon. För länge sedan. Nu lät den mest som några enstaka toner mellan andetagen. Men den var lugn och den gav henne ro.


[Osäker på hur Loiana ligger egentligen, så antog att hon kunde ligga en aning på sidan - Så Dimitrij ligger vid sidan om henne, på den sida ryggen är närmast. Typ, sked. Utan att röra Loiana för mycket. För... brännskador. Mmmmmmysigt. Och tror inte vi bestämt tid på dygnet, så jag bestämde nu.]

Vännen svarade inte, utan bad henne sova. Hennes huvud låg fortfarande längs med marken och hon orkade inte lyfta upp det. Men rädslan att försvinna i mörkret fick henne att fortsätta hålla ögonen öppna. Men hon orkade inte med det allt för länge så de slöts då Dimitrij lade sig vid henne. Hon lät sömnen omfamna hennes mörbultade kropp, lät drömmarna ersätta verkligheten.

Medan hon låg där och hummade tyst med hes röst kände hon efter i kroppen. Huden var varm och bränd på flera ställen under den smutsiga pälsen. Hennes annars ljusa fäll var också bränd, men hon kände inga större öppna sår. Det sved fortfarande på såväl som i nosen, och det värkte i lungorna. Hon hoppades att de inte var allvarligt skadade. Strupen trodde hon skulle läka snart, men hon skulle nog förbli hes ett tag. Det allvarligast hon kände var en brännskada på vänstra vingarmen. När hon höjde armen en aning för att betrakta den kunde hon inte motstå att grimasera. Hon kvävde en hostning. Förhoppningsvis skulle det bara bli blåsor på blåsorna, och sårskorpor som lät det läka. Hon hade sett brännskador förut, det hade inte varit något ovanligt när ynglingarna i de Vita skulle lära sig hantera sina krafter. Men de hade aldrig varit så omfattande som efter att ha spenderat för lång tid i en skogsbrand. Där hade alltid funnits vuxna med som höll ett vakande öga på allt. Dimitrij suckade. Kanske vakade inte gudarna över dem på samma vis, men vetskapen att de fanns där överväldigade henne. Det fanns en trygghet i tanken. Hon huttrade till och ruskade på nacken.
     Att det gjorde ont i huden såg hon som ett gott tecken. Det betydde att skadorna skulle kunna läka på egen hand. Det var där det inte längre kändes som hon oroade sig för det. Hon blåste på sin vingarm och kände hur det sved i huden. De hade behövt hitta vatten att svalka skadorna i så att de inte blev värre. Men hon skulle inte orka leta som det var nu. Och hon tänkte inte lämna Loiana. Hon såg över axeln, mot ljuset som sken mot de tjocka, mörka rökpelarna över skogen. Hon skämdes över det misstaget. Skam var ett för milt uttryck. Men hon kunde inget göra. Gjort var gjort. Och trots att hon orsakat det, och berövat många livet, så var hon förlåten. Det skulle dock ta tid innan hon helt kunde förlåta sig själv. Även om hon ville förlåta så skulle det gnaga i hennes sinne innan hon fick styrkan. Det var ett misstag, ett oerhört stort misstag. Askan efter branden skulle påminna henne om det i många år framöver. Hon tänkte aldrig glömma. Windfari hade sagt att hon inte skulle se bakåt. Hon tänkte inte fastna i det förgångna. Det fanns inget hon kunde göra för att hindra det som varit. Men hon skulle ta det med sig in i nuet, till framtiden, och låta det styrka henne. Hon drog ett djupt andetag och slöt ögonen. Trots att huden var varm så frös hon.
     De trodde på henne. Gudarna trodde på henne så länge hon trodde på sig själv. Hon släppte ut andetaget och såg än en gång på himlen. Hon behövde bara finna styrkan att verkligt förlåta. Men hon visste vad hon skulle göra nu. Hon såg sitt mål, klarare än någonsin förut. Levde hon bara till gryningen så hade hon hela dagen framför sig. Hela livet. Och hon hade inte tänkt släppa taget än. Där fanns mycket att göra.

När morgonsolens första strålar fick himlen att blekna runtom skogens illavarslande moln och eldskuggor låg Dimitrij fortfarande vaken. Hennes huvud var höjt, men ögonen slutna. Hon andades med långsamma, rytmiska andetag och hummade ännu lågt. Visor och hymner hade bytt av varandra under timmarnas gång. Strupen klagade lätt. Tungan strök försiktigt över nosen när hon kisade mot himlen. En gäspning undslapp henne utan att hon försökte hindra den. Hon behövde sova. Vännen andades vid hennes sida. Sömnen fick vänta. Hon avslutade melodin och påbörjade en ny. Det var en visa hon lärt som valp, innan träningen, och handlade om en groda på is. Hon koncentrerade sig för att komma ihåg texten i huvudet. Det höll henne vaken. Hon gäspade än en gång. Små tårar bildades i ögonvrårna och hon ruskade än en gång på huvudet och nacken. Försiktigt sträckte hon på bakbenens och ryggens stela muskler så gott det gick där hon låg.

[Förvarning för udda svar ^^']
Drömmarna var något som hon glömde i samma sekund som hon drömde dem. Inget som fastnade i huvudet, och i nästa sekund, till hennes lättnad, vaknade hon igen. Hon vaknade av att ett nytt sorts ljus spelade över platsen. Musklerna var om än mer ömma än dan innan, vilket dock bara tydde på att de skulle bli bättre, huden sved även den värre. Vilket fick henne att bara ligga still i samma ställning, och lyssnade på det låga hummande som Dimitrij gav ifrån sig. Vilket var lugnande, men det hjälpte inte mot smärtan, och hon undrade för sitt stilla sinne hur länge de skulle få ligga här innan de kunde fortsätta. Innan hon åter kunde ta upp hennes sökande, om Kenai fortfarande väntade? Han kunde väl inte väntat i Itrozo all den här tiden. Nej han måste ha lämnat den, hon har väl missat sin chans då. Tanken smärtade i henne. Men ändå kunde hon inte förmå sig att ångra sitt beslut. För Kenais liv fanns fortfarande och nu var hon säker på att Dimitrij också var vid liv. Det hade helt enkelt inte varit ett medvetet val utan ett måste. En djup instinkt som styrde hennes steg. Men vart hade den fört henne i slut ändan? Hon var skadad, Dimitrij hade antagligen klarat sig själv och hade endast fått rädda Loiana också, Dimitrij var även hon skadad och Loiana hade antagligen förlorat Kenai. Men inte ens det fick henne att ångra beslutet. Nej hon kunde helt enkelt inte.
"Dimitrij?" Rösten var hes, men halsen kändes iallafall bättre, en positiv sak. Hon hade tänkt fråga om elden igen, men struntade i det, hon ville inte orsaka mer smärta. Nej det samtalsämnet skulle undvikas tills dess att Dimitrij själv tog upp det. Då hon valde att tala om det.

Hon kände en skillnad hos Loiana och förstod att hon vaknat. Andningen förändrades från sömnens. Hon fortsatte dock att koncentrera sig på visan om grodan. En gäspning undslapp henne när vännen efter en stund kraxade hennes namn. Dimitrij öppnade det ena ögat och såg på henne. Hon avslutade versen hon var på i tanken och ruskade på huvudet.
     "Hur känns det?" Tungan sökte sig över nosen innan hon än en gång gäspade. Hon sträckte ut frambenen framför sig och kände huden strama längs benen och sidorna. Skulderbladen till såväl ben som vingar rörde sig under musklerna på ryggen. Svansen spändes och viftade till innan den slappnade av igen.

Det var tyst en kort sekund innan vännen frågade en fråga, hur det kändes. Tja, hon hade antagligen förlorat sin älskade, hon var mörbultad, halsen kändes som om hon svalt sand, och huden brände och sved, ögonen var fortfarande svullna efter röken och värmen och hon kände sig skyldig över att Dimitrij känt smärta. "Jag har mått bättre" kraxade hon med den hes rösten och såg på vännen. "Du då? Hur mår du?" Hon lade åter huvudet på marken då huden på halsen stramade åt. Frågan gick och tolka på många sätt, och det var upp till Dimitrij vilket av dem hon skulle svara på.