Under det smaragdgröna, barrtäckta trädverket vandrade en högrest varghanne. Hans päls skiftade i olika nyanser av grått, och hans starkt orangea ögon skapade en stark kontrast emot hans gråa ansikte. Över det vänstra ögat löpte ett ärr, tack vare dess djuphet så såg det fortfarande färskt ut - även om det var decennier sedan han blev märkt med det. Kanske borde det såra honom, eller åtminstone väcka några känslor som fick honom att känna avsky - men ingenting förändrade hans sinnestillstånd. Kall och grå, det var så han känt sig i flera års tid, och sanningen var att det inte störde honom.

Marken var täckt av mossa. Den var svalkande emot hans svarta trampdynor, och skapade en känsla av välbehag när han förflyttade sig fram över den. Nordan hade alltid varit ett ställe han funnit dugligt. Ïver kände sig lite oroad - aldrig hade han funnit något eller någon vidare intressant, eller ännu mindre, dugligt. Innanför det kraftiga skallbenet fanns bara tankar befläckade med mörker och hat. Och en känsla han inte kunde säga vad det var. Luna hade sagt att det var kärlek. Ïver hade bara skrattat åt henne med hans spruckna röst. Kärlek skulle ju vara behagligt, skönt, lyckligt - allt han kände var något som åt på hans hjärna, något som grodde i honom och bara sådde ett frö av smärta i honom. Det var Lunas fel. Allt var Lunas fel. Det var väl därför han mördat henne. Fortfarande gjorde det ont i hans bröstkorg när han tänkte på henne. Skulle han aldrig bli fri henne? Vad var det hans hjärna försökte säga? Luna sa att han älskade henne, att det var därför han kände som han gjorde. Hon hade varit den enda vars närhet han tålde, men lidandet hon gav hans hjärta var inte värt det. Trots att hennes namn fortfarande hängde på hans tunga, och bilden av henne fortfarande var inpräntad i hans huvud, smärtade det inte lika mycket längre. Han hade hjälpt henne. Han hade räddat henne från den hemska värld de levde i - det var så han såg det. Han var ingen mördare, han var en frälsare.

Så fängslad i sina tankar hade inte Ïver alls märkt hur långt han gått. Skogen var så tätt att han inte riktigt kunde avgöra vart solen gick ner eller vart den gick upp. Kanske kunde man kalla honom vilse - om han nu hade brytt sig. Istället lät han avlägsna dofter av hjort guida honom vidare över den gröna undervegetationen.

Ïver snurrade kvickt om. Från ingenstans hade en svart, främmande varginna uppenbarat sig. Hon såg självsäker ut, och inte alls nervös över hans närvaro. Ïver gillade inte alls detta, det var som om hon vetat vart han befunnit sig innan de ens träffats. Ögonen smalnade av misstänksamt.

Främling? Visst var han det, men det kändes ändå som om hon visste mer än honom, vilket inte alls gjorde honom till mods. Läpparna ryckte lite fientligt, så att de sylvassa tänderna glimmade lite.

" Vem ger dig rätt att smyga på mig sådär? " Öronen var slickade emot halsryggen, begravd i yvig, sliten päls. Den såg sträv och hård ut. Huvudet var lågt buret med ilska i anletet, samtidigt som hans kropp var hårt spänt. Ïver var inte alls tacksam över det plötsliga, misstänksamma sällskapet.

Ïver kände sig inte alls bekväm, och ilska började blotta sig i hans anlete. Visst var det ett beteende som låg i hans natur, ilska och dess alla söner. Varginnan hade otur, det fanns gånger han inte alls var lika lättretlig som denna.

Den grå varghannen tog ett kort språng framåt, medan han högg i luften - varnande. Det var uppenbart att han inte var på humör för att föra någon meningslös konversation. Läpparna var uppdragna så båda tandraderna, med vässade tänder, syntes. Raggen var likaväl så ställd, och fick hans storlek att öka något mer.

" Ge dig iväg. " Rösten var hes och sprucken, men all den ilska som han hade i kroppen speglades i den. Det skulle vara på egen risk hon stannade.