Become lät svansen gå, det var morgon och hon hade nyss satt i sig en fågel. Vilket fick räcka för stunden, hon vandrade längs en upptrampad stig då hon hörde en röst: "Become..". Hon snodde runt, en ande var? Vart? Hur? "J.. Ja" svarade hon försiktigt och det kändes som om något rörde sig runt henne. "Kom.." viskade rösten och hon följde efter. Hon kunde inte motstå det. Rösten var len, trygg som hennes mors röst.
"Jag är här Become. För dig" viskade rösten. För henne? "Vem är  du?" sa hon svagt en viskning. Hon blundade, och hörde rösten igen. "Dig, din käraste" sa rösten och så kom ett ljussken för henne. Fast hon blundade, men hon var inte rädd, hon ville vara där. Men ändå inte, kunde ingen hjälpa henne från det? "Hjälp.. Hjälp mig bort från det här.." kved hon gång på gång. "HJÄLP MIG!" ropade hon, hon hade äntligen lyckats ge ifrån sig ett rop.

Men det kändes fortfarande tryggt. Även fast hon inte ville vara där. Hon la sig ner, som ifall någon hade puttat henne. Hon drog upp tassarna mot sin kropp. La in svanansen och ville komma bort från ljuset. Men hon lyckades inte.

Han öppnade ögonen och tittade runt. Var någonstans var han? Hans blick får runt den färg sprakande naturen runt honom. Han rest sig från marken som gungade under honom. Hans blick var som förhäxade av färgerna som svajade runt honom.
  Han ryck till och slängde upp huvud men innan han sträcka ut halsen till sin fula längd så slog han i klippan som han låg under. Hans ögon får upp medan han böjde ner huvudet en bit. Var hände med alla färg? Varför var allt mörkt? Tänkt han panikartat tills han kom på att han var blinde. Det var alltid mörk för honom, färgarna var bara en dröm.
  När han hade lugnat sig tillräckligt så börja han spetsar öronen. Varför hade han vaknat så plötsligt? Undrade han. Han hörd ett hjärtslag som verka komma från en varg. Han riktade sitt huvud mot vargen. Han hörd röster som verka tala med honan. Han börja känna en lite oroligt. Så vitt han kunde bedöma så hade det inget hjärtslag. Han närmade sig försiktigt honan men rösterna tyckt inte om att han närmade så det morrade mot honom. Han ignorerade rösterna och fortsätt framåt.
  När han kom fram till honan så böjd han ner sig och puttade till henne. "hej, mår du bra?" Frågade han och puttade till henne igen.

Become uppfattade en annan röst, en annan röst som frågade hur hon mådde. Sedan hur någon rörde vid henne. Hon försökte sakta öppna ögonen, men då var rösten tillbaka: "Stäng dom! NEEJ!" skrek rösten, och Become slöt dom. Rösten var inte snäll längre. Den lät som en demons raspiga stämma. Vad var det här? Vad hade hon gjort för att förtjäna detta?

Become öppnade munnen, stängde den inte hur mycket rösten än skrek. Det var säkert en ond ande, "Fast..." fick hon fram. Hon pratade långsamt och utdraget. "Hjälp.." fick honsedan fram. "Tyst! Dumma tik! Du kommer bli kvar här.." rösten uttalade dom sista orden långsamt och njutande. Hon försökte att pressa undan rädslan, varför kunde inta månen vara uppe nu. Hon saknade natten, och månens energi.
Hon spände hela kroppen, försökte pressa ut benen. Hon lyckades för några få sekunder, innan dom trycktes tillbaka till henens kropp igen.

Han hörd hur rösterna talade till honan. Han kunde inte riktig uppfatta vad det sa till honan men när honan sa hjälp så blottade han lätt sina tänder. "Låt henne vara." Viskade han fram till rösterna. Men det verkar inte lyssna på honom. Vad skulle han göra? Tydligen gick det inte putta på honan. Plötsligt slog en tanke honom. "Förlåt." Sa han till honan. Sedan gnisslade han med tänderna så det bliv ett öron skärande ljud. Han morrade och bakade undan för ljudet. I en normals vargs utan extra känsliga öron så skulle det här var ett plågsamt ljud. För honom var det här ljudet tortyr. Han slängde ner huvudet mot marken och hoppades att smärtan av det skulle bedöva smärtan som ljudet gjorde.

(Avsluta) 
på grund det ha gå lång tid utan svar.