Den rödbruna hanen har växt till sig. Han är fortfarande långbent och smal. Men grundstyrkan har blivit bättre och lite mer muskler har han lyckats bygga ändå. Så han ser inte riktigt ut som en långbent kalv längre. Inte lika klumpigt vinglig som en nyfödd gnu. Hanen vandrar fram över savannen. Hans hem. Det är här han trivs bäst. Men ensamheten är inte alltid så rolig. Men han har lärt sig att leva med det. För han vet att han inte kan tvinga på någon sitt sällskap. Han kan endast erbjuda det och vill den andre ta emot så blir det ju mindre ensamt. Men Kian har ännu inte funnit någon som valt att stanna med honom tillräckligt länge för att ensamheten inte ska bli så brutal när han väl är ensam igen. Endast flyktiga möten som lätt till viss bekantskap, även vänskap, har han genomlevt och varit väldigt glad över det. Men det har bara varit just flyktiga möten. För han har aldrig stött på samma varg två gånger.

Så ensam vandrar han över savannen. De långe öronen står spetsade på huvudet. Nästan då att de ser ut att vara på väg att tippa ner över pannan på honom. Han vandrar i passgång. Med högra sidans båda tassar som följer varandra i precision och sedan följs av vänstra sidans tassar. Huvudet hålls under manken och tungan hänger utanför den öppna munnen. Trots att det börjat bli höst i övriga landet märks det knappt någon skillnad på savannen. Nog har det blivit svalare. Men solen värmer fortfarande starkt om dagarna. Men de få träden som står exceptionellt glest på denna plats kastar långa skuggor. Solen har halvt försvunnit ner bakom horisonten och världen börjar omfamnas i mörker. Det vore kanske bäst att söka upp någon plats att slå sig till ro på för natten. På någon säker plats för hyenorna som verkar tycka om att leta föda på natten är inga direkta lekkamrater som Kian föredrar. Gäspande sluter han ögonen och ruskar sedan på huvudet så de stora öronen fladdrar från sida till sida. Sedan blickar han mot horisonten. Den korta svansen viftar till en gång innan hanen sätter benen i rörelse igen. Fast trött är han inte ännu. Men att sova är ju ändå en nödvändighet. Platsen han är på väg till är ett stenröse som han själv faktiskt hjälpt naturen att förbättra för att det ska vara en behaglig plats att söka sig till inför natten. Den platsen är en öppen sovplats så att säga. Andra kan välja att övernatta där. Men ingen stannar där längre än en natt i sänder. Det är bara Kian som återkommer dit ibland. Och han har satt upp en attrapp som utlöses när han befinner sig i området. På så sätt kan han alltid vara säker på att sovplatsen är tom när han anländer.

[PAX TILL Cuy/Biv/MP ]

[Mysig stämningsmusik; https://www.youtube.com/watch?v=Sgk4cIELMHg ]

Doften av gräs, av torr luft och värme dansade i vinden. Blommor, bär, buskar och träd. Hon drog in dem i djupa andetag. Det hade hon gjort ända sedan de lämnat skogen och vandrat ut över savannens vidder. Solen stod lågt på himmelen och skulle vara försvunnen under horisonten om bara några ögonblick. Några skimrande minuter. De avtecknades som två mörka silhuetter i det röda ljuset, hon och Bivlinde. Hans tunga hängde utanför munnen och han slickade sig gång på gång om läpparna och nosen. Trots att hösten spred sig i resten av landet så förblev savannen fast i värmens grepp. Det var som en egen värld, med egna lagar, en egen tid. Där varken höst eller vinter fanns. En värld där torkan regerade tills den dränktes i skyfall större än hon mött någon annan stans, för att sedan grönska innan den åter föll i torkans famn. Hennes öron rörde sig av och an på huvudet; lyssnade till växternas viskningar i vinden, till syrsornas spelande och några avlägsna tjatter. Det var här hon hörde hemma.

Med ett skratt ökade hon snabbt till galopp och Bivlinde följde efter. Hennes långa ben gav henne en skuttande stil medan isvargen tog lufsande språng. Han hade tappat förvånansvärt mycket päls under de senaste månaderna, men hade börjat fälla igen sen de kom ut på savannen. På sina ställen hängde den fortfarande tjocka fällen i tovor som snart skulle lossna. Hon kunde inte annat än le mot honom när hon såg över axeln och deras blickar möttes. Tassarna trummade rytmiskt mot marken. Vinden ryckte i hennes päls. Hon höjde huvudet och slöt ögonen medan de sprang. Hemma. Det var här hon ville vara. Tillsammans med de hon älskade. Det var här hennes familj fötts. Det var här hon ville ge liv till hennes och Bivlindes kommande små. Även om det inte syntes märkbart på henne ännu så kände hon att det var så. Deras små. Hon log bredare och kände hur landskapets värme spred sig till hennes inre. Den värme hon kände var gång hon tänkte på det som komma skulle, och på de hon redan gett liv till. Kanto. Kian. Kilah. Det gick sällan en dag utan att hon tänkte på dem. Var befann de sig nu? Var de vid liv?

Hon hade omedvetet saktat in och hörde hur Bivlinde kom ikapp. Isvargens ena tass träffade hennes höft och hon föll på sidan i gräset. De skrattade tillsammans. Två mörka nosar möttes innan kinderna pressades mot varandra. Hon knuffade undan honom med frambenen och rullade över på andra sidan innan hon kom på fötter. Han stod kvar och viftade på svansen. Med en mjuk knuff tryckte hon sin skuldra mot hans innan de vandrade vidare. Solen försvann under horisonten. Dess sken färgade himmelen djupt röd innan den skiftade i gul och djupt blå. Högt över deras huvuden hade stjärnorna tänts. Deras klara sken skingrade mörkret, och när skymningen långsamt passerade blev silhuetter till mjuka skuggor.

Cuywendz blick rörde sig oavbrutet över landskapet. Här var platsen öppen, klädd främst i det gungande gräset och några ensliga buskar. Hon visste att träden skulle komma. Hon sökte längs horisonten efter tecken på tätare växtlighet, där träd och taggiga buskar bildade egna skogar. Skepnaderna av stora djur avtecknade sig mot himmelen. En hjord elefanter som hon gissade var på väg mot ett vattenhål. Om de följde efter djuren skulle de förr eller senare nå en plats där de i säkerhet kunde gräva sin lya.

En annan skepnad, långt borta, fångade manvargens blick. Hon stannade upp och vände öronen framåt. I sitt hjärta kände hon hur en knut hon inte tidigare vetat om löstes upp och gav plats för hopp. Bivlinde ställde sig nära henne och följde hennes blick. Hon kunde inte helt utröna med säkerhet om skepnaden var det hon trodde i skymningsljuset, men kände inom sig att det måste vara så. Med ett brett leende gav hon skall. Ett starkt, djupt ljud hon inte hört hos andra än manvargar. Hon mötte Bivlindes blick och han besvarade hennes breda leende. Efter bara ett kort ögonblick gav hon till ett nytt rytskall. Sedan ännu ett. I hennes bröst dansade hoppfulla fjärilar.

Hanen har sitt mål i sikte. Känner sig lite lojj och tänker att det vore minsann en god idé att slumra några timmar. Tills solen har grytt igen. Och DÅ vore det en god idé att finna sig något att fylla magen med. Även om han personligen aldrig haft några problem att finna föda. Han behöver ju bara be jorden om lite hjälp så får han snart något gott att mumsa på. Han skulle kunna skaffa sig mat direkt där han ligger till och med. Frukost på sängen. Det är det inte många ensamlevande vargar som har den lyxen. Ett trött litet flin pryder läpparna för en stund, men avbryts abrupt av ännu en gäspning. Och gäspningen blir avbruten av ett för många udda skall. Men för Kian är det skallet något han saknat så länge. Det skallet och den rösten är något av det käraste han har i världen. Den rösten tillhör den som gav honom liv. Han stänger snabbt munnen och sväljer. Sluter ögonen och låter jorden peka ut direktionen. Den isblå blicken tittar fram igen och han vrider på huvudet. Kisar lätt i det allt mörkare området. Men två siluetter kan han skymta längre bort. Den ena välkänd. Den andre kan han inte förnimma sig att han sett förut. Men det spelar ingen roll nu då den förste är någon han älskar så högt. Han tar några steg i deras riktning. Stannar sedan och höjer nosen mot skyn. Släpper ut ett dovt och klart yl. Han har en stämma som är så lik en manvarg. Men han har även mycket av sin far i sig. Även om han inte vet mycket om honom.

Kian sätter kroppen i rörelse. Passar fram i väldig hastighet. Han är snabbare än de flesta. Och passgången i sig är en rätt snabb gångstil när man väl fått upp farten. Han kommer dem till mötes. Ger ifrån sig skall. Korta och klara. Det var så länge sedan. Hon kallar på honom. Han säger att han är här. Att han är på väg. Sova kan han göra senare. Han har inte sett henne på så länge. Han har saknat henne så att hjärtat har värkt. Det hördes på henne att hon känner igen honom. Kommer hon vara stolt över honom? Han vill springa ända fram. Söka sig till hennes värme. Trycka sin nos not hennes och burra in den i hennes varma päls. Den korta svansen viftar vilt bakom honom. Det går i hundratjugo. Likt en valpsvans när denne ser någon den verkligen tycker om.

[Hoppas det är okej med lite kram-pp. Du får säga till annars så ändrar jag C': ]

När svaret kom spred sig lyckan i hennes kropp. Kian. Med ännu ett skall satte hon av i långa språng. Tassarna trummade hårt mot marken. Dammet yrde bakom henne. Kian. Så hon hade saknat honom. Hon formligen bubblade av glädje när han kom henne till mötes. Han hade vuxit och blivit en ståtlig hane. Sin fader upp i dagen, av vad hon såg i stjärnljuset.
    "Kian!" Glada gny lämnade henne när de närmade sig varandra. Hon tog emot marken med brett särade framben för att sakta in. Det räckte dock inte för att stanna helt. Med ett par kortare skutt sänkte hon farten, men hon hann inte sänka den nog för att inte krocka med sonen. Deras bringor möttes i en inte allt för våldsam knuff. Hon skrattade varmt och trampade med benen för att fånga upp sig själv. Det gick inte att stå stilla. Hon ville se på honom, känna att han fanns där, att han mådde bra. Deras kinder möttes och hon lade hakan om hans nacke.
    "Kian! Åh, älskade Kian!" Hennes svans hölls högt och viftade snabbt av och an. Hon trodde att hennes ansikte skulle klyvas av leendet. Hon hade så mycket hon ville fråga. Hur hade han haft det? Var han frisk och hel? Mådde han bra? Vad hade han sett? Hade han ätit som han skulle? Hade han sett sina syskon? Hon ville veta allt. Och hon ville berätta allt. Om glaciären, om bergen, norrskenet, Bivlinde.

Isvargen hade följt henne, men var inte lika snabb. När han närmade sig modern och sonen saktade han av och stannade på behörigt avstånd. Även han viftade på svansen, och ett glatt leende vilade i hans ansikte.

Han har längtat efter hennes röst så nära. Hennes värme. För en valp kommer mor alltid att vara den speciella damen i hans liv. Även om Kian kanske inte längre kan räknas som en valp så kommer han alltid att vara mors son.
Deras bringor slår ihop. Likt en knuff och hans hals trycks mot hennes och han vilar snart hakan mot henne manke. Nafsar mjukt i pälsen där och ger henne slickar på halsen. Sen tar han ett halvt steg tillbaka och nafsar henne mjukt varefter han slickar henne på kunden. Hela tiden viftar hans korta svans vilt bakom honom. Den hålls höjd på ett glatt och lyckligt sätt och viftar så fort att man lätt skulle kunna bli snurrig om man försökte hålla koll på den.

"Jag har saknat dig så mycket, mamma!" Utbrister han och gnyr mjukt och glatt. Lyckligt. Han är lycklig över att hon mår bra. Att hon verkar ha hälsan. Mor är här. Hon står framför honom. Han kan röra vid henne igen. Så länge som han har längtat. För familjen kommer alltid vara hans hjärta. Han nästan studsar. Har svårt för att stå stilla. Lyckoruset skickar adrenalin genom hela hans kropp och det känns verkligen som att han ska spricka. Så lycklig är han. Han är så lycklig att han helt har tappat tanken på att mor inte är ensam. Att hon har en följeslagare som ser på dem en bit ifrån.
"Hur har du haft det?" Frågar han. Han vill ställa så många fler frågor. Han vill veta så mycket. Han vill höra hennes berättelser. Vad har hon varit med om. Hur har hon det nu?

Cuywendz;

Hon gned hakan över sonens nacke och nafsade glatt i hans päls. När han backade och nafsade henne på kinden kunde hon inte låta bli att skratta. Hon kröker på nacken och möter hans blick när han talar. Hans ord värmde hennes hjärta.
    "Bra." Hon trampar på stället, studsar lätt och kan inte riktigt bestämma sig för vilken tass hon ska vila tyngden på. "Det har varit bra, allt är bra." Hon kunde inte le bredare. Hennes öron gungade när hon dansade och svansen fortsatte att vifta oavbrutet. "Hur har du haft det? Var har du varit? Vad har du sett? Åh, det är så mycket jag vill veta!" Hon skrattade igen och pressade sin kind mot hans.



Bivlinde;

Bivlinde såg mellan de båda långbenta. Deras glädje smittade, även om han stod vid sidan om, och han kunde inte hindra svansen från att vifta. Han försökte inte hindra den. Ett mjukt leende spelade i hans ansikte. Det var det han önskade sig. Precis det han såg. Han hade sin familj, sin moder och fader och alla syskon, alla vänner, i norr. Men han ville ha det för sig själv. En egen familj. Precis det han såg, den värme han kände mellan de båda manvargarna. Han kunde se Cuywendz i sonen - Kian - även om han var annorlunda. Allt han önskade var att dela den glädjen, få ge känslan åt de han älskade. Han hoppades innerligt att en dag kunna ge Cuywendz den kärleken.
    Han förblev stående vid sidan om. Han ville inte störa de båda som inte sett varandra på så länge. Det kändes en aning olustigt, att det var hennes son han såg. En främling, trots att han kände henne så väl. En främling trots att Cuywendz hade berättat om dem. Ett litet stygn av osäkerhet dök upp i hans bröst. Vad skulle hennes familj säga om honom? Vad skulle de tänka om en främmande isvarg, såhär långt söderut? En främling som trängde sig på? Men det var Cuywendz val också. Hans hjärta dansade för henne. Han hoppades innerligt att få dela deras glädje och värme.

"Jag har haft det bra. Jag har sett så mycket". Svarar han henne i ett andetag för han är så glad att se henne att han inte riktigt vet vad han ska göra av sig själv. Mor står här framför honom efter så lång tid. Hon mår bra. Det gör honom så glad. Den korta svansen viftar febrilt bakom honom. Det skulle inte gå att få stopp på svansen ens om man höll fast den. Han slickar henne ännu en gång på kinden och trycker sitt huvud mot henne hals.

Sen lägger han faktiskt märke till främlingen. Han höjer huvudet och spetsar de långa öronen. Den isblå blicken fästs på den ljusa främlingen och huvudet tippas på sne. En vän till mor? Svansen fortsätter vifta bakom honom när Kian tar några steg åt främlingens håll.
"Vem är du? Är du en vän till mamma?" Frågar han utan att glädjen och lyckan lämnar honom. Men nu har även en stor mängd nyfikenhet smygit sig in och brottas om plats. Kian vänder sig mot mot och ser på henne och sedan vänder han sig mot främlingen igen. Den han inte vet namnet på. En ljus hane med tjock fluffig päls. Kian ler fortfarande glatt. Sedan tar han ytterligare några steg närmare främlingen, stannar och sträcker ut nacken och nosar i luften. Den korta svansen viftar fortfarande vilt och de långa öronen står spetsade på huvudet. Den isblå blicken studerar främlingen.
"Du luktar kallt istället för varmt. Vad kul!" Utbrister Kian med ett skratt. Trots att Kian har vuxit till sig så besitter han fortfarande en viss barnslighet som hänger ihop med hans nyfikenhet. Och när han står där och viftar på svansen och försöker undersöka främlingen utan att bli för närgången så ser han ut som en glad valp. Trots att han är så långbent och vuxen.

Han ryckte till när ynglingen plötsligt upptäckte att han fanns där, men slutade inte le. Cuywendz rätade på sig och ställde sig med stadigare tassar när sonen talade. Bivlindes öron lade sig nervöst ut åt sidorna, innan de spetsades på nytt. Svansen fortsatte att gunga, om än lägre än tidigare. Något osäkert.
    "Mitt namn är Bivlinde", svarade han efter ett djupt andetag när Kian frågat.  Han leende blev något bredare när Cuywendz mötte hans blick efter att ha sett på sonen. Hans svans viftade en aning högre, gladare, när Kian kom mot honom och vädrade i luften. Det fanns något glatt, nästan barnsligt över den andre. När Kian utbrast att han luktade kallt skrattade Bivlinde till.
    "Jag kommer från glaciären i norr. Jag har följt med din mor därifrån." han såg snabbt mellan de båda långbenta. Det kändes underligt att nämna Cuywendz som mor. Men det var vad hon var. En god moder.
    "Bivlinde är en isvarg." Cuywendz travade snabbt de korta stegen bort till Bivlinde och knuffade honom lekfullt med skuldran. "Kian, du måste berätta om allt du har varit med om." Hon trampade entusiastiskt på stället. Bivlinde hade inte sett henne så uppspelt på länge. Känslan smittade. "Ska vi lägga oss någonstans?"

Bivlinde. Från glaciären i norr?
"Det är långt här i från va? Inte varmt som här?". Kian har massa frågor och frågar på som en vetgirig valp.
"Där har jag aldrig varit. Men jag föredrar värme så det kanske inte är en plats för mig". Skrattar han lätt. När mor sedan talar vrider han på huvudet mot henne och den isblå blicken fästs på hennes rödbruna gestalt. Den korta svansen har inga planer på att sluta vifta vilt bakom honom.
"Isvarg? Finns det sådana med?" Han vrider på huvudet igen och fäster blicken på Bivlinde.
"Då trivs du där det är is? Jag har mött en havsvarg. Han lever i havet och kan inte gå på land för han har inga bakben. Och han har gälar sa han att det hette. Men han andas luft som vi". Han ser från mor till Bivlinde och tillbaka igen. Kian ska berätta om allt han varit med om. Han vill berätta om allt. Och han vill höra allt från mor. Alla hennes berättelser. Och kanske även Bivlindes berättelser.
"Ja, lägga oss! Jag har en lya en bit här ifrån. Fast det är mer ett stenröse. Men det är mysigt och jag har fixat till det. Och jag var på väg dit". Han börjar studsa lite lätt.
"Vi borde få plats där alla tre". Lägger han till och vänder sig om för att visa ut riktningen men väntar med att gå till han fått respons från mor och Bivlinde, så Kian vänder sig mot dem igen och har där med trampat i en lätt cirkel kring sig själv.

[Gissar att det är okej om jag skriver att de börjar gå~]

"Visa vägen", skrattade hon när sonen snurrade på stället. Hans iver värmde hennes hjärta. Hon hade saknat honom. Hon hade saknat alla sina små. Var befann sig Kilah och Kanto? Var de säkra? Mådde de bra? Det gladde henne ofantligt mycket att se Kian studsa och spritta med energi. När han vände om igen och började röra sig åt det håll hans lya gissningsvis befann sig - Hans lya. Ett eget hem. Hur länge hade han haft det? Cuywendz längtade tills hon fick se det - följde hon gladeligen efter. Bivlinde följde vid hennes sida. Deras blickar möttes. Hon kunde ana en lätt nervositet hos honom. Ärligt talat kände hon sig en aning nervös själv, men glädjen överröstade än så länge allt annat.
    "Har du sett din syster eller bror Kian? Vet du var de är?" Hon såg sig omkring medan hon med långa, relativt lugna kliv stegade genom gräset. Svansen hastade ännu av och an.

Han tar sig smidigt fram över markerna. Skulle kunna gå med slutna ögon och ändå veta var han satte tassarna. Han väljer även att inte gå för fort. Mor skulle kunna hänga med utan problem. Men den för Kian främmande hanen som är med henne vet han inte mycket om. Denne kanske inte är så snabbfotad som de två rödbruna. De långa öronen står spetsade framåt men det ena vinklas bak när han hör mors stämma igen. En fråga om bror och syster. Kian stannar upp och vänder sig halvt om och vrider på huvudet resten så han ser på Cuywendz. Han skakar lätt på huvudet.
"Jag har inte sett dem sedan vi gick åt var sitt håll allihop. Men de mår säkert bra". Säger han med ett stort leende. Kilah och Kanto är minst lika kapabla som Kian att ta hand om sig själva. Och de är ju mors valpar. Och fars. Det är ofta Kian tänker på den far som han aldrig fick träffa. Faderns gestalt är endast en blek skugga. Kian hade älskat att ha en far närvarande.
Med viftande svans möter hans mors blick.
"Har du mött på dem?" Frågar han men det känns som att han redan vet svaret. För mors fråga hade varit av sådan karaktär att hon gärna hade velat veta nyheter om de andra valparna med.
"Det är inte långt kvar nu". Säger han sedan lika glatt och fortsätter gå. Det är inte mycket som kan sänka Kian's humör ens en gnutta. Inte ens oron över syskonens välbefinnande. Men så länge han inte vet något så kan han ändå inte göra något. Så det är lika bra att fortsätta som vanligt.

Hennes leende försvann inte, men lugnade ner sig en aning när Kian sade att han inte hade sett något av syskonen. Hon höjde blicken mot stjärnorna innan hon såg på sonen. Var var de nu? Kilah. Kanto.
     "Nej." Nej. Hon hade inte mött dem. Kian fortsatte framåt och Cuywendz följde snabbt hans spår.

Bivlinde skiftade mellan att gå med långa steg och att trava. Han kunde inte riktigt besluta sig för vilket alternativ som var bäst för att hålla jämna steg med de båda långbenta.

Inte långt senare syns stenhögen en bit längre fram. Det höga gräset runt omkring döljer ingången och får det att bara se ut som en eller två stenar. Det är inte många som vet att det döljer sig ett behagligt utrymme där innanför. Kian traskar på med stolta steg. Upprymd över att få visa mor ett av sina speciella platser. Han stannar upp och ser bak på Cuy och Bivlinde.
"Där är det". Han nickar mot stenarnas håll och ler stort. Sedan fortsätter han framåt. Framme vid stenhögen svänger han och går längst dess sida innan han stannar i söderriktningen. Två gånger krafsar han till i marken och ser sedan åter på Cuy.
"Här är ingången". Säger han och ser ner på hålet som leder in i gömman. Hålet är stort nog för honom själv att ta sig in. Det har han skräddarsytt helt själv. Utrymmet innanför är annorlunda. Det finns mer plats därinne än vad man kan tro när man först kastar blick på stenhögen.

[Jag antog att han kröp in genom hålet.]

Hennes svans började vifta kraftigare igen när Kian sade att de var framme. Hon såg på stenhögen utan att kunna avgöra var det fanns en ingång förrän sonen visade. Ett bra gömställe. Stoltheten i hennes bröst var varm. Han klarade sig bra i världen. Hon behövde inte oroa sig för honom. Kanske borde hon inte oroa sig för de andra heller.
     Hon såg på medan Kian kröp in genom öppningen, och följde sedan hans spår. Hålet var litet, men precis så att hon kom igenom. Även om det inte syntes tydligt på henne än så kände hon sig tjock innan hon kom genom öppningen. Så snart hon hade ryggen fri rätade hon på mer på sig och ruskade på kroppen. Lyans insida var betydligt större än vad hon först anat. Hon vände på huvudet för att se på den. De stora öronen på hennes huvud pekade alert framåt. Hon hörde hur Bivlinde klättrade in bakom henne. När han vidrörde hennes baktass lyfte hon den och klev undan i sidled innan han skulle råka resa sig under henne. Han var mindre än de båda manvargarna och hade inga problem att komma genom lyans öppning. Han vände, precis som Cuywendz, huvudet för att se på lyan med en imponerad blick.
     "Har du gjort det här själv?" Hon log stort mot sonen.

[Egentligen stod han kvar och tänkte låta mor få krypa in först. xD Men det blir bra så här med. :)]

Väl inne i lyan tar han sig längre in för att lämna mer plats för de andra. Det finns verkligen gott om utrymme där inne. Kian trivs med det större utrymmet. Men det vore ju en annan sak om man delade det med någon. Men han sover ändå inte här varje natt. Han tycker om att röra på sig.
När både Cuy och Bivlinde snart gjort honom sällskap i lyan sätter han sig ner och ser lika glad ut som alltid. Den korta svansen viftar snabbt över marken bakom honom.
"Japp". Säger han glatt när mor frågar om han gjort det här själv.
"Från början var det bara en liten stenhög. Och hålet var stort nog för en hare. Och det här utrymmet var minimalt. Men jag tyckte att det kunde bli något om jag bara modifierade det lite. Och det gick". Förklarar han.
Kian tycker om sin jordkraft. Att kunna tala med och förstå naturen omkring honom. Det är verkligen stort. Och att enkelt kunna bygga sig ett skydd när han behöver det. Eller låta lite mat växa fram. Kian's diet är mest bär och andra ätliga växter. Någon gång ibland fångar han sig ändå någon liten gnagare. Men stora bytesdjur håller han sig borta från.

"Du är så duktig!", utbrast hon stolt och satte sig ned. Bivlinde följde hennes exempel. Hon såg på lyans insida, brett leende, innan hon på nytt vände sig till sonen. "Så, berätta vad du har gjort. Vad har du sett? Har du vandrat? Långt?" Svansen trummade mjukt mot marken. Hon ville veta allt.

[Yeeah, långa inlägg ;D]

Svansen viftar ännu hårdare och gladare när mor säger att han är duktig. Han är glad att mor är glad. Han kastar en snabb väldigt glad blick på Bivlinde som satt sig bredvid mor. Fortfarande lika nyfiken på den lilla ljusa vargen och hans relation till mor. Sedan far den isblå blicken tillbaka till mor.
"Jag har vandrat långt. Och sett mycket. Men det mest intressanta jag stött på har ändå varit härikring. Jag trivs bäst här på Savannen. Och på stranden". Börjar han berätta.
"En gång mötte jag en havsvarg. Han hade fenor och gälar och kunde inte gå på land. Men han kunde inte andas under vatten. Jag förstod aldrig riktigt vad gälar är heller. Men de sitter tydligen på halsen". Han berättar ivrigt och glatt.
"Sen en annan gång såg jag två vargar som var lika långbenta och slanka som du och jag, mor. Men de såg annorlunda ut ändå. Och den ena hade horn. Sådana där som de där underliga djuren har... Hm... Hjortar tror jag de heter. Och vingar hade vargen med. Stora underliga vingar. Inte som fåglarna utan de såg nakna och underliga ut. Det såg ut som ben och tassar. Men tårna var jättelånga och satt ihop med skinn". Svansen stannar hastigt till bakom honom.
"Men de såg ledsna ut. Så jag vågade inte störa dem. Men en vacker röd ros och väl valda ord gav jag dem och hoppas att deras framtida färd blir ljus". Svansen börjar ivrigt vifta bakom honom igen och han fortsätter.
"Jag skulle vilja möta den horn- och vingprydde igen. Hon var väldigt fascinerande..." Han ser ner på sina tassar snabbt.
"...och hon var vacker". Sedan pryder ett som alltid glatt leende hans läppar igen när han ser på mor.
"Jag hoppas hon och hennes partner är glada nu". Lägger han till. Kian har alltid haft svårt för att se andra nedstämda och ledsna. Han skulle om han kunde försöka dela med sig av sitt leende.

Hennes svans fortsatte att trumma mot marken medan Kian berättade. Hon kunde minnas delar av första gången hon själv mött en havsvarg. Det var länge sedan nu, och en del av minnet hade bleknat, men hon ville minnas att de lekt. De hade skrattat och rullat i sanden. Hon hade aldrig hört om havsvargar som inte kunde vara på land, men det kanske inte var så konstigt. Om de var delvis fisk så kanske de flesta som inte trivdes på land höll sig i vattnet, där hon inte kunde se dem. Det hade varit av en slump som hon träffat den hon lekt med. Hon kunde inte minnas hans namn.
     Kian fortsatte att berätta, om två långbenta främlingar. När han sade att de påmint om han själv och henne, men samtidigt inte, så undrade hon vagt om det var vrener. Sonens fortsatta förklarande om att den ena burit horn förde tanken vidare till de hornprydda vrenerna hon hört talas om. När han lade till vingar tappade hon spåret. Hon hade aldrig hört om bevingade vrener med horn. Kanske var det en drakarg, eller en korsning av något slag. Cuywendz lyssnade till sonens ord. Han hade gett dem en ros. Ja, kanske skulle han möta dem igen en dag. Hennes leende blev bredare när han sade att främlingen varit vacker och att han hoppades att de båda var glada nu.
     "Du har ett gott hjärta Kian." Hon sträckte sig och slickade sonen på kinden. "Det betyder mycket." Hon slöt ögonen i ett leende. Efter en kort paus såg hon på Bivlinde, och sedan tillbaks till sonen. "Jag vandrade norrut. Jag har en gammal vän som har sitt hem norr om bergen, långt upp i landet, som jag inte hade sett på länge. När jag hittade henne träffade jag Bivlinde - hennes broder." Hon såg på isvargen igen. "Jag stannade hos deras familj länge. De är en flock med isvargar som vandrar över glaciären. När jag valde att vandra söderut igen följde Bivlinde med mig." Hennes leende blev varmare.
    "Jag hade aldrig sett så mycket träd förrän jag kom söder om bergen", skrattade Bivlinde kort. Ett lätt, nervöst skratt. "Vi har vandrat tillsammans länge nu. Sett skogar och slätter och mött främlingar av alla slag. Glada som sorgsna, och med äventyrsanda i bröstet."
    "Och nu är vi här igen. Jag hoppades på att finna er här, dig och dina syskon. Jag har saknat er." Hennes svans trummade snabbare mot marken. "Jag ville veta hur ni haft det, om ni mådde bra. Och så ville jag presentera er för Bivlinde."
     Bivlinde log ett något nervöst leende och hade omedvetet lagt öronen åt sidorna. Cuywendz gav honom en trygg knuff med nosen mot hans kind. Hon förstod att han var nervös, det var hon själv också, men antagligen inte på samma vis som han. Han hade aldrig mött någon av hennes valpar förut. Det var inte lätt att komma in i en familj utifrån. Men oavsett så var han del i familjen, i hennes familj. Precis som hon var en del i hans.
     "Han är min vän och partner." Hennes röst blev en ton djupare, varmare. Hon älskade honom. Hon älskade sin son också, men den exalterade glädjen och stoltheten hon kände av att se honom, att han växt upp till en ståtlig hane och klarade sig själv så väl, var en annan kärlek än den hon kände för Bivlinde. En förälders kärlek och kärleken till en partner.

Han känner hur han rodnar lite lätt när mor säger att han har ett gott hjärta.
"Det har jag efter mor". Svarar han henne för är det någon som har ett gott hjärta så är det Cuywendz. Hon är den bästa mor man kan tänka sig.

Kian lyssnar intresserad på det mor berättar sedan. Om Glaciären.
"Där har jag aldrig varit förut. Det låter kallt. Jag föredrar värme". Säger han och myser lite där han sitter. Den isblå blicken sveper över till Bivlinde. Kian är väldigt nyfiken på den mindre men äldre hanen.
"Finns det inga träd på Glaciären?" Frågar han och försöker föreställa sig glaciären framför sig. Men det går inget vidare då han inte vet hur en glaciär ser ut. Förutom att det är kallt. För det kan han känna lukten av i Bilvlinde's päls.

Kian hade redan förstått att Bivlinde var en vän. Men partner? Kian's leende blir om ännu gladare.
"Vad kul. Det är skönt att veta att du inte är ensam, mor. Att du har någon vid din sida. Jag önskar dig all lycka och det är inte alltid kul att vara ensam". Kian själv har vant sig vid ensamheten. Mor har sitt liv och syskonen har sina De skapar sin egen lycka. De kan bara finna den om de vandrar sina egna stigar. Blodsband är tjocka. Familjen är något värdefullt. Men Kian har lärt sig att livet inte går ut på att stanna med familjen. Den går ut på att finna sin egen lycka och skapa sig en egen familj. Varken han eller syskonen är valpar längre. Det är en del av att växa upp.

Hon kände nervositeten lyfta i bröstet när Kian svarade, och hörde hur Bivlinde släppte ut luft, som om han hållit andan.
    "Tack." Hon vände sig från Kian till Bivlinde efter att ha mött sonens blick. Isvargen hade tillfälligt slutit ögonen, men såg snart upp med ett leende. Hans svans vågade trumma snabbare. Cuywendz svans hade inte slutat vifta. Det kändes bra, väldigt bra, att ha berättat för Kian. Att han hade tagit det bra. Hon hade varit rädd att han skulle bli arg, orolig eller inte vilja acceptera Bivlinde. Hon hade inte berättat om Nimbus. Inte mer än hans namn. Men hon hade lovat honom att inte berätta. Hon hade gått vidare, men hon hade lovat att inte berätta om hans bortgång. Även om hon önskade att hon kunnat säga något. De var ändå värda att veta vem han varit. Vid hennes sida drog Bivlinde ett djupt andetag.
    "Det är alltid kallt på glaciären. Där finns inga träd, bara snö och is. Och sten. Jag hade sett några träd, och några buskar, när jag vandrat nära bergen. Men där finns inga skogar, och ingen värme annan än den av andra vargar." Hans blick rörde sig till Cuywendz igen innan den återvände till Kian. "Det blåser mycket och kallt. Men även om marken är av is så brinner himlen."

Svansen börjar slå hårt och glatt mot marken när mor verkar glatt lättad. Kian önskar henne inget mer än lyckan. Att hon har det bra och är frisk och stark. Det önskar han hela sin familj. Och nu verkar Bivlinde räknas till den med.

Kian lyssnar nyfiket och lyhört på det Bivlinde berättar. Om Glaciären. När isvargen tystnar ryser Kian till. Inte på ett otrevligt sätt gentemot Bivlinde. Utan det isvargen berättar får det att krypa lätt i skinnet på Kian.
"Kylan skulle jag gärna slippa. Annars skulle Glaciären vara ett roligt ställe att utforska. Men snö är jag inte så van vid. På vintrarna häromkring blir det inte mycket snö. Och här på Savannen är det alltid varmt och behagligt. Har du sett skogarna i närliggande områden? Där finns det massor med träd. Så långt man tittar. Och massor med buskar". Kian släpper inte Bivlinde med blicken när han talar. Han talar glatt och energiskt och tycker verkligen det är kul att konversera med denna vita isvarg från Glaciären.

Bivlinde kände hur en spänning i bröstet som han inte varit helt medveten om började släppa. En nervositet som fortfarande höll honom i sitt grepp, men långsamt gav vika. Han skrattade till, ett kort, lättat skratt när den yngre hanen talade. "Jag har vandrat hela vägen hit tillsammans med Cuywendz, så jag har sett skogarna." Han log bredare. Det kändes fortfarande lite underligt med så mycket växtlighet, även om han börjat vänja sig vid tanken efter all tid han spenderat med Cuywendz söder om bergen. Hon hade fått lära honom mycket, då han haft väldigt lite kunskap om världen i syd.
    Efter bara en kort paus tog Cuywendz vid igen. Hennes öron stod alert spetsade på huvudet, och i de mörka ögonen glimmade en tydlig nyfikenhet. "Vi hörde att det hade varit stormar och stora oväder här, och såg tecken av det när vi precis kommit över bergen. Men inget av det verkade nytt. Det måste ha skett bara ett kort tag efter att jag kom över bergen?" Hon tystnade och en lätt oro blandade sig i nyfikenheten. "Vad hände? Jag... Vi hörde rykten om något som kallas Kaos..."
    "Det blåste och stormade mer än vanligt på glaciären också, men det gick över." Bivlinde såg på Cuywendz. Hon hade inte haft något att jämföra med, så kanske hade hon inte tänkt på att ovädren hade varit fler än vanligt en tid. Hon hade haft tur som funnit hans familj så snabbt, och som haft eld att värma sig med.

Kian nickar lätt när Bivlinde berättar att de har vandrat genom skogarna.
"Visst är de stora!". Utbrister han. Kian tycker fortfarande att skogar är fascinerande. Så många träd på samma plats. Och deras kronor nuddar vid varandra och bildar gröna tak. På vissa platser står de så tätt att solens strålar inte kan ta sig igenom ner till marken. De skogarna är extra mystiska.

De långa öronen klipper till på huvudet och de isblå ögonen försvinner bakom ögonlock för att sedan snabbt bli synliga igen. Han nickar kort igen. Något mer eftertänksamt den här gången.
"Jag tror det kallades så. Kaos. Det sades att det föddes ur gudarnas vrede. Vrede över vad verkar ingen veta. Men det var många naturkatastrofer som drabbade landet. Hela landet tycks ha drabbats". Berättar han. Så mycket mer vet han inte. Han kan bara återberätta vad som berättats för honom.
"Jorden var väldigt orolig i alla fall". Och Kian hade känt den oron lika klar som om den hade varit hans egen.

Cuywendz spände tankfullt läpparna och gav ifrån sig ett kort "hmm". Gudarna. Hon hade aldrig tänkt så mycket på dem. Visst kände hon deras namn och hade hört om dem, men hade aldrig tänkt jättemycket på det. Kunde det ha varit gudar som orsakat kaoset, eller bara en tillfällighet? Oavsett så var det över. Hon log mot sonen på nytt.
     "Skönt att du är hel och hållen, även om det varit oroligt." Hon hoppades att Kanto och Kilah hade klarat sig lika väl som Kian.

[Börjar få lite svårt att komma på svar ^^; ]

Kian nickar lätt och ler åt mor.
"Detsamma". Svarar han glatt och svansen fortsätter vifta bakom honom. Han är jätteglad att mor är välbehållen. Glad över att hon inte är ensam.
Han ger Bilvinde en vänlig blick.
"Tack för att du står vid mors sida". Säger han och ger även Bivlinde ett varmt leende. Kian är lycklig när de han älskar är lyckliga. Det är då han mår som bäst.

[Ta och avsluta snart kanske?]