En stilla natt. Det var som om hela skogen stod i tystnad när dimman rullade in över marken. Tassar sattes ner emot den fuktiga jorden. Ett par isblåa ögon såg upp emot trädtopparna. Himlen kvar knappt synbar, men mellan några glesa grenar skymtade hon ett par stjärnor som blinkade tillbaka.
Hon suckade lätt och fortsatte fram mellan de täta träden. Den gråa pälsen skimrade till ibland när ljuset av fullmånen träffade den. Hon älskade natten och mörkret. Det hela gjorde allt så fridfullt. Hon satte ner tass efter tass. Det kändes som om hon hade gått flera kilometer på bara några minuter. Hon flämtade till, stannade upp. Varför stannade hon upp? Hon skulle utforska hela Numoori. Alla dessa fantastiska platser skulle hon besöka. Hon ryckte till när plötsligt en droppe föll ner och hittade sin väg in i hennes öra. Hon skakade på hela huvudet och såg upp emot himlen. Stjärnorna var borta och hade istället ersatts ut av ett par kraftiga moln. Hon suckade igen, och fortsatte. Det dröjde inte länge innan ett oväder öppnade sig i himlen och att tiken var genomblöt. Hon sökte runt omkring sig efter ett vettigt skydd, och såg tillslut en tät gran som hon snabbt kravlade sig inunder. Granen var stor och bredde ut sig väl, något svårt var det kanske att ta sig in, men väl inne var det stort och rymligt. Pheobe lade sig ner på marken och korsade tassarna över varandra. Hon kände hur magen kurrade lätt, men tröttheten slog över henne hårdare. Det dröjde inte länge innan hennes ögonlock var väl hopslagna och hon sov djupt, väl dold i ett tjockt täcke av hennes bästa vän, dimman.

[Acier - lite fuckat, men jag skyller på att jag är trött x)]

Acier var olycklig att vargar ska vara så orationella. Han hade levt de senaste veckorna i ensamhet. Det var ovant. Han hade valt att ta farväl av sina kära krigare innan han lämnat flocken. De var honom alltid lojala, de hade säkerligen följt honom om han bett dem. Möjligtvis inte Medusa, men det spelade honom ingen roll. Han hade låtit dem stanna. Och nu befann han sig i Kaiwood. Varför? Tja antagligen för att han visste att hans ända avkomma befann sig här någonstans. Han hade inte direkt söka upp honom direkt. Nej han behövde en plan först. Han visste nämligen inte riktigt vad han skulle göra. Han hade inte varit flocklös sedan han varit valp. Det var något som var honom ovant.

Han suckade då regnet började falla ner. Han stirrade upp emot himlen och de trefärgade ögonen glimmade till i mörkret. Han tog ett smidigt språng ner ifrån de högsta grenverken i Kaiwood's skogar. Trotts sin storlek var han en utmärkt klättrare. Starka klor, flexibla lämmar och muskler för att bära mer än sin egen vikt. Smidigt för att egentligen inte vara en klättrare i grunden. Han sänkte huvudet och burrade upp den tjocka pälsen kring nacken och ryggen, för att undvika att bli kall och nerkyld. Han sökte med blicken efter skydd och tog sig smidigt fram över marken. Han hade inte svårt att ta sig under granens grenar, nej han bad dem helt enkelt att släppa in honom och inget stök ägde rum. När han tagit sig in drog grenarna åter igen ihop sig och stängde själva 'ingången' som han tillfälligt skapat. Hans doft var en blandning, mellan skog, jord, mineraler och lite varg. Det var svårt att urskilja hans doft i en miljö som denna, men nu var det inte påtal om att han skulle bli upptäckt, nej för han hade upptäckt någon. Ack han var inte på humör för att väcka någon. Han själv var trött efter all vandring. Så han kurade ihop sig i en stor boll på andra sidan av stammen, en bit ifrån tiken i stället och föll i sömn. Tyst och stilla tills morgonen skulle gry.

Hon var uppenbarligen trött. Så trött så att hon inte ens hade märkt när hanen tog sig in under granen, hennes gran, och beslag tagit en sovplats. Svaret blev en enkel ryckning med höger baktass när hon klev in i dröm-stadiet.

Hon klippte kort med öronen, som om hon hade reagerat på något ljud runtom sig. Men faktumet var att hon i drömmen motverkade mörkret ifrån att ta henne. Hon svettades. Gnydde till lite.
Hennes andetag blev djupare.
De får inte ta dig ifrån mig. Hennes läppar lyftes lite lätt och hon gav ifrån sig ett drömmande morr-ljud. Från ett visst avstånd såg hon sig själv springa i panik ifrån ett mörker så dovt och svart att inte en enda tingest kunde ses inuti det. Och allt detta höll på att svälja henne. Det omringade henne och där fanns plötsligt inte någon utväg. Hon andades tungt och svalde. Lika så gjorde mörkret.

Hon vaknade med ett ryck utav en vattendroppe som träffat hennes nosrygg. Tiken såg runtom sig. Det var fortfarande mörkt, och med hennes ytterst dåliga syn fick hon kisa ordentligt och helt och hållet förlita sig på vad nosen berättade. Hon chockerades av den okända doften som plötsligt slog henne.
Det var en hane. Hon ryckte till och backade snabbt undan mot granens yttre kant. Hon slog emot den och en gren slog emot henne och täckte hennes kropp i glänsande små kliande droppar. Hon rös till och satt för en stund, skakandes utan att veta vad hon skulle ta sig till.

Acier var inne i sin egna drömvärld, det var sällan han sov så djupt han faktiskt gjorde denna regnruskiga natt. Det var antagligen för att han inte fått en god natt sömn på flera nätter. Ständigt jagades han av drömmar, skammen, men samtidigt stoltheten kämpade i hans värld av virrvarr av tankar i drömvärlden. Han tog upp en strid med sin gamle vän och lärare. Han kunde höra sig själv skratta elakt med blod kring käkarna; Nu är det ute med dig Remikauri! Hans röst hade varit känslokall och fylld av hat och hämdkänslor. Det sista hugget skulle precis placeras ut över hanens redan blödande strupe. Acier vaknade med ett ryck. Något hade väckt honom, mer eller mindre räddat honom ur sina mardrömmar. Tiken hade vaknat.

Hans klara ögon lös en aning i mörkret. De tre ljusa färgerna gav honom ett unikt intryck. Han hade aldrig mött någon tidigare med samma inslag. Han funderade själv över om de färger handlade om de val han gjort i livet. Gult för Treontha, grönt för att lämna sin födelse flock och orange för hans deal med Key. Han gillade att se det på de sättet. Gudarna hade gett honom ett syfte och han kunde se det i allt han gjorde. Allt var för dem. Eller var det?
- Don't be afraid..
Mumlade han med sin mörka stämma och studerade ganska noga den ljusa, väldigt mycket mindre tiken. Han skulle knappast kunna stå upprätt under granen, så han förblev liggandes. Han sträckte ut sina framben som han tidigare placerat in under sig. Han la ner sitt huvud över benen och tittade på tiken. Visade ganska tydligt att han inte var hotfull eller liknande. Han la på ett svagt, halv charmigt leende och spetsade öronen för att se mer tillgiven och trevlig ut. Han kunde trotts allt försöka göra det bästa av situationen. Dessutom hade han varit ensam i över en vecka, vilket var fruktansvärt långtid för en hane som levt i flock mer än 80% av sitt liv.
- Who are you, my lady?

Pheobe var inte det minsta nöjd över att ha blivit störd i sin sömn. Inte nog med att hon inte hade vaknat när han intog hennes fort, utan det faktumet att hon hade blivit så chockad att hon backat in i granen och nu satt precis lika dyblöt som hon var innan hon ens hade hittat granen.
Hon huttrade till. Inte för att vattnet hade nått in till hennes skinn, utan för att hon låtit sig själv falla så djup in i dvala så att hon kunde ha riskerat att blivit dräpt utan att ens vakna.
"I'm not afraid."

Hon kunde inte för må sig att komma över det sakliga faktumet att hon inte hade hört honom komma. Hennes hörsel var näst intill felfri, långt ifrån detsamma som synen, som i sig var väldigt dålig. Hennes kropp var härgad. Hon behövde verkligen få sin sömn då hon hade sovit dåligt i flera veckor nu. Någonting inom henne var uppenbarligen fel, men hon saktade aldrig ner så pass mycket i livet att hon ens orkade ta reda på vad.

"My name is Pheobe." hon stammade lite lätt, utan att egentligen tänka på det. Det skrämde henne lite att han gjorde sig hemmastadd, även om han med sitt kroppsspråk och sina rörelser uppenbarligen försökte visa att han inte menade något illa. Hon vägrade att tro på det.

"What do you want?"

- Fine, nice to meet you Phoebe.
Sa han och tittade på tiken. Hon var ljus och markeringarna över nosen på henne skvallrade om att hon var någon sorts månvarg. Möjligtvis ett Gråblod som han själv. Han la öronen en aning bakåt. Tiken sa emot sig själv kändes det som och han visste inte riktigt hur han skulle hantera situationen. Han lyssnade till hennes fråga och log lite retsamt, såg ut mot skyfallet.
- A place to rest?
Sa han och ruskade på huvudet. Det var synd han inte hade vattnet som kraft, då hade han kunnat undvika att bli blöt helt och hållet. Dock dög det mer än väl att han kunde placera granens grenar på ett sånt sätt att han slapp det mesta av vattnet. Han funderade. Vad skulle han göra sedan egentligen? Vad ville han göra med livet. Han visste verkligen inte åt vilket håll han skulle vandra eller vart han skulle söka sig. Han hade inte varit flocklös sedan valpstadiet. Det kändes mer eller mindre overkligt.
- And you? What do you want?

Hon kom på sig själv med att skuldbelägga hanen för något som han inte kunde stå till svars för. Han kanske rent ut sagt bara ville prata och sökte kontakt. Hon skämdes lite, men vågade fortfarande inte slappna av helt.
"I understand."
Hennes röst hade återgått till det vanliga. Den sammetslena pärlande rösten.
Hon förmådde sig att inte sitta tryckt emot granens grenar och förflyttade sig närmare den stora stammen i mitten, så att hon fick någon chans att torka. Hans fråga fick henne att fundera ens stund, som om det fanns tusen bakomliggande svar. Hon förstod att han förmodligen bara menade vad hon ville göra just nu, under dessa småtimmar, men hon kunde inte låta bli att börja fundera över vad hon ville överhuvudtaget.
Efter en lång stund fick han ett svar.
"Same as you.."
Utmattningen slog henne som en våg. Det syntes tydligt på hennes kroppsspråk. Hela hennes anlete var härgat.

- So what are you going to do when the rain stop's falling?
Sa han med mörk, djup stämma som för ovanlighetens skull gav ett varmt intryck. Han höll öronen spetsade framåt och de trefärgade ögonen såg på den ljusa tiken. Någon slags månvarg helt klart. Han såg tydligt måntattueringen. Men det var sällan en månvarg bar ljusa färger hade han för sig? Korsning. Han funderade inte mer över saken. Låg stilla och väntade. På något svar. Men kom för sig själv om sin oartighet egentligen.
- You don't have to awnser if you don't want to.
Sa han sedan som ursäkt och nickade förstående emot henne. Hans tankar sjönk tillbaka till Treontha. Han saknade flocken, hur korrupt och delad den än var. Starka åsikter, idioter, osämja. Han hatade dem lika mycket som han älskade dem. Fanns det en väg tillbaka? Han vägrade tro Murder's ord. Han skulle aldrig bli en del av dem igen. Han skulle finna en ny väg. En egen. Vart den fanns hade han ingen aning om dock.

Hon såg ut genom en glipa mellan grenarna, med blicken fäst på regnet som öste ner. Det såg inte ut att bli något uppehåll inom någon snarare framtid.

"I guess I'll continue on my journey." sade hon lågmält, fortfarande med blicken fäst på regnet som dansade ner bara någon meter bort. Hon gladde sig åt att kunna bli torr och kanske äntligen få en god natts sömn, beroende på hur länge hanen hade tänkt stanna. Hon kom på sig själv med sin oartighet och frågade, välvilligt,
"And what's your name?"

Hon andades tungt. Hon höll på att somna på sina egna tassar. Hon tittade kort upp emot hanen och kom med ett förslag,
"How about this; let's take a nap and then we'll talk?"

Hans tankar föll till flocken. Ensamheten kändes värre än vad han först hade trott. Han hade levt med samma vargar i hela sitt liv i princip. Han hade växt upp tillsammans med dem, utvecklats där och satt sina rötter där. Vad hade han kvar om han inte hade dem? Han suckade och nickade då han upptäckte att han fortfarande var i konversation med tiken. Det lät som en uppriktigt bra ide. Han var trött och tankarna ville inte sluta rusa i hans huvud för att göra honom än mer förvirrad och frustrerad.
- Souns like a good plan.

- Oh, and Acier, my name is Acier.
Sa han bara lite hastigt som ett tillägg på hans första mening. Han la sig sedan smått på sidan vred nacken och huvudet in emot magen, drog svansen till sig och täckte ansiktet med den. Må han vara en stor varg, men ack vad liten han kunde se ut då han krullade ihop sig till en boll. Pälsen var uppburrad för att bevara värmen så bra som möjligt och nu kunde hon somna ifred, utan att tänka på om han skulle ligga och stirra på henne medans hon tog sin tupplur. Han å andra sidan hade inga problem med att somna, han var utmattad helt enkelt så inga konstigheter krävdes innan han redan andades med tunga djupa andetag.