(detta är en fortsättning på; https://numoori.swedishforum.net/t2563p15-frammande-marker-p#26879)

Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Det här är Ötamon. Skogen där den vandrar igenom den fridfulla stämningen som skogen ger. På dagen är skogen vacker i alla nyanser av grönt man kan eller inte kan föreställa sig där mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken.

Den snövita tiken med den långa blåa luggen och manen går med osäkra steg i den vackra urskogen, hennes guldbruna blick ser sig omkring hela tiden som om hon letar e ter något, men det gör hon också, ett bevis, bevis på den syn hon fick, och som visade att beviset skulle finans här i Ötamon. hon kastar en snabb ängslig blick bakåt mot den stora ärrade hanen bakom sig.

hennes öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, hon kände sig liten som en mus, rädd att göra ett enda misstag, men inte kunde hon tänka på att smita heller. Nava hade sagt att han lätt skulle hinna ifatt henne och dessutom såg han mycket starkare ut än henne. Hon ger ifrån sig en tyst suck medan hon går vidare.

Hon kommer fram till en glänta och där vid en sten får hon syn på något som sticker upp, något som liknar ett skelett. Hon blir spänd och inte en muskel rör sig i hennes kropp. Hon bara stirrar på det som är framför henne och hon säger inte ett ljud.

(Paxat till Navareil)

Den stora grå ärrade hanen hade följt med tiken in i den stora uråldriga skogen. För de flesta vargar skulle de känna sig hemma och finna ro i en skog som denna med Nava var inte som andra. Han hade varit noga med att hålla sig nära den vita tiken. Hållit ett vakande öga på henne medan de gick i skogen. Hon hade något hon måste bevisa för honom. Han hade visserligen hotat henne att döda henne om hon ljög för honom men det var mest tomma hot. Han var inte den som dödade i onödan även om han vid tillfället då han hotade henne menat det.

Då tiken stannade upp stannade han upp och såg på henne med en hård blick. Han morrade till. "Varför stannar du?" Han piskade till med den långa korthåriga svansen.

Hon kunde inte slita blicken ifrån skelettet, tankarna for igenom hennes huvud, hur skulle de veta att detta var den varg han hade sökt efter? vilka bevis skulle han hitta? Hon rycker till när hon hör nava morra till bakom henne.

"Varför stannar du?" Hörde hon honom säga och hon sliter bort blicken från skelettet och möter hans hårda blick. Hon sväljer nervöst och slokar en aning med öronen. - Där framme säger hon med en tyst röst. Hon nickar med huvudet åt det håll skelettet ligger.

Nava såg mot skelettet och svepte till med svansen bakom sig. "Gå och hämta skallen åt mig.. Jag kan se på den om det är den jag letar efter." Den hesa rösten hade fått en ton av iver i sig. Skulle hans sökande vara över? Skulle han äntligen vara fri från denna plåga som hemsökte honom. Öronen klippet och han nästan darrade av iver. "Kom igen hämta den nu"

Han tänkte inte lämna henne då han var säker på att hon skulle försöka sticka så fort han vände ryggen till.

Hon sneglar på honom och klipper lite med öronen, varför kunde han hämta skallen själv? var han orolig att hon skulle lura honom eller något annat. Hon kunde höra ivern i hans röst och suckar tyst för sig själv inombords.

Hon börjar sakta att gå emot skelettet, hon sveper en aning med svansen och hon tittar bak mot Nava för att se så inte han försvinner. Hon kommer närmare och närmare skelettet.

Hon stannar framför benresterna och får syn på skallen, hon drar ett djupt andetag och mumlar något för sig själv innan hon böjer ner sitt huvud och griper tag i skallens vita ben i tänderna och lyfter upp det, vänder sig om och går tillbaka till Nava.

Väll framme så släpper hon ner skallen framför nava och tar två steg bakåt och sätter sig ner på marken men ser inte på honom.

Han betraktade tiken då hon gick fram och hämtade skallen åt honom. Han stod kvar på samma ställe då hon gick och sedan då hon släppte ned en framför honom gick han snabbt fram till den och vred på den så han kunde se vänster sida om skallen. Båda den övre och den nedre hörntanden var av på mitten och ovanför vänster öga håla var det en grå fläck av metall, som om någon satt dit metallen för att skydda en skada under. Nava satte dit tassen på metallen och drog ett djupt andetag innan blicken föll på den vita tiken igen.

"Du talade sanning. Detta är den jag letade efter." Han slog undan skallen med tassen och ruskade på sig. "Så du är fri att ge dig av nu. Jag kommer inte följa efter dig."

Hon ser på honom och sedan när han slog undan skallen med tassen. hon ser en smula undrande på honom. skulle han bara gå iväg nu? Hon slickar sig om nosen och hennes ögon möter hans - jag sa ju det, jag talar alltid sanning om vad jag ser, jag kan inte hjälpa det.

Hon känner sig dum, eller ja hon känner en massa känslor som hon skulle kunna rabbla upp men det orkade hon inte göra. hennes ögon blixtrar till, inte av ilska mot honom eller någon annan, hon kunde förstå honom, en annan varg få syner om en bakgrund eller framtid och dylikt, hon skulle nog ha reagerat som honom också

- du förstår inte, det gör ingen viskar hon tyst för sig själv.

Han skulle just gå då tiken började tala och han såg på henne. "Ja jag tror dig nu. Men det är svårt att tro att någon kan se syner om de förflutna." Han såg sig omkring innan han åter såg på tiken och satte sig ner. "Säg mig är det bara de förflutna du kan se eller är det framtiden också?"

Hanen satte där. Nu avslappnad och lugn. Inte alls som han var innan. Som om en stor vikt blivit luft från hans rygg och kanske även hans samvete. Han talade nu med en mildare röst även om den ännu var hes och låg och han var genuint nyfiken på tikens kraft.

Hon slokar med öronen och suckar, men hon höjer huvudet och ruskar lite på huvudet så den långa blåa luggen och manen dansar mjukt. Hennes ögon är förvånande, varför ville han veta om hon kudne se framtiden också, mend et är väll lika bra att hon berättar för honom.

- jag kan se förflutna och framtiden, men synerna kommer så sagt när de vill, jag styr dem inte, så ibland kan det vara förflutna eller vad som händer i framtiden.

Hon ler lite mot honom och klipper lite med öronen. - Jag har inte bara syner, jag kan faktiskt hela också.

Nava betraktade tiken då hon talade om att hon kunde se framtiden också och även att hon kunde hela. Han lade huvudet lite på sned. "Så din kraft kan räknas både som en förbannelse och en välsignelse" Han såg in i skogen och de gulgröna ögonen betraktade stilla den uråldriga skogen. "Jag kan som du märkt telepotera mig och jag kan styra metall till en viss del. Har metall i blodet och i benen som jag kan styra och jag kan dra metall ur marken." Han såg åter på henne och betraktade henne stillsamt.

Hon nickar och reser sig upp igen och tar ett steg närmare honom - ja det kan man väll säga. Hon ler en aning snett. men han har rätt. Men när han berättar om sina krafter så tänds det en nyfikenhet i hennes ögon. Hon lägger huvudet på sned och ler mjukt milt mot honom. - Det måste vara häftigt att ha såna krafter.

han kanske skulle vara en bra krigare till Cierzo? Tankarna flödade men det är itne upp till henne och bestämma det, Det jobbet var Gavins.

Han såg på henne då hon kom närmare honom och verkade tycka hans krafter var häftiga. Han lade huvudet lite på sned. "Beror väl lite på.. " Han höjde tassen och höll fram den framför henne. Klorna på hans tass var inte svarta, de var matt grå som metall. Han reste sig sedan upp och gick fram till ett träd där en gren hängde rätt lågt. Han höjde tassen och slog ner mot grenen med klorna, grenen skars av där han slagit till den. Han såg sedan på Mitir. "Krafter för att skada, jag är på dig innan du hinner undan och slår klorna i dig eller hugger tag i dig med tänder gjorda av metall och lika vassa som klorna."

Han suckade kort till. Han hade bara fått lära sig hur man använde krafterna till att skada och döda.

Hon följer honom med blicken och klipper smått med öronen när han pratar. När han sedan klyver av grenen hur lätt som helst med sina klor så spärrar hon upp sina ögon och ser på grenen och sedan på honom. - oj, då är det bäst att man inte retar upp dig säger hon med en smula oro i sin röst.

Hon tar ett steg närmare honom när hon hörde honom sucka. - Är det något som bekymrar dig nava? hennes blick är orolig men också frågande. men om han inte ville berätta så förstod hon det.

(var inte nöjd med hans utseende så gjorde om honom till en Albino)

Han betraktade henne då hon sade att man inte skulle reta upp honom och ett vagt leende spelade på hans rosa läppar. De röda ögonen betraktade tiken och sedan drog han djupt efter andan. "Jag kan kontrollera mina krafter. Jag är tränad i att ha kontroll i alla lägen så att jag i även de mest stressade situationer kan utnyttja mina krafter till min fördel." De rätt långa öronen klippte till och han såg in i skogen.

"Varför stannar du kvar? Du har visat mig hans kvarlevor så du är fri att gå vart du vill." Han trodde inte hon ville umgås med honom då han hade hotat henne. Han hade inte varit trevlig mot henne så varför stannade hon kvar? Han var inte direkt den som brydde sig om att han hade varit otrevlig mot henne men han kunde inte riktigt förstå varför hon fortfarande var kvar och talade med honom, till och med verkade hon bekymrad.

Hon klipper lite med öronen och lyssnar när han berättar att han är tränat för att ha kontroll. tänk om hon också kunde ha kontroll över sin synska krafter? hon hade ju kontroll över sin helande kraft men den andra kom ju som sagt när den ville. Hon funderar smått igen och undrande om hennes dotter kände som hon över sina synska krafter?

Hon rycker till när Nava pratar igen och hon hörde honom ställa frågan varför hon är kvar. Hon riktar blicken mot hans röda och sveper lite med svansen. Visste hon själv svaret på den frågan? kanske kanske inte.. Hon suckar inombords och svarar - för att jag vill det. visst du har rätt att jag kunde ha gått iväg, men någonting får mig att vilja stanna kvar.

De långa öronen klippte då hon pratade, då hon svarade på hans fråga. Han förstod inte alls varför hon ville stanna. De röda ögonen betraktade den vita tiken med den blå luggen. Han svepte med den långa svansen och drog ett djupt andetag. 

Nava såg på skallen och han vek bak de långa öronen. Han insåg att han nu var fri från sitt sökande. Fri att leva ett eget liv. Inte ett liv i jakt på denna hemska varelse som han hade släkt livet på. De röda ögonen slöts och han drog in ett djupt andetag. "Äntligen är jag fri." Sade han lågt för sig själv. Han öppnade de röda ögonen. Även om han var fri så var han ändå den han var tränad att bli. Han hade aldrig känt nån vänskap till någon. Han hade bara känt en djup brinnande vrede då han sett Honom ta livet av hans mor men han hade inte känt någon saknad efter det. 

De röda ögonen föll på Mitri igen. "Jag må vara fri men nu är jag vilsen i stället"

Hon tar ett steg närmare honom och möter hans röda blick med sin guldbruna. Hon klipper lite med öronen och känenr hur en sval vind river tag i hennes päls och får hennes långa man och lugg att fladdra. Hon riktar blicken mot vargskallen och funderar ingen varg borde vara ensam men det finns ju alltid några som gillar att vara ensamma och inte vill vara i en flock.

Hon ser på honom igen och slickar sig om nosen med sin skära tunga. - Du är fri att välja vad du vill göra, vilken väg du skall gå. Hon ler milt mot honom - även en vilsen själ kan finna frid och sin väg igen.

Han såg henne komma närmare och mötte hennes gulbruna blick. Vinden rev i hans päls och han slöt ögonen för en kort stund innan han såg på Mitri igen. Följde sedan hennes blick till skallen. Han såg sedan bort och lät blicken vandra runt skogen och för första gången såg han verkligen hur magnifik skogen var. Han lät blicken vandra men sade inget.

Först då Mitri talade igen lät han den röda blicken falla på tiken igen. Han lät öronen vinklas framåt. "Kanske... Det är dock svårt då jag alltid blivit styrd eller har haft ett mål i livet. Nu måste jag gå en väg jag inte trodde jag skulle behöva gå."

Hon har öronen riktade mot honom när han pratade och hon lägger huvudet på sned så den långa luggen faller ner mjukt över hennes högra öga, ärren i hennes ansikte lyste rosa mot hennes snövita päls. - Du är stark, du kommer klara dig. hon ler milt mot honom. - om du är i knipa så har du vänner att kalla på. Hon sveper lite med svansen och tar ett steg närmare honom.