För fem år sedan fick jag möjligheten att rädda ett liv.
Kanske borde man hellre kalla det ett erbjudande. Jag blev erbjuden en möjlighet att rädda ett liv. Eller så kanske jag helt enkelt gavs en chans att... ge en chans. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska uttrycka det, då det känns lite för stort för att jag ska kunna uttrycka det i en text. Vissa kommer inte förstå sig på mig alls nu när ni fortsätter läsa detta, då det trots allt inte rörde sig om ett människoliv. Det liv jag gavs en chans att rädda var ett hästliv. Och jag tog den chansen.
Det var fem år sedan. Hästen var en D-ponny, ridskolehäst sedan många år tillbaka, sto. På senare tid hade de andra ridskolehästarna satt henne i så låg rang att hon inte fick äta ute i hagen, eller ens vågade äta fodret i sin egen spilta då hästarna intill henne sparkade och högg emot väggarna som höll dem ifrån henne. Ridskolechefen ansåg att det fanns två alternativ för denna ponny. Slakt, eller att någon tog sig an henne. Men vem skulle vilja ta på sig ansvaret för en 18-årig, undernärd ridskoleponny? Turligt nog är ridskolechefen och min tremening/hästguru/vän Charlie gamla vänner sedan skolan, så Charlie fick frågan om hon ville ta sig an ponnyn. Det var inte ett alternativ, om inte hon kunde hitta en medryttare/skötare till ponnyn. Så det avgörande beslutet föll på mig när jag fick frågan om jag ville hjälpa till med den gamla ridskolehästen. Om jag inte ansåg att jag hade tid eller ork, så skulle hon gå till slakt. Och det var inte ett alternativ, enligt mig.

Ponnyn heter Pamela. Hon var 18 då hon flyttade till Charlie och jag hjälpte till att ta hand om henne. De första månaderna gjorde hon ingenting annat än äta. Jag promenerade med henne 15 minuter om dagen, innan jag lät henne beta gröngräs för att sedan släppa in henne i hagen så hon kunde äta hö. Sakta men säkert fick hon tillbaka formen, och jag fick börja rida för att hjälpa henne bygga upp muskler och kondition.
Nu är hon i 23-års åldern, och bor fortfarande kvar i stallet hos Charlie. Hon har en ny skötare/medryttare, men då mina senare sköthästar stått i samma stall har jag alltid kunnat hålla koll på henne. Hon är en bortskämd gammal dam som trivs med livet. Hon rids fortfarande, om än hon just nu går nere på sommarbete tillsammans med sina hästkompisar. Charlie pratar om att kanske låta henne somna in, iochmed att hon har gått ner i vikt och har svårt att lägga på sig nu. Det skär lite i hjärtat, men hon är trots allt gammal. Hon har levt ett bra liv, och jag har aldrig någonsin ångrat att jag gav henne möjligheten att fortsätta sitt liv när det såg mörkt ut för henne.


Anledningen till att jag skriver allt det här, är för att nu står jag inför ett nytt val.
Det gäller ett 8-årigt sto. Varmblod. Oskolad, haft tre starter på travet, riden 4 gånger. Direkt man nämner travhäst för de flesta hästmänniskor som inte håller på med trav så möts man av en ogillande blick och många säger att det inte är hästar man vill satsa på. Jag har varit av samma åsikt, tills jag träffade det här stoet.
Hon ägs av en kvinna som arbetar som arbetsledare på mitt jobb jag har nu över sommaren. J, som jag kan kalla henne, är en kvinna som jag klickade med från första start. (vi är av exakt samma åsikter om hur man ska bete sig och förväntas arbeta på en arbetsplats, vilket ibland är lite skrämmande..) När jag sedan fick reda på att hon själv har två hästar, och hållit på med trav så blev det genast av massa hästsnack på lunch- och paustid. Hon visade bilder på sitt sto, och jag blev förälskad bara av att se hur elegant hon förde sig på bild. Det var dock inte förrän i söndags som jag kunde hälsa på hemma hos J, och hon var väldigt mån om att jag skulle få provrida och träffa denna donna som det pratats så mycket om.
Jag är dressyrryttare. Och när jag skaffar mig en egen häst så vill jag kunna arbeta inom dressyr med den, kanske tom tävla. Trots att stoet är tunn som en planka, med ingen muskulatur eller kondition, inga som helst erfarenheter inom dressyr och endast varit riden tre gånger(för tre år sedan) tills jag satt upp på henne i söndags, så kan jag inte sluta tänka på henne. Cottie, som hon kallas, ser ut som en filmstjärna. Hon är ett varmblod, men ser till huvud och nacke ut som en arab med lång lockig man och svans. Hon är hur snäll som helst, med kraft och vilja i varje steg. Som J beskrev henne; "Ber du henne att gå till månen så tar hon först ett varv runt jorden, för att hon kan."
Men de har inte tänkt ha kvar någon av sina hästar. Valacken har en bestående skada i höger bog, som kostat dem mer än de egentligen velat lägga ut. Han har för ont för att de ska tvinga honom att gå kvar i en hage eller utsättas för mer läkemedel, så han får en biljett till hästhimlen. Sedan har de varken tid eller ork till stoet. Så det pratas om att hon ska få en biljett hon med. Iochmed att hon är startad 3 gånger, och är varmblod, är hon inte värd mycket. Om hon säljs med utrustning; sadel, träns, täcke, mm, så kan priset gå upp till 9000:-, men knappast mer än så. En oskolad travhäst utan kondition är det inte många som vill ta sig an.
Och jag vet hur idiotiskt det är. Jag har upprepat det här så många gånger för mig själv att jag nästan pratat i sömnen. Jag kommer vara arbetslös efter sommaren då caféet där jag jobbar stängt. Möjligtvis att jag kan få in 3000:- i månaden genom att gå på olika kurser anordnade av arbetsförmedlingen, men det skulle vara allt tills dess att jag hittar ett jobb. (jag har inte tänkt studera vidare till hösten) Jag kommer att bo hemma hos mina föräldrar. Jag är 19, jag blir 20 nästa år. *logik* Det vore inget annat än IDIOTISKT att köpa sig en häst som kommer kräva all min tid, som ingen kommer bidra ett öre med utan jag själv måste stå för alla kostnader, som kommer låsa fast mig i denna lilla håla där jag bor just för att jag inte kan ta hästen med mig om jag vill resa/studera/jobba!
Det är idiotiskt. Jag skulle i princip inte kunna komma på att göra någonting mer korkat!
Så varför känns det i varenda nerv i min kropp som det enda rätta jag någonsin skulle kunna göra?

Jag kommer ångra mig resten av livet om jag låter dem skicka denna underbara häst till slakt. Men kommer jag även att ångra mig om jag köper henne och tar mig an allt arbete hon kommer medföra?
Frågorna har gnagt inom mig sedan i söndags, och det känns som om jag kommer att gå sönder för att tanken på att låta henne dö gör så ont. Samtidigt som jag vet hur idiotiskt det är, och hur besvikna mina föräldrar skulle bli på mig. De skulle inte bli besvikna på mig, utan på mitt val att ge upp alla möjligheter att göra allt annat medan jag är ung (och dum). Men jag har fan varit den ansvarsfulla, smarta, logiskt- och konsekvens-tänkande tjejen hela mitt liv! Kan jag inte få göra någonting riktigt idiotiskt för en gångs skull? En gång?

Jag vet inte vad jag ska göra. Och anledningen till varför jag skrivit allt detta är väl för att jag hoppades att jag här i slutet skulle kunna be om åsikter och tankar om det hela från er. Ni härliga människor på Numoori som alltid funnits där, även när jag själv inte gjort det.
Många bryr sig nog inte. Men många har nog också kloka ord att dela med sig av. Och så vet jag ju att jag har er trogna Numoorikompisar som vill att jag ska må bra, om än ni kanske inte svarar och skriver det just här eller påminner mig just nu ;'3
Jag vill verkligen det här. För mig. För hästen. Men jag vet absolut och inte alls om det är rätt, eller fel...

Haha, jag måste verka som världens nervvrak för er som inte håller på med hästar C''':

Jag förstår absolut din känsla! Jag har suttit i samma sits för 5år sedan. Dessvärre fanns det inte en möjlighet i världsrymden att jag kunde ta min medryttarhäst. :[ Men samtidigt är jag glad att han fick vandra vidare, då jag skulle förstört mig själv om jag tagit honom. Då jag skulle kunna skrapa ihop 2000:- i månaden, det täcker alla kostnader varje månad räknade jag ut. Men avgörande faktorn var att OM det händer något kommer jag inte ha råd att hjälpa min vän. Hästar är hästar och dom drumlar ofta till det, vissa mer andra mindre. Har du råd om Cottie måste ha ut hovslagaren akut? Om hon skadar sig i hagen och måste få ut jourhavande veterinär.. :{

Somnar hon in vet du att hon inte hamnat fel, hon slipper lida hos någon idiot och du sätter dig inte i skiten. Samtidigt kan det ju gå hur bra som helst, du kan få ett jobb nästa månad och allt löser sig. Den där jävla balansgången är vidrig. Har du ingen kompis som kan hjälpa dig någon gång i veckan att ta hand om henne eller ja bara hjälpa till i stallet? :)

Hästar är för hästmänniskor som mat är för andra människor! Något jag lärt mig då jag var utan häst i nästan 2år. Du kommer att ångra dig till en början vad du än väljer att göra. Men efteråt kommer du att känna: Fan jag valde rätt! <3

Tack Lilja, för att du förstår och delar med dig. (':
Jag ältar fortfarande beslutet, om än min mamma tycker att hon tog beslutet för mig igår kväll. Ja, jag är nitton år, och många människor, både yngre och äldre, tror ju att då får man banne mig bestämma allting själv. Föräldrarna har ingen talan när man fyllt 18, och då man är 19, då jävlar är det ingen annan som håller tyglarna åt en!
Så jäkla fel folk kan ha. xD' Bor som sagt fortfarande hemma, kommer inte att studera vidare till hösten, blir arbetslös i slutet av augusti och har inte sökt efter egen bostad då jag som max kommer kunna få in 3000:- i månaden. Det är ändå 3000:- som jag är beredd att lägga på hästen, om jag nu skulle köpa henne. Jag har mer än råd med både häst och utrustnig nu efter sommarens jobb, men som sagt. Jag kommer fortfarande att bo hemma. Och så länge jag bor under mina föräldrars tak så har de den största talan. Och min mamma sa igår Nej. Måste nämna att det inte är ofta min mamma nekar mig saker, iochmed att hon vet att jag alltid tar ansvar och aldrig handlar innan jag tänker, men hon sa att hon den här gången inte kan låta mig ta beslutet på egen hand. Och det var ju inte min plan heller, jag har inkluderat henne i alla mina tankar och funderingar om hästen.
(har redan skrivit mycket mer än jag planerade att göra, men ffs, jag kan inte skriva kort! Hela världen bör veta det vid det här laget!)

Så, jag kommer ha 3000:- i månaden. Inte behöva betala hyra hemma, då jag kommer få arbeta av boende och mat på annat sätt. Men du gav mig en tankeställare där, Lilja. Det finns inte en chans att min ekonomi kommer hålla speciellt länge om det nu skulle bli så att jag akut måste kalla ut hovslagare eller veterinär. Jag har räknat med allt annat runtomkring; stallplats, foder, vaccination, hovslagare, inköp av sadel, träns, täcke, allt från inköp av hö till myggmedel som kommer att måsta användas på sommaren. Inte endast de stora utgifterna, utan även alla små som medföljer som hästägare. Jag trodde jag räknat med dem alla, och jag trodde även att jag kanske skulle kunna ha en chans att ta mig igenom varje månad trots dem, men då räknade jag inte med att hon kanske trampar av sig en sko i hagen eller hoppar över stängslet och landar fel på någon utstickande gren eller liknande.
I slutändan så har jag nu kommit fram till att jag inte kommer köpa henne. (: men som den envisa jäkel jag är så kommer jag inte vilja att hon går till slakt. Jag vet en person som kanske, med en väldans betoning på kanske, skulle kunna ta sig an henne. Inte förrän jag pratat med den personen, som arbetar med att föda upp, köra in och sälja travhästar, kommer jag kunna säga att jag gjort vad jag kan och kan överlåta hennes öde i ägarens händer. C'': (i slutändan är det såklart hennes ägare som avgör vad det blir av henne vad jag än säger, men jag tror inte att J skulle skicka henne på slakt om jag sa att jag har en liten chans att rädda henne)

Det finns fan ingenting som är svårare än att måsta ta ett så stort beslut.