Vertorix
Spelas av : Lullu
|  Rubrik: VERTORIX; You haven't met insanity. Not yet.  fre 28 jun 2013, 00:16 | |
| VERTORIX
[ Ver: Stor, Mäktig | Rix: Kung][/b]
Namn: Vertorix
Kallas: Ver
Kön: Hane
Ålder: 19
Ras: Blodsskorsning
Fysiskt: En stor hane, slank men muskulös kroppsbyggnad, långa ben, seniga muskler och kraftiga käkar.
Mentalt: Galenskap ackompanjerat med genialitet man aldrig kommer kunna förstå sig på.
Is there really a disease called insanity, or is it just a pretty word to try to hide pure brilliancy?
Galenskapen som flödar i sinnet på denna unga hane är ett arv från faderns sida. Många skulle kanske välja att beskriva honom med orden sinnesrubbad eller störd, men det finns de som tycker att det endast är vänliga ursäkter för denne hane. Fadern var en svart varg med svarta ögon, en avkomma till The BloodBlooms ursprungliga ledare BloodBlossom, och han var mycket ung då han mötte den smutsbruna hona som skulle komma att bli moder till hans valpar.
Historien är dock inte vacker, och allt annat än lycklig. Den svarte hanen, vid namn Oiru, var en skadad varg med världens alla bekymmer vilandes på sina axlar. I tidig ålder blev hans älskade broder mördad, och den händelsen lämnade honom ärrad för livet med psykisk instabilitet och schizofreni. Han vandrade alltid själv, intalade sig att brodern alltid fanns vid hans sida och talade till honom, gav honom aldrig en sekunds ensamhet. Brodern var hans goda sida, medan det som var han själv växte till ett obeskrivligt monster som inte kunde hantera närvaron av andra varelser, än mindre kommunicera på ett sätt som gjorde honom förstådd. Han var en ond varelse, som sakta men säkert tynade bort inuti sig själv. Någonting som den unga honan inte visste om när hon mötte honom på sin vandring bortom bergen.
Hanen frågade aldrig om hennes namn. Istället påbörjades en psykisk misshandel som hon genomled i hanens sällskap under två dygn. Därefter följde timtal av fysisk misshandel, och övergrepp. Honans tunna kropp kunde inte hantera all den smärta som tvingades på henne, men inte ens då hon flöt in i medvetslöshet lämnade hanen henne ifred. Han tvingade sig på henne tills någonting inom honom sade att honans lilla kropp inte skulle orka mer, att livet inuti henne höll på att ta slut. Så han lämnade henne, blodig och sårad, där hon låg för att aldrig se tillbaka.
Honan reste sig till slut. Söndertrasad, med brusten själ. Hanen var långt borta, men skadan han lämnat efter sig skulle aldrig läka. Inte bara hade han roat sig på hennes kropps bekostnad, han hade lämnat efter sig någonting som honan aldrig skulle kunna bli av med. Valpar.
Trots hanens misshandel så orkade hennes kropp bära dem, och efter en mycket plågsam tid som dräktig ung hona så födde hon fyra små valpar. Två hanar och två honor, som alla fick namn som skulle motarbeta den ondska som fört dem till världen och ge dem bättre chanser i det liv som låg framför dem. Vertorix [Mäktig Konung], Duces [Ledare], Regina [Drottning] och Domina [Härskarinna].
Till en början verkade de små vara som vilka andra valpar som helst, men med tiden började honan frukta att ondskan som brunnit inom hanen som gjort henne så illa även brann i de små. De båda honorna var stingsliga emellanåt, Duces var den som verkade brås minst av alla på fadern, men den som skrämde modern mest var sonen Vertorix. Det var någonting i hans vita blick, som om han njöt av att styra och ställa bland syskonen, som om deras smärta när han plågade dem berusade honom. Den unga modern gjorde allt i sin makt för att fostra dem väl, för att ta bort alla spår av den ondsinta fadern som kunde tänkas finnas hos dem. Men åren gick, och lockelsen av den värld som låg bortom bergen blev snart för stark att hantera för de unga vargarna. Vertorix var den som tog första steget. Ända sedan valparna kunnat gå hade han varit den dominerande alfan, och nu krävde han av modern att få ta med sig sina systrar in i landet bortom bergen för att skapa en flock. Modern motsade sig detta, och det var allt annat än uppskattat. Senare den natten sökte han upp modern, tvingade in henne i den grotta som under alla år varit deras hem, och misshandlade henne tills dess att hon inte orkade stå upp. Han såg till att hon var vid medvetande innan han våldförde sig på henne. Processen drog ut i timmar, och han tvingade modern att vara vid medvetande så länge han kunde. När varken hennes kropp eller sinne orkade mer så lämnade han henne.
I gryningen sökte han upp sina syskon. Systrarna hade alltid varit lättmanipulerade, men brodern kunde ställa till problem. Han gav sig på Duces, högg och slog tills brodern inte längre orkade stå. Då lämnade han honom att titta på medan han dödade systrarna, för att sedan våldföra sig på dem med. Modern hade vaknat till inne i grottan, och hörde Duces hjärtskärande vrål från där han tvingades se sin egen broder tvinga sig på de redan döda systrarna. När Ver ansåg sig nöjd lämnade han kropparna ifred, bröt broderns nacke i en kraftig rörelse, och gick sedan med lugna steg tillbaka in i grottan där modern låg och grät. Hennes tunna kropp skakade, blod klibbade ihop hennes tunna päls och ljudet av hennes hulkande var tillräckligt för att få vilken annan varg som helst att falla i gråt. Hanen pressade sin nos emot moderns kind, slickade ömt bort några av de tårar som föll från hennes ögon, innan han viskade i hennes öra...
“You're such a beautiful female, mother. One day I might return. To remind you of what a wonderful mother you are.”
Med de orden så lämnade han henne, medveten om att hon väntade sin egna sons valpar. Han hade försäkrat sig om att hon skulle bli dräktig, så att hon aldrig skulle kunna glömma honom. Det tog dagar, men när modern till slut kunde resa sig så tog hon sig till närmsta klippkant, där hon kastade sig ut och tog sitt liv. Vertorix var redan långt borta. Hans tassar förde honom mot det land som så länge legat gömt bakom bergen. Det land som kallades Numoori.
by: Lullu |
|
[ 
