Den blicken hon fick av sin moder skrämde upp henne något enormt, hon tog ett steg tillbaka men modern såg ut att ha lyssnat på henne. Nästan förvånad över detta sneglade hon mot unghannen som retfullt ler och blinkar åt henne. Första tanken var att slunga en eldklot mot honom men hon ångrar sig när modern börjar tala.


"Ni har tur. Om ni ger er av nu så kanske ditt liv är försonat."

Va? Gå iväg? Nej, detta passade inte! Hannen hade en speciell roll i Dhalai's planer på att äntligen kunna lämna avskyvärda Kaiwood och gå ut på egen vandring.

Hannen har hunnit vända sig om och passade även på att buffa till Dhalai med sin svans, kännbart med tanken på metallen han hade skyddat den med. Irriterat skapar hon en eldbarriär på hans väg för att hindra honom gå utan henne. Han SKA ta henne med sig! Han var SKYLDIG henne detta!

"Ey! Vänta!"

Dhalai skyndade sig bort till hannen och väste uppretat.
"Du ska väl inte gå utan mig?! Vi ska ju vandra tillsammans!?"
Hennes blick sa allt utan att hannen skulle behöva läsa hennes tankar.

Hon vänder blicken mot modern och med sin allra mest fogliga och snällaste röst meddelar.

"Mor, snälla oroa er inte. Jag har tänkt att bege mig på vandring och jag ska inte göra det ensam."

Hon kastade en blick mot hannen, han skulle bara våga neka henne detta, hon kommer bränna sönder honom på egen hand om han sätter dit henne nu.

Det flackade till i dom glödande ögonen och dom blev smala som trådar.
Bara att höra de ord som lämnade dotterns ord skar inom henne, högg som knivar och elden inom henne flammade upp. Hur vågade hon frågasätta Thzukis ord, hennes mor och ledare. Det var nästan skamligt, hur kunde hon kalla sig en soldat av Kaiwood. En sak var i alla fall säker, hon följer inte med den patetiske hannen oavsett vad hon vill eller säger.

"Du tar inte ett steg till." det var i en dov morrning hon pressade fram orden och såg varnande emot sin dotter. Tydligt talade stämman om att hon verkligen inte gillade det valpen hade för sig.


[... kort ^^']

'Vad tror du att du håller på med? Om du vill att jag ska spela med i ditt lilla stycke, så bör du vara beredd på konsekvenserna som kommer med det. Jag tänker inte hjälpa dig utan att jag får ut något av det. '

Unghannens ord slog mot Dhalai's sinne klart och tydligt. Hon kastade en ilsket brinnande blick mot honom och dämpade viljan att bränna sönder honom nu på direkten och gjorde ett försök att tänka till honom, klart och tydligt.

'Du kommer få lämna denna plats levande'

"Du tar inte ett steg till."

Moderns ord skar genom luften och fick Dhalai att någon sekund att rent automatiskt lyda innan hon med ett trotsigt flin på läpparna mötte sin mors blick med sin egna eldiga, kanske till och med mer eldiga än sin mor då hon hade betydligt mer av en Infero än hon.

"Du har ingen rätt att beorda mig något, mor. Då jag inte längre tänker tillhöra Kaiwood eller The BloodBlossoms mer."

Detta var något hon inte förväntade sig ens av sig själv. Hon har hela livet tillhört Kaiwood men har aldrig känt sig hemma där. Hennes mor var garanterat inte någon perfekt förälder, kanske var det hennes fel att dottern aldrig lyckades på riktigt lära sig älska och tjäna sin flock.

"Våga inte hindra mig. Jag tänker inte följa med vad du en säger."

Dhalai tog ett djupt andetag, inte för att samla mod utan för att förbereda sig på att andas ut mängder av torr, finmald aska som skulle lätt dölja henne och ge henne en chans att fly. Mor skulle inte följa henne, hon visste att Thzuki hade mer ära i kroppen för att följa efter sin trotsiga, dumma dotter.

"Du har ingen rätt att beorda mig något, mor. Då jag inte längre tänker tillhöra Kaiwood eller The BloodBlossoms mer."

Hon hade hört många dumheter ur sina döttrars munnar men detta var droppen. Oavsett om den vite framför henne var hennes egna dotter så var hon även en krigare, krigare som står under henne och ska lyda order.
Ögonen blev smala som springor och tänderna pressades hårt samman, skulle hon hindra sin dotters plan. Nej, det fanns det inte tid för.
Men en sak verkade Dhalai ha glömt, hon är fortfarande en av dom, fortfarande en av TBB. Fanns det någon nåd för henne bara för att hon vad dotter av ledaren, ack så Dhalais ord skar igenom luften, skar i hennes inre.

Då dottern försökte dölja sig i sin aska rörde Inferotiken inte en muskel. Det fanns så mycket om henne som inte ens hennes barn visste om och kanske skulle hon få reda på det idag. Ett litet moln av aska stoppade inte Thzu, inte ens helvetet skulle vara kapabel till att stoppa henne nu.

Vinden runt dom blev plötsligt mycket kraftigare och drog bort den vites lilla försök till att gömma sig. Det var med starka steg hon klev fram mot dom båda och såg ner på sin dotter med förakt, missnöje och varnande.
"Du vet lika väl som alla andra Dhalai." valpens namn uttalades med en ton som fick henne att verka okänd för ledarinnan samtidigt som ordens flöde var kyligt och varnande.
"Om du gör ditt val här att lämna TBB så vet du vad som väntar dig. Tro inte att du kommer undan för att du är min dotter, förrädare som förrädare skall straffas." allvaret lös klart och tydligt i den heta stämman och dom vita tassarna stannade inte fören hon befann sig någon meter ifrån den vita valpen.

"Och du vet mycket väl vad det straffet är." glöden i hennes blick såg ut att vara kapabel till att tända eld på allt, bara hon vände sin blick dit. Och just nu var den vänd emot den vita lilla inferotiken, fastnaglad i hennes egna små brinnande ögon. Vad dottern hade i tankarna var hon helt ovetande om, men vaktade hon inte sin tunga så skulle det stå henne dyrt och redan nu hängde hon i en mycket skör tråd.

Vinden kom för plötsligt för att ha varit naturlig, hennes mor gjorde det? Dhalai's blick hårdnade, och hon ska kalla sig eldiga ledaren över The BloodBlossoms. Tar till krafter som inte har något med elden att göra. Ibland kände Dhalai att hon inte alls var som sin mor eller syster.

"Du vet lika väl som alla andra Dhalai. Om du gör ditt val här att lämna TBB så vet du vad som väntar dig. Tro inte att du kommer undan för att du är min dotter, förrädare som förrädare skall straffas. Och du vet mycket väl vad det straffet är."

Modern var allvarlig, modern skojade inte och försökte inte skrämma henne, eller jo, skrämma kanske hon försökte men Dhalai kände att om hon nu följde efter sin mor skulle hon aldrig någonsin se frihet igen. Hon skulle då förbli soldat av Kaiwood.

Dhalai suckade.

"Jag har aldrig valt detta, jag har aldrig tillhört Kaiwood på riktigt. Bara funnits där av någon anledning. Men jag tänker inte lämna den utan att ge något i gengäld. Jag tänker föra tillbaka Bushi och sen lämnar jag flocken."

Utan att avbryta dottern lyssnade hon till punkten var lagd.
Hon hade klart och tydligt lämnat sitt besked och då skulle Thzu även lämna sitt, skulle hon dräpa valpen här och nu. Oavsett om det är hennes egna kött och blod så är det en förrädare och förrädare skall dö.

Plötsligt vände hon blicken emot hannen som verkade se det hela som en underhållning och varit så fräck och satt sig ner. En vildsint våg av eld blossade upp framför hannen och sökte sig mot honom likt en ilsken kobra, högg efter hans tassar, hals, huvud och ögon. Ja överallt där det kom åt, hugga sig fast och söka sin in i hans lilla kropp och sätta eld på det som finns inom honom.
"Och du är kvar för att?" orden var väsande, igenomborrande och det gick inte att ta miste på att måttet var rågat. Fick hon tag på hannen så fanns det ingen återvändo, hon skulle med nöje slita upp halsen på honom. Låta det varma blodet regna över henne.

En tanke fick honom att reagera.
En känsla.
Hat.
Malphas reste sig upp när han insett att något skulle till att ske. Den äldre honans hat var så överväldigande att han inte kunde ha stängt det ute från sitt sinne om han velat. Flinet klädde som vanligt honom och när en ny vägg av eld vaknade till liv ur tomma intet framför honom så tog han medvetet ett flertal lätta steg åt sidan, bort från de båda honorna. Ännu en gång hade hans telepatiska förmåga hjälpt honom med att undvika en attack från den kinkiga varginnan.    
"Tsch."
Han fnös och knyckte irriterat med svansen. Äsch, hela situationen kändes mest bara besvärlig så Malphas bestämde sig för att lämna det kära paret. Han kunde ödsla sin energi på något mer givande än dessa två.
'Lycka till.' Sa han med en torr ton i Dhalais sinne och och vände sig om.
Med lätta steg försvann han bort mot oändligheten och vidare tillbaka till Höstskogen.

[Lämnar]