Azhekaslätten imponerade med sin tråkiga, mörka landskap. Den nästan helvita honan vandrande rakt igenom slätten utan några som helst försiktighetsåtgärd. Man brukar säga att Gudarna gillar de modiga, nu verkade gudarna även gilla de som inte tänker sig för. Här har massor av vargar vandrat och dött, här var det vampyrernas kungarike, här vandrade nu den vita inferotiken, blott ett barn, och till synes inte kände något obehag. De orangea ögonen såg över området med ett moget lugn och tassarna lämnade små sotigt svarta fotspår i marken. Dhalai var inte den som gömde undan sitt närvarande.

Skymningen verkade ständigt ligga över området, men det berodde bara på askmolnen som döljde solens sken, moln kunde bestå av vattenånga, sand, och så aska som det var här. Så långt uppe var den att den inte hindrade andningen men trots allt skymde undan skenet. Bara tikens ljusa siluett verkade motstå den gråa och mörka området.

Dhalai kände doften av varg långt innan hon såg honom. Försiktigt började hon närma sig källan men utan att direkt gömma sig. Hennes vita kropp skulle nog döljts undan lättare om hon rulade sig i sotet och gruset men sådana tankar nådde inte henne. Hon var en stark infero, hennes eldkrafter dödade och skadade vampyrerna starkare än någon annan kraft. Hon var en av de få utvalda som kunde vandra genom slätten utan oro.

Dhalai såg siluetten ganska snart, en mycket stor varg, kanske till och med vren. Hon har träffat de i flocken och skrämdes inte av storlekar. Hennes glödande ögon synade honom med viss intresse men släppte sedan. Hon var på vandring efter sin syster, inte andra vargar.

När han märkte att doften snabbt tog styrka, så satt han sig ner, inväntade främlingen som med all säkerhet uppfattat hans egna doft. Snart kunde han även uppfatta energin från tikens sinne, utan att försöka se in i hennes tankar så kunde han utgöra att tiken var en eldig en. Gehehe.
Flinet spred sig över de korpsvarta läpparna, blicken vändes mot honans håll och där, en bit bort, så lyste en vit päls upp dess omgivning med den klara färgen, som gav en stark konstrast till det dunkla området dom båda befann sig i.
Honan var mindre och möjligen något yngre än han själv, hon bar två glödande ögon som verifierade hans misstankar om att hon hade Inferoblod som rann i hennes ådror.

Han var nyfiken, det kunde han inte förneka. Malphas hade aldrig tidigare mött en varg av elden, bara hört om dem, genom berättelser och liknande.

Hanen reste sig efter en stund i tankar och tog fart, lät tassarna leda honom mot tikens håll.
"Ni tycks inte riktigt passa in här, i dunklet."
Rösten var mörk och rökig, lika lite som honan platsade in i området, lika lite passade Malphas röst in på hans ålder. Dem fick honom att framstå som en äldre hane på 30 M-år.
Svansen höll han högt och styvt samtidigt som han synade den ljusa tiken.

"Ni tycks inte riktigt passa in här, i dunklet."

Dhalai var precis påväg att gå om hannen när hon stoppades av ljudet av hans röst. Mörk och rökig, hon trodde först att han måste vara lite äldre än henne men nu fick för sig att han kanske var en välbevarad vuxen, eller kanske gamling? Hon vinklade ena örat åt hans håll innan hon vände sin flammande blick mot honom.

"Inte ni heller, främling."
Dhalais röst var varm och omsvepande som brand. Hon var en klar exemplar av en infero trots att i hennes blod även rann bergsvargsblod, den visade sig enbart i storleken ty Dhalai var betydligt mer högrest och muskulös än sina jämnåringar.
Hon ansåg samtalet vara över och vände sig om för att gå. Hennes tassar flammade till, lämnade gnistor som for upp i luften mot sotmolnen och lämnade tydliga, klara spår av hennes små eleganta tassar.

Skrattet fick Dhalai att rycka till, hon har förut fått känna på mental intrång och kände genast igen det. Blixtsnabbt vände hon sig om och flammor bildades på hennes kropp, rann längst ryggraden och koncentrerade sig i svansen. Med ett ryck så slungade hon de flammorna som befann sig på svanstippen mot hannen, hon siktade för att missa honom men med bara hårsmån. Till skillnad från sina syskon så skjöt hon sina eldbollar ur svansen istället för munnen. Det gav även möjlighet att bita någon som befinner sig nära.

"Håll dig borta från mitt sinne, telepat!"fräste hon ilsket åt honom. Hennes ögon flammade av ilska som så lätt brusade upp i inferovargar.

När eldbollen slungats från hennes svans och landat strax intill honom, så lades de bruna öronen hastigt bakåt. Malphas blick svartnande och nostippen sänktes en aning mot marken, men ännu med blicken fäst på honan.
Hon hade tydligen ingen aning om vem hon hade att göra med. Gehehe.
Med ett otäckt lugn reste han sig upp, med sin blick dold i skuggan av hans hårkam, det ända som gick att urskilja var en vag röd glöd som sken genom skuggorna.
Ett illvilligt skratt spred sig genom luften, inte högljutt med dovt och mörkt. Svansen bakom honom hängde stilla, utan minsta antydan till att avge någon rörelse.
Han ville skrämmas, han älskade det och tiken förtjänade det om något. Att hon anfallit honom med en fejkattack tänkte han inte låta gå förbi obemärkt.

"Hade jag varit i ditt sinne, tik, så hade du inte varit stående nu, om ens vid medvetande." Rösten var lugn och tonlös, det gick inte att urskilja några som helst känslor ur den.
Sakta smög sig det egna flinet fram på de svarta läpparna, det illvilliga flinet som bara kom fram när han var på ett jäkla humör. Skuggorna som spred sig över ansiktet av att han höll nostippen lågt, fick det att framstå som att flinet drog sig långt upp över kinderna och gav honom ett näst intill demoniskt utseende.

Dhalai stod och väntade ut hannen i sin stridsposition. Som dotter till Thzuki, ledaren av Kaiwood har hon sedan barnsben fått lära sig de olika stridsteknikerna och storlek samt kraft hos motståndaren inte alltid var något att lägga stor vikt på, oftast är det just snabbhet och korrekt vägledning av slag som avgjorde matchen.

"Försök inte, jag vet hur mental intrång fungerar. Vill du säga något så får du göra det muntligt men våga inte igen kontakta mig via sinnen"

Dhalai morrade och raggen reste sig på hennes vita manke, eldgnistror vandrade igen längst ryggraden för att antända hela svansen som var dominant höjd och redo att slunga iväg ännu en eldboll mot främlingen.

"Jag missar aldrig, det första var bara en varning, hane"

"Jaså, det vet du? Men vet du att det kan skilja stort mellan en telepat till en annan? Alla har vi olika sätt och metoder."
Han och systrarna hade alla ärvt den telepatiska förmågan, modern hade inte haft den och ingen annan i hennes släktträd, så dom hade antagit att det var den okända fadern som burit den telepatiska förmågan innan dem.

"Om du vill slåss och tänker använda dina krafter, så är det väl inte mer än rätt att jag också får använda mina? Eller hur?"
Malphas la huvudet på sned, frågandes. Tiken reste raggen och morrade. Tydliga tecken på att hon kände sig hotad, fast han egentligen inte hade gjort henne något, direkt. Gehehe.
Öronen restes och riktades fram åt Dhalais riktning. Vad var detta för yngling som vandrade ensam på ett ställe som detta? Han lät tungan varsamt fukta den mörkgråa nosen, drog in bakbenen under sig och satte sig ner på stället.
Blicken vandrade över tiken och stannade vid den eldhärjade svansen som var höjd i ett dominant läge, det var ett underligt sätt hon använde sin kraft på. Att slunga elden från svansen gjorde att hon hade käften fri och kunde använda den och klorna fritt vid närkamp.

"Vad bra, för vet du vad? Jag missar aldrig heller, och jag, jag ger inga varningar."
Malphas mötte tikens lysande ögon, han var beredd, även om det inte var allt för uppenbart.

"Jaså, det vet du? Men vet du att det kan skilja stort mellan en telepat till en annan? Alla har vi olika sätt och metoder."

"Jag bryr mig inte om vilka metoder ni har, telepat. Ni rotar bara i sinnen på andra och det tillåter jag inte."

Dhalai fnös, hennes framdel var något sänkt för att ge plats med manöver åt svansen som flammorna dansade på.

"Om du vill slåss och tänker använda dina krafter, så är det väl inte mer än rätt att jag också får använda mina? Eller hur?"

Hon besvarade inte hans fråga. Klart att han skulle använda sina telepatiska kunskaper för att se vad hon tänkte göra. Han verkade vara kunnig men även Dhalai var upplärd av de bästa läromästare Kaiwood hade att erbjuda.

"Vad bra, för vet du vad? Jag missar aldrig heller, och jag, jag ger inga varningar."

"Vad menar du, telepat? Har du fler krafter att visa upp?"

Dhalai överaskades något. Hon visste att många vargar bar på fler än ett krafter, oftast ett defensivt och ett offensivt men telepatiska förmågor var ofta bundna med varandra och ofta defensiva. Han måste vara ett gråblod om han hade fler krafter. Dhalai's ögon smalnade till två brinnande springor.

"Korrekt! Kanske ditt huvud inte är så runt som du får det att framstå som."
Malphas breddade på frambenen, nu skulle hon anfalla, inte ens han hade tillåtit någon att förolämpa honom på det viset.
Han sökte av området efter de energier som metall avgav, och tack vare att dom var så pass nära bergsområdet, så snappade han upp dem relativt kvickt. Malphas lät metallen samlas, formade den till ett klot och lät den färdas under marken mot platsen de befann sig på. Man kunde tydligt känna hur jorden under dem vibrerade vagt, men det var nästan omöjligt att avgöra varifrån vibrationerna kom.
Han sänkte blicken mot marken och flinade, sen lyfte han den för att möta tikens avsmalnade blick.
"Känner du? Undra vad det kan vara."
En illvillig glimt väcktes i hans blick han skrattade, åh, vad det kliade i tassarna och i käften. Det skulle bli spännande att få se vad den unga tiken var kapabel till.
"Låt oss ta en sväng om, eller vad säger du?"

Marken under Dhalai's brinnande tassar vibrerade vagt och hon vickade öronen bakåt i försök att lokalisera ljudet samtidigt som hon höll ögonen fästa på hannen. Svansen brann allt intensivare, tecken på okontrollerad ilska och med ett lätt rörelse, graciös och snabb slungade hon en eldklot mot hannen samtidigt som hon gjorde ett språng mot honom. Vad han nu än kontrollerade, vare sig mark eller metaller så skulle han inte se henne på knän.

Käften öppnades och eldslågor dansade runt hennes tänder, ett bett och samtidigt ett brännsår. Inferos var farliga på det sättet, hela kroppen var ett vapen, livsfarligt vapen

Flinet han bar övergick till ett vagt leende. Nu så.
Tikens svans brann allt intensivare, och i en kvick rörelse slungade hon ännu ett eldklot i hans riktning samtidigt som hon själv tog ett snabbt språng mot honom med käften vidgad och med hotfulla flammor som dansar längst med hennes blottade huggtänder.

Malphas sitter kvar, väntar på att elden ska skölja över honom och ge honom kamouflage för sin motattack.
Han klär huden i metall, men lämnar pälsen, om han varit i ett slagsmål så vill han också att det ska synas efteråt.
Eldklotet sköljer över honom och slickar honom längst med sidan, sväljer en bit päls från sidan av buken och lämnar området naket. Han reser sig upp och skjuter ifrån med bakbenen, slungar iväg sig själv mot tikens håll för att möta henne med en hård tackling.

[Åååh, är det pp så skäll till! Jag ändrar direkt.]

Dhalai uppfattade sitt misstag när hon blev träffad av hannens metallklädda kropp, lyckligvis så träffades hennes axel och inte någon känsligare del av kroppen men slaget var så starkt att den slängde henne mot marken. Snabbt lyckades hon behålla balansen och vände sig mot hannen, morrandes.

Han hade metallisk sköld, okej, hennes attacker även om de träffar kommer vara svagare och mindre effektiva. Vad har han oskyddat? Ögonen, öronen och näsan? Det kan man köra på.

Dhalai's kropp lystes upp, om det förut var bara hennes svans som flammade så var det nu hela kroppen som antändes, elden dansade överallt. Hon brann men kroppen reagerade inte på värmen. Med lätta hopp sprang hon mot hannen och istället för att bita honom andades hon ut stora mängder av sot och aska i hans ansikte.

[det ser bra ut, säg till om jag också ska ändra ngt]

Malphas träffar med sin attack och lyckas ta ner tiken, men ändå lyckas hon hitta balansen när hennes tassar når marken.
Även han landar med tassarna på marken i en stadig position, med frambenen breddade och redo för en ny attack. Han låter tungan dra över den silvergråa metallen som klär skinnet runt hans käft och han flinar brett, exalterad över att få slåss igen.
"Du är het."
Han låter metallen som vilat under marken, skjuta upp i en hastig rörelse mot Dhalais tassar, i ett försök att fånga hennes vrister och fängsla henne till jordgolvet.
Malphas har inga planer på att använda sina telepatiska förmågor i denna strid, även om han påpekat för honan att de var det han tänkte göra. Nej, detta skulle få bli en batalj där elementen stred.
Tiken tar sats och springer mot honom, nu med hela sin kropp klädd i dansande flammor, när hon andas ut ett stort moln av sot och aska mot honom. Kvickt lägger han öronen bakåt och sluter ögonen, men nosen får en del av den heta askan på sig. Snabbt kör han ner den i marken under och drar av sig askan mot jorden.

"Du är het."

"Du anar inte hur het!"

Hannen verkade vara glad, nästan entusiastisk över att slåss mot henne. Dhalai's blick vilade ständigt på hannen men öronen rörde sig och fångade upp minsta ljud som kom från marken, hon hade inte glömt om metallen han hade vilandes under jorden. När marken öppnade sig och metallen som vilade under henne skjöt upp gjorde hoppade hon åt sidan men tydligen inte tillräckligt snabbt, hennes bakre vänstra tass var fången under metallen. Tur att det inte var några sylvassa spjutar som kom upp. Dhalai hann trots det andas ut aska och sot på hannen och under tiden han försökte få bort den ur ansiktet vände hon sig om och andades kontrollerad flamma, liten och tunn men desto mer het, nästan som ett laser på metallen som höll om hennes ben. Hon visste inte vilket metall det var men all metall gick att smälta

dom ljusa tassarna bar tiken snabbt fram längst den döda marken. Trotts sin välbyggda hydda så tog hon sig fram obemärkt och smidigt. Snabb hade hon alltid varit men inte lika snabb som dom andra då hennes tyngd gjort henne långsammare i längre explosiva sträckor. Men nu verkade det som om att inget kunde stoppa henne, dom mörka ögonen hade antagit en ljus glödande nyans och ärren över hennes ena öga glödde lika stark. Det kändes som om att hon hade sprungit i flera dagar utan någon som helst paus, vilket det nästan var.
Att den fördömda lilla jäntan skulle bege sig av gjorde att det nästan brast inom henne, samtidigt som ilskan bubblade inom henne. När hon fick tag på den lille skulle hon få ångra att hon begett sig av som hon gjort.

Länge hade hon känt av sin valps låga men nu var det någonting som inte stämde längre. Den rörde sig och alldeles för våldsamt för att det skulle kunna betyda någonting bra. Samtidigt så kunde hon känna av något annat som fick oron att bli ännu starkare. Dhalai var inte ensam.
Under den tid som gått så verkar det som om att hennes dotter inte märkt av att Thzu följt efter henne och det hade väl lönat sig samtidigt som det nu kunde sluta i förödelse. Hon hade stannat upp direkt hon känt av den andre och höjt sitt huvud emot luften för att vädra. Att känna av en Infero var inga svårigheter, doften av svavel var något som kännetecknade dom men den andre. En hanne vad hon kunde avgöra, inte allt för gammal men betydligt äldre än Dhalai själv. Huvudet sänktes och nosen riktades ned emot marken samtidigt som blicken var riktad framåt. Någonting hände i den glödande blicken. Någonting som talade om att månen skulle färgas röd inatt och att eldarna skulle dansa i segerdans tills solen hade slagit sig fri igen.

Hon började att röra på sig igen men med denna gång starka och långa steg. Dom båda befann sig inte allt för långt bort. Öronen fångade upp vartenda lilla ljud, nosen fångade upp varenda lilla doft men hennes ögon. Fångade upp det som ingen annan ser. Dom vassa vita tänderna hade antagit en lika glödande färg som ögonen och ett bett skulle räcka med att bränna ihjäl någon inifrån. Blodet skulle börja koka för att sedan sprida sin hetta till musklerna som skulle brännas sönder, organen exploderar. Ett totalförstört inre men ett orört yttre. Eller varför inte göra honom till ett russin. Det hade varit intressant.

Hon kunde se dom båda från skuggorna och hann precis se sin dotter bli tillfångatagen av någonting från marken. Doften av metaller var starka och snabbt förstod hon att det var det som höll hennes dotter till marken. Utan några större problem lät hon eld omsluta sin dotters tass, en eld hetare än något annat men inte så att den kan skada sin skapares dotter. Bara så pass het att metallen runt tassen skulle rinna bort som vatten. En vägg av eld blossade upp framför hannen likt en storm, för att hålla honom borta ifrån Dhalai tills hon kommit sig loss. Med en hård min klev hon fram ur skuggorna och gick oberört emot dom båda. Hon befann sig så att hon hade båda individerna framför sig, en på vardera sida. Blicken fästes emot den främmande hannen och hon började att röra sig emot honom. Hon behövde inget säga, inte visa ett uttryck för att man skulle se vad hon ville. Ögonen talade för sig själva, helvetes eldar rörde sig i dom och dom längtade efter blod. Att få låta sina eldar och hetta omsluta hannen, låta han brinna ned till en kolhög. Hon kunde le sitt roade och vrida leende men det fanns ingen anledning. Hon var inte här för att njuta av striden, hon skulle dräpa de kräk som rört hennes dotter. Slita han i stycken för att sedan låta sin hetta göra honom till aska, sedan låta vinden föra honom bort ifrån detta land.

[Derp... Nu kommer jag och stör~]

Malphas lyckades till slut få bort den heta askan från nosen, men ett litet brännmärke hade lämnas kvar på den, det svedde något men i hans extas så var det inget han gav en tanke till. Svansen höjdes bakom honom och började sakta vagga fram och tillbaka, han älskade att slåss, brann för det som pälsen hos den ljusa tiken.
Flinet breddades när han fick ett svar på sitt tidigare uttal, han kanske inte kunde ana det, men han skulle säkerligen få reda på det, gehehe!
Han öppnade ögonlocken och såg till sin förtjusning att han lyckats fånga tikens ena tass, och i och med det så ansåg han att deras slagsmål var över.
Nu när han hade grepp om henne så skulle han lätt kunna låta metallen formas till tunna 'spjut' och spetsa hennes kropp från dess plats runt hennes vrist.
Men utan någon förvarning så dyker ett nytt sinne upp bland hans tankar, ett starkt sinne med en glöd tusen gånger starkare än den unga tiken.
Öron riktas åt Thzukis håll och hans ögonen mörknade, så tiken var inte ensam ändå.
"Är det lilla mamman som kommer för att rädda dig, från den stora stygga vargen?" Rösten var fylld av irritation, han såg mot Dhalai och drog upp den övre läppen för att hotfullt blotta sina tänder för henne.

Kanske han skulle låta metallen spetsa hennes nätta kropp nu när han hade chansen? Innan den andra tiken nådde platsen de befann sig på.
Under sin fundering så tar en ny eld tag om metallen runt Dhalais vrist, och med den hetta som elden har, så flyter snart metallen av hennes tass likt vätska.
En vägg av eld slår hotfullt upp mellan honom och tiken, lätt tar han några steg tillbaka för att undvika den, och låter sedan blicken sväva mot den plats som den större honan kommer från.
Hennes ögon glöder intensivt och utifrån honans uttryck så verkar hon inte direkt vara nöjd med situationen. Men det var inte han heller.

Honan ger dem båda varsin blick innan hon tar tag om honom den, sen styr hon sina steg mot honom med en minst sagt hotfull uppsyn. Malphas står stilla, utan att vika ner sin blick från hennes.


[Ja, det kan man säga. Gehehe~]

När främmande eld, eld som inte hon skapade eller kontrollerade grep tag om metallen runt Dhalais vrist höjde hon förvånat på huvudet. Det kunde inte vara hon, hon kände av elden lika väl som hon kände av sin egna kropp och detta var någon annan.
Metallen blev ilsket röd och sedan lysande vit för att sedan smälta bort och landa på den dammiga marken. Hon var fri.

"Är det lilla mamman som kommer för att rädda dig, från den stora stygga vargen?"

Dhalai reste raggen något åt hannens ord och blottade sina tänder när han gjorde det mot henne men kunde inte undgå från att förvånas av hans ord. Mamma?
Hon vände sig om såg på en eldvägg som skyddade henne från hannen och vid sidan kunde hon se sin mor, en vacker högrest varginna med glödande ögon och säker gång. Hon mötte sin moders ögon och förstod att inget bra kunde komma ut från detta. Hennes upptåg kommer inte bli ostraffat och hon kommer aldrig lämna Kaiwood efter detta. Dhalai sänkte kroppen något mot marken för att sedan springa över till sin mor och ställa sig bredvid hannen som om de kände varandra, när hon sprang så gjorde hon det genom elden hennes mor skapat, kroppen reagerade inte på den främmande hettan.

"Mor, detta är bara lek! Vi skulle se vems element är starkast.. och du vann.."

Dhalai viftade inställsamt på svansen och försökte möta sin moders blick. Hon sneglade på Malphas som stod en bit ifrån henne, han verkade vara bitter men ganska lugn som om han inte förstod vem han stod framför. Thzuki på detta humöret var inget att leka med. Bara hannen förstod vad hon var ute efter, de båda hade problem, hans skulle innebära döden och inte heller den mest smärtfritta och hennes skulle innebära ett straff och evigt liv i Kaiwood utan möjlighet att vandra på egen hand. Hon avundades Bushi, systern fick alltid så mycket mer frihet! Men hon var även den starkaste av de två.

Han hade minsann mage att leka stor och stark, vilket var lite småroande. Hon gillade individer som dessa, som trodde sig vara någonting mer än vad dom är kapabla till. Hon ignorerade hans ord och stannade upp bara någon meter ifrån honom. Dhalais stämma var vag och knappt hörbar, hon kokade inombords. Kokade som hon inte gjort på länge, väldigt länge. Eldarna ville bara storma ut från henne, ta hannen i sitt våld och dräpa honom i sina skratt och leenden.

Den brinnande blicken hölls fäst emot hannen och det som fanns kvar av eldväggen försvann snabbare än den borde. Ett tydligt tecken på att hon visste va hon gör, hur hennes krafter fungerar och mer där till.
"Här är det ingen som ska räddas." rösten var hård och man kunde höra att hon inte skojade. Visserligen så räddade hon väl sin dotter, men det var så mycket mer än så. Hon hade kunnat låta sin dotter bli nedtagen av denne hanne, men risken att hon aldrig mer skulle komma hem ville hon inte ta. Istället låter hon sig straffa sin dotter själv.
"Men ni lär inte lämna platsen oskadd..." en vägg av eld blossade upp likt en halvmåne bakom vargen och ett oläsbart flin sprack fram. Det var svårt att säga om hon njöt av detta eller kände sig bara besvärad, irriterad över vad hennes dotter dragit in henne i. Kanske det båda. Som sagt, oläsbart.
"lille varg. Ni förstår, lilla mamman är mycket upprörd just nu." innan meningen ens hunnit avslutas for hon fram emot hannen och högg efter hans bog. Den röda manen hade flammat upp i eld och lågor, skulle hennes hugg träffa så skulle skadorna bli groteska för den brune. Skulle han hugga så hugger han antigen i ett hav av eld eller i en glödhet kittel med kokande tjära i.

Han gav Dhalai ett slugt flin när hon besvarade hans ord med att resa ragg och morra åt honom, men något fick honom att undra. Tiken tog ett språng genom väggen av eld och ställde sig intill honom som om inget hade hänt, han gav henne en överraskad blick till svars och såg sedan tillbaka mot den större honan.
Det var något som inte riktigt stämde här och han förstod så snart att eldväggen försvunnit, inom en tiondels sekund, att han skulle bli tvungen att göra något, och det kvickt.
Malphas lät sitt sinne söka sig till den äldre tikens, han försökte ta sig in i det för att kunna se hennes tankar och utgöra vad hennes drag skulle bli, samtidigt lät han stärka den metall som omgav hans skinn under den brunvita pälsen. Närsomhelst skulle hon göra ett utfall, det kunde han förstå utan sin telepatiska förmåga.
Han mötte den glödande blicken igen och fnös, det fanns få saker som skrämde honom och denna tik var inte en av dem, trots den otroliga kraft som han kände att hon bar förfogande över. Antingen var han bara för dum för att förstå eller så var det något annat, något som inte riktigt gick att förklara.

Ett sprakande läte smög sig upp bakom honom och han kände hur värmen från elden fyllde området runt dem, hon hade fångat in honom, likt ett byte intryckt i ett hörn. Av någon anledning kunde han inte låta bli att bjuda på ett flin över situationen han sitter i.

Precis innan tiken hugger mot honom så lyckas han snappa upp den tanke som styr hennes handling, och han slänger sig åt sidan för att undvika hennes attack, men hamnar i den eldvägg som hon placerat runt honom, som tur skyddar hans metallhölje honom från skada då han kvickt tar sig igenom elden, innan värmen hinner göra något med honom.

"Jag ter sig som att ni är något hetare än er dotter."
Han tar sig en liten bit bort, för att få utrymme från tiken men man kan tydligt se hur mättad ånga stiger upp från hans kropp, och tar sig upp mot atmosfären.

"Här är det ingen som ska räddas."

Dhalai ryckte till och hon försökte möta sin moders blick men hon verkade hela tiden se på hannen.

"Men ni lär inte lämna platsen oskadd..."

En vägg av eld blossade upp och Dhalai förstod att denna hanne nu inte hade något att ställa emot hennes mor. Hon blundade och försökte gripa tag i sin moders eld, den väggen hon skapa för att släcka den.

"lille varg. Ni förstår, lilla mamman är mycket upprörd just nu."

Hennes mor slängde sig mot hannen. Dhalai morrade, såhär var det alltid. Ingen lyssnade på henne, någonsin. Hon var bara den yngre systern som alltid skapade problem och alltid var ivägen. Några sekunder funderade på om hon borde springa, fly sin väg för medans modern är så upptagen med att steka den okända unghannen.

Unghannen hinner undan när mor anfaller honom, såklart han gör det, telepater känner till varenda rörelse och löper sedan genom elden utan att skadas av hettan. Dhalai rycker till och följer efter, också genom eldväggen utan att ta skada, hon var en infero, mer infero än sin moder, ingen eld kunde skada henne.

"Jag ter sig som att ni är något hetare än er dotter."

Dhalai ger hannen en ilsken blick, varför måste han vara uppkäftig?!

"Håll käften!"
väser hon åt honom innan hon vänder blicken mot modern.

"Mor! Låt bli honom!"
En vägg av solid aska växer upp ur marken likt den förra eldsväggen modern har skapat och läggs som skydd runt de två ungvargarna. Aska är redan bränd materia, den kan inte brännas sönder på nytt och är på så sätt immun mot själva elden.

Hanns små patetiska rörelser irriterade henne så fruktansvärt. Någonting stämde inte då han utan större problem undvek dom, som om att han redan hade sett dom i förväg. Det ryckte i dom mörka mungiporna och dom korta öronen vinklades bak i en snabb rörelse och blicken mörknade. I förväg. Det var nästan som om att de lilla ljus ovan hade skänkt dom drog sig tillbaka, bort och gömde sig. Dom glödande röda ögonen lös och det var nästan som om att dom brann, en ilsken brasa som inte kunde släckas, inte ens med vatten.
"Du ditt lilla..." morrade hon fram och avsmaken i rösten var stark, nästan så att man kunde ta och känna den. Man kan tydligt höra att hon vet vad hannen håller på med och att det är hemskt lite uppskattat. Hon var en stridsvarg rakt igenom och var en mycket erfaren krigare på både slåss och läsa av fält. Men om det är något hon avskyr så är det fega små patetiska kräk, och denne hanne hade precis anmält sig till den gruppen.

"Jag ter sig som att ni är något hetare än er dotter."
Orden fick det att rycka i ena mungipan men hon höll sig kvar, lät inget vridet leende spricka fram eller ge honom en nonchalant blick. Men det bubblade i strupen, skrattet var nära men avbröts plötsligt. Blicken slets ifrån den lilla metallskiten och vändes emot marken. En rand av aska kröp sakta fram mellan dom båda. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, orden gick inte att finnas. Det var nästan med avsmak hon ville känna men visste direkt vems skapelse detta tillhörde, öronen vinklades bakåt och orden nådde henne.

Dotterns stämma var hård och det var med ögon tunna som trådar modern såg bak emot den lille vite. Blicken var varken hård, kall eller nedlåtande på något sätt. Däremot så kunde man se att hon brann någonting så fruktansvärt inombords, ville göra sig av med det. Men hennes ord hade även nått igenom det brinnande helvetet inom den ärrade varginnan.
Halvmånen av eld drog sig tillbaka i ett besviket fräsande och lämnade efter sig svarta sot och kol rester. Askan som Dhalai hade lagt mellan dom skulle inte ha haft samma verkan som hon hoppats på då det finns så många hemligheter om hennes mor som hon inte visste ännu.

"Ni har tur." sa hon med en mörk kylig stämma och släppte den vite för att se emot hannen igen. Den blixtrande glöden hade lagt sig och nu lös dom i ett lugn, skrämmande lugn med tanke på hur dom hade tett sig tidigare.
"Om ni ger er av nu så kanske ditt liv är försonat." hon ville ha bort honom nu innan han sa nå mer opassande och elden skulle flamma upp till det hon är. Ett Infero. En uppretad Infero är som att kasta sig ut för ett stup, men ack så mycket mer plåg och våldsamt.

När Dhalai uppmanar honom att hålla sin trut stängd så slänger han sin blick mot henne. Hans munn breddas i ett retfullt flin och han blinkar med sitt ena öga åt henne, i hopp om att han lyckats trycka på rätt knapp för att elda upp henne lite extra.

Man kunde tydligt se släktdragen mellan de båda tikarna, men det var ändå något som inte riktigt stämde. Den yngre hade något som intresserade Malphas, men vad exakt hade han svårt att sätta tassen på. Den äldre däremot verkade mest bara vara ett het-huvud som attackerar innan hon lägger någon tanke till sin handling. Stor och kraftfull men inte mycket mer. Han fnyser och låter fukta den heta nosen.

En vägg av aska reser sig mellan de båda yngre vargarna och den äldre tiken, Malphas tar automatiskt ett lätt steg tillbaka och ser åter mot Dhalai. Vad var hennes mening med detta? Hon om någon skulle väl älska att se honom grillas under öppen låga.
Malph sänker sina ögonbryn och ger henne ett undrande uttryck.
"Vad håller du på med?" Väser han fram och blottar lite av den övre tandraden.
Den äldre tikens eld falnar och lämnar kvar en halvmåne av svart sot på marken, och snart når hennes stämma hans bruna öron.
Hon låter honom gå. Pfff.
Malphas öron klipper irriterat till och hans blick smalnar, han ger tikarna varsin blick utan att säga något och vänder sig om i hans vanliga, nonchalanta hållning. Med sin svans ger han Dhalai en lätt puff och låter sedan tassarna leda honom bort, i ett lugnt lunkande tempo. Det var lika bra att inte ifråga sätta deras beslut, trots hans makt så skulle det förmodligen bli jobbigt att slåss mot två vargar samtidigt, speciellt med en så gammal och förmodligen erfaren varg som tikens mor var.
Svansen håller han högt och styvt samtidigt som han har uppsikt över deras sinnen ifall att dom skulle försöka sig på något nu när han hade sin rygg vänd mot dem, metallen håller han också beredd.

"På återseende."