Det klarröda paret ögon blickade ut över den öppna slätt som bredde ut sig för honom. Dess vidder hade varit den perfekta ursäkten att springa fort, men efter att ha färdats till fot länge nog beslöt han sig för att bespara sina värkande tassar till senare. Stolt bredde han ut sitt mäktiga vingspann, sprang, hoppade, flög. Med några starka slag var han högt uppe bland skyarna och steg allt högre. Han vred på huvuet, såg ner mot marken, letade med blicken efter sin blå följeslagare som...

Nej. Just det.

Vid minnet av vad som hände den dagen ökade han farten och steg allt högre med ett dovt morr som mullrade långt ner i hans strupe. Vreden riktad mot honom själv, sorgen över att ha mist den enda han någonsin älskat blandade sig till en så skamsen, så skärande känsla att han tappade besinningen helt och var nära att krossa sig själv mot marken. I sista stund kom han på sig och rätade upp sig så han flög längs med den jämna markytan. Han grät inte, skrek inte. Men inombords kändes det som om han var nära att slitas itu.

Ett ensligt träd som växte mitt ute på den till synes ödliga slätten blev hans hemvist för natten. Mörkret lade sig då solen sjönk allt lägre i horisonten. Bekvämt placerade han sin kropp bland trädets grenar och kamouflerade sig själv så gott det gick bland löven och med sina mörka markeringar. Tyst vilade han sitt huvud mot sina breda tassar, drog en djup suck.

Han skulle inte sova någonting den natten.

[RESERVERAT TILL AYIRA]

Det dröjde inte länge innan Volbara väcktes ur sina ångersfulla tillbakablickar av en främlings doft som letade sig fram till hans känsliga nos trots den kalla vinterluften. Han slog upp ögonen, rynkade lätt på nosen då han lyckades urskilja en silverfärgad individ nere på marken. Volbara hade annars en utmärkt syn, mestadels tack vare hans fakargblod, men mörkret som lade sig gjorde det svårare för honom. Tack vare månens bleka sken och den felfritt vita snöns reflektioner kunde han urskilja hennes utseende. Silverfärgad. En ung vargatik. Vacker var hon, ja, Volbara hade under sin ringa livstid på 19 år sett många vackra varginnor. Men den fagraste av dem alla var och skulle alltid förbli hans Valoria. Vid minnet av sin sköna följeslagare, vid minnet av hur han begått sitt livs misstag knep han ihop ögonen, försökte fokusera. Han undrade vem tiken var och om hon kunde utgöra någon fara för honom. Så han slog upp sin blick igen och synade henne ännu en gång. Letade efter eventuella svagheter och brister ifall hon skulle visa sig hotfull. Han gjorde så av ren instinkt, hade alltid gjort sen han och Valoria togs till fånga av drakargerna i hemlandet.
"Vem går där?" brummade han till slut. Bröstkorgen skälvde lätt till när han talade, öronen var spetsade och hela hans fokus var riktad mot främlingen. Men Volbara beslöt vila på trädets grenar. Om hon var vänlig och väckte hans personliga intresse kanske han skulle bege sig ner till den frostbitna marken.

Kanske.

Ibland visste han inte. Resan hit, till Numoori, hade känts så.. rätt. Hela tiden hade det varit rätt, trots att han lämnade plikter, familj, ansvar bakom sig för att leva det här livet. Men det hade varit rätt, det hade känts rätt då. Var det den där kicken, den där lusten att göra något vågat och nytt som drev honom? Eller var det att han kanske, bara kanske, kunde se en framtid med Valoria i ett nytt rike? När de flydde från huset, från alla ondsinta drakarger tillsammans, han och Valoria, hade han fortfarande haft alternativet att återvända hem. Hem till far, Barrabas. Hem till mor, Isolde. Och hans bröder, Bael och Vigour. Han hade kunnat ta Valoria med sig och allt hade blivit precis som förr.

Men han ville inte ha det som det var förr.

Trots att han var en tyst och aningen tillbakadragen själ älskade Volbara äventyren, att få se nya platser, att vara där på plats och se när saker och ting utspelar sig. Att vara delaktig i något nytt, och stort, trots att det kanske bara innebär att han är ett vittne.

Men att få resa hit, med Valoria. De hade kunnat bygga ett bo någonstans.. kanske på kusten, kanske någonstans bland bergen. Sett valpar växa upp - vita, bruna, blå, med eld och elektricitet som sina speciella förmågor. Han hade älskat dem, fostrat dem likt hans far fostrat honom. Lärt dem flyga. Blivit gammal, åldrats vid Valorias sida och sett sina söner och döttrar i sin tur få avkommor och föra generation efter generation vidare. Till sist hade han dött, kanske i sitt bo, bredvid sin älskade Valoria. Tillsammans. För alltid.

Men han hade förstört allting nu. Jagat bort henne, förkastat henne trots att han visste redan då att han begick ett misstag. Han var inte värd någonting längre, inte utan henne.

Och trots att han tappat sin stolthet, sitt värde, så satt den här främlingen här, ung, blind men vacker och klok, och delade med sig av sin visdom till honom. Han var så tagen av tikens ord att han inte visste vad han skulle säga.

Hon hade rätt. Hon hade fullständigt rätt.

Han skulle inte hitta svaret här. Inte finna sin plats, eller Valoria. Inte här, ensam på Numoorislätten. Han var tvungen att fortsätta söka. Hitta Valoria, berätta sanningen. Det kom som en uppenbarelse, sänd från ovan - som en av Valorias dödliga blixtar gav den nu liv och en ny glöd tog eld i hans röda ögon.

"Ja.." mumlade han frånvarande, men som om han uppenbarats. Ögon som betraktade himlen över dem. "Jag har varit naiv. Jag trodde jag kunde fly från sanningen, från mina misstag, men nu vet jag att den bara kommer att jaga mig tills dess att jag vänder och möter den - eller tills jag dör."
Han sänkte sin nos från skyarna och såg på Ayira med en nyvunnen glöd i blicken. Han visste inte varför han sa det här, varför han avslöjade allt för en främling - men det kändes som om hon hade rätt. Det fanns ingen lögn i hennes ord.
"Och det vet jag nu tack vare er, Ayira. Återigen - tack."