Nej. Det smakade verkligen inte gott. Razios sänkte hakan för att kunna hjälpa tungan att få bort det äckliga med fingrarna. Usch. Han gav ifrån sig ett tyst bubblande läte innan han fått loss resterna av de tuggade blombladen och fröerna från sina tänder. Han såg fundersamt på de stora, runda blommorna än en gång. Den gyllene färgen speglade solens sken, lika i färg och värme. Växterna var höga, raka, med stora blad och breda blommor. Då Razios stod upp nådde plantorna fortfarande över hans manke, och han tvingades höja nacken för att se över fältet. Åt såväl syd som öst sträckte sig djungelns säkerhet. Han var noggrann med att ha trädens skydd inom synhåll, så att han snabbt skulle kunna försvinna in i snåren om så skulle behövas. Det skulle dock ta ett gott slag innan han hann in bland trädens täta grenar. Skogen tycktes tunnas ut gradvis, och han hade överraskats av hur glest de stod då blommorna plötsligt tog över landskapet. Här härskade dessa gyllene växter, men när han lyfte framkroppen för att se längre kunde han se blandade fläckar av färger längre bort. Han föll tungt tillbaka till marken, och tog med sig några av blommorna i fallet.

Insekter surrade fram och tillbaka bland växterna. Fjärilar, lika stora som de han var van vid, men även i miniatyrvarianter av sig själva. De flesta kände han igen, men inte alla. Bland blommorna, där de ståtliga plantorna inte skymde marken från ljus, reste sig gräs och annat grönt liv. En klunga bambu, som den han var van vid, sådd av vinden så långt från hans hem, stack upp ur intet. Det var ett häpnadsväckande landskap. Så olikt den skog han hade bakom sig, men ändå lik den på många vis. Under blommornas vida kronor kämpade det mindre växtlivet efter ljus på samma vis som ormbunkarna, palmerna och buskagen under djungelns höga träd. Det var en intresseväckande tanke. En miniatyrdjungel för insekter och gnagare.

Razios vandrade länge fram och tillbaka bland blommorna. En gång av vikta blommor och trampat gräs lämnades i hans spår, och då och då stannade han upp för att höja nacken och se ut över landskapet. Det var en märklig plats.


[Hade verkligen ingen aning om vad jag skulle skriva, sååå, ha en blommig skiss XD]

Det var inte alls längesen flocken hade anlänt tillbaka till den plats där dom ursprungligen kom ifrån, men trots det hade hon vart envis och bestämt fortsatt framåt. Hon kunde inte vara stilla, hon ville se mer av världen. Hon ville se det allt. Lärdom skulle hon även plocka med sig på vägen. Men än så länge, fick stäppen vara nog.. Hon fick inte gå längre bort än vad hon såg.
Det tillhörde väll också ledarrollen, att alltid hålla sig på plats.

Mitt i allt dagdrömmandet saktade hon in stegen, men stannade inte. Hon såg denna varelse en bit ifrån henne. Exakt vad det var kunde hon inte lista ut, det gick så fort. Varelsen hade försvunnit ner dold bland blommorna. Det var i alla fall så det såg ut från hennes synvinkel.
Öronen drogs bak mot nacken då hon fortsatte framåt med tysta, osäkra steg. Halsens sänktes och nosen var bara någon centimeter ifrån marken. Ögonen stirrade hela tiden rakt fram då hon försökte fånga upp ett spår för att kunna få en uppfattning.
Omöjligt. Det var främmande, konstigt, monster?

Stäppvargen stannade till slut, fortfarande stirrandes åt det håll hon sett varelsen. Var detta ett test, ännu en gåva ifrån Gudarna för att mätta hennes nyfikenhet och äventyrslust? Hon hade bara gett sig av för en enda sak; kunskap.
Denna varelse kunde nog bidra med mer än vad hon först hade trott, även om det kanske bara betydde att hon skulle se den på nära håll. Bara det skulle bli något nytt.
Hon hade bestämt sig, hon skulle framåt och finna denna varelse. Hon tvekade inte längre.

Murderotic tog sig smidigt fram mellan blommorna, inte längre försökte hon vara tyst utan skuttade nästan fram. Precis som hon hade gjort då hon var valp och lekt på denna plats. Dessutom, var det bäst att varelsen var beredd på hennes ankomst. Nog hade hon förr smugit sig på fel själar och fått betala för det.
Men mitt i jakten saktade hon ner igen då hon fann honom. Hon skymtade denne en bit framför sig, inte allt för nära, inte allt för långt bort.
Det tog inte alls många sekunder för henne att inse vad detta faktiskt var. En ödla?

Ögonbryna rynkades och svansen sjönk långsamt tätt intill hennes bakben.
Skulle varelsen ge sig av då denne fick syn på henne? Skulle Den gå till anfall? Eller skulle Den bara gå fram till henne och stirra tillbaka?
Hon visste inte. Men innan hon gjorde någon mer rörelse ville hon vara säker på att Den hade sett henne.

Just som han höjde på nacken och såg ut över det färgsprakande landskapet fångade han upp ljudet av något som rörde sig. Det ryckte i de så, svarta öronen och han vände sitt långa ansikte mot rörelsen. En mindre varelse, ljus till färgen, kom skuttade mot honom. Den hade lång päls som dansade framför ansiktet när den skuttade. Varelsen stannade och Razios förblev stilla. Han blinkade och knyckte lätt med huvudet när några envetna flugor försökte krypa in i hans näsborrar.

De stod stilla båda två. Båda med blicken mot den andre. Efter en stund vägde Razios över tyngden på det ena bakbenet. Den kraftiga svansen gungade med i rörelsen och fick en lång rad blommor att böja sig ur vägen. Han blinkade igen, fokuserade blicken vid den ljusa. Den påminde honom om zaininen. Skarpt om zaininen faktiskt. Ljus och med lång päls i ansiktet. Fast denna var ljusare. Vitare istället för grå. Men ändå väldigt lik. Ytterst långsamt lutades den reptillikes huvud i sidled medan han funderade. Det måste vara en av samma art. En zainin.

Hennes kropp blev något stel då varelsen verkade röra på sig, och när svansen slog ner växterna ryckte hon till, hoppade undan av ren reflex men när hon återigen stannade såg hon snabbt mot ödlan igen. Öronen var spända, blicken nyfiken och den utsträckta halsen avslöjade hennes nyfikenhet då hon försökte uppfatta den andres doft.

Aldrig hade hon mött något sådant främmande tidigare. Men Den verkade inte vara rädd, Den visade heller ingen speciell nyfikenhet. Den verkade veta mer om henne än vad hon visste om Den.

Den vita tiken drog sig tillbaka igen och kroppen verkade bli något mjukare nu när hon försökte koppla av.
Kunde man prata med Den?
- Putasne intelligis quæ loquor?
Hon höjde på ögonbryna då frågan ställdes. Det sades ju att varje onda ting kunde förstå språket.

Hon rörde på sig igen, cirkulerade varelsen halvt, ställde sig något närmre själva varelsen. Men höll sig borta från den sida han hade svansen vilandes.
- Kan du prata?

Två små tankfulla rynkor bildades över ögonbrynen mot de hårda benplattorna i hans panna. Det kom ord ur zaininens mun som han inte förstod. Inte för att han förstod så många ord, men de här lät främmande på ett annat vis. Det fanns en klang i dem han inte hört tidigare. Men kanske var det bara zaininens röst som gjorde det. Öronen spetsades på hans huvud och han krökte på nacken så att nosen pekade mer neråt för att lättare se den lilla. Han blinkade och försökte fokusera på de ljud den yttrade. På orden. Men han förstod inte. Han tippade huvudet lätt på sned och följde den andra med blicken när hon rörde sig runt, närmare honom. Han sträckte långsamt ansiktet efter henne för att dra in hennes doft, men höjde åter huvudet när hon på nytt yttrade sig. Du. Det var ett ord han hört förut. Han visste vad det betydde. Eller, trodde sig själv veta vad det betydde i alla fall. De andra zaininarna hade syftat på honom med du. Ögonen vidgades glatt och han gav ifrån sig ett kort, bubblande läte innan han tog ett djupt andetag och försökte forma ljud i munnen när han andades ut.

"Rrrhasios." Han började bli bra på det där med att prata! Han nickade bekräftande för sig själv. Razios. Det var han det. Han var säker på att hon undrat om honom. Fortfarande med glatt vidgade ögon sträckte han, kanske en aning snabbt, ansiktet mot den lilla igen. "Zhaiinin. D. Dhuh. Zhainin." Han hade inte lärt sig innebörden av frågor, och kunde inget om tonfall. Men det var en fråga han ställde, även om det lät mer som ett påstående. Men det var inget han förstod. Var hon en zainin? Eller kanske en reli?


[Då Razios inte har några stämband så får han andas ut orden. Så han har ingen egentlig röst. Det är mer... formad luft. Hur man nu beskriver det XD
Dumbommen tror han vet så mycket, men han vet ingenting <3]

Såklart att hon drog sig tillbaka en bit då även Den började fastna för ett intresse av vem, eller vad hon var. Raggen reste sig och öronen drogs tillbaka, helt omedvetet.
Den pratade.
Långsamt började hon se säker ut igen och huvudet placerades på snedden. Underligt nog lät Den nästan som Medusa, då hon hade sin vanliga röst. Men inte lika hemskt lät det.
- Rasios?
Upprepade hon för sig själv, var inte riktigt hundra på om det var helt rätt eller inte. Men något liknande var det i alla fall.
Hon slöt ögonen för några sekunder, lyssnade på det läten han gjorde. De ord han försökte forma. Den ville verkligen föra en konversation med henne. Varför annars försöka?

Det första ordet var totalt främmande. Hon kunde inte ens koppla den samman med något. Däremot var det andra ordet mer tydligt.
- Du.
Sade hon direkt efter honom och ögonen slogs upp. Hon stirrade rakt upp på varelsen framför henne.
- Du. Rasios.
Det kändes underligt, nästan fel att prata på ett sådant sätt. Men det var självklart att Den inte förstod annat.
- Sainin..
Då skakade hon bara på huvudet. Nej, nej.. Hon hade ingen aning om vad det betydde, hon visste inte ens om det var rätt uttal. Men det var så det lät i hennes öron.
Blicken smög sig undan, hon granskade av området ytterligare en gång innan hon såg tillbaka mot den. Rasios. Hon lät tystnaden gå. Eftersom Den verkade ha svårt att få fram ord, visste hon att det fanns ord som skulle vara omöjligt för honom att säga. Men det var väll värt ett försök?
- Murderotic.
Hon kopierade Den's gest, genom att nicka direkt efter hon sade det. Det var precis så Den hade gjort. På det sättet kunde Den.. Rasios.. kanske förstå henne.
Ett svagt leende lade sig över hennes ansikte och hon nickade ytterligare en gång.
- Murder..

En känsla av stolthet spred sig i den stora kroppen när den lilla upprepade det han sagt. Han hade lyckats förmedla att han var Razios. Han vägde över tyngden på andra bakbenet. Trampade kort med framfötterna medan han försökte lyssna på det hon sade. Murd-vad? De läderartade läpparna rörde sig när han försökte forma ljuden för sig själv. M. M. Mr. Nä.

"Mhäh. Mhä. Rrh. Dr. Drrrh." Det var ett svårt ord. Det gick inte att uttala hela i en följd och han tvingades ta nya, korta andetag för var ny del av ordet. Han rynkade på ansiktet, för ett ögonblick bekymrat innan det antog en bestämd min. "Mhrdr. Tiihk. K." Den långa tungan sköt ut genom tomrummet mellan hans framtänder. Den blå tofsen träffade honom strax under det ärrade ögat där ett par flugor satt sig. Insekterna lyfte med ett tyst surr, endast för att landa på hans kind. Han ruskade på huvudet. "Hmä. H. Rdr. Tik. H." Så. Nu var det nästan rätt.


[Sitter och ljudar (andas?) högt för att se hur det borde uttalas. Razios har jobb med hennes namn <3]

Öronen klipptes till på huvudet och ett fånigt leende dök upp då hon skrattade kort. Precis som hon hade trott.. Det var allt för komplicerat.
Svansen slog bakom hennes och hon studerade ansiktet uttrycket ödlan gjorde då han försökte prata. Undra varför han så envist försökte sig på deras språk? Andra arter brukade inte lägga energi på att försöka förstå varandra: varför ett undantag nu?
Blicken sköts fundersamt upp mot himlen. Var detta en varelse Gudarna gett dem? Hade Dem bestämt sig för att denna mäktiga varelse skulle lära sig prata? Var det hennes uppgift?
Tveksamt såg hon tillbaka. Mot Rasios. Återigen skakade hon på huvudet, tydligt.
- Nej.
Sade hon igen och fortsatte skaka på huvudet. Hon ville vara säker på att han förstod hennes signaler..
- Indira.
Sade hon slutligen och nickade igen.
Ett dold namn, inte ens hennes flockbröder eller systrar kände till. Bortsett Remi. Det var ett namn hon själv höll på att glömma, ett namn enbart Gudar och familjen fick använda. Det var.. personligt. Men denna Rasios var som en slags.. gåva. Eller?


 (Haha, jag gjorde precis samma sak <3)

Nej. Hon skakade på huvudet. Han följde hennes exempel och skakade på huvudet han också. Nej. Vad var fel? Var Nej fel? Hon fortsatte och nickade. Indira. Razios tog ett nytt, djupt andetag.
    "Hhh. Hin. Dra." Han pausade och rynkade fundersamt på ansiktet. "Hiii. Hiindra." Han nickade, små korta nickningar medan han långsamt förde nosen närmare den lilla. "Hhiindra." Han fortsatte med de korta nickningarna, men avbröt dem så snart han fortsatte. "Mherdrrr. Nhä." Han skakade på huvudet istället. Lutade det lätt på sned. Nej? Varför hade den lilla sagt Muhr.. mrr.. äh.. Varför hade hon sagt det om det var fel? Var det fel? Var Nej fel? Han kände sig förvirrad.

Off: Då det här rollspelet stått still i mer än ett halvår så tänker jag se det som avslutat nu. De får träffas igen en dag <3