Acier var galen, vad gjorde han här egentligen? Vad fanns här för honom att hämta?
Antagligen ingetning, men samtidigt hade han inte varit sig själv på sista tiden.
Han hade syndat, fler tal gånger och för det gick han mest runt och grubblade över det hela.
Han fick inget slut på det, hur han än vred och vände på det blev det en synd tillslut.
Han fnös föraktfullt där han vandrade fram på bisonslätten. Han följde spåren efter Murder, som vanligt.
Han tycker om att hålla koll på henne och vad hon gör, det är inte ovanlgit att han förföljer henne.
Även om det skett ytterst sällan den senaste tiden. Han hade tillbringat alldeles för mycket tid i Kaiwood.
Han kunde inte styra över det som skett och han kunde inte göra något åt valpen som växte och frodades.
Han undrade vad som hänt med syskonen hans, men han vägrade tala med Sari om det. Hon var en vän, men
han var alldeles för stolt för att fråga. Valpen han sett var en nästan exakt kopia av han själv.
Han hade studerat valpen fler tal gånger, sett honom växa. Valpen hade en sak som skiljde dem åt.
Vingar. Valpen verkade också vara en aning annorlunda, säkerligen ett värre psykfall än han själv.
Kanske borde han tala med valpen? Kanske borde han låta bli..

Irritationen steg och han började med raska steg ta sig över den torra slätten. Vad fanns här att grubbla över?
Han började se sig omkring efter Murder. Den ljusa tiken syntes inte till. Han blundade djupt och när han sedan öppnade
ögonen igen så lös dem i en svag, dimmig färg. Han såg ut som en blind. Han stannade upp och stog nu stilla. I sitt sinne sökte
han Murders. Eftersom de tidigare haft kontakt, han har kunnat kontrollera hennes sinne med andra ord. Så kunde han även
hitta henne lättare, se det hon ser igenom hennes sinne. En kraft han sällan använder, med tanke på att han sällan står någon
så nära sinnes mässigt. Det han såg var då en syn han egentligen inte ville se. Han kände samma trötthet som Murder, la över den på sig
själv för en stund, för att låta Murder vila. Hon hade varit i strid och hon var skadad. Hon hade använt mycket av sina krafter.
Acier blundande åter igen och hans vanliga trefärgade ögonfärg kom tillbaka. Han tog några hastiga andetag, då han återfick sin energi igen.
Han hade aldrig tagit del av någon annans själ på det sättet tidigare. Det var en underlig känsla för honom och hans bort förklaring var
att de växt upp tillsammans, de hade kännt varandra länge.. Fast egentligen ville han inte erkänna att de stod varandra nära
trotts deras konstanta gnabb. Kanske var hon en vän trotts allt.. Nej. Han fnös och for iväg i långa spenstiga språng.
jorden under hans tassar var med honom och gav honom energi för varje språng han tog. En varg i hans storlek och tyngd skulle omöjligt
kunna springa så fort som han gjorde nu, utan någon specifik kraft. Det var något han alltid fann användbart att kunna utnyttja sina krafter emot sina svagheter.

Han saktade in farten när han såg Murders siluett längre fram. Han gick istället, men när han sedan såg henne falla mot marken drogs öronen bakåt emot naken. Mest i förvåning. Varför lyckades alltid Murder visa sig svag inför honom? Kanske borde han lära sig en läxa snart. Göra rätt val. Han ökade till trav igen, medans han studerade hennes försök till att ställa sig upp. När han kom tillräckligt nära så hörde han även hennes röst och han nickade svagt, samtidigt som han hostade till, eller det liknade mer en harkling. Han var obekväm i sånna här situvationer. Han saktade ner stegen närhan var precis intill henne.
- Nunc leo consequat..
Mumlade han på och det var ovanligt, då man sällan fick höra Acier prata otydligt, men han var samtidigt säker på att Murderotic skulle höra vad han sa. Han stannade vd sidan av henne, så att han tydligt kund se ner på henne. Han höll öronen fortfarande bakåtstukna, men för stunden var det en väldit osäker gest inte en fientlig. Han sänkte ner huvudet, nacken och kroppen en aning. För att kunna visa att han fortfarande respeterade henne som ledare. Vad var detta? Varfö gjorde han så här? Han fnös kallt till, men rörde sig inte ur fläcken.
- I can.. You should try to get ack to Itrozo..
Sa han sedan och vände bort blicken ifrån henne. Tankarna vimlade runt och sedan dök ett svagt flin upp mitt i alltihopa. Han vände blicken ner mot marken igen och drog ut sina klor på ena framtassen. När han sedan drog in dem lyftes marken Murder låg på en bit upp. Den kunde hjälpa om hon nu ville ha stöd emot honom. Fast om hon inte kunde gå alls, kunde han lika gärna göra en bår åt henne, eller så fic han bära henne hem. Han skulle göra det, om det var vad som krävdes. Han gjorde aldrig någon besviken, om så inte var hans mål.

Han förargades av tikens egna envishet, även om hon påminde honom mycet om honom själv. Irriterande nog. Han gav ifrån sig ett misstyckande läte, likt ett grymtande. Han vände nu blicken emot henne, fångade de ljusa ögonen med blicken. Varför var hon så otroligt irriterande? Han tog ett steg närmre och vände halvt runt. Han ställde sig i vägen för henne.
- Then you should at least rest! Or else you will get your self killed!
Morrade han fram, nu med sin vanliga smått ilskna och klara stämma. Hans ilska var egentligen inte Murders att ta emot, men för honom spelade det ingen roll vem det gick ut över. Även om det var sig själv han var förargad över. Han var arg pås ig själv för att han syndat, gjort en synd han lovat sig själv att aldrig göra. Han själv var ett smuttsblod, vad hade då världen för nytta av ännu ett. Armageddon varännu ung, kanske vore det bäst att ta slut på has lidande innan det ens har börjat? Hans ögon började lysa av ilska.
- Where are you hedding?
Sa han sedan och blev genast lugnare, fast hans röst lät bitter istället för ilsken. Han stirrade på henne, hon var helt slut. Hon skulle inte orka gå länge. Han såg frustrerade ut, som om han inte riktigt gjort upp om hur han skulle göra. Hans sinnen sa både det ena och det andra. Lojaliteten låg hos Murder, men hans andra mål och ppgifter fanns också. Fast vad skulle flocken vara utan Murder? Hon hade alltid haft en föråga att hålla dem samman. Han skulle inte lämna henne, inte förens hon var stark nog att stå på egna ben igen.

Han hade aldrig hållit något gömt för Murder som hon lagt märke till. Han hade dolt hela sitt liv för de andra, varför påverkade detta honom så mycket? Vaför var hon uppmärksam nog att upptäcka det? Varför gick allt så fel? Han backade tt steg och nickade djupt, Aciers sätt att buga inför henne. Vilket hon borde ha lärt sig vid det här laget.
- My sins are mine to pay and not yours to bear..
Sa han med klar och tydlig röst. Han såg ingen större anledning att tala om för Murder. Han skulle straffa sig själv och återgällda det hela. Han hade blivit förgiftad, vad han sett i sina drömmar kan omöjligen ha varit gudarnas vilja. Det förstod han nu, nu när misstaget redan var gjort. Han sträckte nu på sig, samlade sitt mod och lugn. Han andades in djupt och såg som valigt väldigt självgod och stolt ut. För nog var han en respektingivande varelse, när han väl lät lugnet sansa hans sinne. Han höjde ena ögonbrynet. Chaibos?
- Chaibos? The god of death? Is..
Han sågförundrad ut, nog hade han hört om dödsguden alltid, men endast som en viskning. Så att han omöjligt har kunnat bestämma sig för om påståenderna har varit sanna eller falska. Nu stod Murder här och sa honom rakt i ansiktet att hon skulle ha ett möte, med denna gud. Ett nytt intresse väktes inom honom och nyfikenhetens glans tog vid i hans vackert trefärgade ögon.

Acier lyssnade med vördnad, nog hade hon låtit hans synder vara, men han visste att de skulle komma fram, förr eller senare. Det var då underligt att sanningen nästan alltid kom fram. Han lyssnade p hennes ord, förstod och tog in dem. Han flinade svagt. Detta kunde då bli intressant. Livet kunde inte bli mer ironiskt.
- You gotta be kidding me?
Sa han sedan och ett kallt, elakt skratt lämnade honom. Han ruskade på huvudet.
- You sacrificed my sister, and you got your friend back?
Sa han sedan och skrattet låg kvar i låga humanden. Han sörjde inte systern, men han skulle inte tro på det förens han såg det med egna ögon. Han stirrade ner på henne. Han var ganka säker på att det var hans syster, det fanns troligtvis inte fler i världen som bar det namnet. Hans mor hade haft en förmåga att döpa de alla till underligga namn. Där av var Aigua unikt, precis som hans egna namn.
- Well well, I suppose my work here is useless..
Sa han med ett hånande flin. Han borde ge sig av, men han inväntade Murders ord, för han visste att de skulle komma. Hon hade då alltid något att säga. Fast kanske fanns det mer intressant information kvar att hämta? Chaibos, kanske var någon han själv skulle söka upp? Kanske fanns Aigua där? Intressant tanke. Han flinade nu kallt och trotts att han stirrade rakt in i Murders ögon så märktes det att han egentligen befann sig någon annn stans.

- Well then I'm dishonored.. I would have killed my own sister if I knew she was here..
Sa han sedan bittert och ögonen smalnade då han sänkte ögonbrynen för att spänna sin skarpa blick i Murder. Hon kaske inte hade vetat vem hans syster var, men ack så kände han en gnutta förakt. Aigua var hans hals att hugga, ingen annans. Det hade varit hans mål hela livet, tills han hamnat i Treontha. Han hade till och med lämnat Treontha med tillåtelse av ledaren för att göra upp sit förflutna. I stället hade han funnit ingen annn än Artemis. Efter långtid hade han återvänt till Numoori och hans kära hem, där han stannat sedan dess.
- You are my leader Murder, but nothing more..I have never shown my mistakes to you, or my weaknesses.. So why should I begin now?
Han flinade kallt och höll kvar blicken. Kanske var detta hans chans att visa att han egentligeninteär så odräglig, visa att han är den generalhon önskar, fast inuti någonstans. Han hade kämpat för att komma så här långt, så varför inte kämpa lite till och kanske gå ännu längre? Även om det gjorde honom ont att faktiskt erkänna något för Murder. Han fnös kallt åt tanken och svepte till med svansen så att den tydligt höjdes i dominans, inte dominans över Murder, men han hade alltid varit en väldigt dominant vrelse och han skulle aldirg tveka att visadet för någon, inte ens för Murder. Hur utmanande det en kunde ses vara.

- I don't need any reason to kill a traitor..
Mumlade han kallt och såg bitter ut. Det Aigua gjort var oförglömligt. Fast om det Murder sagt var sant, så behövde han inte ens jaga henne längre. Acier hade aldrig varit typen som dödr för nöjjes skull och han provcr sällan till det heller. Även om han ibland verkar lätt stött och över aggresiv har han lika lätt för att bli lugn. Likt en tiger, som snabbt vänder andra sidan till. Han gör alltid vad sm krävs och han gör alltid det som förväntas av honom. Just nu ville bara Murder veta, hon förväntade sig knappast att han skulle berätta för henne. Flinet fanns kvar.
- Only one. Acreon. Twin brother..
Sa han sedan, ja ingen hade frågat så varför skulle han anstränga sig att tala om det för dem? Ledaren hade vetat, det mesta om Acier som för han själv var oviktigt. Allt det han fann viktigt höll han oftast hemligt, men så länge någon faktiskt frågade hade han sällan något emot att tala om det. Han hade dock stora problem att tala om sina misstag. Där av hade han ignorerat hennes tidigare mening. Han fann den ointressant. Eller snarare omöjlig för honom att besvara, i alla fall för stunden.

Acier flinade kallt. Ja han hade inte haft samma tur som hans egna son haft, sonen befann sig i en flock där valpar, eller kommande krigare togs om hand om. Acier hade varit smuttsblod från början, prcis som hans syskon. De hade blivit tränade för att möta fiender, Cestovargarnas fiender. Caza vargarna. Acier hade haft sina fördelar och han hade studerat demsedan han fötts. Även om han också stått på deras sida, senare i livet trtts deras svurna fiendeskap.
- Acreon, brother, still with the cestro wolves I suppose..
Sa han kallt. Det fanns en flcok kvar, självklart. Det fanns säkert fler. Deras flock var hämdlystna, mordiska. De hade sina stränga regler och Acier, tillsammans emd hans syskon hade endast fått överleva på grund av moderns höga rank. Tur i oturen kanske man kan säga? Acier hade själv blivit utkastad, med straff att få vara i livet. Nog var det ett rimligt straff alltid.
- Yeah, if he not went kill him self..
Sa han med ett retsamt tornfall. Han såg funderande på henne och klippte till med öronen. Hon satte sig ner. Bra, då kanske hon kunde vila en stund i alla fall. Han satte sig tyst ner han också och lät de trefärgade ögonen studera henne, men han höll sig undran från hennes sinne för stunden. Han gillade inte att han hade det så lätt tillgängligt. Han ville inte utnyttja det, det var fel. För även en idiot som Acier har någo som heter heder och kanske ett samvete långt där inne.
- Is this really imporntant to you?

Hon lyssnade till honom, väldigt noggrant. Även hans rörelser och drag var viktiga för stunden för att kunna läsa av hans känslor.
Svagt nickade den vita tiken. Hon själv hade aldrig haft några större familjeproblem faktiskt, dom hade alltid vart enade och dom hade aldrig behandlat henne illa.
Troligen skulle hon vara ensam om det i hela Numoori.
Dom flesta verkade ha en mörk och dold bakgrund.
- Yes, it is.
Sade hon sen med en svagare röst då hon blickade upp mot honom.
- I don't like secrets, and i don't like things that are hidden from me. And you know it..

Sorry kort svar, men har totalt IT D:

- You better get use to it!
Morrade han fram och det ryckte i den ljusa överläppen. Han hindrade dock sig själv från att blotta tänderna inför henne. Det var onödigt, men nog ville han det. Hon kunde irritera honom till en gräns han knappt orkade kara av. Hon var så påfrestande, så erfarenlös! Eller något liknande. Det fanns inte ord som beskrev det hela.
- Cause all things that happened in my life is my business and not yours.. It wont affect me at all so you shouldn't bother to ask me about my secrets or my life at all.
Sa han sedan me en mörkareröst och hans ögon började flamma av irritasion. Hon gick för långt, med tnke på allahans år av skådespel för atthålla undan alla, så kom hon plötsligt och ville vea allt om honom. Hnon ville korsa murarna. Hon ville ta sig in i hans personliga utrymme och det störde honom.
- I will always be loyal to this pack, even if it is my own brother standing against me!
Sa han och tankarna for emot halvbrodern, brodern som han hade på moderns sida, den moder som han dräpt i sin ungdom. Han började flina kallt och roat, om de ändå visste. Kanske var de viktig infrmation för flocken? Antagligen inte, de var bröder, halvbröder rättar sagt, men ack de hade inget som kunde kallas förflutet till varandra. Han hatade brodern lika mycket som de andra i flocken. Han hade till och med glömt bort honom när Murder hade frågat och anledningen till det var för att han inte ansåg hanen som sin bror även om blodet binder dem samman.
- I have proved it before, so why do you have such doubt on me Murderotic? Tell me why?

Han brann av ilska. Varför var det så svårt för honom, eller för henne att acceptera honom? Han drog öronen bakåt och gav upp en hotfull morrning då hon började gå frammåt. Han visste inte vad han sulle göra för att få henne att fatta. Han började gå efter henne, ville få henne att slå honom, visa något. Det spelade ingen roll i fall det var aggresivt eller något annat, bara hon kunde låta bli att bara vända sig om och gå.
- I'm trying so F*CKING HARD Murder.. To show you some respekt... For you damn fathers sake!! I'm more loyal to this pack than anyone of them! I just... M!.*.F@salf...
Röt han fram i ilska...
- You haven't even showed me that you deserve it.. But still I'm crawling beside you and I'm sick of it Murder! You shouldn't tell us about our secret's while you have a lot of them by youreself!
Sa han hotfullt och höll öronen längs nacken och morrningen steg åter i torn. Hycklare.. Han jorde allt för att inte lämna flocken, det var där hans rötter fanns. Han hade ingen plats någon annan stans i världen, men ack vad han vantrivdes där, vid sidan av Murder i alla lägen. Hon gjorde allt så svårt för honom. Han stirrade på henne, försökte d hjälp av sin kraft tvinga henne att stanna.

[Blubb - har du en korrekt översättning till de där sista? xD Fattade inte mkt, google translate suger]

(översättning står längst ner i inlägget jag skrev ;D)

Nu började det likna något! Kanske var det dags? Att låta henne vara? Tja.. Han funderade av och an, men kom inte riktigt fram till ett bra svar. Han förblev tyst, men spettsade öronen då hon röt till, röt hans namn. Han såg uppriktigt nöjd ut och la huvudet lätt på sned då hon talade igen. Han såg ut som en nyfiken valp som för första gången sett en uppblåst groda. Ögonen, så skimmrande vackra, likt en valps oskuldsfulla blick som sa: Jag ahr väl inte gjort något fel? Samtidigt som valpen alltid vet att den gjort fel. Typiska puppy eye's helt klart. De såg hundraprocent äkta ut och det bevisade bara ännu en gång vilken skådespelare han är.
- Illusio stultus oculum mentis quotidie. Vides quid volo ut, tamen ut vos commonefaciat saepe me posse facere, vobis faciam omne Murderotic..
Sa han och log ett hedervänligt leende. Han var en aning stolt över henne, hennes tålamod växte allt mer och kanske en dag skulle hon lära sig vara en bra ledare. Hon hade mycket kvar att lära, men som han lovat hennes far så skulle han ta hand om henne, även om det ver på hans egna vis. Nu när hon ändå var arg, så kunde han likagärna häva ur sig sina svårigheter och få det överstökat.
- Moriko dixit ad me in somnis .. Quoniam occurrit ei coniungitur nobis magis sensi .. Ego nescio cui nomen patris mas .. In uno meorum secreta, aliud quod sum amicos, hostes, tertium est ut dubitetur de Saepius ..
Sa han och fliande rått, kallt. Kanske skulle hon inte tro hans ord, det spelade honom ingen roll, för nu var det sagt.. Sagt och gjort. Han var inte rädd, hon gjorde som hon ville, men han stannade för alltid inärheten av henne. Såg henne över axlen, vaktade hennes rygg. Varesig hon såg det eller inte, varesig hon ville det eller inte. Han sträckte på sig, stirrade på henne med sina tredärgade ögon och valpblicken var sedan länge borta, ersatt med en rovdjurs blick som var skarp som få.

[Första översättningen blir lite cp men men... Illusioner lurar ögat och sinnet, du ser det jag vill att du ska se och jag skulle kunna påminna dig om vem jag egentligen är.. Jag gör allt för dig Murderotic..
Andra översättningen: Moriko, talade till mig i mina drömmar.. Sedan jag mötte henne har jag känt en större länk mellan oss.. Jag är far, till en hanvalp vars namn jag inte känner till.. Det är en av mina hemligheter, en annan är att jag är släkt med fienden, en tredje är att allt för ofta tvivlar på dig..]

OCH NU RÅKADE JAG SVARA MED MIKAYO xD

Det först han sade hann hon knappt smälta först han vågade öppna käftarna igen. Såklart han var tvungen. Ja han va bara så äckligt tvungen till att snabbt damma över det första som sagts för att ersätta det med något helt annat.
- Du är vidrig.
Hon höjde smått på överläppen då hon sade det. Nästan i en äcklad, tillgjort gest. Men hennes avvikande blick talade om något helt annat.
Vidrig, en skam, allt negativt. Det var han som va allt det dära. En valp? Vadå en valp? Det va ju bara helt sjukt. Bror, med fienden.. Även det. Det fanns ingen fiende, bara hinder. Den enda hon någonsin hade kunnat se som en fiende skulle kunna vara Zakynthos. Men det skulle ju nästan vara helt omöjligt på alla tänkbara sätt.
Hon ville inte se åt hans håll längre. Acier. Inte ens hans namn ville hon höra i tankarna. Det var så många känslor och annan skit som nu rann över kanten. Allt kom ut på samma gång. Det enda hon hade försökt va att börja lita på honom, lita på dom allesammans. Men en efter en hade dom gett henne skit, och det var tacken. Kanske att hon skulle se det här som sin läxa i framtiden och vara mer vaksam och inte allt för godtrogen. Det var skitsamma för tillfället, just nu fanns det bara han här runt omkring henne och ingen annan.
Den gyllene blicken vred sig återigen mot hans håll, och nog hade något mörknat i det annars ljusa ögonen. Öronen hade bekvämt placerat sig mot nacken och läppen darrade smått till då hon tänkt säga något men ångrat sig den sista sekunden.

- Tråkigt att se hur ditt minne har falnat..
Sa han med en mörk, men samtidigt så ljuv och vacker stämma. Det var nästan obehagligt. Han flinade nöjt och behöll sina mörka öron spettsade fram emot tiken. Ja den han kallade ledare, men hon var också på ett sett mycket mer än så, även om han aldrig skulle kunna kalla det känslor troligtvis, för sådana besatt han inte länge. Sällan han bar ett samvete, aldrig såg man empati, eller något liknande. Det var egenskapaer han verkade sakna, för omvärlden i alla fall. Om han hade dem kvar hos sig, visste han inte ens själv längre.
- Jag lovade din far att vaka över dig och det är vad jag för alltid tänker göra..
Sa han sedan, hon ville säga något. Dags för henne att göra som han spelat hela sitt liv? Aggera ut sin ilska över honom igen? Eller skulle hon hålla tillbaka? Han var inte säker, men han var ganska säker på att hon itne tänkte vända om och lämna denna konversation osagd. Nej något skulle hon säga, så småningom. Han beslöt sig för att ta det hela i egna händer och med ett svagt, elakt flin mötte han hennes blick åter igen, då hon vände tillbaka den för att se på honom.
- Vad är det?