- Du borde vaka över dina egna.
Var hon snabb med att säga, nästan med en sträng och beordrande röst. Han hade en valp, han inte ens kunde namnet på? Vem var då modern, och vart befann dom sig? Hon bet ihop igen och tänderna nästan gnisslade då hon återigen öppnade käftarna.
- Fler misstag Acier och det kommer kosta dig din plats.
Blev hennes slutliga svar. Hon ignorerade hans ständiga flin. Det var precis som om han inte kunde ta något seriöst, eller så va det enbart en falsk mask. För han visste att det var fel, allt ihop. Annars vore han otroligt dum, korkad.
Hon försökte kvarhålla sin blick riktad rakt mot honom. Tankarna va påträngande och sinnet ville inte göra som hon ville och känslorna frigjorde sig nu. Tårarna samlades, dränkte hennes ögon och det var just det som fick henne att smått skaka på huvudet och vrida det bort från honom. Stirra ut över slätten.
Det var så mycket just nu. Inte vart det bättre av att hon hade vart i en fight med den dära Diablo. Bara det hade tryckt ner henne, och då skulle Acier plötsligt komma också, och med dessa nyheter eller vad man kunde kalla det. Det var inte klokt. Allt hade blivit så fel, men nog skulle hon mycket snart rätta till allting. Precis allting.
- Så sök upp din son.

- Mina egna, de ända som jag ser över är flocken..
Mumlade han kallt. Men ack, kanske var det menat att hans son skulle ha ett band till honom? Kanske inte. Han förstod inte om han varit förhäxad eller om gudarna endast testat honom, det hade kanske varit ett test? I så fall hade han fått underkänt, men det skulle inte ske igen. Hans gener, de smuttsiga skulle han inte passa vidare längre.
- Om mina misstag någonsin kostar mig min plats, ska jag med nöje lämna er för gott.. Ingen är fel fri..
Sa han med kall stämma. Flinet var borta, för stunden i alla fall. Han var inte ämnad för något annat än den rang han bar nu. Det var inget Murder kunde hota med. Rangen, eller ingen rang alls, man kunde inte få Acier utan acier, så enkelt var det. Generalen inom honom var en del av honom, man kunde inte bara få en del, antingen hela paktet eller inget alls. Han såg än kallare på tiken då hennes röst åter igen ljöd. Nu var det något helt annat. Vad skulle han göra, för att få henne att minnas? Kanske ville hon inte minnas. Antagligen. Tanken roade honom och flinet kom tillbaka.
- Ge mig en anledning?

- Ingen är fel fri nej, men varför förväntar då du dig perfektion ifrån alla andra?
Det svaret fick duga, även om hon kunde dra ut på det hur mycket som helst. Till exempel att han redan gjort flera misstag och varken lyssnat eller försökt förstått. Men kanske ville han inte se sina egna misstag, och just därför inte träffa sin son.
Vad visste hon. Kanske såg han det som ett stort misstag och därför ville kliva över det och leva vidare. Men så funkade det inte.
Hon sneglade smått bak mot hans håll, smalnade av ögonen i en kisande gest innan hon hastigt såg ut över den torra slätten igen och upp mot bergen.
- Bara en eller flera anledningar?
Sa hon fundersamt och gjorde ett hummande läte.
- Du behöver inte bli en större del i hans liv, men han likt alla andra förtjänar att känna sina föräldrar. I alla fall ha en bild utav dom eller i alla fall känna till dess namn. Om du tycker annat, borde du verkligen skämmas.
Mer än så kunde hon inte säga. Heller kunde hon inte tvinga Acier att möta sin son. Ville han inte så ville han ju inte, men han skulle ha klart för sig att hon tyckte att det var fel.
Det är fel.
På tal om hans son och allting annat så dök Zakynthos upp i hennes tankar igen. Hans tysta hot och förföljande blickar. Hon skulle va illa tvungen att även träffa honom snart också. Hon skulle vara tvungen..

- För det är vad man bör sträva efter..
Sa han och stirrade på henne, varför var hon alltid så synisk och bitter? Tja, han hade väl den effekten på henne, roande, men ack väldigt uttråkande i längden. Han visste att han kunde få henne till de stadien han ville, med hjälp av manipulation kan man i princip säga, men han hade då aldrig fått henne mer än från neutral till rosenrasande. Dags att testa något nytt kanske? Han sträckte på sig, väntade och lyssnade. Murder hade aldrig varit korkad så han fann ingen anledning till att inte visa sig uppmärksam.
- Han känner till mitt namn..
Sa han sedan och tystnade. Vad fanns där mer att säga? Att han hade tänkt vända ryggen åt det. Kanske skulle han förvåna. Kanske var det som krävdes för att återigen få Murder att se på honom emd ett öppet sinne. Kanske skulle hon förstå att han gjorde allt för hennes egen skull, troligtvis inte. Hon är trångsint och envis. Hon verkade ha fått hårt tag om att han är en individ att hata, inget annat. Han sträckte på sig, gick några steg efter henne. Hon var så skör, men ack det var något han sett tidigare, något de flesta andra inte hade, hur kom det sig att hon inte kunde se när han var skör?
- Jag söker upp honom, tids nog, ännu är han ung, för ung.

Så, den lille kände till Aciers namn? Det skulle betyda att i framtiden skulle dom säkerligen ses i vilket fall som helst. Om nu hans son ens ville ha en bild utav sin far , fast vem ville inte?
Hon nickade kort, stelt, för att bekräfta att hon hade hört honom och förstått.
Bättre sent än aldrig, eller hur? Fast hur det skulle sluta sen visste hon inte. Men nog tyckte hon att det var upp till honom själv att lösa. Han hade ju syndat.
Blicken gled bak mot honom då han hade börjat röra på sig igen, mot hennes håll. Ögonbryna sänktes och svansen slog genom luften innan hon återigen såg bort från honom. Tog all uppmärksamhet och fäste den på absolut ingenting.
- Då får jag hoppas att det mötet går bra.
Sade hon stelt, nästan motvilligt. Fast hon menade vartenda ord som hon sade.
Murder sneglade kort bakåt och när hon såg att han kommit tillräckligt nära sköt hon ifrån med tassarna och ställde sig återigen på marken. Fortfarande en aning ostadig och skakig, men nog kunde hon stå själv nu. Likaså gå. Det hade bara vart lite svårare innan.
Den vita tiken såg hastigt mot hans håll, la till ett smått flin innan det återigen dog ut illa kvickt och hon nickade en snabb och kort nickning.
- Jag har fortfarande saker jag måste göra...

Han såg kallt på henne, stirrade, genom trängande, elakt. Han gillade inte hennes sätt att vända på saker, detta samtal pekade inte åt det håll han ville, men han kunde säkerligen vända på det igen. Han stod stilla, såg hennes flin och besvarade det i samma sekund som han upptäckt det på hennes läppar.
- Nescio..
Svarade han bara kort, av ren reflex i att använda det uråldriga språket. Han hade lärts upp med det, det var även så ibland att han glömde bor de andra språken, tappade gramatik lätt gjorde han också. Latin satt dock alltid kvar och i grunden talade han även spanskan flytande. Om han bara fick någon duktig att tala det med, annars gick det åt helvete. Han var trotts allt ett halvblod, som växt upp i en riktigt riktigt gammal och bortglömd flock. En flock som bestod till 100% av Cestrovargar, ack han mindes de onda själarna djupt. Han avskydde dem också, där av hans egna driv till att lämna brodern, systern så kvickt. Han hade knappt kunnat stå på sina egna ben, kanske var det att ta i, men troligtvis var det när intill sant.
- You may leave..
Sa han sedan för att öka variationen. Han älskade det engelska språket, orden var så flytande, enkla, ett ord kunde säga så mycket mer beroende på vilken mening det satt i. Det var lustigt, men det var inte samma sak med Spanskan eller det språk de nyligen talat, svenskan. Ack nej, trotts hans kunskaper i språk var Engelskand e spårk han var sämst i, för stunden. Han talade det allt för sällan. Han var dessutom ganska sällan utanför reviret och träffade vargar, så det gjorde inte saken bättre. En retsam glimt skimmrade till i hans ögon, men flinet förändrades till ett retsamt leende i samma stund som glimten skymtats i ögonvrån. Roande. Han kunde inte få nog av att vara inärheten av henne, vare sig hon roade sig på hans bekostnad eller om han drev henne till vansinne.