De befann sig en bit ifrån vattenfallets dånande, hade följt en av de små bäckarna ut i skogen och nu stannat upp utan direkt anledning. Fiero satte sig ner och betraktade belåtet vattendraget som porlade förbi dem, sneglade man bakåt kunde man ännu se hur träden glesnade och blottade den blanka sjön. Vart man än rörde sig på deras tillfälliga lilla revir så gick det inte att undfly vattnets ständiga brusande. Han hade börjat lära sig att koppla bort det, men denna dag behövde han inte anstränga sig för det, andra ansträngde sig nämligen åt honom...
De hade precis kommit så långt att Kawazatriskogen kunde skymtas. Ännu befann de på lite högre mark, de kunde se skogen breda ut sig en bit bort, känna den fuktiga doften och framförallt, höra ljuden. För sedan någon dag tillbaka hade skogen börjat väsnas, tusentals oidentifierbara tjut hade börjat ljuda från den. En helt symfoniorkester av djur som alla sjöng om och till varandra.
Fiero log brett och såg ner på sin dotter som var på väg mot bäcken för att få sig en närmre titt på de fiskar man kunde skymta under ytan. Av hennes lätt bakåtvinklade öron att döma uppskattade hon inte riktigt oväsendet som de gömda fåglarna förde. Leendet på hans läppar blev större och med en djup inandning vred han åter sin brinnande blick in mot regnskogen. Han hummade fram ett svagt skratt för att locka till sig dotterns uppmärksamhet, sänkte huvudet och buffade henne svagt på kinden.
"Vet du vad det är vi hör på?"
Frågade han med en upprymdhet i sin hesa röst. Han log brett och uppmuntrande emot den lilla och såg menande mot Kawazatri och dess osynliga fågelorkester.


[Far-Dotter roll med min favorittjockis <3]

Elphaba hade glatt travat genom snön bredvid sin far medan de fortfarande var i rörelse. Vid enstaka tillfällen tog hon rådjursskutt för att slippa pulsa. Hon tyckte om att få umgås med föräldrarna utan sina syskon. Visst tyckte hon om dem, Leviathan mer än Ira, men det var skönt att få sina föräldrars fulla uppmärksamhet ibland.

De hade senare stannat upp och hon kunde se en del av det hon fått lära sig var Kawazatriskogen. Hon brukade undvika den här delen, det var allt för många konstiga ljud. Vattenfallets dånande var hon van vid och det störde henne inte jättemycket, men allt oljud ifrån skogen... Hon grimaserade mot den och tappade snart intresset. Någonting i hennes ögonvrå hade fångat hennes uppmärksamhet. Fiskar. Försiktigt försökte hon smyga på dem. Kanske kunde hon fånga någon utav dem. Hur smakade fisk egentligen? Hon hade aldrig ätit det... Var det gott? Storögt såg hon på medan de simmade runt. Hon lutade sig över vattnet. Snart... Snart.
Hennes pappas röst fick henne att stelna i rörelsen. Hon såg på honom och lade huvudet lätt på sned. Med fundersam blick såg hon mot Kawazatri innan hon återigen vände blicken mot sin far.
"Gaphalsar." konstaterade hon.
Det kunde inte vara någonting annat.

Fiero hummade roat åt sin dotters syrliga kommentar, hon var så oskyldigt bitsk, med betoning på oskyldigt - precis på det vis som han aldrig varit. Med ett varmt leende på läpparna skakade han mjukt på huvudet. Den långa grå bergsvargspälsen dansade från sida till sida, den växte sig alltid lite längre under vinterhalvåret, något som plågat honom under sin uppväxt i öknens extrema hetta. Han såg djupt in i sin dotters likfärgade ögon och sade sedan så lent hans mörka röst tillät:
"Det är löften om våren"
Leendet växte på ena sidan av hans ansikte och han blinkade med ena ögat, som om detta ögonblick skulle bli en av deras eviga hemligheter. Hans aningen gulnade tänder doldes snart bakom de mörka läpparna, att le var egentligen något som Fiero inte hade för vana. Men, han hade börjat göra det allt oftare sedan han valparna fötts, om han inte hållit tillbaka hade den tanken också fått honom att le... Fiero var, och det här var av någon anledning svårt för honom att erkänna, obeskrivligt lycklig. Han hade allt han önskade sig, en stark flock tillsammans med sin bästa vän och tre fantastiska valpar med den han älskade mest av allt. Fiero hade alltid lärt sig att inte drömma och att absolut inte blanda in andra i sina drömmar, men nu va han här. I sin dröm. Den dröm som vuxit fram enda sedan han först träffat Mivrias barn på den där första ensamma utflykten ut i landet.
Tänka sig, vilket förrädiskt misstag det varit av flocken att låta honom gå ensam den där dagen då den nyutbildade spionen tilläts utforska det land han skulle komma att leva i resten av sitt liv. Ibland slöt han ögonen och återvända till den första synen av Aisus röda blick i dimmorna, det var då han föll för henne.
Han återvända till verkligheten, hade bara varit förlorad i dåtiden någon sekund. Åsynen av den lilla honan framför honom fick åter ett leende att leta sig fram över hans anlete.

[dotter <3]

Hennes pappa låste sina ögon i hennes och förklarade roat vad det var de hörde. Tydligen var det inte bara gaphalsar.
"Åh." svarade hon och såg mot skogen igen.
Hon önskade att våren kunde vara lite tystare. Åtminstone låta mindre.. konstigt. Men det kanske var så den lät.
"Pappa." hon såg på sin far och möttes av ett leende. "När kommer våren egentligen?"

[Pappsen <3 Blev inte så långt, men å andra sidan så gör eller tänker Elphie inte så mycket xD]

Pappa. Ordet fick det att bränna i honom av kärlek. Han visste inte om han någonsin skulle vänja sig helt vid att höra det, eller vid känslan som ordet bringade honom. Pappa. Wow.
Istället för att låta sig förloras i tankar och minnen harklade han sig och hummade åter, för att bygga upp spänning runt den vårens berättelse han skulle komma att förtälja.
”Jo du, våren är en konstig filur. När den anländer det beror på vart i Numoori man befinner sig, på vissa platser uteblir den helt, och exakt när den kommer kan bara Moriko veta.”
Han andades in kort.
”Du minns när Iwaku berättade om Moriko, va? Hon är jorden och naturens gudinna och det är på hennes befallning som våren kommer tillbaka, men fåglarna här nere dem känner av när den nalkas och sjunger för att välkomna den.”
Han blickade åter emot den skrikande skogen.
”Våren ser också olika ut beroende på vart du är, men den är alltid lika vacker. Jag lovar att du kommer älska den.”

Elphaba nickade åt sin far. Jo, hon minns när Iwaku berättade om Moriko. Vagt. Hon fortsatte att nicka för att visa att hon förstod vad pappa sade.
"Så... fåglarna är lite som Morikos skvallrare?"
Hon såg bort mot Kawazatri. Så måste det vara. De skvallrade för alla som längtade efter våren, som hennes pappa.
"Jag lovar att du kommer älska den."
Fabala funderade på det en kort stund. Hon hade inte lagt så mycket tanke vid våren tidigare. Hon hade mest noterat att det blev varmare. Tänk om hon inte såg när det kom?
"Kan du säga till när den kommer så att jag inte missar det?" frågade hon oskyldigt och såg hoppfullt på sin far.
Om den var så fantastisk som den lät ville hon inte missa den för allt i världen!

Han nickade uppmuntrande mot sin dotter.
"Ja precis."
Hennes följande fråga fick honom att le brett, åter igen.
"Å det är klart att jag gör, men jag lovar att du kommer märka den. Den kanske är olika från plats till plats, men den går nästan aldrig obemärkt förbi. Våren tillåter dig inte strosa runt utan att beundra hennes skönhet!"
Åh, som han önskade att han kunde visa sin dotter våren i öknen, då alla de blommor som man aldrig kunde förknippa med den stekande solens furstendöme blommade och för bara några veckor fyllde sanden med färg och välbehag. Eller Numoorislätten, tänk om han vågat släppa iväg henne dit. Det var inte långt kvar nu tills dess att körsbärsträden vaknade till liv igen, snart skulle de krokiga grenarna fyllas med knoppar som slutligen skulle slå ut i ett stort rosa hav. Hela platsen skulle fyllas av lågt seglande kärleksmoln och en fantastisk söt doft. Han visste att Aisu skulle sakna det.
En kort suck lämnade honom.
"Vill du att jag berättar för dig hur våren kan se ut, runtom i vår land?"
Sade han för att muntra upp sig lite och lade sig ner bredvid den lilla, en stor men lätt svart tass lades över hennes rygg och han drog henne närmre sig. Mjukt lät han tungan löpa över hennes nacke för att tvätta bort lite smutts som han upptäckt, sittandes i det lite tunnare och rufsigare håret bakom honans öron.

Hon viftade på svansen. Det gladde henne att hennes pappa skulle säga till när våren kom. Så att hon inte missade den. För det ville hon verkligen inte! Framför allt inte om den var så fantastisk som han sade.
"Vill du att jag berättar för dig hur våren kan se ut, runtom i vår land?"
Elphaba såg storögd på sin far medan han lade sig ner. Hon makade lite på sig för att göra plats åt honom.
"Ja!" sade hon mer entusiastiskt än hon först menat.
Det var alltid kul att lära sig nya saker.

Tyvärr var det inte lika roligt när man plötsligt blir attackerad av en tunga. Hon grimaserade och försökte åla sig undan men misslyckades fatalt. Efter ett tag gav hon upp och still, men en trumpen och ogillande min. Vad gjorde det om han hade lite smuts bakom öronen?

Värmen spred sig inom honom när dottern var så ivrig att lära. Han var hjälplös inför hennes glada uppsyn och lilla vifftande svans, den övermannade honom med kärlek. Med en sista slick på den lilla mörk nosen slutade han således att tvätta henne, valpar skulle vara lite skitiga, och hummade åter djupt.
Så gjorde han alltid när han skulle inleda en berättelse.

"I bergen smyger sig våren fram, men där ha den också bland sitt mest kraftfulla och mäktiga resultat. Långsamt smälter snön bort längsmed bergssluttningarna tills dess att enbart de nordligaste topparna fortfarande är vita. I takt med detta så träder de mäktiga träden som är starka nog att växa sig fast i bergens karga mark fram. Smältvattnet från snön bildar allt stridare bäckar som ibland övergår till något som kan liknas vid forsar, och strömmar ner för berget. Det finns inget vatten så gott som detta! Vid solsidan av bergets fot breder vackra blommor ut sig, de växer sig stora tack vare det mineralrika vattnet och det milda klimatet. Mindre sjöar växer till sig och fylls till bredden av kristallklart vatten. Precis som här vid vårt vattenfall."
Han ville berätta för henne om öknen och numoorislätten, förklara och fördjupa sig i skönheten i dessa platser, men tänkte att det var dumt att styra den yngres nyfikenhet mot de platser som var absolut farligast för henne att besöka.
"Vi lever invid Numooris sydligaste bergskedja, Raukakedjan, här är våren varm och fylld av liv och ljud. Detta är mycket tack vare Kwazatriiskogen, en plats där våren blommar som inget annat kan. Det går inte ens att beskriva, jag får helt enkelt förvarna dig och så får vi gå och upptäcka det tillsammans när våren väl bestämmer sig för att slå till."
Han gav dottern ett snett leende.
"Vårt vatten kan dock inte riktigt mäta sig vid nordlandets."


[Fifi leker pappa <3]

Elphaba såg storögt på sin far medan han berättade för henne om hur snön i norr smälte och skapade nya vattendrag.
"Är vårt vattenfall också snö från bergen?" frågade hon och såg bort mot det.
För om det var det måste det ha färdats jättelångt. Någon dag skulle hon ta redo på hur långt!

När hennes pappa pratade om Kawazatri och skogen där lös hon upp. Det var inte långt dit. Och tillsammans med honom skulle hon säkert våga gå dit.
"Kan vi jaga gaphalsar när vi ändå är där?"
Ett brett leende prydde hennes ansikte och klöv det nästan i två delar. Hon ville ge igen lite för att de lät så mycket!

[Baw, Fifi <3 Elphaba är en sån.. klump! xD]

Fiero såg glatt på sin dotter, det var något med den här stunden som gjorde honom otroligt lycklig. Att den lilla honan inte bara fascinerat lyssnade på honom utan också tänkte efter och ställde frågor. Det gjorde honom glad. En känsla Fiero varit helt främmande inför tills han träffat Aisu, och tänk, nu hade han hur många glädjeämnen som helst i sitt lilla liv.
"Ska jag vara helt ärligt så vet jag inte säkert men om jag skulle få gissa så kommer vårt vatten från bergens andra hemliga vattenreserv. Jag skulle tro att det under berget flyter fram en underjordisk flod med naturens grundvatten och att det helt enkelt är därifrån som Byoomifallets vatten kommer."
Han slängde en blick åt det håll som vattenmassornas dånande ännu kunde höras. Till och med han fann naturen magisk och på senaste tiden hade han börjat respektera den på ett helt annat vis än tidigare.
Dotterns ord avbröt hans tankar och han skrattade till.
"Givetvis kan vi det min sköna, men jag skulle inte säga att det blir enkelt. Gaphalsarna där borta gömmer sig i träden och dit är det mycket få som når."

"Åh." svarade Elphaba på sin fars ord.
Hon förstod inte riktigt vad han menade med hemliga vattenreserver. Hon var inte ens riktigt säker på vad en vattenreserv var.
"Vad är en vattenreserv?"
Vatten visste hon vad det var. Men vad var en reserv? Hon hade inte hört ordet tidigare. Det lät som en insekt. Kom deras vattenfall från reservinsekter? Hon grimaserade åt tanken. Insektsvatten. Tänk om det var dregel. Så äckligt!

Valpen viftade glatt med svansen när fadern sade att de säkert någon gång skulle kunna jaga gaphalsar.
"Åh." sade hon igen när han sa att det inte skulle vara lätt. "Det gör ingenting! När jag hittar mina krafter kommer de inte kunna smita!"
Hon log brett. När hon visste vad hon hade för krafter skulle hon träna och bli lika stark som sina föräldrar och Iwaku.

Han kunde inte göra annat än att le när har såg på sin dotter. Hon var så frågvis, så villig att lära sig. En dag skulle hon bli en mycket kunnig hona, hennes stora respekt för vetskap redan nu vittnade om detta. Det var med en djup stolthet som han tänkte dessa tankar.
"En vattenreserv är en plats där vattnet lagras, det är från sådana källor som vattnet ute i numoori kommer ifrån och även under den svåraste torka när våra sjöar och floder torkar så finns det i reserverna rent källvatten kvar."
Medan han talade vandrade blick från den unga honans frågvisa anlete och ut bland träden. Han var evinnerligt tacksam för all den kunskap han fått från sina föräldrar och sin forna flock, trotts att han själv aldrig varit så villig att be som svar på sina funderingar.
Valpens självsäkra fortsättning fick honom att skratta till.
"Det är jag helt säker på, och tillsammans kommer vi bli ett riktigt präktigt jaktlag du o jag Elphie"

Koncentrerat lyssnade valpen på faderns ord. Hon förstod dem inte helt och hållet, men tillräckligt. Hon var bara glad att det faktiskt inte var insektsvatten.
"Jaha." sade hon konstaterande.
När han talade om att de kulle bli ett präktigt jaktlag, han och hon, log hon brett.
"De bästa som finns!" svarade hon glatt.
En fluga surrade vid hennes öra och hon högg efter den. Till hennes stora förvåning lyckades hon fånga den och råka svälja den. Elphaba smaskade äcklat med en grimas. Inte för att det smakade speciellt mycket, ingenting alls faktiskt, men att äta en fluga.. Usch! Nu skulle Moriko få en andefluga att ta hand om. Eller? Hon såg upp mot sin pappa.
"Pappa, är det bara vargars själar som hamnar hos Chaibos?"
Tänk om flugor också hamnade där.

Hans stora mörka öron klippte till vid valpens fråga, det hade han faktiskt aldrig funderat över. Han såg ner på henne med ett mjukt leende utbrett över hela ansiktet.
"Det vet jag faktiskt inte.."
Han tystnade ett tag och funderade med blicken fokuserad i fjärran.
"Chaibos är vargarnas dödsgud, kanske har alla arter egna gudar som ser efter dem eller så följer alla våra - vi är ju trotts allt på näringskedjans topp."
Leendet ändrade karaktär till ett mycket humoristiskt sådant.
"Men jag har aldrig hört någon historia om irriterande flugsjälar som surrat i de fängslades öron."
Ett hest skratt lämnade honom och han böje sig ner för att buffa till sin dotter med sin väldiga nosrygg.
"Du är en väldigt klok ung hona, vet du det Elphie?"

[Bäbis <3]

Hon lade huvudet på sned när det verkade som om hennes far inte heller visste. När han tystnade för att fundera gjorde hon samma sak, men hon kom inte fram till så mycket. Inte mer än de hon funderat på tidigare. När Fiero började tala såg hon uppmärksamt på honom. Ja, så kanske det var. Kanske hade flugorna sin egen flug-Chaibos. Hm.. kanske. När han sedan fortsatte skrattade hon glatt åt honom.
"Om de kommer till Chaibos så skickade jag nog dit en nyss. Jag råkade äta upp den."
Hon grimaserade för att visa hur äckligt det hade varit.
"Undrar om den surrar i någons öra just nu." fnissade hon sedan.
Hennes fars enorma ansikte närmade sig och när han buffade till henne med nosryggen tappade hon balansen och var nära på att falla omkull. Hon slickade honom kärleksfullt på nosen innan hon placerade sin panna mot den. Hon tyckte om sin pappa. Han var alltid så snäll.
"Du är en väldigt klok ung hona, vet du det Elphie?"
Hon såg frågande på honom.
"Är jag?" undrade hon.

[Pappsen <3]

Fiero skrockade till och nickade med ett leende.
"Ja det är du."
Man kunde tydligt se kärleken och stoltheten i hans brinnande ögon. Men inom honom surrade tankar som gjorde honom aningen nedstämd, tankarna på chaibos och hans fångar. På hans moder. Dotterns undran smittade av sig, undra om flugan kanske surrade runt Ascar just i detta nu. Eller runt FrostCut. Han saknade dem, båda två faktiskt. Och han visste att han var en skam för dem. En skam som svikit Devils lovat sig till en Qu, en skam som aldrig skulle leva upp till deras rykte.
Dessa var tankar som ibland övermannade honom. Han var så lycklig med Aisu och med sina små, han kände sig stark i sin nya flock och vid Iwakus sida visste han att han skulle kunna göra storverk. Men ibland så tänkte han tillbaka på Devils och på allt han blivit lärd. På Kyoko och på sina systrar, som nu bara såg på honom som en fläck. Det gjorde ont, trotts sin inneboende kyla så hade han älskat sin familj. Nu hade han en ny familj, men ärren efter att han svikit sin förra brände ännu färska. Ibland kunde han tro att han inte hörde hemma någonstans. Han hade inte platsat hos fadern och systern bland bergen, han hade övergivit sin familj i öknen och knappt ens välkomnat som en son hos FrostCut. Och även här, i Draugai, med sin älskade, sin bästa vän och sina valpar, så kände han denna tvekan. En tryckande ångest.
Dotterns stolta leende trängde dock snabbt bort oron. Han blev påmind om det leende som också låg på hans läppar. Kände lyckan stråla genom kroppen.
"En dag kommer du inneha en otrolig vishet, det ser jag på dig"
Sade han mjukt. Passade på att slicka bort lite skräp från valpens ena ögonvrå när de ändå var så nära.
"Vill du att jag ska visa dig något?"
Frågade han sedan med ett finurligt leende.

Hon sken upp som en sol. Var det någonting som gjorde henne glad var det beröm. Det kändes som om hon kunde ta sig an nästan vad som helst, bara för att hennes föräldrar sagt det. Hon mötte sin fars blick igen och leendet på hennes läppar blektes bort. Han såg långt borta ut i tankarna. Elphaba tyckte han såg sorgsen ut. Problemet var att hon inte kunde veta vad det berodde på. Hon hade själv inte gjort någonting som kunde vara orsaken, eller? En kort tankeprocess startade och hon kom fram till att hon inte var orsaken.
"Pappa?" frågade hon och knuffade honom med ansiktet.
Hon log återigen mot honom när hon såg att hans blick var närvarande. Det försvann hastigt när hon fick en stor tunga i ansiktet. Ett äcklat ljud smet från hennes läppar. Vad gjorde det egentligen om hon var lite smutsig?
När han talade med henne igen växte sig ögonen stora av nyfikenhet.
"Vadå? Vadå?" frågade hon hastigt och viftade förväntansfullt på svansen.

Han slickade valpen en extra gång på kinden och såg sedan nöjt på henne. Ansiktet delades i ett brett leende och han skrockade åter till då han såg dotterns iver. Han nickade kort med fin blick fäst i hennes likfärgade. Den ena tassen lades över dottern och hans huvud lades intill henne.
"Där borta.."
Sade han och pekade med sin nos mot en punkt framför dem.
Plötsligt började luften vid punkten att darra, det var svårt att fokusera blocken, alla färger bliv suddiga och tycktes blanda sig med varandra. Så trädde där, från ingenstans, fram ett träd. Ett litet vitt björkträd med kala grenar som sträckte sig mot skyn. Snön runt trädet försvann och plötsligt omgavs det av fler träd av samma slag. En och annan lönn kunde också skådas och just intill dem reste sig en stor asp. Fiero log nöjt. All snö runtom dem var spårlöst borta, kylan mot tassarna kändes avlägsen. Så hände något. Små gröna knoppar började spira på björkarnas grenar. De få löv som ännu kämpat sig kvar på de andra lövträden reste sig plötsligt och antog en grönare färg, snart fick de sällskap av allt fler blad som sträckte sig mot solen. En frisk doft låg i luften, som plötsligt tycktes varmare. Hela den nykomna skogen genomgick en stor förändring framför deras ögon. Vackrast var den lilla björken framför dem, knopparna brast en efter en. Snart spirade dess krona grön och gran, och löven spred sig nedåt tills de täckte hela den lilla trädet.
Plötsligt smekte grenar dem över ryggarna. Om man såg uppåt kunde man se hur en stor hängpil sänkte sig över dem. Det rykte till i Fieros ena öra då en gren sträckte sig ner och kittlade honom där. Mjukt solljus strålade ner genom det allt tjockare grenverket omkring dem, det fick en lätt grön ton då de passerade genom trädkronorna. Strålarna dansade fram över marken framför dem. Luften var fylld med tusentals dofter, marken runt dem hade fyllts med gräs och snår och här och var kikade blygsamma blommor fram. Som allt medan man såg på dem växte i antal och prakt.
"Titta"
Sade Fiero plötsligt och nickade emot marken just framför dem. Där kröp tusentals myror fram på en av sina små stigar, konkandes på löv, blommor och ett o annat barr.
En myskliknande doft drog igenom luften med en mjuk vind, följd av den söta lockande doften av björksav. Detta fick snart sin förklaring då en råbock skymtades mellan stammarna. Den skrapade sina kliande, växande horn mot ett stam och andades djupt av njutning. Så stelnade den till och såg på dem, frustade tyst och skuttade iväg genom snåren.
"Detta är våren i Lövskogen."
Fiero log bredare.


[Fifi leker med sina krafter :D]

Elphaba gjorde som sin far sade åt henne och tittade koncentrerat åt det håll han själv såg åt. Luften betedde sig underligt och hon kastade en snabbt frågande blick på hannen bredvid henne. Snart blev allting suddigt och hon var inte säker på om det var fel på hennes ögon eller om naturen just nu löpte amok. Eller om det var hennes pappa som var i farten. Hon såg storögd på hur björken trädde fram och hur skogen förändrades. Alla dofter och värmen som kom smygandes gjorde ett enormt intryck på henne. Värme var hon van vid. Man hade inte så mycket att välja på när man bodde i närheten av Kawazatri. Men dofterna var unika. Hon hade aldrig känt dem tidigare.
"Titta."
Hon såg hastigt på sin far och sedan på marken framför sig. Myror. De skulle inte vara ute nu. Hon ville peta på dem med tassen men vågade inte. Mest för att hon inte visste vad som skulle ske. Det prasslade i buskarna och en doft hon faktiskt kände igen smög runt hennes huvud. Hon vände upp den gula blicken och fick syn på en råbock. Det dröjde dock inte länge innan den såg dem och försvann. Förundrat såg hon efter den. När Fiero förkunnade att detta var våren i lövskogen gick det äntligen upp för henne att det var han som låg bakom det hela. Hon såg storögd på honom.
"Kan vi gå och se den på riktigt nån gång?"
Hon tyckte om det. Det var så annorlunda från det hon sett tidigare och var uppvuxen med.

Fiero nickade mot dottern.
"Det kan vi absolut!"
Han log vart och nickade sedan framåt.
"Se."
En liten hare hade vågat sig fram ur snåren, den stod på sina små bakben och vädrade i luften intill den ursprungliga björken.
"Det finns många små djur i lövskogen, hur många som helst av det där slaget."
Haren verkade inte märka hans ord utan vickade bara med öronen fram  och tillbaka och fortsatte sniffa.
"Och det är lite lustigt, stämningen i skogen är så glad och god att det är svårt att jaga dem. Enbart hunger kan driva en varg till jakt i denna skog, inga lustar att döda och ingen vilja att träna tränger sig igenom."
Man kunde höra hur en bäck porlade en bit bort. Byoomifallets dånande var som bortblåst. Fiero såg åt vattnets håll.
"Och det där är bergsvattnet jag talade om, godare vatten går inte att finna."

Plötsligt skymtade ännu en gestalt bland träden, och denna gång var det inte ett bytesdjur utan konturerna av en varg som man såg. Nej, det var fler vargar som alla rörde sig runt bland snåren.
"Lövskogen är också flocken Cierzos hem. De som Iwaku talat om, minns du? Det har varit en stormig flock med många ledarskiften, nu har de en allians med Qu och de två flockarna hjälper varandra ur olika faror."
Fiero kände en bitter smak i munnen när han talade om dem, dessa var hans fiender och så skulle det förbli. Ibland hade han svårt för att inte tala illa som sin partners älskade födelseflock.
Omgivningen runt dem började åter att darra, och långsamt försvann träd efter träd. Snart var de åter vis Kwazatriskogens kant. Fiero log, den lilla haren stod fortfarande kvar och sniffade. Sedan började den lugnt skutta iväg mot Byoomi, och försvann sedan även den upp i rök.
"Du kommer se att det finns ännu mer att upptäcka när vi väl är där på riktigt, men jag tror inte vi hinner dit till våren - men kanske att du får skåda skogens fulla prakt under sommarmånaderna"
Han såg glatt på sin dotter och reste lite på sig. En lätt gäspning lämnade honom och han ruskade stelheten ur kroppen, det var ansträngande att upprätthålla en så omfattande illusion för både honom själv och ett annat sinne.

Valpen lyssnade med stort intresse på vad hennes far hade att säga. Hon vända på huvudet i ett försök att se allt på samma gång. Allting gick i ljust gröna färger. När en hare plötsligt kom in vände Elphaba öronen framåt och all uppmärksamhet lades på den. För ett kort ögonblick glömde hon att lyssna på sin far, men vände snart hörseln mot honom igen. Haren fick dock all hennes visuella uppmärksamhet.

De gula ögonen vändes upp mot Fiero när han talade om vilken effekt lövskogen hade på vargar. Hon tyckte det lät som en fridfull plats. Och när de besökte den skulle hon vara försiktig med att inte stöka runt allt för mycket. Hon följde den äldres blick mot ett vattendrag. Så, det där var alltså bergvatten. Någon dag skulle hon smaka det.

Plötsligt började hon skymta silhuetter av vargar bland träden. Valpen kröp närmare sin far och morrade vagt åt dem. Inkräktare! Återigen slogs hon av tanken att det endast kunde vara hennes pappas illusion. Hans lugn fick henne att slappna av något.
"De som Iwaku talat om, minns du?"
Hon nickade. Jo, hon mindes dem. Och om hon inte mindes helt fel hade han även inte så mycket gott att säga om dem. Hon smackade ogillande med tungan. När Qu nämndes såg hon upp mot sin far igen.
"Qu, det är mammas gamla flock va?" frågade hon.
Hon hade för sig att det var det, men kunde inte minnas säkert. Det var så mycket att komma ihåg om alla flockar och om gudarna och allt. Och trots att hon inte mindes allt, detsamma gällande information hon fått när hon frågade saker, så fortsatte hon att ställa frågor. Någon dag skulle hon kunna allt!

Omgivningen började darra och Elphaba riktade åter sin fulla uppmärksamhet på lövskogen. När den försvann var de åter igen i Kawazatri. Vattenfallets välbekanta dånande blev hörbart återigen. Det var bara haren som fanns kvar av hennes pappas illusion, men snart försvann även denna.
Fiero började tala igen och valpen såg upp mot honom. Hon mötte hans glada blick med ett leende. Det var mycket hon inte förstod ännu, men det krävdes inte ett supergeni för att kunna lista ut att hennes far tyckte om lövskogen.
"Saknar du lövskogen?" frågade hon medan han ställde sig upp.
Om allt han sagt var sant hade hon saknat den. Det lät som en plats hon kunde tycka om.

[Det värsta av allt är ju att lövskogen brunnit ner nu ;__;]

Han kände sig trött och en lätt huvudvärk malde i bakhuvudet, det var ett omfattande användande av krafter han fått ta till. Även om det alltid var enklare att skapa illusioner hos valpar så hade genomgången av lövskogen tärt på energiförrådet. Han nickade bara bekräftande när dottern frågade om Qu, hon visste inte att den frågan alltid träffade en öm punkt inom honom och han ville inte heller visa det för henne.
Han kände sig tacksam mot hennes ständiga frågvishet, det var en konstant distraktion. En lätt suck lämnade honom när hon frågade, en djup och belåten suck vid minnet av platsen som just upplösts framför dem.
"Ja, det gör jag ibland."
Svarade han sedan.
"Lövskogen var aldrig en plats för mig men det är väldigt vackert där, jag kan sakna alla platser jag besökt."
Fortsatte han sedan och såg på henne.
"Även om jag trivs allra bäst här, med flocken, din mamma och dig."
Ett lätt kuttrande lämnade honom då han mjukt men med stor kraft buffade till honan i bogen, i avsikt att rucka hennes balans. Det här var hans hem.


[Kan inte sluta vara kär i den där lilla flickan!! xD Så gulligt! <3]

Ett brett leende spred sig på hennes läppar av faderns tysta svar och hon bröstade upp sig något, stolt och glad över att ha mints det. En plötsligt pirrande känsla dök upp bakom hennes ena öra. Klumpigt ändrade hon ställning och lät bakbenet jobba. Då en djup suck lämnade hennes far stannade det och hon såg upp på honom. Långsamt och frånvarande återvände tassen till marken. Ytterligare ett bredd leende dök upp i hennes ansikte då han såg på henne och förkunnade att Byomi var hans hem. Ett förvånat läte lämnade henne då hon plötsligt blev omkull knuffad. Elphaba rullade över på rygg med sprattlande ben. Det tog henne ett försök att få ordning på allting innan hon med ett lekfullt morrande hamnade på rätt håll igen. Framkroppen trycktes mot marken och bakom henne viftade svansen våldsamt. Hon gav upp ett lekfullt skall och snurrade runt ett varv på platsen.

Fiero skrockade glatt när valpen välte omkull och gav henne ett stort slick över magen. När hon mödosamt sprattlade sig på tassar igen så hukade han sig ner och smackade lekfullt med käkarna. Gjorde ett löst utfall mot hennes ena sida. Svansen svepte glatt från sida till sida bakom honom. Han må vara trött efter sin lilla kraftdemonstration men han hade alltid ork att leka med sina små!


[Supershort, too much feels!]