Vad var det som gömde sig i skogen? Talathia visste inte, men hon anade att någonting inte var som det skulle. Det var alldeles för tyst. Men det kunde inte sänka hennes humör. Idag var en speciell dag. Hon hade upptäckt fler sätt att använda sin kraft på, sätt som kunde stärka flocken. Som verkligen kunde skydda dem mot hot. De skulle inte behöva gå oroliga, hennes kraft hade inte svikit henne. Hon kände sig upprymd, glad och mest av allt så kände hon sig inte orolig längre. Hon skulle inte behöva oroa sig för sin dotters säkerhet längre. Hon lixom strålade där hon vandrade fram mellan trädstammarna, hennes steg var fyllda av självsäkerhet. Hon kände sig odödlig. Pravada Vox överlevnad var säkrad. Hon var övertygad om det. Hon längtade efter att få se de andras reaktion när hon visade dem. De skulle bli så lättade. Efter ett år av sökande och lärande var hon nu på väg hem. Hem. Hon log.

Det var inte långt kvar nu, hon befann sig i utkanten av Silverpile, det skulle ta henne ytterligare en halvtimme att ta sig in på reviret, hon kunde inte vänta. Hon skulle äntligen få se sin älskade dotter igen, efter ett år. Hon började omedvetet röra sig snabbare mot reviet. Kanske skulle hon till och med stöta på en flockmedem utanför reviret? Jaro kanske var ute och jagade? Xhie kanske patrullerade gränsen? Stripe kanske hade fått upp hennes vittring redan?

Men sen kom det. Ondskan. Hon kände hur den slog emot henne, som att en vägg av skräck och hat hade sköljts över henne. All hennes glädje hade försvunnit, kvar fanns bara ren och skär skräck. Hon stannade tvärt och försökte låta bli att inte vackla. Med uppspärrade ögon och öronen spänt vinklade framåt granskade hon omgivningen, skogen kändes plötsligt mörk och fientlig, men någon varg kunde hon inte skymta, även om hon kunde känna dess närvaro. Hon stålsatte sig och tvingade fram ett hårt ansiktsuttryck. Hon fick inte visa sig svag.

- Vem är du som gömmer dig bland trädens skuggor? Kliv fram!
beordrade hon utan att darra på rösten. Hon tänkte minsann inte skrämmas av en ynkrygg som gömmer sig för henne. På ytan fanns inga tecken på rädsla, men inombords rämnade alla hennes förhoppningar. Varför nu? Hon var ingen krigare.


(Kali och Shiva)

De silvriga pilträdens grenar och löv hängde likt fanor ner över marken, svepte över kroppen på vissa ställen där den svartvita honan passerade. Så rofyllt, så orört, så oskyldigt, vackert, jo, säkert, det var motbjudande, känslan med hela platsen gav nästan honan kväljningar. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad exakt det var, men det låg en sorts godhet i luften. Oskyldiga, orörda, patetiskt godlynnade vargar befann sig i närheten, hon kunde riktigt känna det av att bara befinna sig på platsen. Denna godhet hade satt sig i såväl träden som jorden, luften som stämningen. En kort fnysning lämnade henne och hennes steg stannade upp, lät den vita blicken vändas upp emot ett av de silvriga pilträden samtidigt som ett flin växte sig på hennes läppar. Hon visste hur mycket de goda brukade hålla av naturen, så varför inte ta och skada dem där det kändes, bara för skojs skull såklart, någonting att fördriva tiden med, lägga tankarna på annat. Röda gnistor började slå omkring henne med ett sprakande och knastrande ljud, det var någonting roande med tanken om att förstöra den här skogens så orörda natur, som om dess oskyldiga energi bad om att förstöras, det var något i lockelsen som var svårt att motstå. Hon samlade ihop gnistorna framför henne för att sedan låta en energiaktig blixt slå ut emot trädstammen, skapade en djup reva i den övre delen av stammen och som fick den åldrade stammen att fortsätta spricka, skadorna blev allt större, sträckte sig i en diagonal rand tvärs över stammen. Till slut så gav trädet vika, och det var med ett knäckande ljud som den övre delen av stammen gick av, kluvdes itu för att sedan händlöst falla ner emot marken med en kraft som fick marken att skälva för en sekund. Den nu ljust röda blicken begrundade skadan med en viss tillfredsställelse. Det var dock inte nog för att helt tillfredsställa hennes hungrande sinne, hon behövde något att sätta tänderna i, något levande, något varmt, helst en av dessa patetiska ursäkter till vargar. Det skulle vara precis vad hon behövde, få lägga tankarna på någonting roande, se dem lida och förhoppningsvis be om nåd, det fanns inte mycket som slog det, deras ynkliga försök till överlevnad istället för att slå tillbaka. Som på beställning så intog doften av en varg luften, och det var inte brodern, nej, detta var en främmande varg, en hona. Flinet växte sig än en gång på hennes läppar och hon satte kroppen i rörelse åt det hållet som doften kom ifrån och det dröjde inte länge förrän hon kunde skymta en vit skepnad mellan träden. Honan talade, med en stadig röst, men hon visste att så knappast kunde vara sanningen, dessa sorters vargar hade en tendens att vara ynkryggar, flydde undan strider och konflikter. ''Jag kan vara en av dina värsta mardrömmar om du så vill'' ett kort skratt lämnade hennes strupe, och det, liksom uttrycket i hennes ansikte hade en ton av förväntan, hånfullhet, galenhet. Nog var det ett faktum att hon inte var helt frisk, någonting var fel i hennes sinne, liksom hos syskonen, men hon brydde sig inte, tog snarare och utnyttjade det var gång hon fick tillfälle. ''Shiva!'' man kunde höra på hennes tonfall att det var någonting roande, att hon var förväntansfull och knappt kunde vänta på att få leka lite sjuka lekar. Och var det inte så mycket roligare att på samma gång få samarbeta och tävla med brodern, den eviga rivalen, såklart det var. Hon kunde känna hans doft komma allt närmare, och hon visste att han skulle vara med på noterna, på det sättet så var de likadana. ''Se vad jag hittade'' sade hon då han kom nära nog för att höra henne tala i en normal tonstyrka, fortfarande med samma röst, och den vita blicken vreds emot honan, huvudet lades en aning på sned, ''Ska vi ha lite kul, broder??'' hon granskade honan framför henne, äldre än dem, men hon såg inte ut att kunna klara av dem bägge, knappt ens utmaning, men det var alltid lika roande att höra dem lida. En vekling till både kropp och sinne antog hon. Detta var precis vad de behövde för att komma bort ifrån de känslor och den smärta de båda för tillfället kände, perfekt, helt perfekt.

| Haha, hon är så sjuk, min kära Kali <3 |

I samma stund som doften hade slagit emot hans nos hade Shiva känt en lättnad. På något vis var det som att främlingens närvaro befriade honom från alla de sorgliga och hemska tankarna han hade haft enda sedan han fått veta om modern och Blossom. Sorgen som han delade med sin syster hade drivit dem ut en vandring, trots att han nyss kommit från en. Ett desperat och även misslyckat försök att undfly de känslor han vägrade visa och inte ville ha att göra med. Och äntligen kom det avbrott han väntat på, en främmande doft som äntligen fick honom att fokusera på något annat än deb mörka sorgen han bar inom sig.
Kalis röst nådde honom, han styrde stegen åt hennes håll. Och när blicken väl fastnade på en ljus skepnad kunde han inte hindra flinet som gled upp på läpparna. Hånande, ondskefullt. Och han kände sig som sig själv igen, för första gången sedan han fått veta om deras bortgång.
"Kul?" Han kastade en retsam blick mot den svartvita systern. "Visst, det händer alldeles för mycket tråkigheter här i världen. Låt oss förgylla den med några skratt."
Han vände åter blicken mot den vita honan. De svarta ögonen glimmade orosväckande. Hans tvefärgade kropp rörde sig smidigt då han tog ett enda litet steg framåt. Flinet låg fortfarnade på läpparna.
Blossom och Ijin var fortfarande borta, men de kändes inte längre lika avlägsna. Shiva kände sig levande, han förstod systerns tankebanor och höll med henne. Han bar på ett skruvat sinne och drevs av den mörka sorgen, och allting verkade plötsligt så uppenbar. De var borta, de skulle inte komma tillbaka. Men han mindes vad de hade lärt honom och han systrar. Hur de hade tränat dem, visat dem hur man skulle göra. Och kanske modern och den förra ledaren inte skulle kännas lika långt borta ifall han nyttjade den kunskap de givit honom.

[craaaap inlägg. Men är typ död, klockan är halv 6 på morgon och har inte sovit något, sitter på jobbet och känner mig allmänt sliten. Har dessutom kärleksproblem i tankarna. Ha överseende xD]

Det var inte bara en främmande varg i skogen, de var två. Hon stod stelt kvar på sin plats när de närmade sig, en hane, och en hona. Thia gillade inte sättet de talade till varandra om henne, hon gillade inte hur de rörde sig eller såg på henne, som om hon var en skadad hjort, som att de när som helst skulle ge nådastöten. En kall kåre for längsmed hennes ryggrad. Vad ville de henne? Hon kunde bara gissa, och det gjorde henne kall.

- Det här är Pravada Vox's revir. Vad vill ni? Vilka är ni? Ni har ingen rätt att vara här.
Sa hon sammanbitet med blicken sakta glidande från den ena till den andre. Hon begärde svar, men hon var inte säker på att hon skulle få något. Hon önskade att det hon hade sagt var sant, men reviret var fortfarande långt bort och chansen att någon ur flocken skulle befinna sig i närheten var inte stor. Hon kände sig illa till mods, hon önskade att Stripe var här. Han skulle inte vara rädd. Men Talathia var rädd. Hon kände sig liten, liten och maktlös i de två onda vargarnas sällskap. De var antagligen syskon, deras vittring påminde om varandra, vittringen avslöjade dessutom att de tillhörde en flock, för hon hade stött på den lukten innan, men hon kunde inte komma på vilken flock hon den tillhörde, antagligen devils, eller någon liknande, patetisk, ond liten flock.

- Ge er av, genast.
Beordrade hon med auktoritet i rösten, men hon tvivlade på att de skulle lyssna på henne. All den glädje hon känt innan var som bortblåst, hon kunde inte ens minnas vad det var som hade fått henne på så gott humör innan. Hon kunde inte samla sina tankar, hon kände sig förvirrad.

Med ens som hon såg flinet återvända till sin broders läppar så visste hon att det hela var rätt, han var med på noterna, de var otroligt likasinnade på det viset, de båda älskade att plåga andra, se dem lida, skada dem, och de båda hade fått en smak för mördande. Det var någonting hon kunde tacka modern och mormodern för, all den träning och all den kunskap de gett dem och att få utnyttja detta var en lika underbara känsla varje gång, kanske än mer nu, när de inte längre fanns bland dem, kanske att det betydde mer, uppskattades mer och fick henne att känna sig närmare dem. Hon kunde riktigt föreställa sig de nöjda tankar de borde haft över detta, att de båda syskonen levde upp till det de föddes till, till det de tränades till. Och hon skulle riktigt njuta av var sekund av det hela. Flinet på hennes läppar växte då hon hörde broderns ord och för en kort sekund mötte hans mörka blick. Det här var ett allt för bra tillfälle för att inte ta vara på det. Den vita blicken vreds tillbaka emot honan då denne talade, och de ord som kom ur dennes strupe lät endast som patetiska försök att skrämma dem, få dem att vända om, men nej, det skulle inte fungera. ''Om detta är ett revir, vart är då flockmedlemmarna, vart är då revirsgränsen??'' hon synade hennes bluff, tog samtidigt några långsamma steg framåt, demonstrativt, men allvarligt. Hon tänkte inte backa undan, och hon visste att brodern inte skulle det heller. Tanken på att få smaka på honans blod var alltför lockande för att motstå. ''Nej, jag tror du ljuger min kära, så vi har all rätt att vara här om vi så vill, all rätt att göra vad vi vill, med vem som helst'' något illavarslande och orosväckande låg i hennes röst, den hånfulla, smått galna, ondskefulla stämman talade om att man borde passa sig, inte lita på henne, vara på sin vakt. Patetiska ursäkt till varg. De var inte annat än loppor som trodde att ljus och Gudar kunde leda dem genom livet, patetiskt, skamligt, och så oändligt tråkigt. Tanken på det hela gjorde henne alltid illamående, hur de så blint trodde på ljuset i var varg, att man verkligen kunde segra genom att inte slå tillbaka, löjligt, det ledde inte till någonting annat än deras egen undergång. Den tanken dock, den var roande. Honan försökte få dem att ge sig av, försökte beordra dem att lyssna till hennes ord, hon skakade vagt på huvudet, ''Nej, så lätt blir du inte av med oss'' flinet växte än en gång på hennes läppar, hade aldrig riktigt dött ut. Hon tog sig ett par steg närmare honan, hade blicken envetet fäst vid dennes, och hon tyckte sig kunna skymta en rädsla i den, en som honan försökte dölja, men inte riktigt lyckades med, så underbart. ''Så här tar man hand om inkräktare'' sade hon och sekunden senare så började de röda gnistorna att slå om hennes kropp, drog sig i pälsen på henne, och det knastrande och sprakande ljudet fyllde ut den tystnad som kort följde, tystnaden före stormen bröt ut. Hon satte sedan kroppen i rörelse, tog ett språng emot honan och riktade in ett hugg emot dennes skuldra, hon tänkte inte gå på halsen direkt, tänkte inte göra det så lätt, nej, detta var något som skulle dras ut på, så att syskonen riktigt kunde se lidandet och höra smärtan, så underbart.

Hans svartvita kropp hade för några ögonblick stannat upp, frysit fast i rörelserna medan de svarta ögonen studerade den ljusa honan. Revir, gränser, förbjuden mark - Vad var det hon talade om? Shiva kunde inte förstå det, det var ju han som ämnad att bli världens härskare. Vem kunde förbjuda honom från någonting? Nej, det var vargar som dessa som behövde röjas undan, de goda och de svaga skulle sållas bort. Hindren, de som stod i hans väg. Och sorgligt nog verkade det som att främlingen nu var på fel plats vid fel tillfälle. Inte för att han brydde sig vidare mycket om det, det enda han egentligen såg var att denne stod i hans väg. Och så kunde han inte ha det.
Flinet breddades och den vita tandraden blottades för den främmande honan att se. Kalis ord nådde hans öron, men han lyssnade inte riktigt. Fokusen låg på ett helt annat ställe.
Ett sprakande ljud fyllde luften, och han kunde känna hur energierna vibrerade runt omkring honom i luften. Hur de blandades, flöt ihop, dansade med varandra. Och han kunde se hur det ljusa skenet runt den vita främlingen sakta förändrades, antog en aningen mörkare glans. Var det rädsla som kom från henne? Ja, så måste det vara. Hon var rädd och Shiva kunde inte låta bli att flina åt det.
Sedam. utan förvarning, kastade han sig mot den vita honan. Snabbheten lät honom röra sig övernaturligt fort, och det var med öppna käftar som han närmade sig, högg efter henne. Han kunde känna Kalis närvaro, hon var inte långt efter honom. Och ett rus fyllde hans kropp. Att få denna distraktion, att få tänka på något annat... Det var en underbar känsla. Och han kände sig levande, mer än vad han gjort enda sedan han fått höra de tråkiga nyheterna. Och allt var egentligen tack vare denna vita främling, utan henne hade han inte haft någon att plåga.
Sadist, ja. Shiva njöt av andras smärta, och inte heller försökte han dölja det. För han kastade sig in i striden med ett flin på läpparna, samma hånfulla flin som han alltid bar på dem.

De såg rakt igenom hennes bluff. Det var kört. Rädslan hade verkligen fått ett grepp om henne nu. Hon darrade till och hållningen blev låg när de talade till henne. Hon ville svara, men förblev tyst, kroppen vägrade lyda henne, hon var förstummad av skräck. Och kanske var det lika bra, vem vet vilka ordspyor som kunde hoppa ur hennes mun i det tillstånd hon var i? De skulle slita henne i stycken. Onda jävlar, vad hade hon gjort dem? De började bli närgångna, men Thia var som fastfrusen i marken. Det var inte förrän det började slå röda gnistor kring honan som Thia reagerade, hon snubblade åt sidan då de båda kastade sig emot henne med öppna käftar, en klo rispade hennes svarta nos men hon undvek deras dödliga tänder, utan att tänka rivstartade hon och som ett spjut lämnade hon de två syskonen bakom sig, hon hade aldrig sprungit så fort innan, rädslan och adrenalinet var till hennes fördel för en gångs skull, men hon visste att de snart skulle vara ikapp henne, hon visste att de skulle bli hennes död. Och hon visste att de inte skulle tveka att anfalla hennes flock om de upptäckte den. Det var därför hon ledde de två syskonen längre ifrån flocken, ut från Silverpile. En ensam tår rann ner för hennes kind.

Ansikten dök upp i hennes huvud, Stripe, ThalaKiro, Zuleika, Teck, flocken, Theia. Theia. Hennes älskade dotter. Omedvetet sänkte hon farten. Theia. Theia. Theia. Theia skulle inte ge upp. Thia stannade, bröstkorgen vibrerade häftigt, tungan hängde slappt ur munnen. Hon skulle inte ge upp. Hon skulle slåss för sin dotter. Hon var ingen ynkrygg.

Hon hörde hur de kom närmare, hörde deras snabba andhämtning. Hon kunde nästan känna deras iver, deras blodtörst. Men hon var inte rädd, Theias ansikte var målad över näthinnan. Hos henne fann hon trygghet.

Det fanns ingenting att frukta.

Båda deras attacker hade missat, trots broderns snabbhet så var det inte nog tydligen, den lyckosamma parasiten lyckades stappla undan. Nåja, det skulle inte vara särskilt länge till. Hon var inte sen med att sätta av efter honan så fort denne vände om och sprang åt andra hållet, vilket endast sänkte honan än mer i hennes ögon, bekräftade det hon redan visste, de alla var likadana, ynkryggar som hellre flydde än slog tillbaka, patetiskt. Hon visste att hon aldrig kunde slå Shiva i en språngmarsch, försökte inte ens, höll endast jämna steg med honan, tog dessutom in på dennes korta försprång. Det var dock något som hejdade henne för en kort sekund, det högg till i den högra skuldran, något som fick henne att sakta av, och hon visste vad det var, såret orsakat av broderns tänder för endast dagar sedan hade slitits upp igen. En kort grymtning lämnade henne men hon lät det inte hindra henne, det var ingenting allvarligt, gick lätt att ignorera, endast opraktiskt. Den nu ljust röda blicken fästes vid honan en bit framför henne där denne tvärt stannade upp, till synes helt utan anledning. Inte för att hon klagade, det var betydligt trevligare att få höra honans smärtsamma skrin, att få känna smaken av hennes blod på läpparna än att jaga denne tills någon stupade. Så mycket trevligare. Hon stannade upp någon meter bakom henne och lät en våg av mindre, men starka, blixtar skjutas iväg åt hennes håll, mer än nog för att kunna göra skada, och ge honan en rejäl chock. Blicken svepte över brodern för att sedan fästas vid honan igen, och ett flin drog sig på hennes mungipor då en tanke slog henne. Så istället för att attackera honan direkt igen så påbörjade hon någonting som såg ut som en cirkulering kring honan. De var här för att ha kul, det var vad honan var till för, bra för, och det hade hon för avsikt att utnyttja på alla de sätt som drog sig genom hennes galna tankebanor. Blicken lades ännu en gång på Shiva, vickade kort på huvudet, fortfarande med flinet på läpparna, och lät sedan en kraftlänk upprättas emellan dem, en röd stråle som liknade någon sorts blandning mellan elektricitet och energi. ''Ha lite kul, Shiva'' rösten hon talade med var fortfarande densamma, lika lömsk, illavarslande och galen, och honan skulle nog inte vara allt för förtjust i det som skulle komma näst, vilken förtjusande, roande tanke. Han visste om hennes krafts begränsningar, så pass mycket tid och träning hade de ändå spenderat ihop trots den annars så bristfälliga relationen mellan dem. Hon visste dock att han alltid älskat den delen av hennes kraft, att få utnyttja den, en härlig känsla kunde hon tänka sig. Hon fick finna sig i att roas av resultaten som kom ut av det hela, och hur offren påverkades och reagerade på det hela, det var alltid den bästa biten. Hennes steg vandrade fortfarande i den påbörjade cirkeln, och de gnistor som hade slagit omkring henne koncentrerades ihop i den stråle som var fäst vid brodern, blicken fortfarande fäst vid de båda vargarna, väntade på att spelet skulle börja, på allvar.

| Haha, ursäkta tha crappy inlägg, borde inte skriva rollsvar halv fem på morgonen, men aja skit samma xD |

Han jagade efter den andre samtidigt som ett galet skratt lämnade honom. Det här var bara så underhållande, så befriande.
Dåre, jag hinner ikapp dig när som helst.
Och precis som om hon hade hört hans tankar stannade den vita honan upp, vände sig emot dem. Shiva sänkte farten lite, nästan med en frågande min i ansiktet. Vad var nu detta? Hade hon ändrat sig, tänkte hon slåss? Var det frivilligt som denna vita tänkte ge sitt liv åt honom? Ja, inte kunde han klaga.
Systerns röst nådde hans öron, han visste vad som var på väg att ske. Och när den röda blixten band dem samman kände han hur energierna exploderade runt omkring honom. Hela världen blev färgsprakande vacker, och han kände sig ostoppbar. Ett euforiskt rus for genom hans kropp och det var med ett illavarslande flin som han kastade sig mot den vita honan, snabbare än ögat han uppfatta.
Han drog åt sig av de sprakande färgerna i omgivningen, sög åt sig av energierna runt omkring honom. Och mest fokuserade han på honan som stod rakt framför honom. Han ville försvaga henne, plåga henne riktigt ordentligt. Han visste att han kunde komma åt henne på fler sätt än endast fysiskt. Han var inte längre ung och oerfaren, han hade fått de kunskaper han behövde. Han visste att han kunde absorbera hennes energier, och han försökte sig på det. Ville trötta ut henne psykiskt.
Han bet efter henne, önskade få ett grepp. Det behövde inte vara dödligt, det behövde knappt ens vara skadligt. Han ville bara få ett grepp om henne, så att han kunde göra det han hade lärt sig i djungeln. Suga energin ur henne riktigt ordentligt, absorbera hennes livsgnista.
Det värsta sättet att dö på, hade det sagts.

Han skulle göra dem stolta. Ijin, Blossom... Det var detta de hade tränat honom till. Honom och Kali. Sammansvetsade syskon, mördarmaskiner. Det var detta han var skapad för, och han visste att de var nöjda med honom. Med det han hade blivit. Och nu skulle han bevisa det för dem, för han visste att de såg honom just nu. Han skulle bevisa hur starka energikrafter han egentligen bar på. Hur mäktig han var, och hur mäktig han skulle kunna bli.

Ett röd sken bländade hennes ögon, det sprakade, blixtrade. Talathia visste inte vad det var, men hon visste att det skulle vålla hennes smärta. Men hon backade inte undan. Det fanns ingen utväg nu. Hon var förlorad. Hon visste det, redan innan de hade gjort något. Hon försökte koppla bort, tänka på de fina minnena hon hade upplevt. Men det misslyckades. Hanen högg tag i hennes nackskinn, Thia gjorde intet för att stoppa det. Istället sände hon ut vita, elektriska stötar mot honom, med största sannolikhet skulle det inte stoppa honom, men det var hennes enda säkra vapen. Hon hade aldrig behövt slåss, aldrig på riktigt. Hon var inte säker på att hon skulle klara av det. Hur kunde vissa njuta av det här? Sjuka jävlar.

Den röda, elektriska strålen som hade bländad henne i början sammankopplade de två vargarna, de n ljusa honan hade aldrig sett något liknande innan och det fyllde henne med fruktan. Vad var de här för typer? Vad ville de henne? Vad hade hon gjort för att förtjäna detta?

Hanens grepp om nacken tog henne tillbaka till verkligheten. Det var inte bara ett grepp om nackskinnet, hanen gjorde någonting med henne och rent instinktivt visste hon att hon var tvungen att få honom att släppa greppet, nu, innan det var försent. I panik började hon skaka och ruska på huvudet i ett försök att bli av med hanen, hon kröp nästan ur sitt skinn när hon vände och vred på sig själv, kanske kunde hon överleva om hon lyckades hålla avstånd från honom.

Kanske.

Honan som cirkulerade omkring dem hade Thia för ögonblicket helt glömt bort.

(Idag är ingen bra rolldag x__x sorry för rörigt och cp inlägg )

(Känns ganska så jätte oaktivt och jag vill få död på talathia, ska vi avsluta? Och säga att de plågade henne till döds med sina sjuka lekar? Och att de lämnade henne att förblöda och självdö med typ brutna ben och utslagna tänder, söndertrasad kropp och sönderrivna ögon?!?!?? 8DDD )

[Haha, åh, inlevelseförmågan där.. 8D <3 Ja, men det känns lite samma för mig. Detta roll känns lite dött (snegla mot Kali med en ondskefull blick), och inte för att jag nu vill avsluta det men skulle behöva mer plats på Shivas tidslinje för han har mycket saker på gång, haha :'D Så, vad säger du kära syster Kali?]

| Oi, visste inte att det var min tur D: hade helt missat det, har varit för off, och död, och upptagen och baah, mörda mig, haha, jag suger på livet just nu, skolan slukar mig smått, men fick random tillbaka lite rollust i helgen och hade tänkt sätta mig ner och svara på roll till helgen, jag vet inte hur det är med er, men jag skulle gärna vilja fortsätta det här rollet, om ni kan ursäkta min failade offperiod här vill säga ^^' men I'm on my way back |

[Svara då, Kali lille, så att det blir bort gjort :'D hihi!]

| Jag väntade på svar på om ni ville fortsätta ju 8D men nåja, skriver väll ett svar nu då ^^ |

Hon kunde se att brodern gjorde det mesta av sin tillfälligt ökade styrka, kände riktigt hur energierna i omgivningen kring dem flödade, och hur han drog åt sig av dem. Även om hon själv visserligen hade en viss sorts energibaserad kraft som gjorde att hon kunde känna energier och ta vara på dem, men hon hade på senare tid märkt att hon kunde känna av andras krafter när hon förstärkte dem, i alla fall krafternas energier, vilket för det mesta var ganska lätt att lista ut vad det var för något. Hennes steg stannade upp då hon befann sig på motsatt sida om honan motför brodern, och iakttog scenen som utspelade sig framför henne med ett vagt flin på läpparna. Hon anade vad det var som brodern försökte åstadkomma, och hennes tankar besannades då hon kände förändringen i energierna. Det var dock inte den enda förändringen som hon kunde känna, den alltid så närvarande känslan av utmattning då hon hållit i sin kraft ett tag, hur energin i en allt för snabb takt lämnade henne. Visserligen så fick hon en viss överskottsenergi från brodern i gengäld, men det var inte på långa vägar nog för att ersätta allt som gick åt i processen. Hon hade blivit betydligt starkare och uthålligare tack vare den ihärdiga träningen, men hon kunde ändå inte hålla uppe kraftförstärkningen mer än någon enstaka minut. Det irriterade henne, något enormt, men hon kunde inte göra något åt det annat än att träna, och ha förhoppningar på att i framtiden kunna bli desto starkare. Då huvudvärken började komma krypandes så visste hon att hon behövde göra någonting, antingen få tag på en energikälla, eller släppa taget om broderns krafter. Hon kände inte riktigt för att använda brodern som energikälla, trots att han hade energikrafter så skulle det inte gynna någon av dem. Så istället så tog hon ett språng emot honan, riktade in ett hugg emot ländryggen i hopp om att få ett grepp om honan, om det lyckades så skulle hon kunna ta energin från honan i den takt som hon själv förlorade den, och kanske, om hon hade tur, lyckas med att försvaga dennes krafter i processen, det var dock en förmåga hon inte kontrollerade alltför väl ännu, så hon hyste inga större förhoppningar.

| Kasst, och bara en massa pladder, har inte rollat på länge, men ja, där har ni ett svar iaf |

Han njöt.
Sekunderna flöt fram i slow motion. Tiden verkade vara på väg att stanna upp. Livet var underbart, ögonblicket de befann sig i var magiskt. Luften omkring dem sprakade av energi, av smärta och glädje. Allting var underbart.
Saknaden skrek inom honom medan han fick utlopp för all den frustration han bar inom sig. Och den skärande känslan, som om någon försökte slita hans mörka själ itu, var på ett vis underbar. Han njöt, älskade hur den mörka sidan som tvingades fram av alla de svällande känslorna tog över mer och mer. Och han kände hur han växte in i sin roll, tog sin plats i världen.
Han var skapad för det här. Det var han mening, hans uppgift - hans livsöde.

Den vita vred sig under honom. Han kände hur den sköra kroppen sprattlade, försökte ta sig lös. Skulle han släppa henne, bara för jaktens skull? Så att han kunde leka lite mer med henne. Tanken var lockande. Men samtidigt, abstinensen var enorm efter den energi han sakta drog ur henne. Det var som en drog, som om han behövde det för att överleva. Han ville ha den, ville släcka hennes liv.
Så greppet hårdnade, tänderna sjönk ner i det mjuka köttet. Blodsmaken fyllde hans mun. Flinet låg brett på läpparna. Det dova ljudet som kom ur hans strupe viskade mjuk i luften.
Hon skulle dö, mycket snart, här i hans käftar. Han skulle ta hennes liv, långsamt suga det ur henne. Dra till sig hennes livsgnista, smaka på den kraft som gav henne livets gåva. Han skulle ta den, göra den till sin, leva på hennes energi. Den var hans. Hennes liv var hans.

Hon skulle dö, och han skulle vara hennes mördare.

[mobilinlägg, ursäkta för sämst.]

Hon orkade inte längre stå emot. Hon sjönk djupare och djupare in i sig själv. Plötsligt kände hon sig så trött. Som att hon bara ville sluta ögonen och sova. Men hon kunde inte. För smärtan gick inte att ignorera. Den skar i henne som tusen knivhugg. Varje sekund kändes som en evighet och hela tiden kunde hon känna hur hon blev svagare, som att hennes energi bara rann ur henne som en trasig hink. Hanens tänder grävde sig djupare in i hennes nacke. Hon kände hur det varma blodet sipprade ner, färgade hennes päls röd, hon som hade putsat den hela morgonen. Den hade glänst så fin. Hon ville se ordentlig ut när hon träffade flocken. Men den var inte fin och vit längre, den var röd och sargad. Hon kippade efter luft men hostade bara upp blod. Det smakade metall i munnen. När honan högg henne i ryggen gjorde Thia inget motstånd, den skarpa smärtan fick henne att med ett skrik rycka till. Nu var hon fast, varför streta emot?

Hon hade inte ens kraft att kämpa emot längre.

"..S-s-snälla.." Viskade hon hest med blod rinnande från mungipan. Hon tvingade sig att öppna ögonen. Hon försökte fixera blicken men det gick inte, det var så mycket rött överallt. Och dem. Hon kunde se dem, hennes två mördare. För hon visste att de inte skulle ge sig förrän hon var död. De tycktes njuta av smärtan de åsamkade henne. Men Thia kände inget hat, hon tyckte snarare synd om de två varelserna. Hur hade de kunnat bli sådana monster?

| Fick tillåtelse att PP:a det där med benet |

Hennes tänder fick ett grepp om honans rygg och hon lät tänderna sjunka ner djupt, så pass att hon kunde känna ryggraden vidröra tänderna, det var en frestande tanke att knäcka ryggraden på honan, men hon hade ett allt för dåligt grepp för att kunna lyckas med det. Istället så drog hon åt sig av honans energi, och hon kunde genast känna hur hennes huvud klarnade upp, hur hon fick en viss styrka åter, och hur honans styrka försvann i samma takt. Då både hon och brodern drog energi från henne under några sekunder så försvann den fort. Hon älskade blodsmaken som fyllde hennes mun, det gav en nästan euforisk känsla, och att se och känna honans smärta och lidande gav en riktig adrenalinkick. Då hon kände att hon hade nog mycket energi för att orka hålla uppe broderns krafter ytterligare ett tag så släppte hon sitt grepp om honan, att endast dra energi ur honan tills hon dog, vad var det roliga i det? Hon vred på sig och riktade in ett hugg emot honans högra bakben, fick ett stadigt tag om låret och ryckte sedan till med huvudet på det sättet som hennes mormoder en gång lärt henne, och som hon tidigare lyckats med att göra. Det handlade inte om styrka, utan det handlade om teknik. Utan större svårighet så drog hon benet ur höftens ledskål och slet säkerligen av en hel del senor i processen. Hon släppte taget om benet och begrundade för en kort sekund det någon skeva benet, och ett flin lade sig på hennes läppar, underbart. Det enda som saknades var grädden på moset. Hon snodde runt och riktade in en spark med båda bakbenen emot det sargade benet, smärtan skulle vara mer än nog för att få vem som helst att reagera, säkerligen. Flinet låg kvar på läpparna då hon återigen riktade in ett hugg emot honans rygg, denna gången utan avsikten att hålla kvar greppet. Hon lät istället tänderna dra upp djupa, blödande skärsår. Det var underbart, känslan av att sätta tänderna i en annan varg, orsaka dem smärta, se dem lida, och känna smaken av deras blod samtidigt som man såg livsgnistan lämna dem. Hon visste att detta var vad hon var född till att göra, hon hade hittat sin plats, det var som en drog, en som hon inte kunde få nog av, och hon visste att modern och mormodern skulle vara stolta över dem för detta, för att utrota ännu en patetisk loppa från landets jord.

Kalis rörelser vid hans sida bekom inte Shiva. Han behöll sitt stadiga grepp, sög all livslust ur den sargade, vita honan de funnit i skogen. Stackarn, hade varit på fel plats vid fel tidpunkt. Det var nästan så han var tvungen att tycka synd om henne. Men tyvärr saknade han förmågan för den känslan, vriden som han var med en smått psykopatisk personlighet som endast verkade växa sig starkare ju mer tiden gick.
Energin som fylld upp hans kropp verkade oändlig, han visste att han skulle kunna leva i åtminstone en dag endast på detta. Om inte längre tid. Det var svårt att säga nu, mitt i ruset, eftersom att allting var så mycket starkare just då. Allting var så mycket klarare, vackrare, mäktigare.
Mäktigt, precis som han.

Käkarna öppnades och han släppte den utmattade tiken mot marken. Backade ett litet steg, sedan ett till. Granskade den blodfärgade kroppen som kämpade för att hålla sig vid liv, trots att de alla tre visste att det inte var någon mening med det. Även om de bara skulle lämna henne här var hennes överlevnads chanser så gott som obefintliga. Men det var väl något som de alla hade i sig, en vilja att inte dö, att kämpa in i det sista för att klamra sig fast vid de liv de ägde, hur meningslösa de än kunde vara. Kanske han gjorde henne en tjänst, ja. Hon verkade ändå vara allt för snäll och godhjärtad för att passa in i det rike han planerade ha i framtiden.
Huvudet vändes mot Kali, visade henne det breda flinet som låg på hans läppar. I ögonen verkade det nästan brinna av all den energi han hade dragit till sig.
"Varsågod, syster. Hon är din, jag har fått nog."
Och så svepte han med svansen och vandrade ett par steg bort från honan samtidigt som tungan sökte sig ut från munnen och slickade nosen ren från dennes blod.

Hur hade det blivit så här? Vilken vändning dagen som började så bra hade tagit. Talathia kom inte ihåg vad det var som hade bringat henne så mycket glädje och lycka tidigare. Det kändes som det var en evighets sen, trots att det bara var några timmar sedan. Det var svårt att få grepp om verkligheten. Hände det verkligen på riktigt? En fruktansvärd, isande smärta i ryggen fick henne att kvida till. Hennes baktassar började domna bort. Någon slet hennes knä ur led men smärtan från ryggen var fortfarande dominerande. Det var inte förrän hon hörde sitt eget ben knäckas som hon skrek rätt ut av förblindad smärta. En skälvning gick genom hela kroppen. Smärtan bedövade henne. Hon var så trött. Mörkret omslöt henne. Hon ville bara sova.

En dov röst någonstans långt bort fick den vita honan att rycka till, tog henne tillbaka till verkligheten. Eller drömde hon fortfarande? Hon var inte säker. Förvirrat såg hon sig omkring, det var svårt att fokusera, svårt att se på grund av den ständiga ström av blod som rann ner i de utmattade ögonen. En av vargarna lämnade henne. Men Thia brydde sig inte längre, hon önskade inte leva. Inte såhär. Hon ville få ett slut på det här förbannade lidandet. Nu. Smärtan gjorde henne galen, men det var oförmågan att göra någonting åt det som var värst.

Honans skrik fyllde för en kort stund platsen, så underbart att höra, så underbart att orsaka. Ett flin hade lagt sig på den svartvita honans läppar, hon visste att detta var någonting som hon skulle göra fler gånger, och var gång skulle hon se till att njuta lika mycket som nu, hon kunde inte föreställa sig någonting som var mer tillfredsställande än att orsaka andra smärta, att hålla deras liv i sina tänder, bestämma dennes öde. Den vita blicken lades på brodern då denne backade undan, sade sig ha fått nog, vanligtvis skulle man nog ha förväntat sig ett retligt svar från henne, men inte denna gången, istället så nickade hon kort med huvudet och vred blicken tillbaka emot den vita honan. Hon bröt kraftlänken till brodern, den var inte längre nödvändig, det var bättre att lägga sin energi på annat, som att avsluta det hela. Återigen så drog sig röda gnistor i pälsen på henne, gav ifrån dig ett vagt sprakande ljud. Honans tid hade runnit ut, dags att avrunda det hela. Hon var lite smått besviken dock, att honan inte gjort mer motstånd, nästan så att dessa ljusa, så kallade goda varelser ville dö, eller åtminstone inte brydde sig om sina patetiska liv. Den förra syskonen mördat hade i alla fall attackerat tillbaka, gjort motstånd, visat att denne vill leva, men ack, även där hade de segrat. Snart hade hon, vid sin relativt unga ålder, två mord på nacken, en tillfredsställande tanke. Hon placerade en av sina strömförande framtassar vid honans nacke och tryckte ner denne den sista biten till marken, så att denne lade sig ner på sidan. Hon sänkte huvudet emot honans och stirrade för några långa sekunder in i dennes ögon, så svag, så bräcklig, på gränsen mellan liv och död. Hon flyttade sedan upp munnen till hennes öra, ''Kom ihåg att hälsa Chaibos'' viskade hon och flinade vagt innan hon högg tag om honans strupe. De röda gnistorna sprakade i de båda honornas pälsar, påverkade en av dem, plåga denne lite extra då hon kunde känna honan glida iväg allt mer, hur den lilla livsgnistan till energi hon fortfarande hade kvar falnade. Det var dock någonting som fångade hennes uppmärksamhet, en energikälla i närheten, kort följt av en doft av varg, en som var mycket lik denna honans. Hon släppte taget om strupen och vred upp blicken in mellan träden, ''Det verkar som om vi får sällskap'' hon vred sedan ner blicken emot honan igen, ''Det verkar vara din turdag, det verkar som om du får leva några få minuter till'' ett kallt, ironiskt kort skratt lämnade henne innan hon tog ett steg tillbaka. Hon riktade uppmärksamheten emot den varg som befann sig inte alls långt ifrån dem nu, sneglade kort emot sin broder, men vred kort därefter återigen tillbaka blicken emot den vitaktiga honan som dök upp mellan träden, en med en väldigt lik doft, och utseende, en flockmedlem, kanske även en släkting till den sargade honan bredvid henne.

| Hanna ville att Theia skulle joina sådär lite på slutet, så ni gör hur ni vill vem som svarar först |

Direkt han hade släppt uppmärksamheten så drogs den till något annat. Energierna i omgivningen böjdes sig runt en starkare kraftkälla, och han kunde se hur färgen runt denna främmande varelse lös i ljusa färger, mycket lika de färger som de halvdöda vargen de hade lekt med hade. Det kunde bara betyda en sak.
Han såg bak mot systern som fortfarande fann intresse i den halvdöda. Han själv var mer fokuserad på den som var på väg emot dem genom skogen.
Med de mörka ögonen vända åt den hållet som den andra vargen borde träda fram från så stod han stilla. Mitt emellan denne och den halvdöda varelsen som låg på marken. Som om han vaktade det som var hans. Och visst var det också så, för den döende var hans offer. Och ingen skulle få ta det ifrån honom. Punkt slut.
Ett svagt flin lade sig på hans läppar när han fick syn på främlingen, lika ljus som den de nyss hade haft så roligt med. Kunde det möjligtvis bli ännu roligare?

[Jag tog och svarade nu, bara för att det verkade lämpligt ^^ Och nu blev det as kort för jag ändrade en massa och har inte orken till att skriva om det värsta mega engagerat xD]

Någonting var fel i skogen. Det ljusa honan kunde inte förstå vad det var, men hon kände det i bröstet. Hon befann sig i utkanten av Silverpile utan att veta hur hon kommit dit. Hade ängeln visat henne vägen? Vad ville han visa henne? Hon fortsatte lågsamt och försiktigt fram över den stig han ledde henne. Det var med en otäck känsla i ryggraden hon stannade upp och lyssnade. Hon kunde höra rörelser, elaka röster. Ett skrik av smärta ekade över skogen. Theia blev alldeles kall. Det var hennes mor som skrek. Det tog henne flera sekunder att komma ur sen plötsliga förlamningen. Det var med hjärtat i halsgropen som hon började springa, hon sprang så fort hennes ben förmådde. Det fick inte vara sant. Det kunde inte vara hennes mor som var i fara. Rösterna blev högre och plötsligt sprang hon rakt in i en scen som tagen från en mardröm.

"MOR!" Hon stirrade med förskräckelse på sin mor, sin stolta, fina, försiktiga mor, som låg där i en pöl av blod, så trasig. Det fanns ingenting kvar av henne. Två blodstänkta vargar stod vid henne, hennes mors blod. De hade gjort så här mot hennes mor. Theia såg på dem med avsmak. De skulle dö. Hatet växte inom henne. De förtjänade att dö. An eye for an eye.

"Ge er av." Beordrade hon med en kall, fullständigt känslolös röst. Det var dumt av de två mördarna att underskatta godhetens krigare. Theia var inte sin mor. Hon hade tränat, åh, hon hade tränat för att slakta såna som de patetiska ynkryggarna som stod framför henne. Hon skulle njuta av att slita sönder deras kroppar. Ingen skadade hennes mor ostraffat. Marken började skaka och skälva under deras tassar, träden knarrade som uppretade bin, med ett ursinnigt dån rämnade marken och lämnade efter sig en stor spricka, säkert tre meter bred och ett stenkast långt. De två mördarna stod på varsin sida om den djupa avgrunden. Theia hade aldrig någonsin orsakat något så storslaget innan, men allt hon såg nu var den vita, blodiga vargen som låg i en hög framför henne. Utan att längre bry sig om mördarna sprang hon fram till sin mor och föll ihop bredvid henne med tårarna strömmande längsmed kinderna.

"Mor.." Hon hade svårt att hålla rösten stadig. Hennes mor kunde inte dö.




Honan med de döda ögonen nämnde Chaibos och Thia tvingade fram ett lättat leende. Hon kunde nästan höra klirret från kedjor, droppandet från fuktiga klippväggar och döden som välkomnade henne med öppna armar. Någon kallade på henne men hon hörde inte. Talathia flög och allt det onda var borta. En röst kallade på henne igen, den här gången stannade hon upp och lyssnade. Var det hennes dotter som kallade? Hon slet ovilligt blicken från det värmande ljuset och såg tillbaka mot mörkret.

"Theia?"

Den kalla, nu återigen vita, blicken stirrade endast på den vita unga honan framför henne, väldigt lik den sargade honan i färg och tecken, nåja, åtminstone innan den vita pälsen fått sig en omfärgning och skinnet omrört på diverse ställen, för att såklart inte glömma det deformerade benet. Hennes aningar besannades då den unga honan ropade ut till sin mor, så trevligt, en riktig familjefest. Ett slugt leende lade sig på hennes nu röda läppar, hon riktigt njöt av att se smärtan och sorgen i honan, det var som en drog, en som hon aldrig skulle få nog av. Det var någonting extra fantastiskt med att lyckas driva en god varg till en sådan ilska, få dem att gå emot sina egna patetiska principer. Honan beordrade dem att ge sig av, som svar fick hon en fnysning, knappast, hon tog inte order från någon annan än sin ledare eller möjligen en familjemedlem, särskilt inte av en godtrogen loppa. Marken började skaka under deras tassar, men det verkade inte beröra honan särskilt mycket, den kalla blicken vreds ner emot marken just när den klövs i tu. Visserligen så var det kanske något av en bedrift som krävde styrka, men det var ingenting som skrämde henne, honan gick inte ens rakt på dem, typiskt för en sådan som hon, rädda för att slåss, försökte skrämma iväg dem, patetiskt. De hade blivit tränade sedan de föddes för det här, att strida, att mörda, och det skulle krävas betydligt mer för att få dem något sinnessjuka ungvargarna att ge sig. ''Tomma ord tösen, tomma ord inför döva öron'' sade hon och riktade sekunden senare in ett hugg emot den nu liggande honan, med tänder fyllda av sprakande elektricitet.

| Blev en kort en xD |

Sprickan som dök upp från ingenstans delade marken mellan honom och Kali, och hans huvud vred mot den skakande marken och avgrunden som dök upp emellan dem. Men det bekom honom inte, och så länge han befann sig på säkert avstånd från att ramla ner brydde han sig inte särskilt mycket. Han skulle ändå hinna undan, tack vare snabbheten.
Sorgen som verkade riva i den nyanlända honan kände han väl igen, han hade själv upplevt den. Men det var ingenting som rörde honom i ryggen, för nu var det inte han som kände den. Alltså var det oviktigt. Och han kunde inte hindra leendet som dök upp på hans läppar då han åter såg på Kali och lade märke till hennes elaka flin. Och han kände igen de röda gnistorna som flög i hennes käftar då hon kastade sig emot den andra honan, den som fortfarande levde. För den första kunde lika gärna klassas som död. Aldrig att hon skulle överleva. Den en gång vita pälsen kunde nu inte längre kallas vit, fläckad av blodet som flöt ur alla de sår de båda syskonen hade orsakat henne.
"Ge oss iväg..." sade han med en fundersam röst medan hans syster högg efter den nyanlända. "Nej, vet du, jag tror nog att jag vill stanna ett litet tag till." Svansen svepte bakom honom då han tog några steg närmare de tre honorna, medan han var noga med att hålla sig på noggrant avstånd från den stora sprickan i marken.

[Hehehe, skumt inlägg, men ah, Shiva bara tar det lite chill just nu 8D]