Stora träd fick Zey-So att beundra vidga ögonen. Hon sprang fram till den första tjocka trädstammen hon såg och njutningsfullt klösa den hårda barken med klorna. Även om det fanns träd i Byomi så var de ofta mycket smala och små, eller så var barken hård och torr. Hon har äntligen kommit hit, Kaiwoods skog var verkligen vacker, stor med höga träd, gamla och mystiska som fick det att rysa längst ryggraden. Den unga karginnan grep tag om barken med alla fyra tassar och långsamt klättrade uppför stammen mot de tjocka grenarna som utan tvekan skulle kunna ta hennes vikt. Det var längesen hon klättrade, nu ville hon leka av sig.

Dagar av vandring, fundering och intressanta möten hade till slut fört den mörka karghonan till denna beryktade plats. Kaiwood. Kanske var platsen inte av större vikt för de flesta individer, men karghonan visste alltför väl vems revir detta var. Flocken The BloodBlooms hade ägt denna skog längre än hon själv levat, ja, de hade lagt sitt revir här under Keys tid. Det var enda anledning till att den unga honan inte redan traskat in i skogen och börjat undersöka de djupa skuggorna de tjocka trädstammarna kastade omkring sig. Ledarinnan Key hade talat om för henne att detta var privat mark, om än hon aldrig hade besökt denna plats förut, så kände hon igen den alltför väl tack vare den äldre honans beskrivningar och berättelser. Något vidare fan av flocken eller den ledare som patrullerade dessa marker var hon verkligen inte, men hon var klok nog att hålla sig utanför den gräns som skiljde skogen från slätten och endast på håll studera de imponerande träden som reste sig högt emot skyarna medan hon i lugn takt vandrade längst den gräns som trädens rötter utgjorde.

Det var inte respekt till den okända flocken, eller oro för att korsa en revirsgräns som inte var hennes egen, som höll henne tillbaka. Exakt vad det var som hindrade henne från att kliva över till de förbjudna markerna och utforska skogen som hon endast hört talas om men aldrig tidigare studerat visste hon inte. Kanske var det av respekt för den forne ledarinnan över The Dark Nation, och minnena av berättelser som den äldre honan delat med sig. Key hade aldrig givit intryck av att vara en varg som finner bekantskap hos andra, eller ens visar mindre värdiga varelser respekt. Trots det hade det låtit på henne som att det funnits något slags samförstånd mellan henne och den svarta hona som grundat flocken TBB. Det gjorde den unga karghonan både nyfiken och irriterad. Vad kunde en vanlig, svag varg ha som intresserade en sådan mäktig varelse som Key?! Samtidigt som hon undrade vem denna andra ledarinna faktiskt var. Fanns hon kvar i dessa skogar, eller hade hennes levnadssätt kostat henne livet?
Den långa svansen snärtade till bakom henne, och hon stannade upp med huvudet höjt och öronen spetsade. Hela området stank av doften från en annan flock. Konflikträdd eller ej, hennes handlingar drabbade inte endast henne nu utan hon ansvarade för en hel flock. Men frestelsen var svår att motstå... Skulle hon ta sig tid att vandra in på förbjudet revir för att se om hon kunde finna denna hona som en gång varit så nära en bekantskap man kan komma med Key, eller skulle hon vända om och bege sig tillbaka till sina egna marker? Tankarna och de olika rösterna i hennes huvud förvandlades till en virvelvind, slog hårt emot insidan av hennes pannben och fick de svarta öronen att vinklas bakåt emot nacken då hon inte tycktes kunna komma fram till ett beslut. Nosryggen rynkades, och en lätt fnysning undslapp henne innan hon satte sig ned. Skogen med alla dess hemligheter lockade, men hon tänkte sitta och invänta det ögonblick då hon med säkerhet visste vad hon skulle välja att göra.

Väl uppe i trädet började den unga karginnan att klättra högre, hennes muskler var stenhårda av spänning och klorna lämnade ljusa rivsår i trädets bark, som i och för sig skulle läka ihop. Den något lätt krafsande ljudet som uppstod då hon grep tag om stammen med tassarna lät rytmisk och på något sätt musikalisk. Zey-So brydde sig inte om att hon befann sig i någon annans revir, hennes kraft som gav henne stor frihet gjorde henne även väldigt modig, kanske för modig för sitt egna bästa. Hon tvekade inte med att gå i strid, hon var alltid öppen med sina åsikter men försökte att hålla sig artig och delikat om situationen blev alldeles för eldig. Karginnan stannade och med sin uppfärd när grenarna började bli tunna och böjliga, framför henne öppnades nästan hela skogen som hon nu lättare kunde se, de synliga och nästan osynliga stigar ledde djupare in i området, hon vände blicken mot det hållet hon förut gick på, en ensam figur fångade hennes intresse, en sittande varg. Zey-So fick för sig att detta var en av gränsväktarna och det pirrade till i magen av oro och spänning. Tänk om han skulle få tag på hennes doft? Zey-So befann sig ganska högt uppe men även trädklättring höll henne säkert tills den punkten då de skulle lägga märke till henne.

Pet

Den svarta framtassen lyftes, hölls ovanför marken en bra stund, innan den till sist placerades på andra sidan revirsgränsen framför henne. Marken kändes inte annorlunda från den som baktassarna fortfarande vilade på. Ändå så var det helt annan mark som hon nu med lugna, nästan diskreta, rörelser gick in på. Beslutet hade till sist tagits, efter att ha suttit och funderat i flera minuter, så hade nyfikenheten övervägt förståndet. Vad gjorde det om hon gick in på denna flocks revir, eller blev upptäckt, när hon hade frågor som ingen annan utom en medlem skulle kunna besvara?
Trots det så var det inte tanken på att träffa på en medlem ur flocken som ägde denna skog som rörde sig i hennes huvud när hon med stadiga, vaksamma steg rörde sig framåt. Den kontraststarka blicken vandrade från sida till sida, lät studera varje sten, varje trädstam, varje stig. På något sätt kändes detta inte lika främmande som hon trott att det skulle göra. Det ryckte lite i ena mungipan på henne, nästan som om ett leende hade velat smyga sig över hennes svarta läppar men inte tilläts. Detta var förbjudna marker för en sådan som henne. En flockledare till en annan flock, kanske ansågs The Dark Nation i dagsläge som fiender eller konkurrenter, men även om sådant inte var fallet så var hon en utomstående. Hon hade aldrig mött någon ur denna flock förut, den enda information hon ägde var vad hennes ledarinna berättat för henne och det hade varit berättelser om en äldre, svart varghona med blodsfärgade ögon som styrt sin flock hårt. Berättelser från förr, från innan hon var född. Hon hade inget bevis på att den svarta honan fortfarande levde, men hon skulle aldrig tvivla på sanningen i sin ledarinnas ord. Key hade aldrig ljugit för henne. Hon hade aldrig behövt. Men hon fanns inte längre kvar i landet... vilket inte lämnade den högresta karghonan något annat val än att själv ta reda på hur saker och ting låg till.

Så stannade hon plötsligt upp. En välbekant doft stack i hennes nos, en doft som antagligen borde ha fått henne att ta ett steg bakåt och överväga möjligheten att ta sig tillbaka till revirsgränsen. Ännu hade hon inte hunnit långt in på reviret, det låg bara några meter mellan henne och vad som ansågs vara öppen mark ute på Numoorislätten. Men det var inte oro som slog klorna i henne, det var vaksamhet blandat med en stor nypa iver.
Andra vargar skulle bara ha känt av den välbekanta doften av varg, vilket i detta läge skulle varit svårt att uppmärksamma då man befann sig på en flocks revir vid gränsen där det fullkomligt stank av varg. Men lukten som nådde denna karginnas nos var någonting helt annat. Hon doftade nämligen färsk blod som fortfarande pumpades genom venerna av ett starkt hjärta. Men vad som utmärkte den andra vargen mest var just hjärtats stabila rytm i bröstkorgen. Huvudet vinklades en aning åt sidan, och de svarta öronen som stod spetsade på hennes huvud knyckte till. Vad som förvånade henne mest var det faktum att hon inte kunde lyssna sig till den andres puls på marknivå. Det var som att vem än den andra vargen var så befann denne sig någon annanstans.
Selva fuktade nosen med en fundersam glimt i ögonen, innan hon beslöt att fokusera sin kraft på den andre vargen. Han eller hon befann sig i närheten, tillräckligt nära för att hon kanske skulle kunna påverka muskelmassan och få vem det än var som befann sig i skogen med henne att träda fram. Klorna på den högra framtassen spärrades ut till max, och hon drog sedan tassen emot sig i en långsam rörelse som lämnade grova skåror i marken efter klorna. Hon upprepa sedan rörelsen, och för varje gång hon drog tassen emot sig försökte hon tvinga den andre vargens kropp att också komma närmare henne. Om det var en gränsvakt som satt på spaning i ett av träden skulle detta knappast göra henne populär, men å andra sidan så skulle hon kunna be att få träffa flockens ledare och få svar på ett par frågor hon hade. Det fanns, trots allt, inget bättre än att få sin vilja igenom.

[Förlåt för segt svar! Men det är mycket prov och inlämningsuppgifter nu i skolan innan man tar studenten! C: ska försöka bli lite mer aktiv!]

Fundersamt kisade Zey-So mot den mörka främligen vid gränsen, hon kunde se hur denne vädrade i luften som om hon kände något konstigt, vad det nu kunde vara förstod Zey-So mycket snart, om detta var en gränsvakt så kände han säkert av främmande doft och nu försökte lokalisera henne. Ett lätt leende syntes på Zey-So's ansikte, hon var ju osynlig, gränsvakten skulel aldrig kunna se henne.

Figuren började göra någon konstig rörelse med framtassarna och bara första rörelsen fick Zey-So att tappa kontrollen över sin egna kropp och nästan direkt falla mot marken då klorna släppte tag om barken och hon tappade taget. Till saken att säga så har Zey-So aldrig någonsin ramlat från träd förut, kanske som barn men aldrig som vuxen.

Skräckslaget försökte hon greppa tag om grenar som givitvis bröt sig under hennes tyngd och mycket snart föll hon ner på marken, detta kunde ha slutat ganska illa om hennes väg inte blokerades av otaliga grenar och kvistar samt vildrosbusken dämpade hennes slag i marken ganska märkbart.

Även på marken fick hon inte ro då hennes kropp drog sig i okänd riktning helt oberoende av Zey-So's egna önskningar. När hon kom fram till främligen som visade sig vara en hona var Zey-So's utseende mycket färgrik.

Fällen var fläckad av grönt grässaft. Avbrutna grenar,kvistar och löv stack åt alla håll som fastklistrade i fällen, nacken var nerkladdad av äggula, äggskal och fjädrar samt ögonen var stora och nästan fyrkantiga. Chocken över händelsen låg fortfarande över henne så hon fann inte krafter i sig att säga hej eller ens nicka åt främlingen.

Ljudet av kvistar som knäcktes fick de svarta öronen att rycka till och spetsas innan hon lyfte huvudet och riktade blicken åt det håll ljudet kom ifrån. Det ena örat lade sig lite åt sidan när det gick upp för henne att vem det än var som hon drog till sig, så hade denne befunnit sig ovan markytan och i just detta nu föll mot en ytterst plågsam landning. Uttrycket i den unga karginnans ansikte kunde tolkas som osäkert, för i ärlighetens namn visste hon att även om hon släppte greppet med blodbändningen om främlingen så skulle denne inte kunna finna nytt grepp om trädstammen innan landningen inträffade.
Båda öronen vek sig bak emot nacken, och hon kunde inte hindra sig själv från att rycka huvudet lite åt sidan när ljudet av en vargkropp som slog emot marken nådde henne. Det måste ha gjort ont... men främlingen var fortfarande vid liv, och därför fortsatte hon att dra denne emot sig. Öronen spetsades på nytt när hon kunde ana den andra vargen, och de giftgröna pupillerna vidgades i irisarnas mitt när hon fick sig en mer ordentlig titt på den andre, som visade sig vara en hona. När hon till sist släppte taget om den andre med sin kraft var uttrycket som mötte henne så chockat och frågande att hon inte kunde hålla tillbaka skrattet som bubblade upp inom henne. Hon brast ut i ett högljutt gapskratt, och var tvungen att ta ett steg bakåt för att kunna behålla balansen så att hon inte skulle trilla omkull. Det var inte bara den andra honans ansiktsuttryck som var fruktansvärt roligt, hon var täckt i grenar, löv och någonting som såg ut att höra hemma i ett fågelbo. Tja, åtminstone så hade hennes fall varit varierande.

Selva kippade efter andan och fick verkligen anstränga sig för att svälja resten av skrattet som fortfarande fanns kvar inom henne, innan hon till sist kunde räta upp sig igen och möta den andra honans blick.
"Jag ber om ursäkt för att tvinga dig komma ned så snabbt." Hon pressade samman käkarna hårt och försökte låta bli att flina den andra honan rakt i ansiktet, men sanningen att säga var denna situation allt för rolig för att hon skulle kunna behålla ett allvarsamt ansiktsuttryck.
"Inga ben är brutna och jag ser att du inte fått mer än några skrapsår, så jag behöver knappast oroa mig för att ditt liv skulle vara i fara." Ett lätt leende lade sig på hennes svarta läppar, men kanske var det inte så välkomnat om den andra honan hellre hade fått en ursäkt istället för en genomgång av sin fysiska hälsa. "Säg mig, tillhör du denna flock The BloodBlooms?" Svansen svepte till bakom henne, och hon flyttade de svarta framtassarna lite närmare varandra så att hon lättare skulle kunna behålla sin stolta hållning.

Zey-So befann sig fortfarande i en stel prostration när honan framför henne började gapskratta. Karginnan ryckte till av ljudet som bringade henne ur chocken och hon lyckades fokusera sin blick på honan med en nyvaken intresse. Det var en karginna. Zey-So kunde tydligt se de särdragen som skiljde mellan en vanlig varg och en karg. Utfällbara klor, mer kattlik byggnad med vigare leder och typisk något trubbig profil.

"Jag ber om ursäkt för att tvinga dig komma ned så snabbt. Inga ben är brutna och jag ser att du inte fått mer än några skrapsår, så jag behöver knappast oroa mig för att ditt liv skulle vara i fara."

Zey-So la öronen bakot i osäkerhet när hon fick för sig att se efter hur hon såg ut. Pälsen var så nerkladdad och full av olika främmande objekt att ett bad skulle säkert passa. Vanlig putsning skulle inte räcka här.


"Säg mig, tillhör du denna flock The BloodBlooms?"
- Nej. Jag trodde själv att ni är en gränsvakt.

Karginnan röst lät en aning hes och stel men hon försökte att någorlunda samla tankarna. Blodbändningskraften har hon aldrig förut stött på så hon var inte ens säker på vad som hade hänt henne.

- Var det eran kraft som fick mig hit?

Det verkade som att chocken sakta släppte taget om den andra karghonan, vilket fick Selva att spetsa öronen ytterligare lite och studera henne med mer ingående blick. De giftgröna pupillerna var fortfarande vidgade till den gräns att irisarna nästan inte syntes, men då den andra honan vinklade öronen bakåt och tycktes bli medveten om vars hon befann sig för stunden lade sig ivern något inom den unga honan och pupillerna återgick mycket sakta till sin normala storlek. Fortfarande såg det hela mycket roligt ut, om än det överraskade uttrycket i honans ansikte var borta, då det stack ut lite fjädrar och fjun om vartannat med inslag av blad och grenar som trädet varit vänligt nog att låta henne ta med sig på färden ned.
En ny våg av skratt hotade att skölja över henne, men hon pressade samman käkarna hårt och höll allt fokus på den andra honan för att kunna behålla självbehärskningen. Hon var trots allt inte dum, hon visste mycket väl att det ansågs vara oartigt att skratta andra vargar rakt i ansiktet, om än man ibland kunde få intrycket att betydelserna av rätt och fel inte gick ihop för henne. Det sinne hon bar på var oförutsägbart, väldigt skarpt och framför allt farligt. Men hon förstod rätt och fel, bara det att hon oftast valde att göra sina egna tolkningar av order.

När honan svarade hennes fråga tonade leendet på hennes läppar ut en aning, och för ett ögonblick såg hon ytterst fundersam ut. Det var alltså inte en medlem i TBB som hon dragit ned ur ett träd. Såklart kunde det anses vara både positivt och negativt; antagligen hade hon inte varit så populär i ögonen på flocken om det nu varit en medlem som hon låtit falla flera meter utan att först försäkra sig om att landningen skulle vara trygg, men samtidigt så kunde denna hona inte besvara några av hennes frågor. Hon kunde inte ta henne till flockledaren eller berätta historier om flocken från förr.
Det ryckte lätt i mungiporna på nytt, och ett brett flin smög sig över de svarta läpparna när hon tycktes återkomma till verkligheten efter att ha varit försjunken i tankar.
"Åh nej, jag tillhör inte denna flock." Sade hon i en nonchalant ton och såg sig om med måttligt nyfiken blick. Mer behövde inte sägas, inte just nu.
Svansen svepte till bakom henne, och huvudet tippades lätt åt sidan när honans fråga nådde hennes öron. Flinet låg kvar på hennes läppar, men i blicken kunde man inte hitta ett spår av värme eller vänlighet. Det såg för ett ögonblick ut som att hon skulle rynka på nosen och fräsa åt den andra honan för att hon ställde en sådan fråga, men så mjuknade den kalla blick som för någon sekund studerat den andra honan och hon böjde på nacken i en gest som skulle likna en långsam nickning.
"Ja. Jag kunde tyvärr inte avgöra exakt på vilken marknivå du befann dig, därför blev det hela lite våldsammare än jag först tänkt mig." Det glimmade till i den kontraststarka blicken, precis som på en valp som vet att den varit olydig men inte ångrar det, innan hon återgick till att studera den andra honan med öppet intresse.
"Men jag har släppt greppet om dig nu, så du är fri att röra dig hur än du behagar."

Zey-So höjde något på ögonbrynen då honan tittade lite skumt på henne som om hon höll sig ifrån skratt. Jaja, som om Zey-So inte vet hur hon ser ut. Pälsen är tovig, full av smuts, riktig trashank.

"Åh nej, jag tillhör inte denna flock."

Honans ansikte ändrades och Zey-So funderade på vad det var som var så olämpligt med hennes ord men sedan verkade honan ändra våld mot nåd och svara vänligt.

"Ja. Jag kunde tyvärr inte avgöra exakt på vilken marknivå du befann dig, därför blev det hela lite våldsammare än jag först tänkt mig. Men jag har släppt greppet om dig nu, så du är fri att röra dig hur än du behagar."

- Härligt..
Zey-So tog prövande ett steg åt sidan och kände hur det värkte till i kroppen, benen var inte brutna men det kändes som om hon hade blivit stångad av en hjort.. eller fallit 7 meter från ett träd.
- Så.. om du inte är gränsvakt, kan jag gå? Jag tror inte jag är speciellt välkommen här så jag vill helst ligga lågt innan någon ser mig.

Den kontrastrika blicken följde den andra karghonans rörelser med öppen nyfikenhet när hon prövande tog ett steg åt sidan. Antagligen såg hon ut som en stor, förvuxen valp som studerande en annan varelser den aldrig tidigare stött på förut, men hon var omedveten om de uttryck och gester hon visade upp för omgivningen och hur de kunde tolkas eller tänkas se ut. Det enda hon var medveten om var instinkten som alltid talade högt till henne, om huruvida hon borde vara uppmärksam på omgivningen, inte lita på eller lita på varelsen som befann sig närmast henne, om hon skulle stå stilla eller hugga. Oftast kontrades instinkterna av rösterna som alltid ekade innanför pannbenet på henne, men då hon levt med det hela sitt liv hade hon aldrig haft problem att hantera det. Dessvärre kunde man kanske inte säga detsamma om de som befunnit sig intill henne under hennes uppväxt... Den psykiska instabiliteten hade format henne till den störda individ hon var idag, och många andra vargar hade fått spilla blod eller kämpa för sina liv bara för att helt plötsligt fått ett infall att sätta tänderna i någon eller skryta med sin dominans.
Tungan gneds sakta emot gommen och det ena örat lade sig åt sidan medan hon fortfarande studerade den andra honan ingående. Man behövde inte ha blodbändning som kraft för att lista ut att hon hade ont. Men som sagt; inga ben var brutna och de inre organen fungerade som de skulle. Det enda honan behövde tänka på var att inte överanstränga de ömma musklerna och lederna, så skulle hon snart må prima igen.

Orden den andra honan yttrade fick båda de svarta öronen att spetsas på nytt, och hon blinkade lätt en gång innan hon tycktes förstå innebörden i orden. Nej, hon hade inga problem att förstå andra vargar eller språket, men ibland kunde virrvarret av tankar och känslor göra att hon var tvungen att tänka efter hur hon skulle reagera eller svara. Annars kunde det leda till att hon bara högg. Vilket oftast ledde till en jobbig situation, om än hon tyckte att det inte fanns någonting lustigare än att slåss och spilla blod.
"Jag antar det." Frågan om varför den andra honan inte var välkommen på detta revir var ingenting som hon tänkte fråga om. Det angick henne, och var föga intressant. Men samtidigt var hon tvungen att erkänna att hon kände lite besvikelse. Den andra kargen hade inte tillhört denna flock, och när hon nu gjort sig besväret att dra ned henne från ett träd så skulle hon ändå lämna platsen så snart som möjligt. Nåväl, men kunde väl inte ha flyt alla dagar. Kanske var det lika bra att hon själv begav sig tillbaka till reviret. Att besöka denna flock och ta reda på historia var någonting hon alltid kunde göra senare.
"Kanske bör jag också gå. Av erfarenhet är jag väl medveten om att utomstående sällan är välkomna innanför gränserna." Fortfarande med fundersam blick vände hon sig långsamt om, och började gå åt det håll hon kom ifrån. Om den andra honan skulle ta samma väg som henne eller ej brydde hon sig egentligen inte om.

"Jag antar det. Kanske bör jag också gå. Av erfarenhet är jag väl medveten om att utomstående sällan är välkomna innanför gränserna."

Zey-So nickade förstående åt karginnans ord och vände sig om för att lämna denna öppna fält, hon trivdes bättre uppe i träden och helst osynlig så att hon inte blev upptäckt, så klart fanns det fler sätt för henne att bli upptäckt på men hon sänkte betydligt risken genom att vara försiktig och hålla sig undan direkt kontakt.

- Lycka till på vandringen.
Hon log artigt mot henne och ryckte sedan på ena örat när hon kom på att hon aldrig presenterade sig eller frågade om den andras namn.

- Ber om ursäkt, mitt namn är Zey-So. Kan jag få veta ert?
Hon lutade huvudet något på sne medans blicken granskade sin artfrände.

När den andra karginnan önskade henne lycka till ryckte det bara lätt i den ena av de svarta mungiporna och hon sneglade kort emot henne med en blick som var svår att avläsa. Inget svar gavs, hon önskade inte den andra honan samma lycka på sin vandring, kanske var det någonting som ansågs vara oartigt av någon annan... men Selva visste alltför väl att en varg som vandrar in på flockars revir utan någon egentlig anledning behöver mer än bara lyckoönskningar för att ta sig genom livet med lätta steg.

Så talade den andra honan på nytt, innan avståndet mellan dem hunnit bli för stort, och den unga karginnan stannade upp innan hon vände på huvudet för att återigen kunna vila den kontrastrika blicken på den andra honan. De giftgröna pupillerna var aningen bredare än vanligtvis, och det såg nästan ut på henne som att den andra kargens plötsliga infall att presentera sig själv och sedan fråga efter den andres namn var bland det konstigaste man kunde göra. Nyfikenhet reflekterades i hennes färgstarka ögon, innan hon blinkade långsamt och bjöd den andra honan på ett varmt leende.
"Mitt namn är Selva." Den långa, svarta svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, nästan som att hon övervägde om hon skulle tillägga någonting eller vända om och fortsätta sin resa för att bara lämna den andra honan där hon stod. Men så fuktade den skära tungan nosen, drog lätt över läpparna, innan käkarna särades på nytt och hon tog åter till orda...
"Selva av The Dark Nation. Kanske korsas våra vägar igen en dag, Zey-So. Var rädd om dig." Det sista tycktes hon lägga till endast som en vänlig varning, att korsa revirsgränser utan vidare var ingen bra idé om man ville leva för att möta morgondagen.
Med det sagt nickade hon lätt emot den andra honan, innan hon på nytt riktade blicken framåt och styrde stegen emot den enda plats som hon kunde kalla sitt hem.

[ska vi säga att det är avslutat? C: ]

[AVSLUTAD]