TIden hade gått otroligt fort. Han hade lämnat sitt hemland, sin familj och sin flock för några månader sedan. Ett val som inte hade varit speciellt uppskattat, men han hade gjort det ändå. Han var nyfiket lagd och med ett öppet sinne - han ville ju se och uppleva resten av Numoori!
Han hade vandrat i princip oavbrutet hela tiden, bara gjort små stopp när han mött andra vargar, eller mindre avstickare när han velat besöka ett intressant ställe.
Han gillade denna delen av Numoori hittills, trots de vampyrer som han hade haft oturen att stöta på. Det fanns så många vackra ställen.

Detta var dock inte ett av dem.

Han hade korsat gränsen mellan Lövskogen och Döda skogen när solen stod mitt på himlen, nu började dock solen gå ner över horisonten och Elorthad kände sig illa till mods. Det var något obehagligt och kusligt med skogen, en känsla som antagligen väcktes främst av den tjocka dimman som lagt sig ovanför marken.
Han bad en stilla bön till Gudarna att han var ensam här.

Dawn spatserade tyst mellan träden i döda skogen och njöt av stillheten. Tystnaden och dimman tycktes vara bröder här och ingen annan var välkommen, speciellt inte solen. Det hade börjat mörkna men Dawn gillade det, det var fridfullt och hon hade alltid varit förtjust i dimma, det kändes friskt på något vis. Hon gick vidare och döda grenar rörde vid hennes kropp. Ibland fastnade hon smått med hornen i lågt sittande grenar men det var inga bekymmer. Grenarna var sedan länge döda och sköra så dom gick lätt sönder. Hon hade befunnit sig här ganska länge nu och hon trivdes. Hon hade kunnat stanna här om det inte var för att det fanns så få bytes djur här. Nej hon skulle snart få lämna denna skog och fortsätta sitt sökande efter en bra plats att slå sig ner på.

Hon hade endast mött en annan varg här i döda skogen så när en doft av varg kom i mot henne blev hon överraskad, glatt överraskad. Hon må tycka om ensamheten men hon var definitivt inte asocial. Det gällde bara att hitta bra sällskap. Hon ökade takten en smula och vädrade och gick sedan i riktning mot den snart inte så främmande främlingen. Hon tassade kvickt mellan träden och försökte att undvika att sätta hornen i grenarna. Hon stannade upp och lyssnade, öronen klippte och hon försökte höra vargen hon känt vitring av alldeles nyss. Hon kunde fortfarande inte höra den andre men doften var starkare så hon fortsatte mellan träden..