det var en riktigt snöoväder ute, vinden piskade och tjöt och alla skogens trädgrenar kan när som helst vika sig under tyngden från all snö som ligger på dem. Det gick knappt att se eller mindre kunna höra i ovädret.

i en grotta ligger en creme färgad tik och lyssnar på stormen utanför grottan. hennes långa bruna lugg hänger ner över de gyllenbruna ögonen. Hon ger ifrån sig en tung djup suck och klipper lite smått med öronen.

Hon hade dragit sig undan från flocken, ja även från sin mor. Hon ville vara ifred och tänka. Men det var inte den enda anledningen hon hade dragit sig undan, det var också för att hon saknade för henne en väldigt speciell.

Hon hoppades att hon skulle få se honom igen. Hennes synska krafter hade inte avslöjat något och hon hade börjat förstå sin mor varför hon kallade dem för förbannelsekrafter.

(Paxat till Gavin)

Snön letade sig in i den vita hanens tjocka päls, han kisade rätt bra för att inte få snö i ögonen och öronen låg platt mot nacken. Han hade hållit sig undan, inte tagit sitt ansvar, inte stigit upp som han borde. Han hade svikit sin far, sin mor, sin flock. Vågade han visa sig här igen? Skulle de acceptera honom eller skulle de bara tycka att han var en svikare?

Många tankar rasade i den unga hanens sinne. Många funbderingar omn han ens borde återvända. Men nu var han här. Snöstormen hade kommit rätt hastigt och han letade sig nu fram efter skydd. Han visste på ett ungefär vart han var och vart det fanns skydd. Så nu letade han. Han fick ta tag i detta med flocken senare.

Han kisade i snön, kunde ana vart grottan han lea´tade efter var och styrde stegn åt de hållet. Då han väl kom fran till den klev han snabbt in och ruskade av sig. Han hade ännu itne upptäckt doften som lurade där inne och den närvaro som fanns där.

hon ligger stilla, tankarna virvlade i hennes huvud, vägrade lämna henne ifred, det var så många frågor som hon ville ha svar på. som Varför? Hon suckade igen tyst. hon slickade sig om nosen och hon kastade en snabb blick på grottöppningen och fnyser åt stormen, som om den skulle sluta om hon gjorde det. men inget hände och vädret gjorde henne itne direkt gladare.

Hon lägger ner huvudet mellan frambenen igen och sluter ögonen för en kort minut, kanske om hon vilade en stund så kanske det hade slutat och hennes syner kanske kunde ge henne svar. men som hennes mor berättade så kunde man inte framtvinga dem utan de kom och gick som dom ville.

Plötsligt uppfattar hennes känsliga nos en annan doft inne i grotta, en väldigt bekant doft och först tror hon att det bara är en dröm. " nej, det kan inte.. vara han" tänker hon tyst för sig själv. Men när hon slår upp ögonen så ser hon honom stå där framför henne, hans vita päls och de isande blå ögonen.

Hennes hjärta börjar slå snabbare och hon känner en klump i halsen och känslorna river inom henne som klor.- Gavin Viskar hon tyst mellan sina läppar.

Han ruskade av sig snön och sedan hörde han någon nämna hans namn. En bekant röst om än äldre än han mindes den. Han kisade lite och ögonen vande sig vid grottans skumma sken. Han tog några steg inåt och stannade då den ljusa skepnaden blev tydligt. "Så det är du..." Han sade de orden tyst. "Hälsad Azi" Sade han sedan lite högre.

Hna hade inte direkt väntat sig att någon skulle befinna sig i denna delen av reviret, han hade hoppats få lite mer tid på sig innan han mötte någon ur flocken. Tankarna virvlade i hans huvud. Så många tankar, fargågor och frågor. Han hade hoppats få fundera lite mer innan han var tvungen att ställa issa frågor, se om flocken fortfarande var hans ätt trogen.

"Var gör du här ute ensam i en storm som denna?" Hna frågade henne med en rätt dämpad röst. Satte sig ner en bit in i grottan ur dragets kalla vindar. Dock gick han inte nära henne.

hon ser på honom, och hon sätter sig upp så hon kan möta hans blåa blick. hon klipper lite med öronen. - var hälsad själv Gav säger hon med en lugn röst, den är dock inte kylig utan helt lugn.

Hon är glad att är är okej, att han har kommit tillbaka till dem som deras ledare. Hon slickar sig om nosen och tar några djupa andetag för att itne rösten skall låta skärrad, nervös eller arg eller vad som helst.

- jag funderar säger hon som svar på hans fråga vad hon gör här ute själv i ovädret. hon ville gå närmare honom, hälsa honom välkommen tillbaka hem igen. Men hon visste inte vad han skulle tycka om det. - välkommen hem ärade ledare säger hon med samma lugna röst som tidigare, fast kanske en uns med värme och ömhet i sig.

Han lade huvudet lite på sned och lyssnade till hennes ord om att hon funderade. Det lät vettigt i hans öron att söka sig bort för att få fundera. Han hade själv gjort samma sak fast mer extremt än henne. Hna hade sökt sig bort helt och hålle. Lärt sig hantera sina nyfunna krafter bättre i ensamhet för att inte skada någon annan och för att fundera om det var hans plats att inta ledarrollen i Cierzo även om han var född in i flocken och alfaparets förstfödde son.

Då hon sade ärade ledare vek han bak öronen och fnös. "Säg inte saker som ännu itne stämmer Azi.. Någon ärad ledare är jag inte ännu och att bli kallad ärad ledare är något man förtjänar." Han såg ut i stormen med de isande blå ögonen. De hade inte samma livlighet som förrut. En börda och en tungt vilade på hans rygg och det återspeglade sig i ögonen. han vände tillbaka blicken till Azi. "Sedan var vi väl vänner en gång i tiden.. Eller har det förändrats så som världen runt oss förändras?"

Hennes bärnstensbruna ögon möter hans blåa och hon sveper lite med svansen. - Du är min ärade ledare. hon ser tillgivet på honom. Hon saknade honom men hon gissade att han hade sina skäl att lämna flocken tills han var redo att återvända.

Hon reser sig upp och tar några steg mot honom. hon kunde se i hans ögon att en tung börda låg på hans axlar. Hon ville hjälpa honom, att hans börda skulle lättas från hans axlar.

- Vi kommer alltid att vara vänner Gav viskar hon mellan sina läppar. Men hon vågade itne säga vad hon känner mer. hon ville inte belasta honom med sina känslor at hon skulle bli en börda för honom också. " du betyder mycket för mig" tänker hon för sig sjölv

Han hörde henne röra på sig och han såg på henne då hon kom närmare. Han hörde hennes ord och han öppnade munnen men stängde den igen så de smällde om hans käftar. Han orkade inte bråka om det. Han visste inte ens om han skulle stanna som ledare i flocken eller låta någon annan ta över. Han var inte en ledare i grunden som hans far varit.

"Det känns bra att ha en vän i alla fall" Han suckade kort till. Han hade få vänner i flocken och han trodde itne det skulle bli bättre om han tog ledarrollen. "Jag funderar på om Wind ska få ta över ledarrollen.-.. Jag är inte en ledare så som Tocho var.."

hon ser häpet på honom. - Du är en ledare precis som din far var Gav. Hon klipper smått med öronen. - jag finns alltid här för dig och jag tror att ingen i flocken skulle säga emot tochos önskan att hans äldste son skall bli ledare.

Hon stryker bak öronen inte på grund utav honom utan att hon visar med det att hon står vid hans sida om någon annan skulle opponera sig mot honom. Hon blir glad att han blir glad ha en vän i flocken men hon visste inte vad hon skulle säga mer.


- gav jag.. hon tystnar och ser ut genom grottöppningen. Det var nog bäst att inte säga något. Det var inte rätt tillfälle.

Han såg på henne med de isande ögonen. Sedan skakade han på huvudet. "Han skulle itne gett sig iväg så där.. Han hade tagit sitt ansvar." Han såg ut igen. "Jag vet inte ens vilka i flocken som finns kvar eller vilka som vill följa mig" Han drog ett djupt andetag och suckade seda tungt. "Dessutom är Wind äldre och mer erfaren än mig och vissa har levt längre i flocken än jag och borde ha mer rätt till en högre rang än mig"

Han skakade smått på huvudet. Han visste inbte ens om han ville vara ledare. Ville han ens fortsätta i en flock som bar med sig så många smärtsamma minnen. Alla förluster han varit med om den senaste tiden.

Han vände åter blicken mot Azi. "Känner du itne ibland att det finns mer än denna lövskog?"

Hon ser på honom och klipper lite med öronen, sedan tar hon ett steg till närmare honom. hennes blick är varm och mild när hon betraktar den stilige unga hanen framför henne. - De flesta är kvar och jag tror att de skulle förstå varför du gav dig av.

hon sveper lite med svansen igen och slickar sig om nosen, hon var en aning nervös också. - Gör det du känner är rätt. Vill du att någon annan skall bli ledare för flocken så säg det. jag tror säkert att wind blir ett bra ledare men tror du att hon vill bli det?

Hon tar några djupa andetag igen innan hon fortsätter. - Wind väntar dessutom valpar så hon komemr föda vilken dag som helst. Det var det enda som hade hänt, hon hade ju sett wind tjocka mage så det var ju itne så svårt att lista ut resten.

Hon möter hans blick och nickar - ja, det har jag känt och sedan blir hennes blick och röst stadigare. - jag följer med dig vart du än går.

Han lade huvudet på sned. Så det skulle bli mer valapr i flocken. Den skulle växa med andra ord. Något som ändå var ett glädjande besked men samtidigt. Wind skulle vara upptagen med sina valapr en tid framöver och dumpa ledarrollen på henne nu känades fel. "Om hon snart ska få valpar kommer hon ha fullt upp emd dem en tid framöver. att dumpa en så ansvarsfull roll som ledarrollen på henne känns fel... Hon måste få tid för sina valpar" Han skämdes lite att han itne visste något om detta.

Sedan då hon sade de sista om att hon följde honom så lade han huvudet på sned. "Om jag skulle avsäga mig ledarrollen så skulle du itne behöva följa mig.. Jag skulle nog inte ens tillhöra flocken längre då och ses som en flcklös och lägre i rang än dig"

Hon tar det sista stegen mot honom så att hon står framför honom. hon buffar lite försiktigt på hans hals. - jag vet, men du borde fundera om du vill axla ledarrollet tills winds valpar klarar sig själv elelr om någon annan i flocken kan tänkas vara lämplig?

hon möter hans blick och skakar på huvudet. - jag struntar i om du skulle bli lägra rang än mig. jag skulla följa med dig till världens ände om du bad mig.

Han såg på henne då hon kom fram och buffade på hans hals. Lyssnade till hennes ord innan han såg ut igenom grottan på snöstormen utanför. Han funderade över hennes ord och suckade sedan till. "Jag vet inte om jag skulle lita på någon annan än Wind. Även om jag växt upp i flocken har jag få vänner i den och känner inte alla så som jag borde."

Sedan då hon sade att hon skulle följa honom om han bad henne lade han huvudet på sned och klippte med öronen. "Jag vet att vi är vänner och att vi växt upp tillsammans men jag skulle inte be dig lämna en flock, en trygghet och en familj"

Hon skakar på huvudet så den bruna luggen dansar mjukt. - Jag tror på dig och det gör Wind också, de andra i flocken förstår att du behövde tid för dig själv också bara du berättar det för dem., det måste alla ha ibland.

Hon möter hans isblåa blick och klipper med öronen igen. - jag vet det Gav. Fast han betyder mer för henne både som vän och mer. Hon är förälskad i honom. Men hon vågade inte säga något med risk att förlora honom som vän. Men helst ville hon skrika rakt ut att hon älskar honom.

Men som hennes mor hade sagt så var det bäst att låta känslor och kärlek få växa fram själv utan att tvinga fram den. - Men du är min familj också. Du har en familj och trygghet här också.

Han såg på henne en stund sedan nickade han. Hon kanske hade rätt men han kände sig inte hemma. Kände inte riktigt att han hörde hemma i denna flock som ledare. Han såg ut i snöstormen igen. Lyssnade men sade inget på en lång stund.

Då hon sagt att han också hade en familj i flockn funderade han ännu i tystnad. Ja han hade en familj, en syster i livet. Men de övriga var inte hans familj. De var vänner som mest, de flesta endast bekanta. Några han kände vid namn men inte så mycket mer.

"Min familj har sakta dött ut. Endast min syster finns i livet. De övriga i flocken är vänner eller bekanta som mest."

Hon ger honom en slick på kinden, som i en tröst. - Det ordnar sig Gav, du behöver inte bestämma dig ännu, men du kan ju höra med Wind vad hon tycker? Hon ler mjukt mot honom och lutar sitt huvud mot hans hals.

- Din familj lever kvar, inom dig och din syster, de finns alltid hos er. hon ser upp på honom och möter hans isblåa blick.

Han kände hennes varma tunga mot hans kind och han sneglade lite på henne. Var inte alls beredd på det och öronen klippte lite på hans huvud. Han hörde på det hon sade men han var som sagt inte alls beredd på en slock så han nickade bara lite kort och sedan då hon lustade sitt huvud mot hans hals stelnade han till lite. Han hade inte haft så mycket närhet av en annan varg den senaste tiden så för honom kändes det mycket ovant och dessutom någon annan än hans familj. Visst han hade lekt med Azi då de var små men de var inte längre små valpar.. De var två unga vargar, han en hane och hon en tik.

Han hade nog aldrig riktigt tänkt på henne som en tik förrän nu. hon ahde varit hans vän och han hade sett henne som en vän, så som han såg Sombra som en vän (även om hon även varit en syster). Han satt där tyst och visste inte riktigt vart han skulle ta vägen.

Hon sneglar på honom och klipper lite osäkert med öronen, hon visste inte vad hon skulle göra, hon ville inte göra något som fick honom att må dåligt. - Gav? vad är det? hennes blick är orolig likaså hennes röst.

Hon buffar på hans hals igen och funderar, kanske borde hon göra eller säga något, något som gör honom glad? hon tycker itne om att se honom så här. Men samtidigt förstår hon, Han har förlorat nästan alla ur sin familj utom en syster. Men hon förstod honom, hon själv hade bara sin mor kvar. Sin far saknar hon inte ett dugg men sina syskon, det är bara hon och modern kvar nu.

Gavin såg på den unga tiken som han vuxit upp med. Han lyssnade till hennes ord och nickade lite smått. "Jag har en del att fundera över.. Jag har inte bestämt mig ännu hur jag vill göra som" Han lade sig ner. Ännu lite smått osäker på situationen. "Det bästa jag kan gör nu är väl att vila och fundera på saken" Sade han stillsamt innan han lade ner huvudet på de vita frambenen och såg ut i snöstormen.

(Kanske avsluta detta nu då det är ett gammalt roll)

Vi kan avsluta det ja :)