( Innan detta rollspel läses bör Nevadas inlägg här läsas: https://numoori.swedishforum.net/t1895-himmelen-ar-kantad-av-moln#20130 )


Djävulsberget reste sig ur den omgivande sanden, stenen och hårt packade jorden, så som träden reste sig ur skogen. Hög, massiv, levande. Fast livet där inuti var inte detsamma. Inte längre. Det hade gått några veckor sedan flocken senast hört av Nevada. Ledarens oförklarliga försvinnande hade rört om ökendjävlarna och vargarna bubblade av förvirringen. Var fanns Nevada? Var fanns ledaren? När skulle han komma tillbaka? Skulle han komma tillbaka? De som sökt ledaren hade förlorat spåren efter honom redan tidigt. Bortblåst med öknens sand. Hans doft hade börjar falna från djävulsklippan själv. Kanske var han faktiskt borta.

Solens skarpa, hettande sken kastade sitt ljus över den höga klippan och dess hyllor. Den tecknade sig med mörk silhuett mot den alltid klara himmelen. Luften ovan den heta stenen dansade, dansade som aldrig förr. Som om den visste något ingen annan visste. Som om den skrattade åt de förvirrade liven. Luften skrattade. Öknen skrattade.

Azazel hade återvänt till öknens vidder ungefär samtidigt som ledarens försvinnande uppdagats. Han hade hållit sig i närheten sedan dess. Observerat. Lyssnat. Förvirringen påverkade honom inte. Han hade aldrig känt någon större delaktighet i öknens flock. Det hade varit en tätt sammansvärjd familj, för tät för en utomstående att kunna nysta sig in genom de vävda banden. Han hade aldrig blivit en av dem. En utomstående utan göromål i deras flock, som ändå kretsade i deras land likt gamen över det snart avlidna djuret. Över kadavret. Det var precis på det här han väntat. På att något skulle hända. En rörelse hade gått genom flocken. En förvirringens rörelse.

En osäkerhetens rörelse.

Och i denna osäkerhet fanns han. En som inte höll på samma tro som djävlarna. En som inte dyrkade den varg de andra höll av och en som inte berördes så starkt av Nevadas försvinnande. Han gav den Vite all respekt. Respekten förtjänade han för att han lyckats hålla en flock av djävlar i så gott skick. Ändå var Azazel inte en i förvirringen. Och han tänkte inte bli en del av förvirringen.

Han tänkte använda den. Utnyttja den till fullo.

Han sträckte på benen där han låg vid sandbergets fot. Rättade till vingarna över sidorna och vände den dåsiga blicken mot skyn. I skuggan var luften svalare, men utanför lyorna kunde han ännu känna den varma luften stiga från marken - skratta - och röra sig mot den vida himmelen.

Mot friheten.

Snart.



(Efter Nevadas försvinnande väntar flocken ännu på hans återkomst. Förvirring råder. Var är Ledaren? Kommer han tillbaka?
Pratade lite med Nev och Miv om detta igår, men får se om något kommer behöva ändras i ovanstående inlägg under dagen ^^;
Öppet för Devilsar att komma och gå som de vill (utan att stanna upp rollet - omrollning kan ske) och lite halvt paxat till Elyn och/eller Zayev om någon av er är på C: )

Det hade gått för länge nu. Nevada hade fortfarande inte kommit tillbaka och inget spår hade hittats. Det var som om marken själv hade slukat honom, raderat det vite helt från jordens yta. Och det märktes. Många i Devils rörde sig oroligt omkring. Zayev var en av dem även om det inte var lika starkt som hos andra individer. Oron berodde inte så mycket på att han kände att han hade ett personligt band till Nevade, snarare tvärt om. Respekt fanns där, men inget djupare än en ytligt bekantskap. Han trodde själv att det rörde sig om att en viktigt person, den viktigaste nästan, i flocken försvunnit spårlöst. Åtminstone för honom själv. En auktoritets avsaknad rörde alltid om, framför allt om den var oanmäld. Kanske inte hos alla, men hos många.

Den blå vargen sökte sig till Djävulsbergets skuggsida. Han fann en bekant individ ligga och trycka där i skuggan.
"Hälsad Azazel." sade han och hälsade i form utav en vänlig nickning.
Zayev lade sig ner invid lejonet.
"Vad tror du har hänt Nevada?" frågade han och såg förbryllat på Azazel.
De kunde egentligen inte göra mer än spekulera om det. Någon definitivt svar skulle de nog aldrig få.

Tramptass

Någonting fattades honom. Och det var inte Zemi den här gången. Det var något verkligare. Hans ledare och förebild. Hans vän. Nevada.

Han hade inte använt sina krafter sedan kriget. Var inte ens säker på att han kunde kontrollera dem längre. Men när det gällde sin ledare var han inte långsam med att försöka.

Nevada. .... Inget svar. Och någonstans inom honom visste han att det inte var hans krafter som tynade, utan att ledaren var borta. Eller iallafall utom räckhåll. Han skakade till.

Borta? Han kunde inte vara borta. Inte Nevada. Han hade alltid funnits där och Tramptass var övertygad om att han skulle komma tillbaka.

En röst tog honom tillbaka till verkligheten. Han befann sig vid djävulsbergets fot. Hans tassar hade tagit honom dit utan att han hade märkt det, så fängslad av sina tankar och känslor.

Han fick syn på Azazel och Zayev och nickade kort till dem. Han ville inte kalla till möte, ville inte erkänna att Nevada kanske aldrig mer skulle komma tillbaka. Han ville inte sörja ännu en fallen flockbroder.

Vad skulle hända nu?

"Devils ska inte falla." sa han lugnt.

Kione

Var fanns Nevada? Kione visste inte, och han var säker på att ingen annan visste heller. Men vad gjorde egentligen det? Han hade alltid fruktat ledaren, samtidigt som han hade den djupaste respekt för honom. Men han hade aldrig haft någon närmare kontakt med honom, för Kione var helt enkelt bara en obetydlig valp i flocken. Något som Kione hatat, och något som alltid fått honom att längta efter att bli vuxen, och att bli någon. Han ville så gärna känna sig betydelsefull. Inte bara för sin mor, utan för hela flocken.

Men nu var Nevada borta. Han hade varit borta länge nu. För länge. Han sökte med blicken efter sin mor. Han kände hur flockens stabilitet förändrades. Hur alla plötsligt kändes mer som främlingar.

Han hälsade den björnlike vännen med en nick och ett lätt leende då Zayev lade sig invid honom. Det ryckte lätt i de runda öronen när den blå undrade vad han trodde hade hänt den Vite ledaren. Ett uttryck som sade att han funderade lade sig över det breda ansiktet innan han svarade. "Jag har inte en aning." En djup suck lämnade honom och blicken sökte sig runt området. Han nickade åt Tramptass då flockens beta mötte hans blick på håll. Vad skulle de tro egentligen? Han fortsatte sedan med lugn, låg röst. "Jag tror att alla anar samma sak." Blicken återvände till Zayev. "Jag vet inte vad jag ska tro." Vad han skulle frukta eller hoppas på.

Han hörde betan lugnt tala om att Devils inte skulle falla. Orden sade en sak, men det fanns något över den andre som fick Azazel att tvivla på att han själv trodde på det. Förvirringen i flocken drabbade alla - inte minst de som stod nära Nevada. Som hade stått nära Nevada. "Vad tror du själv, Zayev?" Blicken sökte sig åter till den blå efter att ha vilat vid betan ett slag.

[Rätta mig om jag har fel - då ändrar jag i inlägget - men jag förstod det som att Tramptass inte gick fram till dem, utan nickade åt dem på håll för att fortsätta sina funderingar ensam. Om han kom till dem så får jag ändra - aldrig att Az skulle vara ohövlig och ignorera Tass XD ]

Zayev låg stilla och väntade på att Azazel skulle tänka klart. Han nickade åt den andres svar. Han hade egentligen inte trott att den andre skulle veta, men han hade velat höra en teori. För att se om den stämde överens med hans egen. Men som sagt, någon definitivt svar skulle de nog aldrig få. Den blå följde vännens blick och han mötte Tramptass. Han nickade respektfullt mot betan.
"Antagligen." svarade Zayev på det som lejonet sa till honom.
Han hörde Tramptass tala med lugn stämma. Devils ska inte falla. Han vägde orden. Kanske skulle de inte falla men frågan var hur lång tid de skulle ta för dem att repa sig, att laga sprickorna som uppstått sedan Nevada försvann. Azazel kastade tillbaka frågan han själv ställt tidigare.
"Jag vill nog egentligen inte göra det, men jag misstänker det värsta. Å andra sidan vet jag inte om det har hänt tidigare att Nevada lämnat öknen utan förvarning en längre tid."

(Sorry my bad, det var jag som var lite otydlig. Han gick inte fram till Zayev och Zazzel men han står och stirrar som en tard en bit därifrån, inom hörhåll. Oooch nu tycker jag fler devilsar ska joina för jag saknar dem <3 )

Tramptass

Han lyssnade på Zayev och Azazels samtal utan att lägga sig i. Han klandrade dem inte för deras tankar. Visst var det sant att Nevada hade varit borta länge, längre än han någonsin varit borta förut. Men Tramptass ville inte tappa hoppet.

"Vi måste sända ut en sökpatrull." Sa han plötsligt och såg på Azazel och Zayev. "Vi kan inte ge upp hoppet utan att försöka. Nevada kan fortfarande vara vid liv men oförmögen att ta sig hem. När såg ni honom senast?" Tass förbannade sig själv för sin frånvaro. Han hade inte sett Nevada sedan krigets slut.

Kione

Springer förvirrat omkring och letar efter sin mor. Stannar upp när han får sin på betan, Azaazel och Zayev. Tyst sätter han sig ner och lyssnar på vad de säger.

(omfg omfg omfg omfg WHATTHEFUCK okej ska försöka lugna mig med OH MY GOOOD WHAAAT)

Kyoko vägrade tro det.

Men faktumet var att Nevada var borta. Och även om det var lugna tider i flocken då de flesta fortfarande återhämtade sig efter kriget, så skulle Nevada aldrig ge sig av på en vandring utan att höra av sig till någon underordnad.

Kyokos sömn hade blivit alltmer störd. Hon hade vaknat ur drömmar där Nevada tynade bort. Upplöstes i sand.

och känslan som grodde inombords gick inte att ta miste på.

Fruktan.



För sanningen trängde sig på allt mer. Blev alltför skarp. outhärdlig.


Sanningen var denna: Nevada var död. Eller döende. Det var den enda förklaring hon hade till Ledarens försvinnande.

Hon anslöt sig under tystnad till den skara vargar som hade samlats, gav Kione en buff för att visa att hon nu var där.

Den lejonlike lyssnade på Tramptass ord. En sökpatrull. "Jag såg honom senast för... flera dagar sedan. Han lämnade vattenhålet och vandrade tillbaks hitåt. Sedan dess... har jag inte sett skymten av honom." Det var sant. Senast han sett den Vite hade det varit där. Och Nevada hade som alltid återvänt till Djävulsklippan. Kanske för att tala med någon. Kanske för att planera, fundera. Kanske för att ge sig av. De skulle aldrig få veta.

Menade Tramptass att ingen hade sökt honom ännu? Var det ingen som letat efter ledaren än? Det var befängt. Galet! Flocken var orolig, rädd, hotade att falla samman och ändå hade ingen ännu letat efter Nevada? Det ryckte i Azazels öron och han lät blicken vändas till de båda mindre skepnaderna som satt sig en bit ifrån dem. Kyoko och hennes valp. Han kunde se förvirringen i dem. Kunde se den i alla flockmedlemmar. Eller... i alla fall de flesta.

Han skulle behöva tala med Tramptass. Men inte nu. Blicken sökte sig åter till den mörke, medan ansiktet förblev vänt mot Kyoko och Kione.

Zayev lyssnade till Tramptass ord. När hade de senast sett Nevada? Han var tvungen att tänka tillbaka.
"Jag tror att sista gången jag såg Nevada var då vi förde Frost till honom."
Jo, det var nog sista gången han sett ledaren, så vitt han kunde komma ihåg.

Han noterade ett ord som betan sagt tidigare: sökpatrull. Han kastade en hastig blick på Azazel, utan egentlig orsak, innan han såg mot Kyoko. Han nickade kort mot henne och fäste sin blick på valpen intill. Kione. Även han fick en nickning. Sedan såg han återigen mot Tramptass. Sökpatrull. Kanske var det värt att gå med, för att sträcka lite på benen? Han började nästan få klaustrofobi av öknen.

Tramptass fick syn på Kyoko som närmade sig den lila skaran av vargar. De känslor som strömmade ur henne gick inte att ta miste om, fruktan. Och hennes fruktan började sakta klamra sig fast vid honom också. Nevada var borta. Han bet sig i kinden och tvingade tillbaka känslorna som slet sönder honom inombords, rädsla, sorg, uppgivenhet.

Azazel talade. Sedan Zayev. Tramptass nickade eftertänksamt.

"Så Azazel var den sista som såg honom?" Han kunde inte förmå sig att säga hans namn högt. "Det finns fortfarande hopp. Jag tänker leda en sökpatrull. Finns det några frivilliga?" Tass såg sammanbitet från den lejonlike, till den blå, till Kyoko och sist vilade han blicken på den lilla bruna parveln bredvid sin mor.

"Jag... Jag följer dig Tass-sama"
En sprucken röst letade sig fram till skaran förvirrade vargar, tillhörande en minst lika förvirrad varg. Shiro, utmärglad av sorg och utom sig av oro och blixtrande vit fruktan, hade försökt få ro i en lya som inte ens var hans egen (den låg för nära Nevadas gapande tomma och iskalla sal), men blivit störd av inte bara sina egna tankar utan även andras.
Han tog sig kvickt ner och anslöt sig till gruppen. Benen darrade lätt då han med hukad hållning slank fram till Kyoko och slog sig ner bredvid henne med bedrövad uppsyn. Helst av allt ville han bara stryka sig mot henne och söka tröst i hennes närhet, kollapsa i hennes lilla famn, men han kunde inte. Detta var inte platsen för sådant, och dessutom erbjöd äntligen Tramptass honom något att göra förutom att stryka fram genom öknen likt en vålnad.
Eller... det var precis det har erbjöds göra, och givetvis hade han spanat konstant efter ledaren även tidigare turer, men med en order bakom sig skulle det kanske bli enklare. Med Tramptass som sökledare kanske de skulle finna honom.
Kanske.
Snälla.

Låt oss finna honom - vid liv.

Han ville inte inte tänka på vad som skulle hända annars. Livrädd för att rädslan, för sorgen. Han skulle inte klara med sorg, såren efter Urufu gapade ännu färska.
Men det fanns hopp än, Tramptrass hade sagt det och det måste ju vara så.
Nev skulle aldrig lämna dem på något vis, visst skulle han inte?
Han sökte ögonkontakt med Kyoko.
Sökte tröst i hennes kristallblick, men fann bara samma djupa fruktan som han själv bar på.
Visst skulle han inte?

Snälla.







[ <'3 ]

"Sänd mig söderut, eller åt öst, så ska jag följa vindarna och söka Honom." Den dova rösten var lugn, och i intet befallande - han skulle aldrig söka befalla Tramptass. Men ville den mörke hanen ha fakargens hjälp att söka så tänkte han inte sköta det från marknivå. Han kunde täcka ett betydligt större område än de flesta andra på en dag, sina vingar till tack. Och fick han följa vindarna så skulle han täcka ett än större område, och det visste Tramptass. Det borde han i alla fall veta. Hans blick sökte sig åter över den lilla gruppen som kommit att samlas runtom dem, innan han fäste den vid den mörke.

"Och Tramptass..." Rösten förblev lugn och höll hans sedvanliga, underkastade ton. Ändå fanns där ett plötsligt allvar som glimmade i den lejonlikes blick. "Om vi inte finner Honom - må så inte bli fallet - så behöver jag tala med dig."

Tramptass vände blicken mot Shiro, han såg svag ut av sorg. Tass svarade honom med en kort nick.

Azazels befallande röst skulle i vanliga fall inte gått obemärkt förbi men idag var ingen vanlig dag, regler och ranker var inte relevant idag. Så istället nickade han lugnt åt den lejonlike.

"Sök så långt dina vingar orkar bära dig. Shiro och jag går mot väst." Svarade han och kastade en snabb blick på den öronlöse innan blicken vandrade tillbaka till Azazel.

"Och Tramptass.. Om vi inte finner Honom - må så inte bli fallet - så behöver jag tala med dig." Azazel talade igen. Någonting i hans blick fick Tass att dröja några sekunder för länge med svar.

"Jag förstår." Sa han tillslut. Men det gjorde han egentligen inte. Och inte hann han reflektera mer över Azazels ord innan ledarens frånvaro åter var det som plågade hans sinne.

[Beskrev det Az sade som intet befallande - han var alltså inte alls befallande, men okej XD
Och jag svarar igen på en gång för flyt i samtalet. Blir nog mitt sista eller näst-sista inlägg i denna tråden C:]

Han nickade åt Tramptass sade. Vingarna rättades omärkligt till vid den liggande fakargens sidor. Han kastade en snabb blick på den blå vännen - en blick som sade att även de skulle komma att behöva tala mer - och väntade sedan ytterligare ett slag medan de andra talade och kom överens om vilka som skulle söka i vilka väderstreck, och vilka som inte kunde delta i sökandet av olika anledningar, innan han tyst reste sig upp. Med en långsam nick, där huvudet sänktes och lades på sned, lät han blicken åter fästas vid Tramptass. Den vite hade varit borta länge redan, och hoppades flocken finna honom kunde vart ögonblick av väntan vara dyrbart. Innan han höjde nacken lät han ett lätt "Jag ger mig av direkt" lämna de mörka läpparna.

[Tänker att Az antagligen ger sig av omedelbart här, om ingen annan anser att han behöver delta lite till i diskussionen C:]

"Jag hjälper till att söka."
Det minsta han kunde göra var att försöka vara till hjälp. Zayev tystnade för att lyssna till Azazels ord.
"Sänd mig i den riktning ni anser passa."
Till skillnad från den befjädrade vännen var han inte beroende av vindar, och sedan rörde det honom inte speciellt mycket i vilken riktning han vandrade i så länge han fick lov att sträcka på benen.

Han såg mot Azazel. Blicken i dennes ögon talade om ett samtal. Han nickade endast kort till svar, rädd för att ord på något vis skulle förhindra saker och ting.

[*facepalm* sorry zazzel, jag tror jag var lite trött när jag läste xD Ignorera det jag skrev ^^ ]

Kione


"Jag kan följa med dig, Zayev!" Utbrast plötsligt Kione, han tog några bestämda steg ifrån sin mor och lät blicken vandra från Zavey till Tramptass. Han svalde. "Låt mig följa med."

Allvarligt såg han på betan.
Det här kunde vara hans chans att visa att han faktiskt inte var någon valp längre.

Tramptass

"Må vindarna föra dig till honom." Sa han med allvarlig röst då den lejonlike spred ut sina vingar och förberedde sig på att ge sig av. Sedan vände han uppmärksamheten mot den blå, Zayev. "Sök åt öst, ta med någon om du önskar. Lycka till."

Han började sakta röra på sig när ännu en varg höjde rösten. Det var Kione, Kyokos yngsta son. Den valpen som ordervägrat, som hade deltagit i kriget, utan tillstånd. Han hade fortfarande inte fått sitt straff. Tass stirrade bistert på honom.

"Du stannar här och vaktar reviret, Kione." Svarade han lugnt och såg sedan mot Shiro. "Är du redo att ge dig av Shiro?"

Zayev nickade åt Tramptass order. Mot öst. Då var det dit hans tassar skulle bära honom. Valpens, Kiones, röst fångade hans uppmärksamhet. Han kunde se besvikelsen i dennes ögon när han blev nekad att följa med. Kanske...
"Tramptass, innan jag ger mig av." sade han och såg på betan. "Ni sa att jag fick lov att ta med någon om jag önskade, så jag har ett förslag: om valpen vill följa med, låt honom gå med mig som han ville. Jag lovar att hålla minst två ögon på honom. Alla fyra när jag kan."
Hans röst var vördnadsfull. Ett harmlöst förslag, inget annat. Om Tramptass inte skulle acceptera, må så vara.
"Dessutom..." han sänkte rösten. "...är hans uppenbarelse på slagfältet anledningen att jag fick halva ansiktet bränt. Jag har inte hunnit tacka honom för det ännu."
Sarkasm fanns i hans röst när han talade om det sista och ett skevt leende dök upp på hans läppar. Han var egentligen inte arg på Kione, inte alls. Men lite vett kunde han kanske lära valpen.

[Ursäkta för den enorma PP:en på Kione D: ;D]

Medan han lunkade bort från den församlade gruppen lyssnade han ännu på det som sades. Det lilla leendet bröt ut i ett fullskaligt, om än tillfälligt, flin då den blå talade. Där fanns en lite lättare sida hos den björnlike också. Han skulle dock inte hinna höra mer av samtalet.

Så snart han befann sig på ett avstånd han bedömde som säkert, fällde han ut de breda vingarna. Dammet yrde runtom honom, och utan vidare väntan hukade han sig mot marken, för att sedan kasta sig framåt, uppåt. Med ljudliga dunsar fylldes vingarna med luft, och han slog kraftigt med vingarna för att vinna höjd. En, två, tre slag. Öknens varma termik fångade honom, förde honom uppåt. Han cirkulerade platsen i vida cirklar innan han nått en höjd där han ansåg sig redo att ge sig av. Utan att slå ett slag till med vingarna lämnade han sedan platsen, för att segla söderut.

[Azazel, out.]

Tramptass

Tramptass funderade under tystnad över Zayevs ord utan att ta blicken ifrån den bruna valpen. Ja, varför inte egentligen?

"Nåväl.. Men han blir ditt ansvar, Zayev." Svarade han tillslut med en bister min.

Han vände sig om och ett snett leende sprack upp över hans läppar. Han hade gärna följt med dem, bara för att höra vad Zayev hade att säga. Men han skulle söka åt väst.

Kione

Kione kunde inte tro sina öron när Zayev talade. Han riktigt sken av iver och glädje när han bedjande såg på Tramptass. Men hans glädje byttes snabbt ut mot skräck då han uppfattade Zayevs sista ord. Hans kroppshållning blev låg och han log inte längre. Spänt väntade han på Tass sista ord och han blev kall då betan tillslut gick med på att låta honom följa med Zayev. Plötsligt lät den tanken inte så lockande längre. Men nu kunde han inte ändra sig.

Motfälld gick han och ställde sig bredvid den blå utan att våga möta hans blick. Zayev verkade inte arg på riktigt, men Kione skämdes.

[Maaaaaw, lilla Kione xD]

Zayev nickade åt Tramptass ord. Han skulle hålla uppsyn över valpen. Och en noga sådan. Han kastade en blick på Kione, som inte längre såg lika lockad ut att följa med honom. den blå var tvungen att hindra ett roat leende från att bryta ut. Han följde den brune med blicken när denne masade sig bort och ställde sig bredvid honom.
"Det är dags för oss att ge oss av, om det inte finns någonting mer som bör sägas."
Han kastade en lätt blick mot Kyoko för att höra om hon hade några invändningar mot att Kione följde med honom.

Zayev vände blicken mot Tramptass och böjde på nacken i en bugning. Han såg på Kione igen och nickade åt honom att följa med. Det här kunde bli en ganska roande resa, även om uppdraget i sig kanske inte var det muntraste han varit med om.

[Zayev lämnar nog det här rollet nu om det inte är något mer som ska sägas c:]

Shiro stod stilla och andades knappt hörbart genom nosen. Han stod rest i sin fulla storlek men huvudet hängde och intrycket man fick av honom var litet, nästan ynkligt. Då Tass tilltalade honom sträckte han dock på sig och det ryckte till i de korta stumpar av öron han ännu ägde.
"Redo på din order"
Sade han kort och rösten fylldes åtminstone av skuggan av en kraft.
Det brände i de icke existerade öronen, ännu ett spår, ett minne, av den ledare som verkade allt för långt borta.
Och de barn han försummat.
Den son han förlorat.
Det var ett under att Shiro lyckades hålla sin sträckta hållning, att han inte föll ihop under sorgen och ångestens tryck. Han kunde känna hur skelettet värkte, hur musklerna klagade, hur han lika gärna skulle kunna falla samman vid minsta vinpust, skingras som damm i luften.
Men han hade en uppgift, ett mål, en sista nytta att göra. För flocken. Och flocken skulle han vara evigt trogen. För den skulle han kämpa tills han gick på knäna.
Den var det enda han hade kvar.

Kanske det enda han någonsin haft...

[EmoShishikebab <'3]

Kione

Han började långsamt gå efter Zayev och kastade en sista blick på sin mor innan han skyndade upp jämsides med den blå.

Bäst att vara tyst. Typiskt.

(Kione lämnar rollet ^^ )

Tramptass

Tramptass nickade åt Zayev då han började ge sig av med Kione i släptåg. Han hoppades innerligt de skulle nå någon sorts framgång i sökandet, en ledtråd, om vad som hade hänt Nevada. Vad som helst.

"Shiro, då ger vi oss av." Sa han snabbt, då Shiro talat färdigt. "Kyoko, håll ställningarna här." Han såg sorgset på den lilla honan som hade lärt honom så mycket. Han undrade vad hon tänkte, vad trodde hon om Nevadas försvinnande? Han ville fråga henne, men förmådde sig inte göra det. Inte nu.

Sakta, som att han tvekade, började han röra sig mot väst, mot lavaöknen och vidare.

(Ska vi börja avsluta? )